»Det är som en instruktionsfilm för att göra barn illa«

Sjuåriga Nadja blundar och ligger helt stilla med armarna sträckta åt sidorna. Kroppsligt ser hon ut som vilken sovande flicka som helst, med perfekt hy, lagom hull och tjockt mörkt hår. Men hon påstås ha varit medvetslös i månader. Hon bär blöja och från näsan sticker en sondslang fäst med ett plåster på kinden.

Över flickan står en läkare med ett stetoskop i örat. Hon har placerat en plastpåse med iskuber på flickans mage och pumpar upp en blodtrycksmanschett som är fäst kring flickans överarm. Inför flickans föräldrar redogör hon för resultatet av sin mätning: »Nej, den här gången reagerade hon inte på is på magen, med blodtrycket. Det gjorde ju hon förra gången när jag undersökte henne. Hon är lite mer borta och det är så det brukar var när man har legat länge.«

Scenen är hämtad från den amerikanska dokumentärfilmen Life Overtakes Me, som handlar om asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom – så kallade apatiska flyktingbarn. Filmen har vunnit priser på två filmfestivaler i USA och har sedan juni 2019 gått att se på Netflix. I dag är den nominerad till världens mest prestigefyllda filmpris, en Oscar, i klassen kortdokumentär.