Irina och Göran Bylund ser dokumentären Life Overtakes Me i sitt kök. Foto: Ola Sandstig

»Det är som en instruktionsfilm för att göra barn illa«

På söndag kan den amerikanska filmen Life Overtakes Me, om så kallade apatiska flyktingbarn, vinna en Oscar för bästa kortdokumentär. Problemet: huvudpersonen i filmen har tvingats spela sjuk.

Sjuåriga Nadja blundar och ligger helt stilla med armarna sträckta åt sidorna. Kroppsligt ser hon ut som vilken sovande flicka som helst, med perfekt hy, lagom hull och tjockt mörkt hår. Men hon påstås ha varit medvetslös i månader. Hon bär blöja och från näsan sticker en sondslang fäst med ett plåster på kinden.

Över flickan står en läkare med ett stetoskop i örat. Hon har placerat en plastpåse med iskuber på flickans mage och pumpar upp en blodtrycksmanschett som är fäst kring flickans överarm. Inför flickans föräldrar redogör hon för resultatet av sin mätning: »Nej, den här gången reagerade hon inte på is på magen, med blodtrycket. Det gjorde ju hon förra gången när jag undersökte henne. Hon är lite mer borta och det är så det brukar var när man har legat länge.«

Scenen är hämtad från den amerikanska dokumentärfilmen Life Overtakes Me, som handlar om asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom – så kallade apatiska flyktingbarn. Filmen har vunnit priser på två filmfestivaler i USA och har sedan juni 2019 gått att se på Netflix. I dag är den nominerad till världens mest prestigefyllda filmpris, en Oscar, i klassen kortdokumentär.

Annons

 

Vi sitter i köket hos familjen Bylund utanför en mellanstor stad i Dalarna. Makarna Irina och Göran Bylund ser filmen på en laptop som står på köksbordet. Irina skakar på huvudet och suckar tungt. Hon känner familjen med den apatiska flickan mycket väl. De umgicks regelbundet under tiden flickan påstods ha varit sjuk.

– Jag såg henne öppna kylskåpet, hur hon drack, hur hon lekte och pratade. Hon var absolut ett friskt barn. Jag kan inte förstå hur föräldrarna, som var rädda för att bli avslöjade, lät dem filma henne och visa allt detta.

Hennes man Göran är lika förbluffad:

– Jag vet ju inte hur de får till det här så att de kan lura alla myndigheter, men man borde ju ha metoder för att kunna avslöja sådant. Jag tycker det är fruktansvärt mot barnet.

Nadjas familj kommer från ett land i det forna Sovjetblocket och våren 2015 ansökte de om uppehållstillstånd i Sverige. I dokumentären säger pappan att han drev ett litet företag som grävde ner fiberkablar och sålde Internet-abonnemang, men en dag blev han gripen av säkerhetstjänsten som misshandlade honom och hans kompanjoner så illa att de hamnade på sjukhus. Orsaken ska ha varit att myndigheterna ville ta över företaget för att kontrollera informationen på nätet. Pappan säger att han mutade en sjuksköterska och lyckades rymma. Mammans handlingar är sekretessbelagda, men enligt hennes egen berättelse i dokumentären ska hon ha blivit kidnappad och utnyttjad av samma grupp som var ute efter hennes man.

Migrationsverket bedömde att deras muntliga berättelser var sammanhängande men fann inga belägg för att förföljelsen skulle vara myndighetsstyrd; det kunde lika gärna röra sig om handlingar utförda av kriminella. Hösten 2016 fick familjen avslag på sin asylansökan.

Enligt mamman fick dottern Nadja först då reda på att de var hotade i hemlandet. Hon sägs ha reagerat med att bli alltmer inåtvänd och till slut låg hon bara på sängen och vägrade att äta. Den 9 mars 2017 tog föräldrarna flickan till akuten på Falu lasarett. Enligt läkarintyget »vill hon ej äta och dricka«, men man noterade inga kroppsliga fel. Hon fick åka hem, men återkom bara några dagar senare till akuten. Ur läkarintygen från Barn & ungdomskliniken på Falu lasarett: »Relaterat till svält fått en allvarlig rubbning av sina salter i blodet.« Fyra dagar senare hade tillståndet förvärrats: »Fått vätska iv [intravenöst] i omgångar vilket hjälper för stunden. I behov av sond men vid sondsättning får vi en mycket traumatisk situation där vi på grund av ångest och rädsla hos flickan blir tvungna att avbryta.«

Trots Nadjas panikreaktion lyckades personalen två dagar senare sätta en sond genom hennes ena näsborre ner i svalget. Hon var då fullt apatisk och låg med slutna ögon, till synes medvetslös. Familjens bekanta var chockade. Hur kunde en flicka går från helt frisk till sjuk på så kort tid?

 

Irina Bylund och hennes man Göran lärde känna Nadjas familj vintern 2017. Irina är invandrad från Estland, talar flytande ryska och kunde kommunicera bekymmerslöst med familjen.

– Eftersom de hade fått avslag på asylansökan föreslog jag dem att flytta till Estland, säger hon. Jag hade en lägenhet där och kunde skaffa jobb åt pappan. Men de bestämde sig för att överklaga och invänta beslutet.

Två dagar före Nadjas första akutbesök var Irinas familj hembjuden till Nadjas familj. Irina hade precis kommit med färjan från Estland och köpt med sig en estnisk fiskrätt som hon tog med sig för att bjuda på en sen lunch. Nadja var då lika pigg som hon brukar, men fick inte äta. Irina:

– Mamman sa att Nadja inte fick äta med oss eftersom hon skulle till sjukhuset och göra en undersökning. För att Nadja inte skulle känna sig hungrig gick mamman ut med henne och sprang, men det märktes att hon var hungrig.

Ett par dagar senare fick de veta att Nadja låg sjuk med fördragna gardiner. Än mer förvånad blev Irina när hon senare träffade Nadja. Under de följande månaderna sågs de med jämna mellanrum och deras barn lekte tillsammans. Irina:

Annons

– Hon var ett helt friskt barn, gick hemma, åt mat. Det enda mamman var orolig för var att hon skulle äta för mycket, så att läkarna fattade misstankar.

Till en början spelade Irina med, berättar hon. De var trots allt vänner.

»Hon sprang, hoppade, lekte och var ett helt normalt barn.«

Parallellt med att familjen Bylund umgicks med Nadja och hennes familj tog föräldrarna henne till Barn & ungdomskliniken i Falun. Den 18 maj löd bedömningen: »Fortsatt fulminant apatisk tillstånd. Kommunicerar ej. Behöver sondnäring för att uppehålla nutrition och vätskeintag. Gör sina behov i blöja.«

Irina Bylund suckar igen.

– Hon bar aldrig blöja när jag träffade henne. Fösta gången jag såg det var på filmen.

Den 27 juni 2017 åkte familjerna tillsammans till Brandts självplock utanför Hedemora för att plocka jordgubbar. Irina visar en bild på mobiltelefonen där hon och Nadjas mamma ler in i kameran. Under tiden de plockade jordgubbar fick Nadja vänta i den parkerade bilen. Senare på eftermiddagen hämtade Irina upp Nadja för att hon skulle få komma hemifrån och leka.

– Det var hemma hos dem, jag lyfte upp henne och hon var helt normal, men när vi gick ut i trapphuset blev hon plötsligt lealös. Hon blundade och reagerade inte på någonting längre. Jag hade lust att säga: »Du är ju frisk, du klarar att gå själv fram till bilen.«

Irina satte flickan i bilen, spände fast säkerhetsbältet och åkte iväg. När hon väl var hemma bar hon in Nadja till huset.

– När hon visste att ingen såg henne gick hon uppför trappan till andra våningen för att leka med barnen.

Under intervjun kommer en av Irinas döttrar ner i köket.

– Nadja lekte med mig när hon hade den där saken i näsan, säger hon spontant.

Du kunde prata med henne?

– Ja.

Irina kallar då ner den något äldre sonen.

Annons

– Jag minns bara att vi åt mat, lekte och busade, säger han.

Vad tänkte du när du såg grejen i näsan?

– Jag vet inte, det var bara ett konstigt rör.

En gång när Irina Bylund var barnvakt åt Nadja tog hennes föräldrar bilen till Stockholm för att köpa ett löpband. På så vis skulle hon kunna hålla kroppen i trim trots att hon inte fick vara ute och leka.

– Det var en av de tre gånger som vi satt barnvakt åt henne hemma hos oss, säger Irina. Annars såg jag henne mest hemma hos dem.

Irina har ännu en dotter, som nu är vuxen och inte närvarar vid intervjun. När vi senare kontaktar henne berättar hon att även hon var barnvakt åt Nadja vid flera tillfällen under perioden hon påstods vara sjuk.

– Hon sprang, hoppade, lekte och var ett helt normalt barn, säger den vuxna dottern. Men föräldrarna hotade med att familjen skulle skickas tillbaka till hemlandet om hon avslöjades som frisk. Samtidigt lovade de henne att åka till Disneyland i Paris om hon lyckades.

 

I höstas publicerade Filter artikeln »Ohörda rop«, där två vuxna personer vittnade om hur det var att tvingas spela apatisk under sin uppväxt. Utöver att de under denna period fråntagits sin skolgång och hela sina sociala liv hade de lidit av svält samt misshandlats av sina fäder. Artikeln redovisade också myndighetsdokumentation som talade för att simulering var vanligt förekommande samt för den enda vårdmetod som visat sig fungera: att separera barnen från sina föräldrar, vilket man gjort i Norge respektive på HVB-hemmet Solsidan i Skara.

Likväl hade samhällsdebatten landat i att uppgifterna om simulering var en främlingsfientlig myt, och att de apatiska barnen led av ett livshotande somatiskt tillstånd framkallat av trauman i det ursprungliga hemlandet. Detta trots att fenomenet bara fanns i Sverige och var begränsat till två specifika grupper: oftast rysktalande minoriteter från länder i det forna östblocket samt minoriteter från Balkan, av vilka bägge bedömdes sakna giltiga asylskäl.

Efter publiceringen berättade ett flertal läkare offentligt om sina erfarenheter. Den kända barnpsykiatern Henrik Pelling sade till Sveriges Radio P1 att syndromet med apatiska flyktingbarn inte fanns på riktigt – »barn lägger sig inte ner och blundar på det sättet« – utan snarare var skapat av sjukvården i samklang med desperata föräldrar. Barnpsykiatern Sven Román menade att antalet unga som tvingats simulera antagligen rörde sig om hundratals, och bad om ursäkt för att samhället hade svikit dessa barn. Till och med läkaren Göran Bodegård, en av upphovsmännen till den så kallade stress- och traumahypotesen, berättade att han haft patienter som han visste simulerade.

Filmaffisch till den Oscarsnominerade dokumentären.

 

I Life Overtakes Me finns inga sådana vittnesmål eller perspektiv. Istället intervjuar filmarna John Haptas och Kristine Samuelson journalisten Gellert Tamas som säger att det förut gick »rykten om barn som simulerade«, »men det visade sig att dessa rykten var vad vi i dag kallar för fake news, propaganda från högerextremister«.

Men de som framför allt förekommer i dokumentären är två pensionerade läkare: öron-näsa-hals-läkaren Elisabeth Hultcrantz och psykiatern Anne-Liis von Knorring. Hultcrantz och von Knorring bor bägge i Uppsala, bär båda titeln professor emerita och har tagit hand som ett 70-tal apatiska flyktingbarn som volontärer för organisationen Läkare i världen. De är oerhört engagerade och har kamperat ihop sedan 2010; främst reser de runt i mellersta Sverige, med betoning på Dalarna, där de besöker familjer och skriver sjukintyg.

Vad som är orsak och verkan är svårt att veta, men 2012 konstaterade Borlänge Tidning att »situationen i Dalarna är värre än på många håll« och att antalet fall var lika många där som i miljonstaden Stockholm. Majoriteten av läkarintygen var skrivna av Elisabeth Hultcrantz. 2014 författade duon en artikel i Läkartidningen med rubriken »Barn med uppgivenhetssyndrom behöver läkarintyg omgående«. Utöver rubrikens uppmaning menar de att läkare »inte ska gå in på politiska frågor utan enbart hålla fast vid att syndromet är livshotande«.

Elisabeth Hultcrantz har varit ansiktet utåt och är den som parat ihop drabbade familjer med olika medier, främst lokaltidningar men även exempelvis Aftonbladet och Upsala Nya Tidning. Hon har även medverkat i ett tiotal utländska reportage och dokumentärer. Det började i april 2017 med den prestigefyllda tidningen The New Yorker och spred sig sedan till BBC, Al Jazeera, Radio Canada, BuzzFeed, med flera. Även de amerikanska dokumentärfilmarna John Haptas och Kristine Samuelson lät sig inspireras av artikeln i The New Yorker.

I de otaliga inslagen finns barn som påstås ha legat i koma, »semi-koma« eller djup dvala i upp till tre år. De ligger i mörka lägenheter med nerdragna persienner och minimal kontakt med omvärlden. Föräldrarna hyser alla hopp om att få uppehållstillstånd och möjligen kan exponeringen av deras barn underlätta processen. Barnen själva har hursomhelst inget val.

Den 17 maj 2017 skrev von Knorring det första läkarintyget om Nadja. Det gick direkt till Migrationsdomstolen via Nadjas juridiska ombud. Enligt intyget var flickan »i total uppgivenhet av den svåraste graden, som är ett livshotande tillstånd. Hon måste sondmatas, få hjälp med all skötsel, kontrakturprofylax, vändningar för att förhindra trycksår, med mera.« Vidare skrev von Knorring att Nadja riskerade att kvävas på flyget om hon blev utvisad samt att hon »kommer då att med stor sannolikhet fortsätta vara i den dvala hon nu befinner sig i«.

I augusti samma år började de amerikanska filmarna spela in Life Overtakes Me. I filmen får vi följa tre olika familjer med apatiska flyktingbarn; samtliga verkar medvetslösa och matas via sond. Fokus ligger på Nadja, som är yngst av barnen. Utöver parhästarna Hultcrantz och von Knorring, som vårdar barnen och gör tester med is och frusna korvpaket på deras magar, medverkar framför allt barnläkaren Henry Ascher, journalisten Gellert Tamas, psykologen Mikael Billing och barnläkaren Karl Sallin.

»De bortsåg från det jag sade och valde den andra linjen. Det tycker jag är ansvarslöst och farligt.«

Filmen bygger framför allt på tre premisser: att orsaken bakom uppgivenhetssyndrom är trauma och stress; att yttre stimuli – som is på magen – bevisar att syndromet är på riktigt; samt att det enda som kan få barnen friska är trygghet, i praktiken ett permanent uppehållstillstånd.

Trauma och stress-hypotesen bygger helt på de asylsökandes egna muntliga berättelser om vad de har varit utsatta för, oavsett hur Migrationsverket bedömt sanningshalten i sina utredningar. Vidare har inga kända fall av uppgivenhetssyndrom rapporterats bland de tiotusentals barn, många av dem svårt traumatiserade, som genom åren vistats i enorma flyktingläger i exempelvis Mellanöstern och på Balkan. Fenomenet uppstår i princip bara i Sverige.

Barnläkaren och forskaren Karl Sallin, som publicerat en vetenskaplig artikel där traumahypotesen avfärdas, berättar att han i dokumentären blev väldigt selektivt citerad:

– Jag var noga med att påpeka att den här traumahypotesen, som är narrativet i dokumentären, inte är tillräcklig som förklaring, utan man bör väga in kultur och kontext. Sedan förklarade jag att det finns en risk om man sprider en felaktig bild: man kan helt enkelt ge upphov till fler fall, oavsett om de beror på simulering eller psykosomatisk sjukdom. Men de bortsåg från det jag sade och valde den andra linjen. Det tycker jag är ansvarslöst och farligt.

I oktober 2017 fick Nadjas familj ett permanent uppehållstillstånd, baserat på att hon led av allvarligt uppgivenhetssyndrom skapat av trauman i hemlandet. Enligt den amerikanska dokumentären förblev Nadja apatisk även efter att beslutet var taget, och när Anne-Liis von Knorring besökte familjen den 27 februari 2018 kunde hon sitta upp, men ännu inte gå. Det stämmer väl överens med skolans uppgifter: hon återvände på deltid i början av mars 2018, och började inte på heltid förrän till höstterminen.

Life Overtakes Me slutar med en scen där Nadja sitter på sin cykel, återigen fullt rörlig och fri från sina plågor.

 

Utöver familjen Bylunds vittnesmål finns en rad faktorer som vederlägger filmens berättelse på rent objektiva grunder. Av Nadjas läkarintyg från Falu lasarett framgår som sagt att hon, trots den påstådda apatin, fick en stark panikreaktion när läkarna först försökte sätta in sonden. Och även om efterföljande intyg noterar att hon inte är kontaktbar, saknar samtliga läkarintyg beskrivningar av de förändringar i muskelmassa som är ofrånkomliga vid långvarig inaktivitet. Även i filmen ser flickans armar och ben fullt normala ut.

Därtill var Nadjas återhämtning exceptionell. I maj 2018, bara två månader efter att hon lämnat sin säng, sprang hon tre olika orienteringslopp för barn. I två av dem placerade hon sig inom den första fjärdedelen, alltså bättre än 75 procent av de andra deltagarna. Hennes namn och tider finns på listor som orienteringsklubbar har upprättat.

Undersökningen The effect of 8 days strict bedrest on the incretin effect in healthy volunteers visade att friska, vuxna män i genomsnitt förlorade 2,4 kilo muskelmassa efter bara åtta dagars sängliggande. Den vetenskapliga litteraturen är full av liknande experiment gällande muskelatrofi. Hur drabbas då ett barn av att ligga medvetslöst i uppemot ett år?

Thomas Sejersen, professor och överläkare vid Neuropediatriska avdelningen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, kan inte uttala sig om det aktuella fallet, men har forskat på muskelsjukdomar och behandlat barn som varit inneliggande på sjukhus under lång tid.

– Det är samma sak hos barn, säger han. Vid avsaknad av fysisk aktivitet får man en successiv atrofi i muskulaturen.

Vad blir effekten om man ligger still i ett år?

– Man förlorar jättemycket i volym. Det kan också bli en stor påverkan på skelettet. Om du inte belastar skelettet blir det urkalkat och skört.

Sejersen säger vidare att det är svårt att förhindra muskelatrofi, framför allt om man är medvetslös. Däremot kan man förhindra stelhet i leder genom tänjövningar, men »de påverkar inte muskelvolymen«. Jag frågar om det är rimligt att ett barn springer flera orienteringslopp lite drygt två månader efter att ha varit sängliggande i ett år.

– Jag skulle verkligen studsa till enormt och tänka: »Hur är det möjligt?« Utifrån min erfarenhet är det oerhört uppseendeväckande.

Nadja i dokumentären Life Overtakes Me.

Frågan är då hur vederhäftiga volontärläkarna Anne-Liis von Knorrings och Elisabeth Hultcrantzs undersökningsmetoder är.

Duon kontrollerar reflexerna och öppnar ögonlocken på de apatiska för att se om de fokuserar blicken eller bara stirrar rakt fram. Därtill utför läkarna ett smärttest, vilket brukar innefatta att man nyper i skinnet eller klämmer på nagelroten. Det test de oftast refererar till, vilket även är centralt i många inslag och reportage som har gjorts från The New Yorker och framåt, gäller dock reaktioner på kyla. I Nadjas fall lägger Anne-Liis von Knorring plastinslutna iskuber på hennes mage, i andra fall tar de vad som råkar finnas i frysen hemma hos familjen, som ett paket fryst korv eller kyckling. Enligt Hultcrantz och von Knorring bevisar avsaknaden av märkbar reaktion att barnen verkligen ligger i koma, eftersom de menar att det autonoma nervsystemet inte går att styra.

Överläkaren Mikael Elam, professor i klinisk neurofysiologi vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, driver ett av Sverige mest välmeriterade forskningslabb gällande det autonoma nervsystemet. Han uttalar sig inte om de apatiska flyktingbarnen specifikt utan om vad man generellt kan förvänta sig i frågan om reaktioner på stimuli.

– Forskningen i dag visar alltmer att det autonoma nervsystemet inte är så autonomt som man tidigare trott, säger han.

Han berättar att våra minnen och erfarenheter påverkar processer som man tidigare trodde levde sitt eget liv. Dessutom är människans reaktioner, även inom det autonoma nervsystemet, adaptiva, det vill säga att de anpassar sig.

– Om jag till exempel lägger något kallt på din mage får du kanske en kortvarig liten pulsökning. Är överraskningseffekten måttlig ses sällan en tryckstegring, men en del kan uppvisa det. Om jag sedan väntar fem sekunder, och gör det igen, då är svaret mycket lägre. Gör man testet tre gånger är det ytterst vanligt att det inte blir något svar alls den tredje gången.

Så om man gjort samma test någon månad tidigare kan det också vara adaption?

– Ja visst. Ju mer man har varit med om det, desto mindre svarar man. Det som är avgörande för om man ska få något utslag är helt och hållet om man blir överraskad eller inte.

Mikael Elam menar därför att det är omöjligt att dra några säkra slutsatser gällande sjukdom utifrån denna typ av tester av det autonoma nervsystemet.

– Vi har i dag inte någon välutvecklad diagnostisk metod på patienter där vi mäter den typen av reaktioner.

 

Filter har under en tid sökt de amerikanska filmarna John Haptas och Kristin Samuelson både privat och genom deras företag, men utan resultat. Nadjas familj vägrar å sin sida att ge någon kommentar, vilket är begripligt. De är sannolikt rädda för att bli utvisade, även om denna artikel skyddar deras identitet och Migrationsverket aldrig fattar beslut utifrån tidningsuppgifter.

Hultcrantz och von Knorring låter sig däremot intervjuas. När jag berättar för dem att de utsatts för en bluff slår de ifrån sig uppgifterna. Elisabeth Hultcrantz:

– Jag har oerhört svårt att ta in det där eftersom jag vet hur de kontaktade mig redan dagen efter att de hade fått avslag, och de var oerhört bekymrade. Nej, jag tror inte på det.

Anne-Liis von Knorring hänvisar till frystestet:

– Som du ser på filmen så gör jag en undersökning för att se hur de regerar på obehaglig stimuli. Om man sätter en ispack på magen så reagerar kroppen med en förhöjning av blodtrycket och pulsen, jämfört med hur det var innan. Den undersökningen gjorde jag på Nadja och hennes värden ökade inte det minsta. När man blir orolig ökar pulsen också och det kan man inte heller styra, för det är vegetativa reaktioner.

Jag frågar då henne hur ett års sängliggande, största delen av tiden i medvetslöshet, generellt påverkar kroppen och musklerna.

– Man har tappat i styrka, svarar hon. Först ska man ju bara stå och ta några steg och det är jättejobbigt. Och sedan ska musklerna tränas upp. För flera som vi följt tar det ett år att komma tillbaka, i vissa fall upp till två år. De klarar till exempel inte att gå uppför trapporna, då får de träningsvärk. Så det tar lång tid att jobba upp det.

Det är inte så att man efter två månader är med i gymnastiken och är pigg?

– Nej, det går inte alls. De är befriade från gymnastiken första tiden.

När jag berättar att Nadja tävlade i orientering redan i maj 2018 säger Anne-Liis von Knorring att uppgiften är ny för henne. Sedan byter hon snabbt fot:

– Ja, men då var hon pigg! Jag var där i maj månad också. Hon var ju bara sju år, en av mina yngsta, dessutom var hon ett ganska livligt och alert barn, så hon hade god muskelkraft innan också. Det går mycket fortare på barn.

Nu menar du alltså att det är fullt logiskt att hon sprang tre orienteringslopp i maj?

– Det förvånar mig i och för sig … Men jag säger inte någonting om det, för att då var hon i ganska full fart.

En vuxen som ligger på sjukhus i två veckor förlorar avsevärd muskelmassa. Men hon låg ju i nästan ett år.

– Det händer ju att musklerna förtvinar, men det är inte så vanligt. Det ingår i omhändertagandet att man ska röra på alla leder så att de inte stelnar, och massera och på så sätt få musklerna att svara. Så musklerna är inte så förtvinade som vi ser på andra typer av förlamning. Det är stor skillnad, och det är lite intressant kan man säga.

 

Oavsett vad källorna uppger och oavsett den vetenskapliga orimligheten i deras metoder så har Anne-Liis von Knorring och Elisabeth Hultcrantz en förklaring till hands. Deras övertygelse är orubblig: alla apatiska barn de har träffat har varit sjuka på riktigt. Visar det sig sedan att något annat barn har tvingats simulera menar de att man inte bör skriva om den saken heller, eftersom man då misstänkliggör alla apatiska flyktingbarn.

Kanske är det just det som i alla år har varit problemet. Deras intentioner är helt igenom goda, liksom de flesta som har arbetat med apatiska flyktingbarn. Att välviljan mot familjerna och oviljan att någonsin ifrågasätta tillståndet har gjort att fullt friska barn kunnat förlora år av sin uppväxt, instängda i mörka lägenheter och ibland misshandlade och utsvultna, är en tanke som inte tycks ha slagit dem.

En som däremot har funderat mycket på frågan är barnläkaren Johanna Dalström, på Barn och Ungdomskliniken på Falu lasarett. Sedan 2015 har hon i princip träffat varenda asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom i regionen. Sammanlagt rör det sig om 14 fall, inklusive Nadja.

– Om det är sant som du säger så beklagar jag verkligen det som hon har fått genomlida, säger Dalström. Oavsett om man är privatperson eller professionell kan man bli lurad, även om man har goda intentioner.

»Vi fick in två nya fall som vi haft kontakt med under hösten och jag bestämde mig för att de här barnen ska inte gå hem med sond och blöja.«

Jag undrar förstås hur Nadja kunde passera genom hela systemet, och få flera läkarintyg, utan att någon upptäckte vad som pågick. Eftersom patientsekretessen hindrar barnläkaren från att gå in på detaljer berättar Johanna Dalström generellt om sjukvårdens inställning till de apatiska flyktingbarnen:

– Vi har ju låtit dem ligga isolerade. Vi har inte krävt att få komma in i hemmen och det är inte så att föräldrarna har ring och sagt: »Ni måste komma hit och hjälpa våra sjuka barn.«

För fem år sedan var uppehållstillstånd den enda metod de kände till för att få barnen friska, allt enligt Socialstyrelsens vägledning. När regeringen sedan införde tillfälliga uppehållstillstånd var man tvungen att tänka om. Hon berättar att läkarna inledningsvis avskydde den nya lagen, och »öste« in intyg till Migrationsverket om så kallade verkställighetshinder. På så sätt kunde de skjuta upp utvisningen med 13 månader. Å andra sidan förlängde de bara sjukdomen med motsvarande tid.

– Någonstans där började jag känna att det här inte kan vara det enda sättet, säger Dalström. Det måste finnas en annan lösning än uppehållstillstånd.

Johanna Dalström berättar att Falu lasarett gradvis stärkte samarbetet med Bup, Socialtjänsten, skolan och Migrationsverket. Den avgörande förändringen var att de själva blev mer offensiva.

– Vi behöver komma in i hemmen, och barnen behöver komma ut. Och vi kan inte acceptera ett nej.

En annan avgörande punkt var den debatt som uppstod hösten 2019 efter att Filter publicerat Ohörda rop.

– Det blev väldigt upprörda känslor på kliniken. Det var ju jag som hade hand om de apatiska flyktingbarnen och folk pratade om Münchausen by proxy. Vi hade möten där vi gick igenom vad som stod i artikeln och jag fick svara på en massa frågor.

Dalström berättar att diskussionen fick läkarna att prata mycket öppnare med varandra och med övriga myndigheter. Det var inte längre förbjudet att diskutera manipulation. I höstas provade de för första gången att separera barn och föräldrar.

– Vi fick in två nya fall som vi haft kontakt med under hösten och jag bestämde mig för att de här barnen ska inte gå hem med sond och blöja, säger hon.

Barnen, i de yngre tonåren, blev inlagda med sina respektive familjer. Läkarna gjorde alla vanliga tester, men kartlade också hur familjerna fungerade. När samspelet mellan barn och föräldrar inte upplevdes som gynnsamt tog de beslutet att separera barn och föräldrar. I det ena fallet skedde det frivilligt, i det andra krävdes att socialtjänsten klev in och gjorde klart för föräldrarna att de inte hade något val.

– I det ena fallet tog det en timma, i det andra tre, innan barnen reste sig upp och sa: »Jag vill gå hem.« Och i båda de här fallen kopplade vi på socialtjänsten och Bup stenhårt för att följa upp familjerna hemma, och det fortsätter att gå bra.

Tidigare kunde familjer kräva att få bli lämnade i fred och avböja föreslagna vårdinsatser, men det tillåts inte längre. I dag har Dalström och hennes medarbetare lyckats få alla apatiska barn i regionen friska utom ett, och där menar hon att det bara handlar om en tidsfråga.

När Nadja blev inlagd under mars 2017 hade regionalvården i Dalarna däremot inte inlett sin mer offensiva linje, och saknade därför »verktygen«, enligt Dalström. Flickan blev därmed lämnad åt sitt öde på ett sätt som inte skulle ske i dag.

När Johanna Dalström tänker på hur apatiska barn har legat i åratal, bland annat de fall som har exponerats i filmer och medier, är hon kritisk mot både sig själv och systemet:

– Samhället har inte agerat, och det har varit en av mina käpphästar: Varför accepterar vi det här? Vi hade inte accepterat det med några andra barn. Vi hade aldrig accepterat att en svensk familj hade barn som låg hemma med sond år ut och år in utan att göra någonting.

Dalström har inte sett den Oscarsnominerade Life Overtakes Me. Lika avvisande har hon varit när utländska filmteam eller Elisabeth Hultcrantz har bett henne att ställa upp i olika produktioner.

– Förutom att jag har varit tydligt mot Elisabeth har jag varit väldigt tydlig mot föräldrarna: Jag tycker inte att ni ska utsätta era barn för det här, jag tycker att ni ska tänka er för väldigt noga innan ni fortsätter med det här.

 

Klart är att Irina Bylund aldrig hade berättat om Nadja om inte två amerikanska dokumentärfilmare hade slagit upp historien så att hela världen kunde titta på den. För henne handlar det inte om ett enstaka barn eller en enstaka familj – utan om alla som följer exemplet.

– Man sprider en lögn, säger Bylund. Men det värsta är att man gör så här mot sina barn. Det är som en instruktionsfilm för att göra dem illa. Jag vill stoppa det här.

 

Fotnot: Nadja heter egentligen något annat.

 

Läs chefredaktörernas kommentar till publiceringen: »En svårstoppad epidemi«

Läs granskningen »Ohörda rop«: Under 15 år har läkare, psykiatriker, beslutsfattare och journalister diskuterat den lika infekterade som politiserade frågan om apatiska flyktingbarn. Varför har ingen pratat med barnen?