Hon hade äntligen haft en helg för sig själv, och varit iväg på ett yogakonvent i Malmö. När Tilda hoppade in i duschen efter hemresan var hon upprymd och piggare än på länge. Kanske var det för att Rosa bandet nyss hade haft en kampanj, det är svårt att minnas så här sju år senare, men den här söndagskvällen klämde hon hursomhelst på brösten som man ska göra emellanåt. Och kände något.
På grund av julen och alla ledigheter var det svårt att snabbt få en tid till mammografin på Sahlgrenska universitetssjukhuset, så Tildas man ordnade en privat undersökning genom sitt företags sjukvårdsförsäkring. Där bedömde läkaren att cystan var liten och inget att oroa sig över, men värd att kolla upp för säkerhets skull. När hon för att få veta svaret på vävnadsprovet blev kallad till kirurgiavdelningen på Sahlgrenska insåg hon direkt vad det innebar.
Tilda var 45 år, hade två nyss utflugna barn och en treåring där hemma och tänkte: Jag dör ifrån dem.
Hennes egen mamma hade diagnostiserats med bröstcancer drygt tio år tidigare, och blivit opererad, genomgått krävande efterbehandlingar och slutligen förklarats cancerfri. Nu var mammans sjukdom tillbaka och spridd och hoppet mer eller mindre ute.
»Redan då visste jag att jag hellre skjuter mig i huvudet än tar cellgifter.«
Några veckor senare lämnade Tilda sonen på förskolan och traskade genom ett januarigrått Göteborg till sjukhuskolossen på Guldheden. I mötesrummet väntade en bröstkirurg, en sjuksköterska och en läkarstudent. Hon fick veta att hon hade så kallad hormonkänslig, medelaggressiv bröstcancer. Tumören bedömdes inte vara större än 7,5 millimeter. Tilda fick klä av sig på överkroppen och kirurgen ritade ett kors på ena bröstet för att markera var knölen satt och förklarade hur hon skulle utföra ingreppet.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
