Ohörda rop

Under 15 år har läkare, psykiatriker, beslutsfattare och journalister diskuterat den lika infekterade som politiserade frågan om apatiska flyktingbarn. Varför har ingen pratat med barnen?

Nermin var tolv år gammal när han bestämde sig för att ta sitt liv. Alla verkade vara emot honom: hans mamma, hans pappa, läkarna, ja, hela världen. Han bad till Gud varje dag att någon skulle upptäcka vad hans föräldrar gjorde mot honom – att de tvingade honom att sitta i rullstol, att de inte gav honom någon riktig mat, att de hindrade honom från att vara ute och träffa kompisar, att hans pappa slog honom i nacken om han så lyfte på ett ögonlock inför läkarbesöken – men inte ens Gud lyssnade.

De steg han fick lov att ta i sitt rum, när ingen utomstående såg, räckte inte för att hålla kroppen i form. Nermins ben hade blivit allt svagare. Senor och leder hade stelnat till, och han visste inte om han någonsin skulle kunna springa eller spela fotboll igen.

Att han bara fick flytande föda i form av näringsdrycker gjorde allting ännu värre. Det spelade ingen roll att de smakade vanilj, choklad eller jordgubb – hans kropp skrek efter mat.


Den här artikeln är låst!

För att läsa vidare behöver du välja något av följande alternativ:

35 kr
Köp artikeln!

Efter köpet har du tillgång till artikeln direkt.

39 kr Prenumerera

Betalningen dras varannan månad (78 kr) från ditt kort.

Har du redan ett konto? här! Fakturaprenumerant? Aktivera ditt konto

Artikeln publicerades i Filter #70 (23 september 2019) och är skriven av .