»Oj! Godafton! Det är jag som är Thomas.«
Något överväldigad kliver författaren Thomas Erikson ut på en scen upplyst av stearinljus. Föreläsningen är helt slutsåld, framför sig har han 280 applåderande människor. Arrangemanget Studentafton har anordnats vid Lunds universitet i över ett sekel och lockat mängder av namnkunniga föredragshållare: statsministrar, näringslivstoppar, kungligheter, Nobelpristagare och Jimi Hendrix. Den här aprilkvällen 2017 är det Thomas Eriksons tur. Iklädd mörkgrå väst och kavaj med en paisleymönstrad näsduk i fickan passar han väl in i sammanhanget. Med sin mjuka norrländska anlägger han en beklagande ton.
»Jag får be om ursäkt från början. Vi måste prata om idioterna.«
»Idioterna« är anledningen till att Thomas Erikson numera räknas som en tillräckligt stor makthavare för att bli inbjuden till det här sammanhanget. Hans bok Omgiven av idioter: Hur man förstår dem som inte går att förstå – där läsaren ska förbättra sin kommunikation genom att kategorisera folk i olika färger – har sålt i 500 000 exemplar och gjort uttryck som »han är så blå« till allmänt språkbruk.
»Vi måste alltså tala om psykologi. Jag själv jobbar ju med psykologi. Jag är inte psykolog, jag är beteendevetare, och jag ska förklara vad skillnaden är.«
Thomas Erikson glider över i en historia om hur jobbigt det är att gå på middagar när man har hans jobb. Så fort han berättar att han jobbar med psykologi bleknar middagssällskapet.
Han berättar hur han läste Freud tills han inte längre trodde att hans föräldrar verkligen var hans föräldrar, och går sedan snabbt över till Jung, bara för att konstatera att han anser att dennes system hade en del brister när det gäller det han ska tala om i kväll.
»William Moulton Marston. Han var den första stora psykologen som forskade på, hör och häpna, friska människor!«
Det hörs ett »Yay« från publiken och en kvinna ropar uppmuntrande: »Det vill jag veta mer om!«
Thomas Erikson fortsätter energiskt: »Marston, han skrev en egen bok som heter Emotions of Normal People och det anger ju lite vad det handlar om. Han pratar om fyra beteenden: dominant, inspirerande, stabil och analytisk förmåga. Och jag tänkte att vi skulle kika på det. Det är det den här boken bygger på. Alla som vill höra mer räcker upp en hand. Alla som inte vill göra det räcker upp en … fot. Ingen? Skönt.«
När Thomas Erikson går igenom de olika personlighetstyperna har han publiken med sig. De skrattar åt hans anekdoter om den burdusa röda chefen, den pratiga gula systern, den petiga blå pappan och den försiktiga gröna kompisen. När det är dags för frågestund får Thomas Erikson besvara hur man kan finna sin egen färg, om det kan leda till stress och depression om ens egen färg inte matchar arbetsplatsens och huruvida man föds eller formas till en färg. Svaren lyder i sammanfattning: »Läs boken«, »Absolut« samt »Både och«.
Till slut frågar en kvinna om Thomas har lagt ut det personlighetstest han använder sig av på nätet. När han svarar nej ber hon honom att kommentera andra personlighetstest som finns utlagda. Efter att ha konstaterat att de flesta är bullshit fortsätter han:
»Jag kan inte som yrkesman sätta mitt namn på dem. Och det har inte att göra med att jag arbetar med, och tar betalt för, långt mer avancerade verktyg. De är avancerade av en anledning. Den verkliga forskningen. Marston höll på i decennier. Det [testet] har förfinats sedan 20-talet. Det är otroligt mycket timmar nedlagt på detta. Miljoner timmar forskning. Det har ett värde. Det finns en realibilitet eller validitet som inte går att få med fem, sex frågor.«
Han avslutar: »Så jag är skeptisk. Det är mer en kul grej. Lite mer Expressen Söndag liksom. Det är kul och det säger ju någonting. Men jag kan inte hålla på med dem. Inte som professionell beteendevetare.«
William Moulton Marston var en man med många begåvningar. 1921 doktorerade han i psykologi och disputerade vid Harvarduniversitetet. Han forskade då på systoliskt blodtryck, alltså hur blodtrycket påverkas när man blir upprörd eller upphetsad. Resultaten använde han för att skapa en första prototyp av en lögndetektor. Genom att mäta blodtrycket på en person som samtidigt fick svara på en serie frågor menade Marston att han med hundra procents säkerhet kunde avgöra när personen ljög.
Sju år efter disputationen gav han ut boken Emotions of Normal People. Precis som Thomas Erikson sade i sin föreläsning utmärkte sig Marston genom att fokusera på människor utan psykiska sjukdomar och diagnoser. Med sin bok ville han skapa ett ramverk för hur man kunde förstå vanliga människors beteenden och personligheter. Han kom fram till att man kunde kategorisera människor utifrån hur de reagerade i fientliga eller vänliga miljöer, och landade i fyra övergripande personlighetstyper. På svenska brukar de översättas med Dominans, Inflytande, Stabilitet och Analytisk förmåga – förkortat DISA. Av pedagogiska skäl gav Marston varje typ en särskild färg: röd, gul, grön och blå, men menade också att färgerna kunde smälta in i varandra. Sammanlagt innebar det 16 olika nyanser.
William Moulton Marston lämnade sedermera psykologin bakom sig för en helt ny karriär. I början av 1940-talet skapade han superhjälten Wonder Woman, baserad på sin fru och deras gemensamma flickvän som de levde med i ett polyamoröst förhållande.
DISA-metoden levde dock vidare utan Marstons hjälp, oftast i en något förenklad form bestående av bara fyra färger. I Sverige dök den upp i början av 90-talet, bland annat via något som kallades Institutet för Personlig Utveckling. Grundaren Sune Gellberg skriver i förordet till Omgiven av idioter att han fick med sig materialet hem från en internationell konferens och att han jobbat med det i organisationer och företag sedan dess. Numera erbjuder ett otal bolag ledarskapsutveckling, teambuilding eller rekryteringshjälp som utgår från Marstons personlighetstest. Ibland kallas metoden för DISA, ibland DISC och ibland Insights, men grunden med de fyra färgerna är densamma.
I Omgiven av idioter tillämpas tänkandet på kommunikation och konflikthantering, eller snarare på hur man ska undvika onödiga konflikter genom att anpassa sig efter vilken färg den man talar med har.
I boken introduceras de olika färgernas typiska egenskaper. En röd persons mest framträdande drag är att vara drivande, ambitiös, viljestark och tävlingsinriktad. De gula beskrivs som entusiastiska, utåtriktade, charmiga och kreativa. De gröna är vänliga, pålitliga, tålmodiga och hänsynsfulla, medan de blå är logiska, anspråkslösa, försiktiga och noggranna. Genom att hålla utkik efter de här personlighetsdragen kan man diagnosticera sin omgivning och rätta sin kommunikation därefter. Exempelvis bör man tänka på att uttrycka sig kortfattat och effektivt till en röd person, medan man alltid ska fråga en grön person hur helgen har varit innan man kommer fram till sitt verkliga ärende.
Thomas Erikson skriver att fem procent av befolkningen endast är en färg, medan 80 procent är två färger och 15 procent tre färger. Ingen har fyra. Han beskriver sig själv som en blandning mellan rött, gult och blått.
En gul person med inslag av blått är enligt Omgiven av idioter den perfekta säljaren: social, positiv och energisk, men också noggrann. Därmed bör Thomas Eriksson ha passat in på sitt första jobb som säljare på banken Nordea. Det var här han första gången kom i kontakt med DISA-metoden, som användes vid rekryteringar. Efter ett knappt decennium blev han konsult på firman Accept Sales där han höll i säljutbildningar. 2008 startade han ett eget företag, Team Communication, där han fortsatte med utbildningar och föreläsningar om DISA-metoden. Samtidigt drömde han om att få utlopp för sin mer kreativa sida och hade, som man brukar säga, en roman i skrivbordslådan.
Thrillern Bländverk gavs ut 2011. Boken handlar om beteendevetaren Alex King som av en slump blir inblandad i polisutredningen av en seriemördare. King jobbar på Team Communication och hjälper polisen att analysera olika misstänkta genom att bestämma vilken färg de har. I början av boken håller King en föreläsning. »Har ni tänkt på en sak?« inleder han föredraget. »Vissa av oss är omgivna av idioter.«
Bländverk fick ett gott mottagande, bland annat uppskattade recensenterna att Thomas Erikson själv var beteendevetare och hade expertkunskap. De kommande åren släpptes ytterligare tre böcker i serien.
Under åren med Alex King-böckerna ska många läsare ha mejlat Thomas Erikson och velat ha mer information om DISA-metoden. För att möta intresset knåpade han ihop en fackbok i ämnet, där metoden beskrevs tillsammans med fiktiva exempel och humoristiska betraktelser från verkligheten. Titeln var självklar: Omgiven av idioter.
»Rättigheterna till Omgiven av idioter har sålts till 27 länder, och uppföljaren till elva länder.«
Trots den vinnande titeln och ett redan upparbetat intresse för DISA, sade hans förlag att boken inte passade in i deras utgivning. Istället vände sig Erikson till Hoi förlag och dess VD Lars Rambe.
– När det kommer till fackböcker vill man främst ha en trovärdig avsändare, säger Rambe. Vi såg att han kunde mycket, att han var en duktig föreläsare och att han skrev med humor. Dessutom var det en rolig titel och boken skapade väldigt mycket igenkänning.
Hoi jobbar inte som traditionella förlag utan har »tagit det bästa från egenutgivning och det bästa från traditionell utgivning«. Manusen antas på sedvanligt sätt av förlagets redaktion och förlaget hjälper till med sitt nätverk och marknadsföring, men författaren står själv för den största ekonomiska insatsen och har både större ansvar och frihet över sin egen utgivning.
– Våra författare behöver bygga sitt författarskap och det var Thomas med på från början. Han var ute och marknadsförde boken mycket.
Till en början sålde Omgiven av idioter helt okej för att vara en fackbok: 500 exemplar ena månaden, 800 exemplar den andra. Men både förlaget och Thomas Erikson ansåg att titeln hade större potential. De jobbade hårt med att få den upplockad av de fysiska bokhandlarna. Thomas hörde själv av sig och fick komma och hålla sina föreläsningar.
– Folk började ju skratta bara de hörde titeln, säger Lars Rambe. Och när han gjorde sina föreläsningar kände även bokhandlarna igen sig. Det gjorde dem nog villiga att skylta upp boken ännu bättre.
Att Pocketshop köpte in och tapetserade sina skyltfönster med boken innebar ett stort kliv framåt. Under sommaren 2015 började den sälja allt bättre, framför allt tack vare butiken på Arlanda. På Bokmässan 2016 firade förlaget Thomas med champagne för att titeln hade sålt 50 000 exemplar. Sedan bara fortsatte det. Månad efter månad var boken förlagets mest sålda. När 2017 års försäljningslistor tillkännagavs toppade Omgiven av idioter pocketlistan, före böcker som Malin Persson Giolitos succédeckare Störst av allt och Elena Ferrantes Min fantastiska väninna.
I samma veva utkom uppföljaren: Omgiven av psykopater – Så undviker du att bli utnyttjad av andra på Thomas Eriksons nya förlag Forum. Mycket känns igen från Omgiven av idioter, som genomgången av de olika personlighetstyperna och deras speciella karaktärsdrag, men den här gången är mixen kryddad med psykopater – människor som inte har någon färg. Genom att förstå vilken färg du själv har kan du lära dig dina svaga punkter, sådana som psykopater vill exploatera. Eller som Thomas Erikson själv beskriver syftet med boken: »Ett sunt förhållningssätt till människorna omkring dig är att föredra framför något som kan leda till relationsmässig, känslomässig, självförtroendemässig och ekonomisk katastrof. Många som blivit plågade av en psykopat förlorar viljan att leva vidare. De ger upp och förtvinar mentalt, om de inte helt enkelt tar sina egna liv.«
Även Omgiven av psykopater tog sig in på topplistan, som den nionde mest sålda fackboken. Tillsammans har de båda böckerna sålt i 600 000 exemplar i Sverige. I höst kommer den tredje och fjärde boken i serien, Omgiven av dåliga chefer och Omgiven av latmaskar, och Thomas Erikson ska ge sig ut på en egen föreläsningsturné till elva svenska städer. De flesta föreläsningarna sålde slut redan före sommaren. I Göteborg tog biljetterna slut på fem timmar och i skrivande stund har han fyllt biografen Drakens 700 platser sex gånger om.
Nyligen förundrades Thomas Erikson själv över succén i en intervju med Veckans affärer. »Han får nästan nypa sig i armen över framgångarna och siktar nu på att skapa en global rörelse«, konstaterar skribenten innan Erikson själv kommer till tals: »Om jag kan lyckas få mina Omgiven-böcker att leda till mindre konflikter i världen genom att vi enklare förstår oss på oss själva och omgivningen så skulle jag känna mig oerhört stolt.«
Och faktiskt börjar hans evangelium att spridas även utanför Sveriges gränser. Rättigheterna till Omgiven av idioter har sålts till 27 länder, och uppföljaren till elva länder.
Jag har själv följt succén med viss förundran. 2015 svepte jag Omgiven av idioter för att göra en intervju med Thomas Erikson. Då hade boken ännu inte blivit ett fenomen, men en kollega hade sett boken på någon mässa och fastnat för titeln. Tanken var att Thomas Erikson utifrån sin färganalys av människor skulle förklara varför det uppstod så hätska debatter på Twitter. Det var en ganska svajig idé redan från början, och mest tänkt som ett lättsamt inslag i ett tungt temanummer om källkritik. Trots att någonting skavde i mig när jag läste boken gjorde jag en väldigt trevlig intervju med Thomas Erikson och skrev ihop en text. När jag lämnade den till min redaktör gjorde jag det med brasklappen att det kändes alldeles för tunt. Texten slängdes i papperskorgen.
När redaktionen i våras fick ett tips om att vi borde kolla närmare på Thomas Eriksons metod läste jag boken mer noggrant och förstod varför det kändes så fel förra gången. Har man någon erfarenhet av att läsa akademiska texter är det uppenbart vad som saknas här: referenser. Trots att Thomas Erikson upprepade gånger säger att hans metod bygger på vetenskap består källhänvisningarna oftast av slängiga påståenden som »det finns en studie« eller »viss forskning kallar detta«.
Enda gången det refereras till några riktiga källor är i kapitlet »En kort betraktelse genom historien«. Där förklarar Erikson »hur man kommit fram till den forskning som ligger till grund för vad den här boken handlar om«, och går igenom historiska bevis för att människan ofta delat in sig i fyra kategorier. Han börjar med en genomgång av Hippokrates 2 500 år gamla fyrsaftslära, som går ut på att människans temperament styrs av de fyra kroppsvätskorna gul galla, blod, svart galla och flegma. Erikson skriver om Hippokrates teori: »Hälsan är god när blod, gul galla, svart galla och flegma är i balans. När vi kräks, hostar eller svettas, till exempel, försöker kroppen bli av med en eller flera av dessa ämnen.« Så till nästa historiska bevis: aztekerna. De delade upp människor utifrån de fyra elementen eld, luft, jord och vatten, som symboliserade olika personlighetstyper.
Att människor gjorde någonting under antiken, eller i Mexiko för 700 år sedan, är förstås inga vetenskapliga bevis, men den tredje källan till Thomas Eriksons teorier framstår åtminstone på pappret som solid. William Moulton Marston, författaren till Emotions of Normal People och grundaren av DISA, var trots allt professor i psykologi vid Harvard.
I Omgiven av psykopater finns det fler referenser. För att reda ut vilka i ens närhet som är psykopater utgår Thomas Erikson från en checklista framtagen av forskaren Robert D Hare, och vad jag förstår är det den gängse metoden för att diagnosticera psykopati. I slutet finns också en litteraturlista, som Erikson visserligen inte hänvisar till i boken, men som man kan anta är hans källmaterial. I den hittar jag ett bekant namn.
För sju år sedan skrev jag ett annat reportage om föreläsare (»Bländad av ljuset«, Filter #19) där jag bland annat intervjuade Magnus Lindwall, då docent i psykologi, om Mia Törnbloms tveksamma metoder. Han forskade på självkänsla och beskrev sig själv som en konsumentupplysare inom poppsykologi, det område som befolkas av föreläsare, författare, bloggare och poddare som gärna pratar om psykologiska frågor utan att ha några egentliga kunskaper inom psykologi.
I Thomas Eriksons referenslista nämns bland annat Mia Törnbloms Mera självkänsla och Självkänsla nu! tillsammans med Magnus Lindwalls Självkänsla bortom populärpsykologi. Jag anar att det är något Lindwall inte är helt nöjd med. När jag mejlar för att fråga, får jag svaret: »Hade ingen aning om min referens i hans bok. Givetvis väldigt festligt med tanke på att även Törnblom står med. Han skjuter brett utan att sikta. Funderar på att kontakta honom och undanbe mig.«
Sedan vi sågs senast har Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet belönat Magnus Lindwall med en professorstitel och ett hörnkontor med utsikt över Linnéplatsen. Han verkar motvilligt imponerad av Thomas Eriksons Omgiven av-serie.
– Det är väldigt skickligt paketerat. En jättesnygg produkt. Men sanningen är att det inte är mer vetenskapligt än horoskop.
»Hade han sålt lika bra om han var ärlig med det? Nej, det tror jag inte. Styrkan ligger i att säga: ›Det här är forskning. Ni kan lita på det.‹«
Under åren har Magnus Lindwall kunnat urskilja allt tydligare mönster bland dem han kallar poppsykologer. För det första handlar det om något han kallar för »Fake it ’til you make it«: Om du lyckas få tillräckligt många människor att tro att du har koll ersätter det ett verkligt CV – mängden människor som tror på dig blir i sig ett bevis på att du har rätt. Det andra är Dunning Kruger-effekten, vilket betyder att poppsykologen själv inte har tillräckliga kunskaper om psykologi för att förstå vad som är fel med hens metod. Det tredje kallas för »Cargo Cult Psychology«. Uttrycket bygger på historier från andra världskriget då amerikanska flygplan brukade mellanlanda på isolerade öar. När kriget var slut ville urinvånarna gärna att planen skulle fortsätta dyka upp med sin värdefulla last. För att locka tillbaka dem byggde öborna imitationer av landningsbanor och kontrolltorn, där de placerade personer med antennförsedda hörlurar gjorda av bambu. I dag används uttrycket för att beskriva något som framställs som vetenskap, av människor som tror att det är vetenskap, men som saknar väsentliga delar. Precis som urinvånarna presenterar poppsykologerna en metod som verkar korrekt på ytan, men som aldrig kan leda till det resultat de hoppas på eftersom själva grundpremissen är felaktig.
– Det är precis det han har gjort här, säger Magnus Lindwall. Han har tagit någonting som är extremt löst baserat på forskning och pimpat det med egna anekdoter och erfarenheter. Hade han sålt lika bra om han var ärlig med det? Nej, det tror jag inte. Styrkan ligger i att säga: »Det här är forskning. Ni kan lita på det.« Förr var jag nog lite naiv och trodde att man kunde skapa en debatt och få folk att ändra sig, men så funkar ju inte människor. Har man väl investerat i någonting, köpt boken, engagerat sig och bestämt sig för att man gillar det, så formar man sin världsbild därefter. Jag kan stå och säga: »Kejsaren är naken! Han till och med skrevar och är rätt nöjd med att vara naken.« Men om man vill att han har kläder på sig så är det vad man ser.
Magnus Lindwall menar att han säkert blir betraktad som en besserwisser som sitter på sina höga hästar när han kritiserar personer som Thomas Erikson.
– Det är lätt att framstå som von oben och som att man tycker att folk är puckade som köper det här. Men det är inte alls konstigt att många tycker att det är bra. Det är enkla sanningar om sådant som människor vill förstå. Och det är svårt att se igenom.
Sedan kan han inte låta bli att hoppa upp i sadeln igen:
– Det står till och med att läsaren får pengarna tillbaka om man inte lär sig något nytt. Jag funderade nästan på att skicka ett mejl och be om mina femtio spänn. Men så har jag ju faktiskt lärt mig något: att man kan sälja vad som helst utan substans, så länge man paketerar det snyggt nog.
I ett försök att sprida kunskap om pseudovetenskap har Magnus Lindwall startat podden Wag the Dog tillsammans med kollegan Johan Fallby. I första avsnittet tog de kort upp Omgiven av idioter som ett exempel. När Magnus Lindwall sökte efter andra kritiker av DISA-metoden fann han psykologen Jonas Hjalmar Blom, som skrivit blogginlägget »Vad du bör vara medveten om när du läser Omgiven av idioter och kategoriserar människor i fyra färger«. Detta gjorde han efter att i flera års tid ha fått frågor från folk om metoden och hört kommentarer om att människor säger sig vara den ena eller andra färgen.
– När jag först hörde talas om det så tänkte jag att folk inte tog det på allvar, utan mer gjorde det som en kul grej, säger Blom. Men ju fler som pratade om det, desto mer förstod jag att det här är ju någonting som folk tror väldigt hårt på.
När Jonas Hjalmar Blom läste boken ordentligt fick han en större förståelse för att folk köper det Thomas Erikson säger.
– Den var ju tramsig, men där finns också en mer allvarlig del. Han säger att han är beteendevetare och hänvisar tillräckligt ofta till forskning för att läsaren ska tro att det bygger på någon form av vetenskap. På så sätt gör han sig själv till en auktoritet på området, och vi människor har en större tilltro till och är mindre kritiska mot auktoriteter.
»Ganska snart efteråt visade det sig att Marstons teorier inte stämmer.«
Det kan tyckas oskyldigt att vilja bli bättre på att förstå sin omgivning, men Blom menar att DISA-metoden faktiskt kan få rakt motsatt effekt. Har man väl placerat en människa i ett fack kan det beslutet vara svårt att omvärdera. Istället för att se människors personligheter för vad de är – mångfacetterade och föränderliga – leder kategoriseringen till en mer stereotyp och snäv blick på omgivningen.
– Och det han gör i de här böckerna är att uppmana folk att söka efter just de tendenser som passar in i DISA:s ramar, säger Jonas Hjalmar Blom. Det är ju oroande särskilt i fallet med Omgiven av psykopater, där läsaren ska leta efter tecken på psykopati. Det är visserligen inget fel på Hares checklista, men den ska användas inom kliniskt arbete. Det är inget man ska bocka av på kompisar och personer man dejtar, för då kommer man att hitta psykopater överallt.
Hur är det då med hela den vetenskapliga grunden för DISA? Kan inte Erikson hävda att det bygger på vetenskap genom att hänvisa till William Moulton Marstons forskning?
– Marston var ambitiös och seriös på sin tid, säger Jonas Hjalmar Blom. Med Emotions of Normal People ville han skapa ett slags teoretiskt ramverk för hur vanliga människor fungerade. Till sin hjälp tog han den tidens neurovetenskapliga forskning som då verkligen var i sin linda. Man visste att det sker någon form av elektrisk aktivitet mellan neuroner. Det där tog han och skruvade upp ganska rejält och menade att det är det som påverkar våra beteenden: om jag är aggressiv eller passiv, extrovert eller introvert. Han tog till färgerna, för att det är enklare att säga: »Han är en blå person«, än: »Han är en person vars neurala aktivitet i denna stund främst är exitatorisk snarare än inhibitorisk.«
Blom fortsätter:
– Men ganska snart efteråt visade det sig att Marstons teorier inte stämmer. De har vederlagts gång på gång och ingen seriös forskare inom vare sig psykologi eller neurovetenskap skulle hänvisa till hans teorier i dag.
Numera råder det konsensus kring att man bäst förklarar personligheten genom en metod som kallas femfaktormodellen, eller det lite mer slagkraftiga engelska namnet The Big Five. Där har man delat upp personligheten i fem breda kategorier. Neuroticism, vilket innebär att man har benägenhet för ångest, depressiva tankar och impulshandlingar samt är sårbar och stresskänslig. Extraversion, som betyder att man är sällskaplig och självsäker, har många relationer och en benägenhet för att känna positiva känslor, samt att man söker spänning. Öppenhet, vilket syftar på att man fantiserar och är mottaglig för konstupplevelser, känslonyanser och nya idéer och värderingar. Vänlighet, som här främst betyder att man känner tillit till och förtroende för andra, är hjälpsam, samarbetsvillig och har medkänsla. Och till sist Samvetsgrannhet, alltså att man är noggrann, vill prestera, har självdisciplin, är plikttrogen och ordningsam.
Så här långt kan man ana vissa likheter med DISA-teorin. Kategorin »Öppenhet« låter som en gul person, »Vänlighet« som en grön och »Samvetsgrannhet« som en blå. Men sedan tar det stopp. Inom DISA menar man att ett av de här dragen är dominerande och på så vis styr vem man är. Det vanligaste enligt DISA är att man har två färger, men att ingen har fyra.
I verkligheten bär vi på samtliga fem personlighetsdrag, och i olika utsträckning. Och inom varje kategori finns flera olika aspekter att mäta och ta hänsyn till. I slutändan finns det alltså ett närmast obegränsat antal personligheter, och att försöka forska på hur alla dessa interagerar med varandra blir i stort sett omöjligt.
På omslaget till nyutgåvan av Omgiven av idioter står det »700 000 läsare kan inte ha fel«. 700 000 människor kan onekligen ha fel, det har hänt många gånger, men vad är det som gör att så många personer tilltalas av just den här boken? För det första har Thomas Erikson identifierat ett problem som vi alla har upplevt: det är inte alltid lätt att kommunicera med och förstå andra människor. Många av oss skulle dessutom vilja bli bättre på det. För det andra har han rätt i att vi alltid har kategoriserat människor. Det sker per automatik så fort vi möter en annan person: vi läser av vad den har på sig, hur den gestikulerar och vilken dialekt den har för att försöka avgöra vem det är vi har framför oss.
Äntligen kom en bok som kunde lära oss att tyda signalerna på »rätt« sätt. Den här personen pratar mycket och har många kreativa idéer. Den är gul. Alltså är den också en dålig lyssnare och passar aldrig tider. Läsaren upplever att livet blir enklare eftersom omgivningen går att dechiffrera.
Om den här gula personen skulle komma en kvart sent till ett möte får läsaren ytterligare bevis för att teorin stämmer. I det läget finns stor risk för bekräftelsebias, alltså att man letar efter tecken som bekräftar det man redan tror är sant och bortser från fakta som talar emot ens övertygelse – till exempel att det är vägarbeten i hela stan och i stort sett omöjligt för någon som sätter sig bakom ratten att komma fram i tid. Om personen därefter kommer i tid fem möten i rad är det ingenting man noterar, eftersom man redan »vet« att den här gula personen är någon som alltid är sen.
Det finns också en psykologisk förklaring till att läsare känner igen sig i de olika personlighetstyper som Thomas Erikson presenterar, kallad Barnumeffekten. Den är uppkallad efter P T Barnum, en cirkusdirektör som levde under 1800-talet i USA och förärades med epitet som The Greatest Showman och The Prince of Humbug. Utöver att visa upp kortväxta personer, skäggiga damer och George Washingtons 160-åriga barnflicka brukade han fascinera publiken med till synes korrekta personlighetsanalyser. Nyckeln låg i att uttala sig så vagt som möjligt: »Du är en glad person, som ändå kan känna dig nere ibland.«
»Om man får reda på att man har någon färg som inte är så poppis kan man bli rätt hårt åtgången faktiskt.«
I ett klassiskt experiment från 1948 testade psykologen Bertram R Forer så kallade Barnum-uttalanden på sina studenter. Han lät dem genomföra ett personlighetstest och gav dem en vecka senare deras individuella resultat. Studenterna fick i själva verket identiska resultat där det stod saker som: »Du har en tendens att vara självkritisk«, »Du har ett stort behov av att människor ska tycka om dig och se upp till dig« och, ironiskt nog, »Du är stolt över att tänka självständigt och accepterar inte andras uttalanden utan tillräckliga bevis«. I genomsnitt bedömde studenterna att utlåtandena passade in på just dem till 4,3 på en femgradig skala.
Senare forskning har bekräftat resultatet och dessutom fördjupat bilden. Inte nog med att människor har en tendens att ta generella beskrivningar som en sann analys av just sin egen personlighet – om de tror på resultatet förstärker det också uppfattningen att själva testet är trovärdigt och korrekt. 1974 visade J G Delaney och H D Woodyard att Barnumuttalanden även påverkar hur testpersonerna uppfattar sig själva. Efter att ha fått en astrologisk utvärdering där de klassades som dominanta och förändringsbenägna, uppfattade de sig själva i ett uppföljande test som mer dominanta och förändringsbenägna än vad testgruppen gjorde. Åtminstone på en intellektuell nivå ledde det alltså till en självuppfyllande profetia.
En annan möjlig förklaring till att Thomas Eriksons böcker har blivit sådana succéer är att manegen redan var krattad. Sedan 90-talet har DISA-testet varit flitigt använt som verktyg vid teambuilding, rekrytering och ledarskapsutveckling. I en granskning av användningen av oseriösa personlighetstest vid rekrytering gjord av Dagens Nyheter förra året framkom att ett test kallat »Thomas personprofilsanalys« användes av bland andra Ikea, ett sjuttiotal kommuner och ett tiotal länsstyrelser, landsting och myndigheter. Testet har ingenting att göra med Thomas Erikson, men det bygger på DISA och innebär att arbetssökande kan ratas eftersom de inte har den färg som arbetsgivaren söker för att komplettera arbetsgruppen.
Att testet underkändes av Stiftelsen för tillämpad psykologi verkade inte spela någon roll. Redan 2011 berättade professor emeritus Lennart Sjöberg i en artikel i Chefstidningen att tester som bygger på DISA var de i särklass mest använda och konstaterade att »många testanvändare tycks inte efterfråga vetenskaplig grund för de metoder de köper«.
–Jag upplever att de flesta HR-avdelningar nu lärt sig att fråga om det finns evidens för metoden, säger Sara Henrysson Eidvall, som själv jobbar som konsult. Men då kan ju folk i och för sig säga ja, utan att ha på fötterna. Och då är det faktiskt ganska svårt för beställaren att sätta sig in i det här med evidensen. Så jag skulle säga att det generella intresset för vetenskapliga belägg ökar, men nu när vågen med Omgiven av idioter har varit så stark så vete tusan …
Sara Henrysson Eidvall fick med sig det här med tester från barnsben: hennes pappa uppfann och utvecklade högskoleprovet. Hon utbildade sig till psykolog och kom snart själv in på att utveckla och kvalitetsgranska test. Numera är hon en av landets främsta auktoriteter inom området och jobbar utöver det som kursansvarig för psykologikurser inom arbetsorganisation vid Stockholms universitet samt som konsult. I den rollen har hon träffat »jättemånga« människor som gått igenom DISA-analyser på arbetstid.
– Och en och annan av dem är rätt förtvivlad faktiskt. Folk som varit med på gruppaktiviteter där man ska skapa ett bättre team genom att gå igenom vilka färger alla har. Även där går det emot forskningen. Man skapar inte alls någon teamkänsla av att alla ska veta vilken färg kollegorna har, utan det som funkar är beiga grejer som att ta reda på vad som är deras gemensamma mål och vilka roller alla ska ha för att nå dit. Att sortera kollegorna efter färg kan snarare få motsatt effekt. Om man får reda på att man har någon färg som inte är så poppis kan man bli rätt hårt åtgången faktiskt. Det kan bli lite mobbningstendenser: »Ja, men du säger bara så där för att du är röd.« Den kategoriseringen är djupt besvärande. Tänk själv att sitta i en grupp och så får alla höra att du liksom är fel.
En vanlig förklaring till att organisationer köper in sådana här föreläsningar eller utvecklingsmetoder är att det handlar om underhållning eller inspiration.
– Många anar nog att det inte ligger så mycket vetenskap bakom, men tänker att det inte gör så stor skada. Men jag tänker att det gör det visst. Man får information om att man är något som man inte är, och kanske fattar beslut utifrån de här helt felaktiga grunderna. Privata företag får väl göra vad de vill, även om jag kan tycka att det är oetiskt att anställda ska tvingas göra sådana här saker. Men att offentlig verksamhet lägger pengar på de här dyra metoderna … det är resurser som ska gå till äldrevård och barnomsorg.
Thomas Erikson är kopplad till åtminstone fyra olika talarförmedlingar, vilket gör det svårt att kartlägga var han faktiskt har föreläst och hållit kurser. På hans eget företag Team Communications hemsida listas ett urval av uppdragsgivare under 2017. Där finns stora företag som Coca-Cola, Microsoft, TV4, Volvo, Ikea och Kia Motors. Och även sju offentliga verksamheter: Lunds universitet, Åklagarmyndigheten, Skatteverket, landstinget, Regeringskansliet, Utbildningsdepartementet och Livsmedelsverket.
De senaste årens årsredovisningar visar att omsättningen på både det företag som har hand om hans litterära verksamhet, Writers of the Universe, och hans utbildningsföretag TE-AM stuckit iväg efter att den första boken gavs ut. Writers of the Universe omsatte 2,7 miljoner enligt den senaste årsredovisningen. Omsättningen i TE-AM låg 2017 på 4,5 miljoner, en tillväxtökning med drygt 80 procent från tidigare år.
Även om jag inte kan få ut någon uppgift om hur många föredrag Thomas Erikson hållit via de olika talarförmedlingarna, kan jag få en, antagligen väldigt underdriven, fingervisning av de offentliga verksamheter som fakturerats av TE-AM. De senaste åren har sammanlagt 263 000 skattekronor lagts på Thomas Eriksons föreläsningar. Bland kunderna finns Länsstyrelsen i Västerbottens län, Regeringskansliet, Karolinska Institutet och Universitets- och högskolerådet. De senare har bland annat som uppgift att granska den akademiska kvaliteten på utländska utbildningar samt att ansvara för högskoleprovet.
På Thomas Eriksons officiella Facebooksida samlas drygt 6 000 av hans största fans. Varje inlägg får massor av kommentarer. De skriver att de älskar honom, att han har öppnat ögonen på dem och att de nu ser hela världen i färger. Folk har sagt ifrån till sina chefer, lämnat sina makar och satt böckerna i händerna på sina barn.
Thomas Eriksons metod har visat sig vara ett luftslott. Det handlar inte om att han har förenklat vetenskap och gjort den tillgänglig genom sina böcker, föreläsningar och numera webbkurser som man kan köpa för 490 kronor via Aftonbladets hemsida. Det finns överhuvudtaget ingen vetenskaplig grund. Snarare går metoden emot vad forskarna säger om såväl kommunikation och personlighetsanalys som teambuilding. Kan då verkligen Tomas Erikson som beteendevetare själv tro på det här?
Det visar sig vara högst otroligt att han ens är beteendevetare. En sökning i Ladok, som listar alla som läst någon kurs på de allra flesta av Sveriges universitet och högskolor, ger ingen träff på Thomas Eriksons personnummer. Jag hittar ingenstans att Thomas Erikson själv berättat var han skulle ha utbildat sig. Inte i någon intervju, inte i hans böcker, inte ens på hans Linkedin-sida, vars själva syfte är att skryta om allt man jobbat med och pluggat. Men för att vara säker vill jag så klart fråga honom själv.
Det tar sin lilla tid att få till en intervju med Thomas Erikson, men ett par dagar innan tidningen går till tryck har han möjlighet att prata i telefon en halvtimme. Efter några inledande frågor om varför han började använda DISA undrar jag om han verkligen har någon utbildning inom beteendevetenskap.
– Nej, jag har inte någon akademisk examen inom beteendevetenskap och psykologi. Det har jag heller aldrig hävdat.
Varför kallar du dig då för beteendevetare?
– Jag arbetar med beteenden, och det är okej att kalla sig beteendevetare och arbeta inom ett väldigt brett yrkesområde som rör beteenden. Beteendevetare är ingen skyddad titel.
Det stämmer förvisso, men om man använder den så antyder man att man har en sorts utbildning. Är det därför du har kallat dig det?
– Som jag sa, det är inga problem med att jag kallar mig beteendevetare. Jag har aldrig någonsin hävdat att jag har en examen. Jag stämde av med föreningen Vetenskap och folkbildning, en psykolog där, och han bekräftade att det inte är ett problem att kalla sig beteendevetare eftersom det inte är en skyddad titel. Dock, eftersom jag förstått att det kan uppfattas på felaktigt sätt, har jag från mitt eget material sedan ganska lång tid tillbaka plockat bort ordet beteendevetare. Även om just den psykologen jag refererade till nu sa: ›Fortsätt med det där, det är inga bekymmer.‹ Men jag är ju inte ute efter att förleda någon, så …
På Studentafton i Lund förra året sa du upprepade gånger att du är beteendevetare.
– Ja, men jag är beteendevetare. Jag arbetar med beteenden. Men jag får inte ställa diagnoser som en psykolog och det har jag inte heller några planer på att göra.
I Omgiven av psykopater uppmanar du mer eller mindre dina läsare att ställa diagnos på sin omgivning.
– Nja, jag håller inte med om den tolkningen. Det jag uppmanar till är att vara vaksam mot nya bekantskaper och försöka undvika att bli manipulerad.
Tänker du att du har kompetens att skriva om så allvarliga saker som psykopati?
– Jag har gjort en ordentlig genomgång av enorma mängder litteratur, vetenskapliga rapporter, diskuterat psykopati med psykologer av olika slag. Sedan har jag sammanställt det i en bok. Det är inte mina egna iakttagelser.
Du hänvisar till Hares checklista för psykopati, vilket är den som används kliniskt. Men det är inget man som privatperson kan använda för att diagnosticera psykopater i sin närhet.
– Det är ju tur att jag inte har uppmanat läsaren att gå ut och diagnosticera sin omgivning då. Det står klart och tydligt i boken att det bara är väldigt välutbildade psykologer som kan använda listan på rätt sätt. Bokens syfte är att på ett pedagogiskt vis sammanfatta problemet med psykopater i samhället. Jag är oerhört trygg med att jag skrivit en bok som tillför saker i ämnet psykopati.
Du återkommer ofta till att DISA bygger på vetenskaplig grund. Men det stämmer ju inte. Det bygger inte på någon vetenskaplig grund som är giltig i dag.
– Nej, det är riktigt. Du har helt rätt. I den första boken Omgiven av idioter kallar jag psykologen Marstons arbete för vetenskapligt, och precis som du sa: med vår tids mått mätt skulle det nog inte kvalificeras som vetenskap. Jag skulle ha skrivit psykologiska studier istället, det hade varit mer korrekt.
Det står också i din andra bok och du säger det när du håller föreläsningar.
– Ja, tack och lov så gör vi en ombearbetning av Omgiven av psykopater nu där vi justerar vissa saker. Det var en olycklig formulering, jag erkänner det. Det var ganska länge sedan jag skrev Omgiven av idioter, jag var inte rutinerad som fackboksförfattare.
– Men vad jag ska säga också är att Marstons arbete har många, bland annat psykologer, förfinat genom decennierna.
De psykologer jag talat med säger att den DISA-metod du nu använder, där man delar in folk i färger utefter några adjektiv, inte heller stämmer.
– Om jag hade sagt att DISA-metoden var heltäckande hade jag varit ute i bedrägligt syfte, men det har jag aldrig sagt. Det finns mängder av andra faktorer som påverkar hur vi uppfattas och hur vi agerar: drivkrafter, manligt och kvinnligt, ålder, din plats i syskonskaran, vilket jag också listar i Omgiven av psykopater. Men jag ser DISA-metoden som pedagogiskt väldigt användbar för att skapa en plattform att utgå från. Det viktiga för mig är att människor är intresserade av beteenden och vill lära sig mer om sig själva.
Du säger att du är beteendevetare, även om du inte har någon utbildning, och hävdar att din metod bygger på vetenskap. För mig låter det som ett sätt att bygga upp en auktoritet i den här frågan?
– Det här med beteendevetare upplevde jag att vi hade rett ut. Jag trodde att du förstod mig när jag förklarade det. Det här med vetenskap, ja … Man kan diskutera: Vad är vetenskap? Vi kan diskutera vad är psykologi? Om någon skulle hävda att psykologi är en exakt vetenskap får han nog gå tillbaka till ritbordet. Jag råkar vara en auktoritet på det här området för att jag kan mycket om detta. Och det kan man vara utan akademisk utbildning. Rent allmänt tänker jag så här: Om det bara är akademiker som får skriva böcker så skulle det gapa tomt i bokhyllorna, tror du inte det?
Självklart får andra än akademiker skriva böcker, men när man hävdar att man är beteendevetare och att det bygger på forskning gör man anspråk på att ha akademiskt stöd för det man gör.
– Nej, jag har aldrig hävdat att jag är akademiker. Nu måste vi skilja på saker och ting. Jag är i min fulla rätt att kalla mig för beteendevetare. Hade jag sagt att jag har en examen från universitetet X, då hade det varit en bluff. Så är icke fallet. Jag vill faktiskt verkligen markera det.
Efter intervjun kollar jag upp en del av Thomas Eriksons påståenden. Att han i Omgiven av psykopater skulle ha varit tydlig med att endast »väldigt välutbildade psykologer« ska använda Hares lista står ingenstans. Efter checklistan följer istället underrubriken: »Så hur funkar listan? Kan vem som helst använda den?« Där går Thomas Erikson igenom hur man som privatperson kan betygsätta en annan persons psykopatiska drag utifrån listan, och avslutar: »Skulle du möta någon som ›scorar‹ 30 poäng eller däröver på listan bör du definitivt se om ditt hus, och det fort som tusan. Då står du inför ett riktigt allvarligt problem, och i värsta fall är psykopaten någon som står dig alltför nära.«
Trots att Thomas Erikson själv medger att hans metod inte grundas på vetenskap säljs hans föreläsningar fortfarande in med att de bygger på »beteendevetenskapen och den senaste forskningen« och »verklig psykologi«. Att han inte längre kallar sig för beteendevetare i sina egna kanaler verkar stämma. Det står dock kvar på vissa talarförmedlingar och i texterna om Omgiven av idioter. Men det ska ju enligt Thomas Erikson inte vara ett egentligt problem. Jag ringer upp Dan Katz, psykologen på Vetenskap och folkbildning som Thomas Erikson refererade till i intervjun.
– Han kontaktade mig inte som medlem i Vetenskap och folkbildning, säger Dan Katz på telefon från en fransk motorväg. Vi har samma internationella agent, så han kontaktade mig som författarkollega. Det jag svarade honom i mitt mejl har alltså inget med VoF att göra. Föreningen jobbar aktivt för att stoppa desinformation när det gäller vetenskap, så det är väldigt konstigt om han försöker luta sig mot oss. Det jag svarade honom var att det finns inga juridiska hinder för att kalla sig beteendevetare eftersom det inte är en skyddad titel. Den titeln kan vem som helst utan utbildning eller annan kunskap använda sig av, såväl han som min dvärgpudel Flopsy.
Denna artikel uppdaterades 23 juli 2018. I en tidigare version hävdades det felaktigt att Barack Obama varit en av föredragshållarna på Studentafton vid Lunds universitet.