Börje Eriksson älskade sitt jobb. Den två meter långe bildläraren på Bregårdsskolan i Karlskoga, som själv målade och höll på med keramik, hade en smittande entusiasm som fick eleverna att fördriva håltimmarna i fotolabbet och måleriateljén. Under hans helgkurser i modellteckning fick skolungdomar gå in gratis, och Börje lät regelbundet utexaminerade adepter ställa ut sina verk på skolan.
En dag tvingades en jämnårig kollega lämna sitt jobb på bildinstitutionen eftersom hon saknade lärarlegitimation. Börje kände direkt att den unga ersättaren hade något emot honom. Hon undvek honom och konverserade aldrig mer än nödvändigt. Samtidigt var de tvungna att samarbeta. Vilka utlåningsrutiner skulle gälla för de nyinköpta kamerorna? Hur skulle de skydda eleverna från framkallningsvätskorna?
En måndag skulle Börje ha fotolektion. »Jag skulle behöva kamerorna nu«, sade han. »Jaså, är det dina kameror?« utbrast kollegan. »Nej«, sade Börje, »men vi har väl kommit överens om de här rutinerna?« »Dina rutiner, ja. Är det bara du som bestämmer alltihop?«
Den kraftiga reaktionen gjorde Börje helt ställd. Han försökte prata ut men kollegan var inte intresserad. Konflikten växte, och när eleverna började känna av den frostiga stämningen tog han saken till rektorn. »Det där får ni lösa själva«, löd svaret. Efter mycket trugande från Börjes sida kopplades företagshälsovården in.
- Mer:
- Granskning
