Louis Theroux inuti manosfären: Varför blir jag fortfarande förvånad?
Se dokumentären på Netflix.
Dokumentärmakaren Louis Theroux senaste verk är precis vad jag trodde att det skulle vara. Därför förstår jag inte hur innehållet kan förvåna mig. Theroux är som vanligt brittisk, nyfiken och smått kufisk på ett sympatiskt vis. Intervjuoffren – alltså manliga influerare som något slentrianmässigt brukar klumpas samman i begreppet manosfären – beter sig också som förväntat: tränar biceps, kör dyra bilar och säger att män är överordnade kvinnor.
Ändå får jag först nu reda på att flera av dem ägnar sig åt »ensidig monogami« – alltså att de har flera sexuella partners medan deras flickvänner endast har en. Jag trodde heller inte att deras fasad kunde krackelera framför kameran, men Theroux lyckas utan större ansträngning – som när han frågar en av sagda flickvänner hur hon känner kring relationsupplägget och får obekväma ansiktsuttryck till svar.
Kanske är en kufisk britt ett av våra främsta vapen mot den här samtidsrötan.
6 dagar kvar att leva: Där avrättningar är en del av vardagen
Se på SVT play.
I 6 dagar kvar att leva tar sig Carina Bergfeldt till Texas, USA, för att träffa ännu en amerikansk mördare som dömts till döden. Ramiro Gonzales – en man som suttit på death row i 15 år och vars avrättningsdatum sammanfaller med hans offers födelsedag.
Medan Gonzales advokater och anhöriga kämpar mot klockan får vi möta de tjänstemän och pastorer som dagligen arbetar med de dödsdömda, liksom offrets familj som är livrädda att avrättningen ska skjutas upp en sjätte gång.
När Bergfeldt låter alla inblandade tala till punkt får man en nyanserad bild av den vitt debatterade frågan. Och när hon intervjuar övriga invånare i Huntsville kan man inte undvika att fascineras av vilken naturlig del »dödshuset« är av samhället.
Ramsay’s Boiling Point: Roten till allt ont
Se serien på Youtube.
Bilden av att blod, svett, skrik och tårar krävs för att en restaurang ska prestera på toppnivå är djupt ingrodd i vårt medvetande. Därför var The New York Times granskning av kocken bakom världens kanske mest inflytelserika restaurang, René Redzepi, och den kränkande behandling hans tidigare anställda på Noma drabbats av inte särskilt överraskande.
Redzepi har förvisso tidigare erkänt och uttryckt ånger för sitt mobbningsbeteende. Kanske var droppen att det nu även framkom att den danske kocken exempelvis ska ha misshandlat anställda med köksverktyg, men framför allt verkar Redzepi och Noma få klä skott för en kollektiv frustration i branschen över hur långsamt kulturomställningen sker. I går meddelade Redzepi att han lämnar Noma efter snart 25 år.
För att få en förståelse för den toxiska restaurangkulturen kan man gå tillbaka till urkällan för mytologiseringen: serien Boiling Point. Där följer vi en ung Gordon Ramsay när han öppnar en trestjärnig restaurang i London och etablerar sig som temperamentsfull kockstjärna. Vid millennieskiftet ansågs serien vara en oslagbar kombination av kampen-mot-klockan-drama och hetlevrad humor, men i dag fungerar den bättre som väckarklocka.
Rooster: En kort verklighetsflykt i TV-soffan
Se på HBO Max.
I tidiga 20-årsåldern bodde jag ett halvår i Zagreb. Det var en något förvirrande tid, i en ny stad och ett nytt sammanhang. Lägenheten jag hyrde låg granne med en biograf, där det inte kostade någonting att lösa biljett. Jag såg Little Miss Sunshine kanske 15 gånger. Tio år senare var det dags för ytterligare en livskris, och då vände jag mig till amerikanska The Office. Gemensam nämnare: Steve Carell. Ingen kan framkalla samma tryggt underhållande känsla på TV-skärmen som han. Så jag tackar ödmjukast för Rooster som nu börjat streama på HBO Max. Carell spelar en underhållningsförfattare som blir gästföreläsare på ett liberalt universitet för att komma närmre sin nydumpade dotter. Man får mysa, skratta och för en halvtimme glömma den kollektiva livskris som världen går igenom just nu.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
