Ännu utan sin dotter

Tio år efter att Nan och Erik anklagades för att ha misshandlat sin dotter har de friats på alla punkter och diagnosen Shaken Baby Syndrome anses inte längre vetenskapligt belagd. Ändå kämpar de fortfarande för att få vara en del av sin dotters liv.

Helvetet började i oktober för drygt tio år sedan. Nan och Erik var nyblivna tvåbarnsföräldrar: sonen Elliott var ett och ett halvt år, dottern Sara 15 dagar gammal.

En kväll lekte Erik och Elliott härmningslekar och i farten satte sig Erik på Sara. Senare upptäckte de att Saras högerarm hängde slappt och i panik tog de en taxi till akuten. Morgonen därpå berättade en läkare att de utöver en fraktur på armen och på ena nyckelbenet gjort andra fynd på Sara och misstänkte att hon utsatts för så kallat skakvåld. Polis och socialtjänst var på väg.

Sara och Elliott omhändertogs enligt LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Sara visade sig ha alla tre symptom i den så kallade »triaden« som ansågs avgöra om ett barn hade utsatts för skakvåld: Shaken Baby Syndrome. Nan och Erik nekade till alla anklagelser och satt isolerade i häkte i två månader. Fem månader senare fick Elliott komma hem till sina föräldrar medan Sara placerades i familjehem.

Annons

När deras fall gick till åtal tog de hjälp av erfarna utländska experter som ifrågasatte diagnosen och gav förklaringen att Saras huvudskada mer troligt uppkommit vid förlossningen, något som aldrig utretts av rättssystemet. Nan friades, men Erik dömdes till fyra års fängelse för grov misshandel.

Med socialtjänsten som motpart genomled Nan en lång rad rättsprocesser som nådde sin slutpunkt först 2015. Då bestämdes det att Sara skulle bo kvar hos fosterföräldrarna och endast vara med Nan och Elliott varannan helg.

Parallellt med detta händelseförlopp drev Erik en resningsprocess med ytterligare bevisning som talade för att Saras skador kom av förlossningen. I november 2014 friades Erik av Högsta domstolen och Socialstyrelsens rättsliga råd ifrågasatte hela Shaken Baby-diagnosen. Därmed försvann också grunden till att Sara tvångsomhändertogs från första början.

I två reportage (Filter #36 och #42) berättade Madelene Pollnow om Erik och Nans fall samt granskade diagnosen Shaken Baby Syndrome och socialtjänstens agerande. Nu har det gått tre år sedan det senaste reportaget publicerades.

Tidigare reportage från Filter #36 och #42.

Det har hänt både mycket och väldigt lite i era liv de senaste åren. Den kortfattade versionen är att ni båda har domstolsbeslut på att ni ska ha umgänge med Sara men inte alls får träffa henne just nu.

Erik: Vi har ju varit i något slags kampläge för vår dotter ändå sedan de tog henne ifrån oss för tio år sedan. Nu har det utvecklat sig till att fosterföräldrarna gör i princip allt för att hon inte ska få fördjupa kontakten med oss. Min längtan att få vara med min dotter kulminerade i en domstolsförhandling i höstas. Inför den gjordes en utredning av min föräldraförmåga, som kom fram till att Sara behöver få ett fungerande umgänge med mig och sin riktiga familj. Jag var övertygad om att vi då skulle få en hel helg tillsammans. Men socialtjänstens och fosterföräldrarnas psykolog, som aldrig har träffat oss och som kritiserades i utredningen, påstod att Sara mår dåligt och behöver vara med dem och inte med mig. Istället fick jag en eftermiddag och en tidig kväll i månaden på tider som inte ens går. Jag har bett dem att byta för att få umgänget att fungera, men det har de inte gjort.

Nan: Fosterföräldrarna har ställt in umgänget som jag enligt den fastställda domen ska ha med Sara. Senast vi träffade henne var på hennes födelsedag i oktober – då hann jag umgås med henne i en timme. Inte ens när Saras mormor och morfar kom från Thailand till julen för att hälsa på henne fick hon komma till oss.

När fosterföräldrarna tog emot Sara anade de troligen inte att det skulle innebära nästan tio år av rättsprocesser. Har ni någon förståelse för deras agerande?

Erik: Jag tror inte att de någonsin har accepterat att Sara har en riktig familj och släkt som hon felaktigt förlorat. Både utredningar och domstolar konstaterar att hon har ett behov av att få utveckla en genuin kontakt med oss och sin bror.

Nan: Jag kan inte förstå varför de förvägrar henne en verklig relation till sin riktiga familj. Jag har förklarat att jag ser det som att hon har fyra föräldrar som är viktiga för henne. Min vilja är inte att kasta ut dem ur hennes liv – det går inte, hon har vuxit upp hos dem. Jag hade kunnat ta hem henne när LVU:et hävdes, men jag lät henne vara kvar för att inte gå för fort fram.

Hur har Elliott reagerat på allt det här?

Erik: Han och Sara har en mycket bra relation. De är syster och brorsa, men inte på samma sätt som kompisarna är med sina syskon. Elliott involverade tidigt sina vänner och berättade att jag satt i fängelse, att han hade en syster som felaktigt togs ifrån oss och som bodde hos en annan familj. För några år sedan kom han hem från skolan och berättade att han och hans kompisar skulle bilda ett gäng och frita Sara. Det var häftigt att han fick sådant stöd.

Ni har också blivit ett par igen.

Nan: Vi har samma fokus på att kämpa för att barnen ska må bra och eftersom vi båda en gång förlorat dem förstår vi hur den andra känner. Vi har fortfarande varsin lägenhet, men när vi umgås alla fyra känns det som om vi är en vanlig familj.

Erik: Vi har ju mer eller mindre tvingats umgås och all den här kampen har gjort att vi har hittat varandra igen.

Annons

Ni var en av de första familjerna som berättade öppet om anklagelserna om Shaken Baby Syndrome. Hur gick tankarna innan?

Erik: Jag var rädd för att det skulle komma negativa reaktioner. Men det blev inte alls så. Efter det första Filterreportaget tog flera av Elliotts klasskamraters föräldrar kontakt med oss – de hade läst texten och förstått att det var vi. De skrev otroligt vackra mejl, gav oss kramar och ville verkligen stötta oss. Det är viktigt att vår historia kommit fram så att folk faktiskt ser att sådant här händer i Sverige.

Nan: Jag ville vara försiktig för barnens skull: om folk tog emot vår historia på ett dåligt sätt kunde det bli problem för dem i skolan. Men vi mötte bara godhjärtade personer som gav oss stöd. Jag har också fått kontakt med mammor som varit i samma situation och vi har stöttat varandra.

Har någon av de andra drabbade familjerna fått tillbaka sina barn?

Nan: Jag vet en familj som fått tillbaka sitt barn, då var det en bra socialtjänst som jobbade tillsammans med dem. I ett annat fall hann mamman berätta för socialen om vårt fall, och de lyssnade. De fick tillbaka barnen och tackade för att de läst om oss. Det är sorgligt, men några familjer orkar inte kämpa mot socialtjänsten längre. Det verkar hänga på soc och fosterföräldrarna om barnen ska få möjlighet att komma tillbaka till sin familj – en av våra advokater sa att vi har haft »extrem otur« med båda två.

Så er mediemedverkan har gjort mer skillnad för andra än för er själva?

Erik: Man hoppas alltid att någon ansvarig ska läsa och tänka: »Hur har vi kunnat göra så fel här?« och sedan ifrågasätta sina beslut. Men jag tror inte att den kulturen finns i Sverige. Jag uppfattar det snarare som att en myndighet aldrig kan ha fel. Det har väl blivit en viss debatt om Shaken Baby Syndrome, men inget ramaskri och överhuvudtaget inte någon diskussion om hur socialtjänsten har agerat.

Nan: En effekt av att vi berättat är att juridikstudenter och socionomstudenter studerar vårt fall på utbildningarna. De är framtidens domare, åklagare och socialtjänst. De kan förändra. Men det är en stor sorg att vi inte får mer tid med vår dotter. Vi har så mycket att ta igen.

Utöver att Rättsliga rådet har ifrågasatt diagnosen har även Statens beredning för medicinsk och social utvärdering underkänt vetenskapen kring Shaken Baby Syndrome. Men inte ens det har hjälpt ert fall.

Erik: Rapporten är bra för att den visar vad vi vetat länge: att kunskapen om diagnosen Shaken Baby Syndrome är ett korthus. Den ger en rejäl känga till läkarna som hävdade att de med säkerhet kunde säga att Sara hade blivit misshandlad enbart för att hon hade triaden. Jag är ändå lite stolt över att det svenska rättssystemet reagerade så snabbt på Shaken Baby Syndrome och att SBU vågade titta närmare på diagnosen när den kritiserades. Detta är den första systematiska översikten från en oberoende instans i världen, så vi ligger i framkant jämfört med många andra länder.

Genom åren har ni kämpat mot flera instanser: läkare, rättsväsendet, socialtjänsten. Är ni extra besvikna på någon av dem?

Erik: Ska jag välja en så är det socialtjänsten. På ett sätt har de fallit offer för den medicinska bilden och blivit lurade av läkarna att tro att Sara blivit misshandlad. De har anammat en teoretisk idé om att vi är monster och agerat utifrån den. Men de har också ett ansvar att självständigt bedöma »barnets bästa« i ett längre perspektiv och att stötta oss som familj så att vi alla kan må bra igen. Det har de helt underlåtit att göra. För mig kom det som en chock, jag trodde att socialtjänsten jobbade för att hjälpa familjer som har det svårt – inte med att förstöra dem. Vi har frågat vad vi kan göra för att få hem Sara, men de har sagt att det inte finns något vi kan uppfylla.

Nan: I början, när allting hände så snabbt, tänkte jag att det kanske berodde på att jag inte var svensk. Redan läkarna ifrågasatte att jag inte kunde svenska och inte hade ett jobb, och i ett rättsutlåtande skrev de »mamman är från Thailand«. Vad har det med medicinska bedömningar att göra? De tryckte ner mig redan då. Soc visste ingenting om mig och min bakgrund, men de hade en negativ tanke om mig. Jag har en universitetsutbildning och ett bra arbete, men jag tror att de har haft svårt att ta bort den där första felaktiga bilden.

Högsta domstolen ville inte ta upp ditt vårdnadsfall, Nan. Men du har en ansökan som behandlas i Europadomstolen. Ni åberopar att socialtjänsten brutit mot rätten till privat- och familjeliv, som är fastslagen i Europakonventionen.

Nan: Vi skickade in den för två år sedan, men jag vågar inte hoppas på något. Skulle jag vinna visar det att jag har gjort allt jag kan och att socialen och Sverige gjort fel mot mig och Sara, men det kommer inte att ge oss tillbaka den tid vi förlorat. Det vore skönt med upprättelsen, men vad gör man sedan? Jag hoppas att det i så fall kan påverka samhället, så att det vi varit med om inte kan hända Elliott eller Sara eller deras vänner i framtiden.

Annons

Rättsligt är ni friade från alla anklagelser. Upplever ni er som friade också i samhällets ögon?

Erik: Fosterpappan har sagt i domstol att han inte kan förmå sig själv att säga till Sara att jag är oskyldig – för han kan inte lita på det, trots att det finns bevis för att hon inte misshandlats överhuvudtaget. Annars, när det gäller gamla och nya vänner, upplever jag att vi är frikända. Men ibland måste vi kämpa för att bevisa det. När jag skulle få tillbaka vårdnaden om Elliott för två år sedan hade vi ett möte med en socialsekreterare som sa: »Erik, i mina papper står det att du är dömd för barnmisshandel.« När man döms går det automatiskt ut i systemet, men det uppdateras inte lika snabbt när man friats. Man måste själv rätta till felaktigheter.

Nan: En gång på stan klämde Elliott händerna i en tung dörr. Vi åkte till akuten och läkaren tittade på Elliott och bad honom berätta vad som hänt – »på riktigt«. Jag tänkte bara: »Inte igen!« Elliott var stor nog att själv berätta hur det hade gått till, men det är som om vi är målade med rött i våra ansikten: »Varning!«

Hur går ni vidare nu?

Erik: Sara är min dotter och jag kommer aldrig att ge upp drömmen om ett liv med henne. Min önskan är att hon ska kunna bo med oss och träffa fosterföräldrarna regelbundet. Just nu känns det ganska hopplöst. Det finns ingen i samhället som har ansvar att följa upp att domarna följs och att Sara får det hon har rätt till. Det ligger helt och hållet på oss som privatpersoner. Mer än 20 rättegångar har dränerat vår energi och våra känslor och kostat oerhört mycket pengar, vilket är för jävligt eftersom det är myndigheterna som har gjort fel från början. Jag tycker att det är jättekonstigt att det är så lätt att ta ett barn, och när det visar sig vara felaktigt finns varken från domstolar eller socialtjänst någon vilja att rätta till hur vår dotter har hanterats.

Nan: Med nya rättegångar blir det fler utredningar som rör Sara – hur kommer hon att må av det? Jag tror det blir tungt för henne. Samarbete mellan oss vuxna är det enda som kan hjälpa situationen. Men så verkar inte fosterföräldrarna se på det.

Snart är Sara gammal nog att se på sin historia med egna ögon.

Erik: Vi har sparat allt material med förhoppningen att hon och Elliott ska vilja skapa sin egen förståelse av allt som hänt. Men sanningen finns inte bara i dokumenten, utan till den hör också att känna och kunna prata med oss.

Nan: Samtidigt är det ett jobbigt liv det handlar om, så jag förstår om de inte orkar. Mitt i allt är jag ändå så stolt över Sara. Hon är stark och försöker hålla sin balans fast hon hamnar mitt emellan de vuxna. Jag tänker att jag har förlorat några rättegångar, men hon vet att jag älskar henne. Vi letar efter en större lägenhet tillsammans, där Sara ska få ett eget rum. Hon är alltid med i planen. Det kommer inga krav på att hon måste bo här, men hon ska känna att hon är välkommen – att hon är vår dotter och att hon alltid har en plats hos oss.

Fotnot: Sara och Elliott heter egentligen något annat.

Läs del ett i vår granskning av Shaken Baby Syndrome här.

Läs del två i vår granskning av Shaken Baby Syndrome här.