Att hålla huvudet kallt

Vill du ta plats i debatten finns det några uppen­bara genvägar: gå till person­angrepp, missförstå andra och håll dig till de ämnen som är heta för stunden. Lena Andersson är undan­taget som ­bekräftar regeln.

För att uppmärksamma den internationella kvinnodagen publicerade Dagens Nyheter i våras en sorts samtalsintervju med fyra politiker. Bland de intervjuade fanns Annie Lööf och Gudrun Schyman, som båda menade att de bemöttes annorlunda än sina manliga kollegor vad gällde utseende. Schyman berättade att medierna på hennes tid hellre skrev om hennes kjolar och högklackade skor än om hennes åsikter, Lööf att hon fick frågor om när hon hann måla naglarna.

Knappt två veckor senare kommenterade Lena Andersson artikeln i sin kolumn i samma tidning.

»Både Schyman och Lööf förmodade med självklarhet att de fått den här behandlingen för att de är kvinnor, vilket i sin tur skulle bekräfta att kvinnor främst ses som kropp och utseende och som något att betrakta«, skrev Andersson. »Det är dock lätt att tänka sig alternativa förklaringar. Möjligen är det så att utseende och attribut noteras hos Schyman och Lööf inte för att de är kvinnor, utan för att de tydligt betonar ett stiligt yttre i miljöer där sådana ambitioner sticker ut.«

Annons

Sakligt redogjorde hon för det yttres makt, och symboler som ett språk att kommunicera med andra. Den manlige statsministern som bär Modohalsduk, skrev hon, och finans­ministern med hästsvans och ring i örat, signalerade också någonting, och fick därmed också kommentarer och frågor om sitt yttre. Lika kallt konstaterade hon att den politiker som talade om sig själv som förälder och »om att barnen är det viktigaste i livet« också skulle få fler frågor om det ämnet.

Det var, kort sagt, en typisk Lena Andersson-artikel. Oavsett om hon avhandlar satirteckningar, LCHF-dieter, religiösa extremister eller sminkade skidåkare, gör hon det på samma sätt: argumenterande, metodiskt och kyligt.

Medan debattsidorna svallar av känslor håller Lena Andersson huvudet kallt. När hon 2013 slog igenom på allvar som författare med romanen Egenmäktigt förfarande, var det därför förvånande att boken hade ett så irrationellt tema som kärlek. Men vad som ändå tycktes ge Andersson framgång, och sedermera ett Augustpris för bästa skönlitterära bok, var att hon avhandlade kärleken som allt annat: rationellt och analytiskt.

Hennes kolumner är talande nog signerade med, utöver hennes namn, mejladressen »info@rationalist.se«.

 

När vi träffas har det gått en och en halv vecka sedan Jimmie Åkesson ställde upp i Skavlan i SVT för att prata om sin sjukskrivning och återkomst till politiken. Lena Andersson har precis skrivit om det i sin lördagskolumn i Dagens Nyheter, och kallade intervjun en »journalistisk metodseger«. Sedan dess har mejlen vällt in.

– Jag har haft det lite svettigt den senaste månaden, säger Andersson. Först skrev jag den där artikeln om kvinnliga politiker och smink. Och sedan om Sverigedemokraterna … Det har rört upp en del känslor. Jag är inte så van vid att folk förolämpar mig som person. Jag brukar hålla mig till att argumentera, och argument uppmanar till att folk svarar med argument, det har jag märkt. Men inte i de här fallen.

Lena Andersson berättar bland annat om ett mejl där avsändaren utöver att klaga på att hon tog ställning mot Sverigedemokraterna också kritiserade att hon var så sen med att skriva om Åkessonintervjun.

– Det var någonting om att jag »var ett ljus som står kvar och brinner när alla andra slocknat«. Och kontentan var att det var djupt patetiskt.

Jag påpekar att det snarare kan tolkas som en komplimang: när alla andra packat ihop och rusat åt nästa håll analyserar hon saken i lugn och ro.

– Kanske. Men när skulle jag ha skrivit det annars? Jag skriver min kolumn varannan vecka, och det var inte min tur att skriva förrän helgen efter Skavlan. Om jag ville få något sagt om det var det min chans. Möjligtvis kunde jag annars ha valt ett annat ämne.

Varför valde du att skriva om Åkesson och Skavlan?

– Sedan jag började läsa tidningen ordentligt, någon gång i 20-årsåldern, har jag varit väldigt uppmärksam på vad som faktiskt sägs. Hur ofta sägs något, hur gängse eller inte är något. Jag känner att jag inte behöver bidra med någonting som andra redan sagt hyfsat bra, bara för att berätta att jag, Lena Andersson, tycker så här. För det är ju hela syftet i så fall. Ska jag hålla på med att skriva ska jag göra det för att säga något som inte är självklart ännu. I det här fallet tyckte jag nog att Skavlan blev orättvist bedömd: han gjorde något som folk inte klarat av förut. När jag såg programmet kände jag att han hade en uppenbar metod, och jag ville få syn på vad den var. Nämligen att vända Sverige­demokraternas metod mot dem själva. Samtidigt vill jag inte vara motvalls bara för sakens skull. Om jag håller med den allmänna ståndpunkten, den som är minst kostsam att ha i samhället, då intresserar det mig inte att skriva om det. Då har jag ingenting att tillägga.

Andersson byter snabbt spår tillbaka till mejlen:

– En övervägande del av dem som skrev till mig pratar om »kostnader«. De har olika siffror som inte går att kolla, och jag måste säga att den där skattesumman, den har jag aldrig känt att jag fattat vart den går. Om det är några procent mer eller inte, det märker man knappt. Och jag har jättesvårt att tro att alla de här upprörda människorna, om någon verkligen ovedersägligen sa: »Det är en vinst­affär med ›massinvandring‹«, att de då skulle säga: »Jaha, men då ska vi ju ha det.« Det är något helt annat som frustrerar dem: förändringen av ­Sverige. De vill ha ett annat land, både visuellt och beteendemässigt. Men det får de aldrig några frågor om, varken partiet Sverige­demokraterna eller anhängarna. Och när man försöker argumentera emot med samma metod, att det är en vinstaffär … det är också farligt. Som att det ska avgöra? Det är ju ytterst en rättighetsfråga. När det går fort hela tiden i medierna, då drar man fram argument som det egentligen inte handlar om, och man når inte ner till kärnan. Man bara skrapar på ytan, och det intresserar inte mig.

Annons

Vad intresserar dig?

– Jag har intresserat mig allt mindre för tyckande och allt mer för att förstå vad som ligger under åsikten. Vad den består av, att redovisa resonemang. Det grundar sig i att jag hela tiden vill ta reda på vad mina egna resonemang är, och pröva min egen tanke. Det finns alltid något att spåra, även om den som skriver texten inte redovisar det, eller ens känner till det själv. Men en text bygger alltid på antaganden. Och dem vill jag undersöka och redovisa.

Dina texter är just väldigt redovisande. Vad vill du uppnå med det?

– Jag försöker avpersonifiera mina texter ganska mycket och få till någon sorts orubblighet. Folk kan ibland hoppa på mig om en text, och det är obehagligt, men det jobbiga är när jag kämpat så mycket med språket för att bli klar och tydlig, men det ändå inte går fram. Folk missförstår det ändå. Det är väl språkets förbannelse att det alltid går att tolka på ett annat sätt, men jag försöker.

Du försöker vara opersonlig?

– Med opersonligt menar jag väl … bort från känslorna. Det finns en brist på ansvar i känslor, att man bara redovisar allt man känner om en fråga: »Jaha, då vet vi det.« Det är som om man säger: »Det här är förfärligt, men nu får ni ta hand om resten.« Man lämpar över det på någon annan. Det är något barnsligt med den sortens skrivande. Känslan måste visserligen vara en kompass. Om något verkar rationellt men är dåligt, måste man ta reda på varför det ser bra ut men inte alls känns bra. Känslan kan vara en vägvisare för att förhindra de mest groteska slutsatserna. Det viktiga för mig är att pröva tanken, att försöka hitta argumenten. Jag är väldigt fascinerad av det, för under en lång tid i början av mitt liv hade jag inte några argument alls.

 

Lena Andersson föddes 1970 i Stockholm, och växte upp i förorten Tensta. Hennes pappa var snickare och byggde familjens radhus på en äng mellan Rinkeby och Tensta. Det stod klart då folktillströmningen till stadsdelen påbörjades.

– Han var en äkta rationalist, och en modernist. Han avskydde det gamla och förlegade, så mycket att han tyckte att det var upprörande om någon rakade sig med hyvel när det fanns rak­apparater. Allt måste vara nytt – inga gamla unkna och mörka lägenheter, han ville ha standard. En folkhemssosse, kan man säga. Mamma jobbade som tjänsteman på ett elektronikföretag i Kista. Hon var intresserad av läsning och språk och hade varit au pair i Frankrike som ung, och rest till England och sådant. Det var henne man frågade om man ville veta vad ett ord betydde.

Och din pappa?

– Det var pappa man frågade om man ville förstå hur saker och ting hängde ihop. Han var en självlärd intellektuell, utan att inse att det var ett intellektuellt förhållningssätt han hade. Han hade ingen teoretisk utbildning, läste inga böcker, bara DN och tidningen Vi. Men han hade förstått det där med att det inte bara räckte att tycka något, man måste förklara varför också. Det präglade mig väldigt tidigt. Därtill var han auktoritär. Han avskydde när saker fladdrade omkring – det skulle vara ordning. Annars skulle man aldrig bli någonting. Han avskydde flum och drömmar om att saker bara skulle ordna sig av sig själva. Det ordnar sig aldrig om man inte själv tar ansvar och är förutseende. Det har jag ärvt.

Har du ärvt det, eller lärt dig det?

– Jag tror att det sitter i hjärnan, och att man sedan kan utveckla det eller låta det ligga i träda. Pappa tyckte att man skulle ha ordning och disci­plin på sig själv. Aldrig sova länge på morgonen – jag tror inte att jag sov till klockan tio en enda gång innan jag fyllde 18. Jag och min bror tävlade hela tiden, i skidor och cykel, hela året. Det fanns ett litet fönster under hösten och våren då vi inte tävlade, men även om det inte var tävling så väckte han alla senast åtta, för man skulle upp och leva och ta hand om sitt liv, och inte slappa.

Hur var skolan?

– Den var mycket bra. Jag trivdes med att lära mig saker och njöt av det. Jag var duktig och skötsam, sov mycket, åt bra, rörde på mig mycket. Jag kan minnas att jag kände det … som om min kropp aldrig var i vägen för mitt huvud. Den där känslan av att alltid vara alert. Jag var aldrig ute och slarvade eller festade. Det var träning måndag till torsdag, två gånger med idrottsklubben, två gånger på egen hand. Sedan var det ledigt på fredagar, då skulle man packa väskan och förbereda sig mentalt, för sedan var det tävlingar på helgen. Jag började åka skidor när jag skulle fylla nio, och tävlade i cykel från när jag var tolv. Vi åkte runt i Sverige på olika tävlingar och umgicks mycket tillsammans i vår familj. Det var en väldig anspänning, inser jag nu, att som barn aldrig riktigt få släppa loss.

Annons

Din pappa låter som en …

– Riktig idrottspappa, så var det. Han kunde vara arg och skälla och …

Det låter inte så härligt.

– Nej, det var det inte. Det var väldigt inrutat. Han hade någon sorts skräck för det slappa.

Men som barn, att bara få leka …

– Lekte gjorde vi när vi var små. Det här var när vi började tävla.

Men du började tävla i skidor när du var åtta. Då är man fortfarande liten.

– Det är man, ja. Fram till jag var nio lekte jag mycket tillsammans med min bror.

Jag skulle säga att man i någon mån kan leka fram till man är … fjorton, femton?

– Då var nog leken snarare spontanfotboll, så det var mer idrott. Mer prestation, faktiskt. Det fanns få prestationslösa arenor efter åtta års ålder.

Hur känner du för det i efterhand?

– Jag har blandade känslor inför det, för jag förstår att han hade rätt på många sätt. Men jag kunde väl ha sovit ibland, jag borde inte ha tävlat två gånger per helg, jag borde ha tävlat ibland. Han förstod inte att även barn måste ta reda på vad de vill på egen hand. Han hade ideologin att man måste styra barn för att de ska ta reda på vad de vill, annars blir det bara slafs. Han var rädd att vi skulle bli slappa och sedan komma ut i arbetslivet och få en chock. Och i den meningen hade han ju rätt, för livet är hårt. Man får inte bara en bostad om man inte har ställt sig i kö eller äger pengar, man får inte bara ett jobb. Det byggde på en genuin och illusionslös iakttagelse om samhället och människan: att människan kan koppla av så mycket att det inte blir något av henne alls. Och det byggde på rädsla, att vi inte skulle klara oss. Det var därför han introducerade oss för idrotten så tidigt, för att hålla oss borta från alla dåligheter. Och det där tror jag nog är lite klassbetingat.

På vilket sätt?

– Den där rädslan, att det är närmare till botten. Han kunde inte hjälpa till med pengar, så han försökte hjälpa till med en sorts mental korsett. Han visste att han inte hade några kontakter, aldrig kunde ge mig några pengar, så han åkte och ställde mig i bostadskö en månad efter min artonårsdag när han insåg att jag ännu inte kommit mig för det. Likadant var det med idrotten. Där fanns det tydliga mål. Andra yrken kan vara väldigt diffusa: hur blir man kolumnist på DN, journalist på ­Filter, författare? I  skidor vet man vem som är etta, tvåa, trea just den här dagen. Därför skulle jag bli skidåkare, så när jag var 16 började jag på skidgymnasiet i Torsby.

Hur gick det?

– Det var alldeles för tidigt för mig att flytta hemifrån då, och jag trivdes inte i skogen. Jag hoppade av efter ett och ett halvt år och flyttade tillbaka till Stockholm. Jag fortsatte med skidorna, och var så högt upp som ungdomselit och juniorelit, men sedan gick det utför.

Hur mycket av det bär du med dig i dag?

– Den där skräcken för slapphet, för att förlora sig själv. Att upptäcka att när man väl börjar ta det lugnt, då är det så skönt att man bara kan göra just det. Att det kan gå år utan att man får något gjort, och så har livet passerat. Min pappa tyckte att man skulle göra något av sitt pund. Sedan hade han fel i att anspänning gör att man förvaltar det på bästa sätt. Det kan vara bra att ligga och tänka istället, en hel dag. Att inte ens tänka, att bara vara. Men det var att förslappas. Men jag måste å andra sidan säga att jag är kluven till det där. För vem ska annars göra något om inte du själv? Det är just det där »ibland« som han missade. Det var väldigt få »ibland«-stunder. Min mamma tog hand om dem, genom att ta med oss på en utflykt, eller gå på bio.

Eller att inte göra något alls?

– Ja, du hör: inte ens då gjorde vi ingenting. Att göra ingenting alls, det vet jag nog inte riktigt vad det är. Jag tror att jag hela tiden tänker: Gör jag nytta nu?

 

Efter gymnasiet pluggade Lena Andersson ikapp de kurser hon saknade efter att ha gått på skidgymnasiet. Därefter reste hon till USA som au pair, men stannade inte mer än ett halvår eftersom familjerna »märkte att hon hellre ville sitta och läsa än passa barn«. Hon gick en kurs i amerikansk politik om kvällarna, och återvände sedan till Sverige för att börja studera statsvetenskap på Stockholms universitet.

– Att ge upp skidåkningen och inrikta mig mer akademiskt, det var att kapa banden med pappa. Inte i någon dramatisk mening, men jag var inte längre beroende av vad han tyckte. Innan hade jag inte gjort något han inte gillade. Han var auktoritär, som sagt, men också resonabel. Han använde ju sig av och lyssnade på argument. Men jag var inte riktigt där då. Hade jag kunnat argumentera mot honom hade jag förmodligen fått honom att se sakerna ur mitt perspektiv, om jag haft något. På den tiden var hans perspektiv mitt, så han trodde att vi var överens och ville samma sak. Han handlade i god tro, kan man säga.

När började du argumentera?

– När jag började följa politiska debatter på TV märkte jag att folk var lugna och framförde argument för allting, och upptäckte att hade man ingen egen åsikt så lät ju allt bra. Det fanns argument för allting. Hur skulle man då få ordning på vad som var sant, om allting lät lika rimligt? Jag kom på att jag måste ta reda på vad jag tyckte var rätt, och lära mig att argumentera för det.

Hur gjorde du det?

– När jag började studera hade jag inte akademiskt självförtroende på en enda punkt. Stats­vetenskapen var ganska macho, de sa saker som: »Den här uppsatsen har bara tre personer sedan 1985 lyckats lämna in inom tidsramen.« För mig lät det som att de sa: »Du kommer inte att klara den här kursen, du borde sluta.« Så det gjorde jag. När folk säger sådant är det alltid fel människor som tänker att de är tilltalade, medan de som saknar självkritik inte hör på det örat. Då tappar man massor med människor, som bara behöver höra ett uppmuntrande ord för att kämpa på. Så, jag började plugga engelska och tyska istället, vilket var ganska dumt – för egentligen hade jag velat studera filosofi eller lingvistik eller idéhistoria, men det vågade jag inte riktigt då. Jag läste otroligt mycket: amerikansk litteratur, Nobelpris­tagare och klassiker. Eftersom jag inte höll på med skidor längre blev mitt nya projekt att bilda mig.

Började du forma någon ideologi?

– Upplysningen och den amerikanska revolutionen var det som intresserade mig. Idéer om frihet, om förnuftet. Men jag var väl egentligen något slags sosse, och var med i SSU ett tag.

Hur länge då?

– En helg. Jag var på ett SSU-läger och blev fullständigt förskräckt. Man kom dit och fick hela ideologin förklarad för sig, som om man inte var där för att man redan valt den? Folk skrek om världsrevolution, det var ganska hemska åsikter som torgfördes, tyckte jag … Så jag gick aldrig med i föreningen.

Så hur hamnade du i journalistiken?

– Jag tog min fil. kand. i engelska och tänkte att jag kunde bli forskare i amerikansk litteratur. Men så läste jag en teoretisk bok i ämnet, och förstod ingenting. Jag fick panik över att den var så obegriplig och tänkte: »Jag kan inte bli forskare.« Den natten hade jag hemsk ångest, och landade i att jag måste fatta ett snabbt beslut. Det är ingen bra inställning till livet, men så var det, och jag sa: då får jag bli skribent. Så jag sökte in till Poppius journalistskola och pluggade deras kvällskurs medan jag började skicka in artiklar och kåserier till olika tidningar. Samtidigt skrev jag skönlitteratur på lediga stunder.

Hur nära var dina texter det du skriver i dag?

– De var mindre argumenterande och mer gestaltande, men rätt nära ändå. Man tror att man utvecklas, eller får för sig det ibland, men jag kan definitivt se embryot till mina angreppssätt. Jag började skriva på skönlitterära manus som aldrig blev något, och 1995 fick jag en praktik på DN-sporten. Jag frilansade även för dem ett tag, och fick en halvtidstjänst som redaktör på organisationen Svenska Tecknares tidning Tecknaren, där jag jobbade fram till 1999. Då hade jag skrivit färdigt min första roman, Var det bra så? Jag ville faktiskt sluta vara journalist där ett tag, och började plugga sociologi, men det höll inte i mer än två månader, för jag fick för mycket uppdrag som hade med debutboken att göra, så jag hann inte studera färdigt. Jag blev frilansare, och det har jag varit sedan dess.

 

Sedan Andersson blev frilansare har hon bland annat jobbat som litteratur- och TV-kritiker för Svenska Dagbladet, och sedan 2009 har hon haft sin återkommande kolumn i Dagens Nyheter. Till vardags bor Lena Andersson åter i samma Tensta som hon en gång växte upp i. Under 90-talet bodde hon ett tag ihop med »en man i stan« – mer säger hon inte – och när de separerade hamnade hon i en etta med kök.

– Sedan slog det mig: Ska jag bo i en etta, där jag också sitter och skriver och arbetar hela dagarna, i samma rum, resten av livet? Jag insåg att jag behövde flytta utanför staden för att få något lite större, och med arbetsrum, så jag köpte en trea i Tensta för 1,3 miljoner kronor 2013. Det var mitt första lån i livet, och där har jag bott sedan dess.

I dag lever hon tillsammans med förläggaren Björn Linnell. Hon berättar att hon tack vare honom började ägna sig åt fågelskådning. Jag ler först och frågar om det är på grund av systematiseringen, och visst – »systematisering är kul«, men hennes upptäckt är en helt annan:

– Jag kunde ingenting i början, bara namnge en skata och en fiskmås, kanske. Och så sa han varje gång: »Där har du en knipa. De har en vit prick på kinden.« Eller: »Där har du en vigg, den har en tofs här bak.« Och jag kom med mitt människoperspektiv och tänkte att det vet man väl inte? Det är väl inte säkert att just den fågeln har en vit prick på kinden? Just den här individen kanske inte har någon tofs? Jag tänkte: »Vad fördomsfull du är.« Men med fåglar kan man verk­ligen säga att den ena arten alltid har en vit prick på kinden. De gör likadant, de ser likadana ut – det finns möjligen hybrider – men annars är det verkligen rasbiologi. Den flyger si, den flyger så. Jag väntar förgäves på den individuella variationen. Var är rebellen som inte accepterar systemet? Var är den som fick en liten missbildning? Var är knipan som råkade missa sin fläck på kinden?

Var det skönt, eller förvirrande?

– Det var intressant framför allt. För det finns en del som betraktar människor på det viset. På 1900-talet fanns det en del fågel- och natur­experter som hade dragning till nazismen – jag tror det finns ett försvarligt antal – för att allt handlade om: »Titta! Så här ser det ut i naturen! Arterna är åtskilda, ni ska inte hålla på och blanda! Det är onaturligt.« Men om det vore onaturligt, då hade man väl inte behövt lagstifta om sakerna? Då hade de skött sig själva. Naturen gör ju det. Det är det som blir fel med stater med religiös grundlagstiftning, till exempel. Å ena sidan säger de att mannen och kvinnan är jämställda, men olika. Det är gjort så av Gud, det är så av naturen. Det betyder alltså att det inte bara är normativt, utan deskriptivt: det är så. En fågelidé. Men vore det naturligt så skulle vi ju inte göra något annat, överhuvudtaget vara förmögna att välja något annat. Att vi kan välja något annat visar att vi överträtt naturen och den tvingande biologin och trätt in i den normativa etiken, där vi kan avstå från det felaktiga och välja det rätta.

Menar du då att vi människor är lika eller olika varandra?

– Människor är både och, men jag är fascinerad av att hitta likheterna. Att vi alla förenas oavsett bakgrund, ålder, härkomst, kön. Jag tror att även om du inte har tänkt det jag råkar ha tänkt någon gång, så kommer du att känna igen det när jag beskriver det. Det är det jag menar med att vara lika. Du har möjligheten i dig att ha sett det, du har bara inte brytt dig om att ta reda på det. Och det är det jag vill få folk att få syn på när jag ­skriver.

Hur svårt är det att hitta ämnen att skriva om?

– Jag känner ofta att jag borde sluta skriva eftersom det är så ansträngande. Ofta känner jag att jag inte har något att säga. Det är väldigt pressande, om man inte är en människa av den sort som kliver fram och berättar: »Så här är det.« Det kanske ser ut som att jag är en sådan person, men det stämmer inte psykologiskt. Det blir pressande att hitta ämnen. Men sedan visar det sig att jag ändå har något att säga, därför att jag måste ha det, det är mitt jobb. Ofta tänker jag på något, och får känslan att jag vet att här finns något jätteviktigt, men det är otroligt svårt att formulera. Då kan jag få en stark flyktönskan, och känna ett enormt motstånd. Men jag tar de där texterna på väldigt stort allvar. På något sätt dras jag till de minfälten, samtidigt som jag är rädd för att gå ut på dem.

Vilka är minfälten?

– Jag provtänker väldigt mycket, till exempel genom att tänka tvärtom: »Om det här är en sanning, varför är det så? Kan man göra på ett annat sätt?« Tanken är fri och jag ska kunna tänka vad som helst: Varför blev nazismen lockande? Har den rätt på någon punkt? Det kanske jag skulle vilja ta reda på, och då måste jag kunna tänka vad som helst. Därefter måste jag argumentera så att det håller, om jag nu kommer fram till någonting. En författare får inte ha någon spärr, inte tänka: »Om jag tänkt den här tanken, vem är jag då?« Debatt­klimatet i dag inbegriper på något sätt att man är ren och god om man inte ens tänker det vi är överens om är otillåtet. I dag får man inte ens pröva en tanke för sig själv, men jag tycker tvärtom: man ska pröva allt möjligt inombords, och sedan veta varför man avvisar det. Men man måste pröva tanken för att veta det. Om man avvisar det. Det räcker inte att andra gjort det åt en. Jag ska inte bara låna kunskap, utan tänka den själv.

Hur påverkar de där minfälten ditt skrivande?

– Jag följer debatterna så noga att jag vet exakt vilka ordval som måste till. Många stör sig på det, en del tycker att det är auktoritärt att låsa fast saker, men man måste vara så noga om man går ut på tunn is. Annars kan någon hitta en mening som är slarvig, eller som går att tolka åt ett annat håll, och då är det bara den meningen det kommer att handla om. Den kommer att citeras och hållas emot mig. Genom att följa debatten så länge har jag lärt mig vad som inte går att säga, och vad som kräver en enorm precision för att sägas. Då måste man hålla huvudet kallt. Det är det hela skrivandet handlar om. Jag tror att vissa upplever den sortens texter som hopplöst kliniska, men det är bara att pröva att skriva på ett annat sätt, så ser man att det inte går.

Du försöker ha kontroll över hur du uppfattas?

– Jag har ett kontrollbehov över orden. Att inte bli missuppfattad eller avsiktligt missförstådd. Om någon tycker att jag har hemska ståndpunkter, fast jag vet varför jag har dem, då är det inte så mycket att göra något åt. Jag vet att texterna kan uppfattas som så förtätade att det för vissa blir obegripligt. Men vår debatt är sådan att jag tycker det är nödvändigt.

Du kritiseras ibland för att skriva krångligt.

– Folk frågar mig ibland vem jag skriver för: »Är det hundra personer?« Och jag kan inte svara annat än att jag skriver för den som är intresserad av det jag säger. Jag kan inte skriva med spekulation på en annan sorts människa. Jag ställer mig där jag står: det här undrar jag över, det här har fascinerat mig. Jag är inte ett medium som förmedlar saker till folk. Jag är en författare som råkar skriva i tidningen. Folk frågar inte varför man skriver så svårt i en bok, men det har väl att göra med att tidningen inte är »min«. Läsaren upplever tidningen som sin, och då ska jag skriva på ett sätt som de förstår. Men jag skulle aldrig skriva krångligt för sakens skull. Jag försöker alltid hitta det mest relevanta uttrycket för det jag försöker få fram.

För ett år sedan skrev du till exempel en text om tiggare, som fick Aftonbladets Åsa Linderborg att likna dig vid »oraklet i Delfi«, eftersom du talar i gåtor, och ändå nickar alla instämmande.

– Ibland vill jag hitta en form som tillåter lite lekfullhet. Därför valde jag ett grepp – som jag i och för sig tyckte var rätt fruktbart – att se på saker ur Michel Foucaults synvinkel: hur vi ser på grupper, och att låta ett slags tiggarledare säga det där. Jag hade så himla mycket att göra under den perioden, annars hade jag kanske skrivit den som en vanlig artikel och försökt förklara problemet pedagogiskt: att visst kan man förbjuda tiggeriet, och ingen ska behöva leva på det där sättet, men vad ska vi göra? Vi har 1900-talets erfarenheter som vi har ätit upp sedan dess. Man steriliserade folk, man slog sönder kulturer, just för att ingen skulle behöva avvika från normen. Vi lever ju med den svidande kritiken av den likriktning och styrning och de ingrepp i människors liv som krävdes i folkhemmet för att alla skulle få det bra, enligt normen. Jag har tagit intryck av den. Allt har ett pris. Det går inte att ta bort alla sociala problem utan att någon också följer med.

Det förstod inte jag att artikeln handlade om.

– Den var mångtydigt skriven, eftersom detta är ett svårt dilemma. Något blir fel hur man än gör i frågan och det ville jag belysa med formen.

Du gick inte i svaromål den gången, och gör det väldigt sällan. Varför?

– Det finns saker som inte går att svara på – person­angrepp och psykologisk karaktäristik hör dit – och det är avsikten med dem. Jag tyckte i det här fallet inte att hon [Linderborg] argumenterade eller försökte förstå min intention. Jag försöker alltid gå i polemik mot idéer, aldrig mot personer. Det leder fel, tycker jag. Medierna tycker väldigt mycket om personpolemik, man ska nämna namn i sina artiklar, för då får man svarsartiklar och repliker. För mig handlar det inte om vem som tycker vad, utan om vilka idéer som finns i omlopp. Vem som sedan för dem till torgs, det spelar ingen roll. Vissa tycker att det är fegt, men jag tycker att det är obehagligt att rikta in sig på en person. Det är inte trevligt att kritisera en person, för då blir de arga på mig, tycker illa om mig. Det är inte skönt. Ibland måste man göra det ändå, men det är inte trevligt. Jag kanske skulle göra det oftare, egentligen, men …

Vad är det som gör att du inte gillar att göra personer upprörda?

– Jag tycker illa om elakhet, för att det är hemskt att mötas av den. Det är obehagligt att veta att det finns folk som tycker illa om mig, hyser agg mot mig. Det finns de som anser det vara en fin journalistisk konst att göra ett snyggt personangrepp. Jag tycker att det är hemskt. Jag tycker dessutom att det leder bort debatten från det viktiga. Värderingar och åsikter skyms om man ägnar sig åt en person, för personer är alltid lättare att förhålla sig till än idéer.

Det låter ovanligt, med tanke på att en stor del av din roll är att synas och tycka.

– Det är därför jag känner att jag är på fel plats, och att jag kanske borde göra något annat. Jag skulle helst av allt inte ha någon bild till min kolumn, rensa bort allting runt om som stör. Ett namn ska man väl ha, för det är viktigt med en avsändare, men det jag egentligen vill säga är: »Bry er inte om mig. Läs det här, begrunda argumenten, förhåll er till dem …«

Lena Andersson knackar med fingret i bordet på ett imaginärt tidningsuppslag.

– »… men strunta i mig!«

Att avsiktligt missförstå andra, att gå till personangrepp, att hålla sig till det för dagen hetaste ämnet – allt det som du vänder dig mot är viktiga vapen i debattvärlden. Känner du dig otidsenlig?

– Jag undrar om man inte alltid har gjort på samma sätt. Det är svårt att veta om saker förändrats eller inte … Känner jag mig otidsenlig? Jag har inte tänkt så i alla fall. Och jag vet ju att man på Herbert Tingstens tid höll upp ideal som »retorisk finess«, det vill säga elakheter, som ett slags dygd. Jag tror däremot att många tycker att det jag gör är konstigt.

Känner du dig konstig?

– Jag känner mig nog lite udda. Att mitt sätt att intressera mig för världen och skriva om den inte passar in i en snabb journalistisk värld. En viktig sak tror jag är att jag alltid tagit det som står i tidningen på allvar. Jag pratade med en person som sa: »Medierna, det är bara middagskonversation«. Så tror jag en del tänker. Men för mig har det alltid varit viktigt vad som sägs, vad som står, vad man sätter för avtryck. Därför tar jag även vad andra skriver på stort allvar. Jag tycker nog att debatten ganska sällan går ner på djupet, det är sällan det rör sig bortom åsikter. När jag läser opinionsbildande artiklar kan jag känna: det här är bara början, nu måste vi analysera det här också. Därför blir jag så glad när någon verkligen tar sig an ett problem, naglar sig fast vid det och analyserar beståndsdelarna. Den ambitionen kan jag önska fanns hos fler. Annars blir allt så svepande. Jag är mycket väl medveten om att folk har deadline och måste hitta ämnen att skriva om, så är det också för mig, och därför kan man inte ta allt på allvar hela tiden. Men jag vet inget annat sätt att förhålla mig till det. Ibland när jag skriver kolumner känner jag att jag borde försöka hitta ett ämne som är aktuellt, men då känner jag mig alltid lite fånig.

Varför?

– Det är det där med flockmentaliteten, att springa åt samma håll som alla andra. Men egentligen är det inte fånigt. Min regel är att alltid skriva om sådant som intresserar mig djupt. Jag har inga principer om vad jag får skriva eller inte skriva om, mer än att jag ska vara kunnig på området och ha något nytt att bidra med.

Runt Egenmäktigt förfarande blev det en sådan debatt: persondriven, ett för stunden väldigt hett ämne … Det är ironiskt att du, som lägger dig vinn om att hålla dig borta från sådant, ändå sögs in i den malströmmen.

– Jag fick verkligen hålla huvudet kallt i Babel, dit jag var inbjuden för att tala om uppföljaren Utan personligt ansvar. Tidningen Fokus hade precis släppt intervjun där Roy Andersson sa att han var Hugo Rask, två timmar före inspelning. Jag tror de fick någon sorts frossa – de var ett litteraturprogram som blev nyhetsjägare helt plötsligt. Jag blev som en politiker som ställdes till svars för mina skattekvitton. Det var obehagligt att behöva svara direkt, att inte kunna ta mig tid att svara, utan sitta framför kamerorna och veta att jag inte bara kunde gå därifrån. Jag svarade att »Hugo Rask är Hugo Rask«, men fick frågor som hör till genren: »Har du slutat slå din fru?« Frågor som låser in och tvingar till underkastelse, för hur man än svarar har man bekräftat det som skulle bekräftas. Underkastelse är vidrigt. Och med debatten som följde efter … Jag har ingenting emot att sälja böcker, och det hjälpte nog debatten till med. Det som var tråkigt var att det påverkade läsningen av boken negativt, att det blev slaskigt.

Det var obehagligt att inte ha kontroll?

– En god vän sa till mig att jag var »inifrånstyrd« – hon hade aldrig träffat någon som var just så inifrånstyrd. Vad hon menade med det var att jag kanske inte är så uppmärksam på vad andra gör för att göra samma sak som de, eller på vett och etikett, vilket kan vara negativt. Men det finns också något positivt, att jag inte sneglar på andra, att jag inte är konformist. På dig låter det som om du har »kontroll« som ett grundord för den här artikeln?

Ja, kanske.

– Det finns negativa och positiva ord för allting. Man skulle kunna kalla det »noggrannhet« också. Jag är noggrann med vad jag äter, till exempel. Jag äter frukost, lunch – det får inte vara något fel. Jag måste bli mätt. Men det kan också vara kontroll, förstås. Jag hade ätstörningar när jag åkte skidor, till exempel.

På vilket sätt yttrade de sig?

– Anorektiker har jag nog inte varit mer än i några minuter, jag står inte ut med hunger. Det var mer att jag försökte gå ner i vikt men misslyckades. Det började nästan alltid med en framgångsrik viktnedgång, och att jag tappade uppfattningen om vad som var normalt, nyttigt och vettigt. Det var idrotts- och prestationsrelaterat, inte utseendefixerat. Men det hänger fortfarande i: jag stoppar aldrig mat i munnen utan att veta om vad jag gör. Folk kan ju äta utan att veta om att de äter. Jag skulle aldrig kunna äta en bulle bara för att den ligger där. Då har jag valt det, övervägt om det är värt det, om jag vill, om jag borde.

Det är ju en form av kontroll. Men i andra fall kanske »engagemang« kan vara ett positivare ord? Du är medlem i Republikanska föreningen och Humanisterna …

– Jag är inte med där längre, eftersom jag är en motvillig föreningsmänniska, men ja, jag är ateist och delar värderingarna.

Det kräver ju också någon form av engagemang. Jag kan tycka alla de där sakerna också, men steget därifrån …

– Till att ta ställning? Jag känner nog att jag oftast behöver ha en klar åsikt, eller en uppfattning i frågan. Ibland finns det frågor där jag känner: »Gud, vad skönt att inte behöva bry sig om det där.« Jag grips av en sådan lättnad när jag hittar ämnen som enbart är avkopplande. Som sport, till exempel. Eller deckare. För mig är det att släppa kontrollen att se på en deckare. Fast … jag kan inte hålla mig från att analysera hur det är gjort, hur det är gestaltat. Men idealet är väl att njuta och lära sig. I grunden är jag nog rädd för att livet rinner iväg och att jag inte ska få något gjort.

Men det får du väl?

– Ibland kan jag känna: »Nu har jag gjort något som håller. Jag skulle kunna vila nu och det skulle kunna bli rätt bra ändå.« Så har jag känt nu mer än tidigare. Men ändå finns det mycket jag vill vidare med, som jag vill förstå mer om. Jag skulle vilja läsa. Jag tycker att jag ligger efter vad gäller läsning. Jag skulle vilja försjunka i någonting, inte bara dutta på ytan. Lära mig någonting som jag inte kan. Det är väldigt ansträngande, men det är berikande. Det är väl det som livet går ut på ändå? Att lära sig mer, att förstå bättre?