Den 4 januari 2014 bildades ett nytt politiskt parti i Sverige: det konservativa Kristna Värdepartiet, med abortförbud som huvudfråga. Fyra dagar senare registrerades Twitterkontot @kristnapartiet. Därifrån spreds länkar till partiets webbsida och en ivrig företrädare informerade om verksamheten.
Kristna Värdepartiets partiledare Per Kronlid visades upp på foton från Uganda, dit han påstods ha rest för att protestera mot HBTQ-rörelsen i landet. Ett annat inlägg visade Kronlid i Ryssland, där han skulle ha träffat premiärminister Dmitrij Medvedev i samband med införandet av nya lagar mot »homopropaganda«.
Partiets Twitterkonto fick 700 följare på några dagar. Vissa av dem var meningsmotståndare, som partiets Twitterföreträdare gav sig in i hetsiga diskussioner med. Svaren på kritiska frågor hade en hånfull ton.
Twitterkontot framstod som ganska taffligt hanterat. I en tweet skrevs: »Eftersom vår partiledare är bi så söker vi någon med erfarenhet som kan ge honom råd. Tips mottages tacksamt.« Därpå följde en snabb korrigering: »Förlåt. Ny ska det stå. Alltså NY inte bi. OBS!«
Men så dök ett nytt konto upp, som också påstod sig företräda Kristna Värdepartiet. Kontot @kvpartiet hade samma logotyp och länkar, och spred ett budskap som ibland var snarlikt det första kontots. I en intervju med en partiföreträdare avslöjades att det första kontot var en ovälkommen parodi. Den uppmärksamme kunde se att alla foton av partiledaren var manipulerade: han hade samma ansiktsuttryck oavsett var i världen han befann sig, eftersom Twitterbluffaren utgått från ett och samma porträtt som hämtats från partiets hemsida.
Parodin på Kristna Värdepartiet stängdes så småningom av Twitter, men dess skapare hade fått blodad tand.
»Det säger verkligen något om vår tid. Det roligaste är när det blir så absurt att ingen kan tro på det, men folk tror på det ändå.«
Den 3 januari i år gjorde så en ny Twittergestalt entré: Olsson, kommunalråd för Sverigedemokraterna, som »twittrar privat och inte offentligt« och som därför inte ville avslöja namn eller hemort. Han beskrev sig som: »Svensk far, gift i Sverige och engagerad i Svensk politik.«
Twitter är fullt av parodikonton, men få är trovärdiga. Olsson balanserade precis på gränsen. Många, såväl sympatisörer som motståndare, trodde att han var en verklig sverigedemokrat. Medan motståndare käftade emot hans påståenden uppskattade SD-sympatisörer dem. Så här kunde Olsson twittra:
»Lunch i dag; Svensk falukorv!! Bäst att passa på medan man fortfarande får äta det i det här landet!«
»Så kul!! SDU består nu av 81% tjejer och 44% killar!!! Kul att tjejerna är i majoritet bland SD-ungdomarna!«
»Läste att varje muslim skaffar 6 barn i snitt!!! Sveriges 2,4 miljoner muslimer kommer alltså att bli 14 milj nästa generation!! Tänkvärt!!!«
Olsson retweetades och favoritmarkerades av många följare, och han gav sig även in i andras diskussioner. En dag uppmärksammade Jonathan Leman vid den antirasistiska stiftelsen Expo att Gustav Kasselstrand, ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund, hade retweetat en julhälsning från en bloggare som var en känd »rasideolog och antisemit«. Julhälsningen i sig var inte särskilt anmärkningsvärd – en bild av en Carl Larsson-målning och en kommentar om hur »en nordisk jul ska se ut«.
Olsson var den förste som reagerade på Lemans tweet: »@JonathanLeman Så j**la DUMT! Var Carl Larsson rasideolog och antisemit? Källa på det tack!!!«
Leman försökte förklara sig i en rad uppföljande tweets, men det var som att tala för döva öron.
– Det är den mest bisarra Twitterdiskussion jag har haft, säger Jonathan Leman. Han måste ha haft så himla roligt. Jag hade själv väldigt roligt åt missförståndet. Men det som verkligen fascinerade mig var att det inte bara var han.
Snart gav sig nämligen verkliga rasister in i diskussionen. I deras ögon blev det snabbt till en sanning att Jonathan Leman hade kallat målaren Carl Larsson för rasideolog:
»Nu klämmer @JonathanLeman dit stämpeln på Carl Larsson«, skrev någon som kallade sig för Roland X, och länkade till en bild på en »rasiststämpel«.
När Jonathan Leman återigen försökte reda ut saken menade rasisterna att han bara försökte backa från ett klumpigt uttalande.
– Det var omöjligt att få dem att förstå, säger Leman. Det var väldigt svårt att skilja Olsson från alla de andra som haglade in, som jag vet inte är några antirasistiska humorprojekt. En av dem som reagerade var en lokal SD-ledare som köpte Olssons resonemang om att jag hade menat Carl Larsson.
Dagarna efter Carl Larsson-korrespondensen granskade Jonathan Leman några av Olssons övriga tweets och blev allt mer övertygad om att något inte stämde. Den 13 januari twittrade Olsson ut en bild på en man som påstods hålla en powerpointpresentation för SD Sigtuna. Den handlade om hur SD skulle locka fler kvinnor till partiet genom att vårda språket bättre, borsta tänderna och undvika att prata om sex. Originalbilden gick dock att hitta via Google, och kom från ett amerikanskt universitet. Olsson uppmärksammades som bluff av bland annat tidningen Metros Viralgranskaren.
I riksdagens partiledardebatt dagen därpå kommenterade Sverigedemokraternas tillförordnade partiledare Mattias Karlsson attentatet mot Charlie Hebdo och betonade vikten av att värna satir och yttrandefrihet. Senare samma dag berättade SD Sigtunas ordförande Sören Sundh för Expressen hur kränkt han blivit av Olssons falska twittrande, och hotade med stämning.
Den verkliga personen bakom de falska Twitterkontona arbetar till vardags med sociala medier och beskriver sig som något av en »PK-människa«. Han är 44 år och bor i en medelstor svensk stad, och vill inte att hans identitet blir känd. Vi kan kalla honom för Joakim.
– Jag går igång på att folk sitter och upplever någonting, säger han. Det är en helt galen människa som de sitter och skriver till, men de fortsätter göra det för att han framstår som verklig. Jag ville hitta ett sätt att tala som kunde kännas som om det var på riktigt, men samtidigt sticka ut ur mängden. Det är svårt, eftersom tonläget i SD-svansen redan är så skruvat. Det är många utropstecken, felstavningar, versaler och särskrivningar. Använder de två eller tre utropstecken så får man använda fyra eller fem.
Joakim menar att satir aldrig är rolig om den slår neråt. Makthavare får däremot stå ut med att parodieras.
– Det här hade inte varit roligt om det inte fanns någon sanning i det jag skriver. Det är en galen tid vi lever i när sådant här blir trovärdigt, men det säger verkligen något om vår tid. Det roligaste är när det blir så absurt att ingen kan tro på det, men folk tror på det ändå.
Men det säger väl mer om bilden folk har av SD än om det verkliga partiet?
– Nja, bilden är kanske inte sanningsenlig på ett sätt, men den är sanningsenlig genom att den ligger så nära sanningen att den verkar trolig. De har gjort så mycket annat märkligt att folk är beredda att tro vad som helst om dem.
Joakim tycker att Sverigedemokraterna hycklar när de säger sig försvara satir, men inte verkar tåla att parodieras själva. Men han fruktar inte en eventuell stämning:
– Nej, jag kan nästan önska att det kom fram vem jag är. Det vore spännande att höra jurister försöka bena ut vad av det jag har lagt ut som är min satir och vad som är riktiga grejer. Jag har till exempel lagt ut SD Hultsfreds officiella bild av sin styrelse, där en av medlemmarna har valt att fotograferas i kamouflagelinne och buskigt knutteskägg. Den bilden är roligare än något jag har photoshoppat ihop.
Joakim skräms av människors bristande faktakoll.
– Folk sitter ju bara och skickar vidare sådana här grejer. Det är otroligt att så många har tagit mina konstiga uppgifter som sanna. Det läskigaste för mig var den här karaktärens Twitterflöde, för att bli trovärdig var jag ju tvungen att följa pöbeln som bara sitter och skriker hela tiden. Det var psykiskt jobbigt.
Efter att Olsson blev avslöjad som satir fortsatte kontot att få nya följare, och Joakim twittrar fortfarande ut bisarra grejer. Han har bland annat hamnat i en diskussion om ensamkommande flyktingbarn med en SD-politiker på Tjörn, som uppenbarligen missat att Olsson bara är på låtsas.
Han har även lyckats avslöja bristande skattemoral hos en politiker. Sven Pernils sitter i kommunfullmäktige för SD i Huddinge, men är mest känd som en av personerna bakom det nedlagda försöket att bilda ett sverigedemokratiskt fackförbund, Löntagarna. När Joakim upptäckte att han även är fotograf skickade han iväg en tweet från Olsson:
»Hej Sven!!!!! Jag ser i din presentation att du har fotografikunskaper!!!! Går du att anlita för uppdrag????«
Sven Pernils svarade snart jakande i ett privat meddelande, och Olsson skrev att han ville att jobbet gjordes »utan moms« och »utan kvitto«, vilket inte Pernils såg som något problem.
När jag ringer upp Sven Pernils säger han att han utgick från att det var en partikamrat som skrev. Han menar att han inte ser något problem i att hjälpa en bekant mot pengar i handen, men att han helst inte vill jobba svart. Han säger också att han känner sig lite dum som gick på bluffen.
– Först blir man väl lite irriterad, men sedan är det väl också lite humor hur man själv lyckades luras av det.
Sven Pernils noterar även att han behöver bli mer vaksam på hur han bedömer människor på nätet.
Joakim tänker fortsätta att twittra som Olsson tills Twitter stänger ner kontot. I vilken skepnad han dyker upp därefter vill han inte avslöja, men det är sannolikt att han fortsätter.
– Det kliar ju i fingrarna. Kanske blir det ett moderatkonto, det vore roligt.
Jonathan Leman på Expo tycker att han har lärt sig något av Joakims satir:
– Jag fick en inblick i hur det rasistiska svärmeriet i sociala medier fungerar. Det blev ännu starkare av att flera intoleranta och rasistiska twittrare hakade på ett satirprojekt. Det säger mycket om den opinionen, om vår tid och om sociala medier.