»Jag är bränd, en svikare, en aktivist«

Jakob König växte upp i Danderyd, utnämndes som tonåring till »skolans snobb« och drömde om att bli investmentbankir. I dag är han den svenska finansbranschens värsta mardröm.

När väcktes ditt intresse för pengar?

– Jag kan inte svara på var det kom ifrån, men redan som femåring tyckte jag om att tjäna pengar. Jag drog upp groblad mot betalning och drev runt i hela Danderyds kommun och samlade pantburkar. Först hade jag pengarna i ett skrin, sedan satte jag in dem på min blåa bankbok och började räkna på räntor och liknande. Då var jag kanske åtta år gammal. Jag var helt fascinerad av att man kunde tjäna 30 kronor på ett år utan att egentligen göra någonting. Jag tror det var där mitt finansintresse grundades.

Uppmuntrade dina föräldrar det här intresset?

Annons

– De använde det till att få mig att göra saker som de tyckte var bra. Jag gillade till exempel inte att läsa, men då kunde jag få 40 kronor per utläst bok. Eller om jag lärde mig alla landskap eller sädesslag. Annars handlade det inte så mycket om pengar hemma. Pappa växte upp i Tyskland under andra världskriget och blev hjälpt av svenska staten som skickade ner bussar med matpaket till behövande. Han fick en väldigt positiv bild av Sverige, läste svenska på universitetet och flyttade hit för att doktorera på KTH. Han träffade min mamma, som är dansk, en sommar på Gotland. Min pappas svensklärare kände en person som ägde en jättestor trävilla i Stocksund i Danderyd, så de hyrde in sig på översta våningen. Mamma tog jobb som lärare och de hade inte jättemycket pengar i början. Många möbler var hemsnickrade – deras sängbotten var gjord av två gamla dörrar.

Utmärkte ni er på något annat sätt?

– Båda mina föräldrar var aktiva inom Socialdemokraterna, de satt i Danderyds kommundelsråd och fullmäktige. Sossarna hade kanske 5–6 procent i kommunen, så de var en liten förtryckt minoritet. Mina föräldrar pratade mycket om solidaritet och miljöfrågor, och jag minns att mamma var helt förkrossad när Palme mördades. Bland många i Djursholm var det … lite andra stämningar, om man säger så. Vi hade ingen bil och brukade cykelsemestra på somrarna, men när mina föräldrar fick det bättre ställt köpte de loss huset vi hyrde, så vi bodde fint även om vi delade det med en annan familj. Jag såg inte oss som annorlunda förrän i slutet av mellanstadiet när jag fick en kompis som var väldigt inne på märkeskläder och hur man skulle föra sig. Det var då jag började förändras.

Innebar det problem att dina föräldrar var vänster?


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Vi låser delar av vårt material för att våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera) ska få valuta för sina pengar. Nu hoppas vi på dig också!

Kom igång med din gratis provperiod!

  • 2 fria månader, sedan 35kr/mån.
  • Ingen bindningstid, enkelt att avsluta.
  • Papperstidning i brevlådan varannan månad.

Dessutom får du tillgång till hela vår webb – med hyllade reportage, personporträtt och granskningar från de senaste tio åren.

Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?