»Jag är bränd, en svikare, en aktivist«

Jakob König växte upp i Danderyd, utnämndes som tonåring till »skolans snobb« och drömde om att bli investmentbankir. I dag är han den svenska finansbranschens värsta mardröm.

När väcktes ditt intresse för pengar?

– Jag kan inte svara på var det kom ifrån, men redan som femåring tyckte jag om att tjäna pengar. Jag drog upp groblad mot betalning och drev runt i hela Danderyds kommun och samlade pantburkar. Först hade jag pengarna i ett skrin, sedan satte jag in dem på min blåa bankbok och började räkna på räntor och liknande. Då var jag kanske åtta år gammal. Jag var helt fascinerad av att man kunde tjäna 30 kronor på ett år utan att egentligen göra någonting. Jag tror det var där mitt finansintresse grundades.

Uppmuntrade dina föräldrar det här intresset?

Annons

– De använde det till att få mig att göra saker som de tyckte var bra. Jag gillade till exempel inte att läsa, men då kunde jag få 40 kronor per utläst bok. Eller om jag lärde mig alla landskap eller sädesslag. Annars handlade det inte så mycket om pengar hemma. Pappa växte upp i Tyskland under andra världskriget och blev hjälpt av svenska staten som skickade ner bussar med matpaket till behövande. Han fick en väldigt positiv bild av Sverige, läste svenska på universitetet och flyttade hit för att doktorera på KTH. Han träffade min mamma, som är dansk, en sommar på Gotland. Min pappas svensklärare kände en person som ägde en jättestor trävilla i Stocksund i Danderyd, så de hyrde in sig på översta våningen. Mamma tog jobb som lärare och de hade inte jättemycket pengar i början. Många möbler var hemsnickrade – deras sängbotten var gjord av två gamla dörrar.

Utmärkte ni er på något annat sätt?

– Båda mina föräldrar var aktiva inom Socialdemokraterna, de satt i Danderyds kommundelsråd och fullmäktige. Sossarna hade kanske 5–6 procent i kommunen, så de var en liten förtryckt minoritet. Mina föräldrar pratade mycket om solidaritet och miljöfrågor, och jag minns att mamma var helt förkrossad när Palme mördades. Bland många i Djursholm var det … lite andra stämningar, om man säger så. Vi hade ingen bil och brukade cykelsemestra på somrarna, men när mina föräldrar fick det bättre ställt köpte de loss huset vi hyrde, så vi bodde fint även om vi delade det med en annan familj. Jag såg inte oss som annorlunda förrän i slutet av mellanstadiet när jag fick en kompis som var väldigt inne på märkeskläder och hur man skulle föra sig. Det var då jag började förändras.

Innebar det problem att dina föräldrar var vänster?

– Det mina föräldrar stod för var skällsord bland vissa människor, och jag snappade upp det. Samtidigt låg det där främst hos mig själv. Det var jag som tyckte att det var pinsamt.

Hur menar du?

– Jag hade kompisar som var grevar. I min årskull på högstadiet gick barnen till några av Sveriges rikaste människor: Hults, Perssons … De var ofta de mest sympatiska: tillbakalutade, utmärkte sig varken till sättet eller klädstilen. De behövde inte det, för de hade inget att bevisa. Det var sådana som jag, som drevs av komplex, som verkligen tog i från tårna. Jag gav mig fan på att passa in och skaffade alla yttre attribut: Ralph Lauren-skjorta, chinos, kamelfärgade rockar och backslick. I åttan utnämndes jag till »skolans snobb« och jag minns att jag betraktade det som en jätteseger.

Var du fortfarande besatt av pengar?

– Ja, men det intresset var inte grundat i komplex. Det var genuint. Jag hade gått vidare från räntekonton till fonder, aktier, optioner … Jag kollade börsen på text-TV flera gånger om dagen, och när internet slog igenom hängde jag på forum och läste analyser. Bland dem jag umgicks med var jag den mest aktiekunnige. Det kändes naturligt att fortsätta på den vägen. Jag ville bli investment banker och syssla med finansmarknaden. Och jag hade allt serverat för att ta mig in i den världen: förhandskunskapen, hur jag såg ut, hur jag förde mig, kretsarna jag umgicks i.

Hur gick det?

– Jag sammanställde ett dokument över vilka betyg jag skulle behöva för att komma in på Handels i Stockholm. Jag missade målet med en tiondels marginal och hamnade istället på Handels i Göteborg. De första veckorna där var fantastiska. Jag kände ingen och ingen kände mig, så jag hade inga krav på mig att vara den här överklassnubben. Jag gick runt i jeans och collegetröja och kände att jag blommade ut som person. Jag pratade ohämmat med tjejer, höll tal på vår första sittning och sjöng till och med någon sång. Så befriad kände jag mig.

Men?

– Men det var kortvarigt. Ganska snabbt sögs jag upp i en klick av Göteborgsbrats. En av dem bar alltid scarf, den andre tyckte att kungen skulle bestämma i Sverige eftersom pöbeln inte kunde hantera demokrati. Vi satt alltid uppe på en liten läktare under föreläsningarna och blickade ner mot de andra. Jag var med i skolans börsgrupp, jobbade på Swedbank på somrarna och extraknäckte kvällstid som börsmäklare på Handelsbanken.

Och till slut fick du praktik på en investmentbank i Frankfurt.

– Det var under sommaren. AC:n var inte igång, det var över 30 grader varmt, men man fick ändå inte lossa på slipsen. Jag var på kontoret tolv timmar om dagen, även om det inte fanns något att göra. Jag gjorde saker som jämförande analyser av krantillverkare för att försöka övertyga företag att köpa eller knoppa av verksamheter, för då fick banken en transaktionsavgift på flera miljoner. Min chef var ett riktigt praktarsle som skällde ut mig varje gång jag ställde en fråga. »You are lazy! You can read ze books. You have all weekend!« Där dog den drömmen.

Annons

Vad gjorde du istället?

– Det här var precis efter IT-kraschen, så arbetsmarknaden var dålig. Jag läste statsvetenskap och tog en till examen, men sökte andra jobb vid sidan av. Ett av dem var ett prestigefullt jobb på Nordea med 600 sökande. Till slut var vi bara två kvar. När de ringde och sa att jobbet gått till den andra killen kände jag en sådan enorm jävla lättnad.

Varför?

– För att jag skulle slippa låtsas. På universitetet hade jag många svackor där jag isolerade mig och vägrade gå ut. Jag var mentalt pressad av föreställningen att jag behövde vara på ett visst sätt, och jag var tvungen att samla kraft för att orka upprätthålla den fasaden. Mitt inre var helt i osynk med mitt yttre. Jag visste att det skulle fortsätta om jag inte hittade något att syssla med som låg närmare mig själv.

Hur hittade du det?

– Vid den här tiden hamnade jag på en föreläsning om hållbara investeringar – hur man kan använda pengar som påtryckningsmedel för att få företag att ta mer hänsyn inom frågor som mänskliga rättigheter eller klimatpåverkan. Jag blev frälst, för det kombinerade mina två världar: finansmarknaden och de rättvise- och miljöfrågor jag fått med mig hemifrån.

Du fick jobb på ett stort konsultbolag och arbetade snart med »påverkansdialog«. Vad innebär det? 

– Vi hjälpte stora banker och pensionsfonder att hålla koll på etiken. Jag screenade tusentals företag som fonderna investerade i och när jag hittade någonting kontroversiellt kunde jag ringa upp dem. »Vi är bekymrade över det som kommit fram om en av era fabriker där det finns uppgifter om barnarbete. Och våra kunder, som förvaltar 6 000 miljarder, är också bekymrade. Vi vill gärna ha ett möte.« Det var coolt att ha den positionen mot några av världens största företag, men efter ett tag började jag känna mig som en kugge i ett PR-maskineri.

Efter de första åren med Fair Finance Guide anser Jakob König inte längre att han är bränd i finansbranschen. »I dag sitter jag snarare på ett slags maktposition, där vår organisation håller i taktpinnen.«

På vilket sätt? 

– Jag bevakade enorma mängder företag och kunde omöjligen göra ett seriöst jobb. Kunderna ville inte betala för det, tjänsten användes mest som ett slags etikförsäkring. Om en journalist ringde och frågade om en kontroversiell investering kunde banken svara: »Vi använder den här konsultfirman med det här trovärdiga namnet och för en dialog, men tyvärr kan vi inte gå in på några detaljer.« Vårt arbete ledde sällan någonstans, för det fanns inga riktiga incitament. Företagen lärde sig till slut att det här mest var en liten teater som de var med och spelade i.

Vad menar du med att det saknades incitament? 

– Våra kunder – banker och pensionsfonder – kände inget tryck från sina kunder, alltså spararna. De hade ingen anledning att ta hållbarhetsfrågor på allvar eftersom kunderna ändå inte visste vad de sysslade med.

Så det skulle gynna alla om folk fick veta vad deras sparpengar används till?

– Precis. Jag tänkte att man borde skapa en enkel webbtjänst med lättöverskådlig information och en möjlighet för spararna att säga ifrån. Jag sa upp mig från konsultbolaget och hamnade till slut på Sveriges Konsumenter.

Hur kändes det?

Annons

– Som att jag hoppade. »Nu kommer jag aldrig mer att få komma tillbaka till den här världen. Jag är bränd, en svikare, en aktivist.« Jag fick många samtal från folk som undrade vad jag höll på med.

Hur tänkte du att den här »lättöverskådliga webbtjänsten« skulle se ut? 

– Att det inte finns så mycket granskning inom de här områdena beror på att det är väldigt svårt. Jag funderade mycket på hur det skulle gå till, och av en slump kom jag i kontakt med ett nederländskt initiativ som hette Fair Finance Guide, som hade utvecklat en väldigt intressant metod. De hade samlat all världens internationella konventioner och standarder och plockat ut centrala delar som bankerna borde kunna ställa sig bakom: att inte stödja utvinning av kol till energi, skydda skog med hög biologisk mångfald, respektera ursprungsfolks rättigheter … De hade över tusen mätpunkter enbart på policynivå. När jag ringde dem sa de: »Ska vi inte uppvakta Sida och se om de är intresserade av en expansion?«

Svenska Fair Finance Guide lanserades i januari 2015. Den som besöker er hemsida möts av ett antal staplar där landets största banker får betyg baserade på hur många hållbarhetslöften de säger sig stå bakom. I dagsläget ligger SEB i topp. Är de alltså Sveriges mest hållbara bank? 

– Den bank som hamnar högst är den som lovar mest. Vi har i dagsläget ingen möjlighet att integrera policy och praktik. Däremot arbetar vi med organisationer som Amnesty och Naturskyddsföreningen och granskar bankerna genom stickprov. Om de inte lever upp till sina egna, specifika krav – vilket de sällan gör – publicerar vi den informationen som varningar i anslutning till rankningen.

Vilken är din roll i de här granskningarna? 

– Ofta börjar de med ett faktiskt problem. Regnskog skövlas på Borneo och ursprungsfolk fördrivs från sina marker. Vilka är ansvariga? Okej, de här palmoljeföretagen. Då är nästa fråga: Har svenska banker investeringar där? Om det är via fonder kan jag gå igenom innehavslistor från Finansinspektionen, eller söka i specialdatabaser. Handlar det om utlåning är det svårare, för där kan bankerna gömma sig bakom sekretess. Vi har en konsult i Nederländerna som specialiserar sig på sådan research och som då får ägna sig åt detektivarbete. När granskningen är färdig är det min roll att diskutera sakfrågan med finansbranschen.

Sedan starten har ni bland annat avslöjat att svenska banker och fondbolag investerar miljardtals kronor i vapenexport till Saudiarabien, stödjer företag som skövlar regnskog i Indonesien, investerar i rysk kolkraft, gömmer pengar i skatteparadis … Är det något av det här som har förvånat dig? 

– Inget alls, tyvärr. Jag har ju varit på insidan och vet hur branschen fungerar. Bankerna lovar mycket, men eftersom det inte har skett någon granskning har de inte behövt leva upp till sina löften. I praktiken befinner de sig i samma situation som textilbranschen för 10–15 år sedan. Där fanns tusentals leverantörer, ofta syfabriker i högriskländer, och en väldigt liten kontrollapparat som skulle säkerställa schysta arbetsvillkor. I dag har textilbranschen färre leverantörer och en större kontrollapparat, vilket innebär att den både kan ställa krav och engagera sig i leverantörernas problem. Svenska banker gör däremot fortfarande blinda investeringar i tusentals företag. Därför kan vi dyka ner i nästan vilken fond som helst och hitta oerhörda problem. Det är det vi vill föra fram i ljuset: Vad är det för verksamhet de stödjer? Och omvänt: Vilken möjlighet finns det att påverka?

Via er hemsida kan man skicka brev till sin bank och uttrycka sitt missnöje. Är det någon som gör det? 

– När jag jobbade som konsult hände det att bankerna vidarebefordrade brev till oss som de fick från sina kunder. Det handlade om några per år. Sedan vi lanserade vår hemsida har det skickats omkring 17 000 brev. Det är 1 000 per bank och år. För dem motsvarar det en folkstorm.

Man kan också få hjälp att byta bank. Det är det väl ändå ingen som gör?

– Det stämmer att de flesta tänker att det är jättejobbigt att byta bank. Och relativt få gör det, även om det faktiskt är ganska lätt i Sverige. Men på sistone har vi sett att de blir fler, dels som en reaktion på våra granskningar, dels på grund av skandaler som till exempel Panama Papers.

Vilket är det mest effektiva sättet att påverka ur ett konsumentperspektiv?

– Man ska säga till banken att hållbarhetsfrågor är viktiga, och byta bank om man är missnöjd. Ju fler som gör det, desto större kraft får vi när vi ställer våra krav och diskuterar detaljer med bankerna. För det är inte alltid så enkelt. Om vi avslöjar att en fond investerar i en kontroversiell oljeledning reagerar folk instinktivt: där ska mina pengar inte vara. Men om banken säljer sin investering direkt tar bara någon annan över, som sannolikt inte ställer några krav. Så banken bör först försöka sätta press på företaget. Om det inte lyckas ska den förstås dra sig ur.

När ni lanserade Fair Finance Guide levde svenska storbanker i snitt upp till 22 procent av de hållbarhetskrav ni ansåg rimliga. I dag har den siffran mer än fördubblats. Vad innebär det i praktiken? 

– Flera banker har exempelvis antagit gränser för kolinvesteringar, men mest handlar det om att bankerna specificerat sin policy. Tidigare skrev de: »Vi tar hänsyn till miljö och mänskliga rättigheter.« Det betyder absolut ingenting. Vi kräver att de skriver exakt hur de tar hänsyn, så att vi kan gå tillbaka och kontrollera om de bryter mot sina löften. Det gör också allting mycket tydligare för de bankanställda som sköter den sortens investeringar, vilket är avgörande för att hållbarheten ska fungera i praktiken. Samtidigt är det så klart ingen garanti – än så länge är det bara ord på papper.

Skulle du säga att ni har varit framgångsrika? 

– Fair Finance Guide finns i dag i nio länder. Det svenska initiativet har gått klart bäst. Svenska banker är öppna för att ha en dialog, och jag upplever att de faktiskt vill hitta en hållbar affärsmodell.

När du jobbade med »påverkansdialog« var du frustrerad över att inget hände. Varför fungerar Fair Finance Guide bättre? 

– För att vi har skapat incitament. Plötsligt finns det någon som avslöjar bankerna när de gör fel, och ger dem kredd när de gör rätt. Om jag ska göra en bildlig jämförelse så kan man tänka sig en stor tävlingsarena där bankkunderna sitter på läktaren medan bankerna tävlar om bäst hållbarhet och bäst villkor. Men ljuset är släckt. Vår organisation tänder lampan. Kunderna ser vad som händer, och bankerna förstår att de har en publik.