»Jag kunde gå och längta efter bomblarmet«

Du kom till Sverige med dina föräldrar när du var fem. I din bok skriver du att du minns krig som något roligt.

– Jag förstår att det låter konstigt, men som liten fattar man ju inte. Bomblarmet var dagens höjdpunkt. Alla vuxna blev jätteuppmärksamma och började ta hand om en. Alla åkte ner till bombrummen, och där tyckte jag att det var värsta feststämningen. Folk satte på musik, man spelade kort. Mina föräldrar var vanligtvis noga med vad jag åt, men då fick jag äta hur mycket godis jag ville. Även om jag nog instinktivt kände att något inte stod rätt till kunde jag gå och längta efter att höra bomblarmet.

Hur var det då att flytta till en flyktingförläggning i Laxå?

– Jag var ganska nedstämd till en början. Det var därför en förskolefröken föreslog att jag skulle börja skriva ner mina känslor. Pappa började göra samma sak för att uppmuntra mig. Men han betraktade det aldrig som en dagbok, utan snarare som små krönikor. För honom var det inte ett sätt att bearbeta sina dagliga känslor, utan ett sätt att bearbeta Sverige. Han hade så mycket tankar, men få personer att dela dem med.