Nina Hobert: »Jag svimmar vid tanken på att någon ska se det här«

Du följde din bästa vän Julia Werup med en filmkamera under fyra år. Varför ville du göra en film om er relation?

– Det kom ur en djup depression. Jag gjorde en överenskommelse med mig själv: jag fick försvinna, men bara om jag lämnade något av konstnärligt värde efter mig. Då skulle inte allt ha varit lönlöst. Min vänskap med Julia har för mig alltid haft en inneboende poesi. Våra föräldrar kände varandra, hon var två år äldre och jag tyckte att hon var så häftig. I tonåren blev vi vänner på riktigt, utan våra föräldrar. Det var som en förälskelse. Vi blev någon i varandras ögon som vi inte blivit hos någon annan. Jag gick på Östra Real i Stockholm då, där mycket handlade om att filtrera sig själv och passa in. Vänskapen med Julia var total frihet, jag var så hänförd av hela den upplevelsen.

I filmen ser man Julia åka fram och tillbaka till rehab, förlora båda sina föräldrar, gråta och ha panik. Varför lät hon sig filmas så nära?