Stämmer det?
– Nja. Jag har förvisso ärvt en positiv livsåskådning av min mamma, men har naturligtvis också melankoliska drag. Det stod nog inskrivet på mitt kretskort från början. Jag tyckte att skolan var för jävlig. Redan första dagen i ettan förstod jag att den inte passade mig. Jag lekte med en tjej på rasterna. Hon var tjock och jag kallade henne naturligtvis för »tjockis«. Hon tog inte illa upp. För hon var ju tjock, för fan! Men då blev det liv i luckan och fröken nöp mig i örat. Jag fungerade inte i deras mall: jag hade svårt att sitta still och kanske en släng av ADHD och dyslexi. Men det var ju inte uppfunnet på den tiden. I ett försök att kompensera för det blev jag klassens clown och det syntes i mitt ordningsbetyg.
Det låter i alla fall som om du hade ganska kul i skolan?
– Nej, det hade jag verkligen inte. Inte för att det överskuggade min barndom på något sätt – jag var en glad garçon som hade en stöttande familj. Min familj var både borgerlig och bohemisk, en märklig blandning. Mamma var sjukgymnast och gymnastikdirektör och pappa var intendent på Svenska turistföreningen. Han var en konstnärssjäl och en god amatörpianist. På kvällarna satt han och spelade utanför mitt pojkrum och jag kunde be att få höra Chopin eller Mozart när jag skulle somna. När jag senare sa att jag ville bli operasångare, sågs det därför inte som något konstigt.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
