Jenny Nordberg

Det var Jenny Nordbergs födelsedag. Men istället för att lyssna på vänner som falsksjöng Ja, må hon leva befann hon sig i oktober 2007 mitt i en upphetsad, böljande folkmassa som skanderade: »BE-NA-ZIR, BE-NA-ZIR.« I ett dygn hade hon följt Pakistans tidigare premiärminister Benazir Bhuttos återkomst till hemlandet från London efter en åtta år lång exil. Jenny intervjuade de pakistanier som samlats för att hylla återvändaren och hon klättrade in i bussen där Bhutto färdades för att prata med henne. Nere i myllret igen förlorade Jenny kontakten med sin fotograf och drogs själv in i den exalterade, vajande massan som tryckte på från alla håll. Ikaoset blev hon antastad av en grupp män. De försökte dra av henne kläderna, höll fast henne och klämde överallt de kom åt. Jenny slog vilt omkring sig och lyckades få tag i en utsträckt hand från ett bilflak, som drog upp henne i säkerhet. Från flaket fick hon syn på sin medarbetare i en av följebilarna, som sniglade sig fram två bilar bakom Bhuttos buss.

Jenny sjönk ihop i baksätet och försökte lugna ner sig. Runt bilen skanderade människohopen: »BE-NA-ZIR, BE-NA-ZIR.« Det var kolsvart, processionen från flygplatsen in mot Karachis centrum hade pågått i över åtta timmar, men firandet bara fortsatte. När de precis hade kört under en liten bro hördes en explosion. Vad var det, ett bildäck? Snart small det igen och en enorm tryckvåg pressade Jenny mot sätet. Eldsflammor slog ut framme vid Benazir Bhuttos buss, folk flydde i panik åt alla håll, gatan fylldes av hundratals skadade och slamsorna från de över hundra människor som dödats av bomben. Ett vidrigt kaos.

Chauffören av Jennys bil manövrerade snabbt in på en sidogata för att undvika att fastna i kalabaliken och risken att utsättas för ännu en bomb.