Joakim Medin: »IS-krigarna log och var nyfikna på mig«

Joakim Medin korsade gränsfloden Tigris på en liten pråm fullastad med kläder. Irak låg bakom honom, Syrien syntes på andra sidan. Den korta båtfärden gick till den nordöstra gränsen, där en bil väntade på att ta honom västerut.

Det var fjärde gången Joakim Medin tog sig in i Syrien illegalt. Under resans första två veckor besökte han kurdiska städer och träffade människor som kämpade mot IS. Den 15 februari befann sig Joakim och hans översättare Sabri Omar i staden Qamishlo, där makten delas mellan kurderna och Assadregimen.

– Vi hade intervjuat medlemmar ur den kurdiska, kvinnliga poliskåren och började gå upp för en gata. Utanför postkontoret hade Assadregimens soldater upprättat en vägspärr som inte hade funnits där förut. När vi gick igenom ropade vakterna att vi skulle stanna. Min översättare frågade vad de ville och sa att vi inte var intressanta. Utan att svara drog de in oss i baksätet på en bil.

Vad tänkte du då?

– Jag kände mig maktlös och förstod inte vad de ville. Jag gömde kameraminnet i mitt uppkavlade byxben, det var någon sorts reflex. Jag hann sätta i ett annat minneskort och tänkte bara: »Ju mindre de kan hitta på mig, desto mindre problem borde vi få.« På grund av det hann jag inte slå larm till min kontaktperson i Sverige. När vi kom fram till fängelset i Qamishlo tvingade en vakt i kamouflageuniform oss att ta av våra kläder. De gick igenom allt men hittade inte kameraminnet. Ledaren för säkerhetstjänsten sa: »Jag har sett ditt pass, du har ingen stämpel.« Han frågade vilka länder jag besökt tidigare, och när jag nämnde Palestina sa han: »Aha, Israel också?« De sa att de skulle höra av sig till svenska myndigheter, och att jag skulle vara ute om tio timmar. Vi togs ner i underjorden. En vakt frågade vad jag hette innan han vände sig om för att sparka en annan fånge i magen. Cellen jag fick var ungefär två gånger två meter. De smutsiga betongväggarna var klädda med blodstänk. Det enda som fanns var en stinkande filt, full med löss. Jag vek ihop den till en liten madrass som jag lade mig på.

Dagarna gick, och du blev kvar. Vad gjorde du för att få tiden att gå?

– Jag nynnade på sånger och tänkte igenom handlingen i filmer för att glömma var jag var. Jag började vanka av och an och rista in ett streck för varje dag på väggen. Allt sådant som de gör i filmer, det gör man på riktigt. Jag träffade även andra fångar. En kille smet in i min cell när dörren var olåst. Ibland smet jag ut till dem. Till en början bara när det var strömavbrott, men till slut blev jag modig nog att våga gå ut när ljuset var tänt. När jag frågade vilka de var formade de armarna som om de sköt med gevär. Jag frågade om de var från Fria syriska armén. »Nej, vi är från Islamiska staten«, svarade de. Det var mitt första möte med någon från IS. De tyckte det var bra att jag var en svensk journalist. Eller, de gjorde i alla fall tummen upp och välkomnade mig till Syrien.

Var IS-krigarna som du trodde att de skulle vara?

– De såg ut ungefär som jag trodde, många hade skägg. Men inte i övrigt. De log, var nyfikna på mig och var inte alls aggressiva. När jag blev sjuk blev jag lite kompis med en kille – Mohammed. Han tittade till mig. Det var omtänksamt, vilket kändes väldigt märkligt. Men vi var ju i samma situation. Jag kunde inte äta, så de fick mina falafelbollar. Många av fångarna var nära svältdöden. 20 män skulle dela på en påse bröd och en hög med kokt ris, ibland med myror i.

Blev du utsatt för tortyr?

– Nej, men vakterna sparkade och slog de andra. Ibland gick de in i cellerna och bara pucklade på folk. De gjorde det nog framför mig för att visa vilka det var som bestämde. Sedan kanske de tänkte: »Den här killen kommer inte att komma ut härifrån den närmaste tiden. Det spelar ingen roll vad han ser.«

Varför behandlade de dig annorlunda?

– Bättre mat fick jag nog för att orka med frågorna – det är svårare att få svar från någon som är helt utmattad. Det hade aldrig arresterats någon utländsk journalist på det kurdiska territoriet tidigare, så situationen måste ha varit märklig för dem som tillfångatog mig också.

Fick du veta om svenska myndigheter faktiskt var kontaktade?

– Efter fyra dagar sa de att jag och min översättare skulle flygas till Damaskus för att träffa svensk ambassadpersonal, men jag visste att det inte fanns någon svensk ambassad där. Först tänkte jag att de hade ringt in någon från konsulatet i Beirut, men det såg mest ut som en bluff. Sedan tänkte jag att de kanske bara skulle släppa mig och säga: »Han är illegalt på vårt territorium, men vi är så goda att vi släpper honom.« Egentligen ger ett sådant brott fem till tio års fängelse. Sista tanken, som jag var mest rädd för, var att de skulle ge mig till IS. Regimen vinner på att IS visar sin brutalitet, då får de fler vänner.

Hur var resan till Damaskus?

– För att inte bli stoppade vid kurdernas vägspärrar kördes vi till flygplatsen i en ambulans. Vi gick ombord på ett civilflygplan där kaptenen pratade engelska. Vi hade ögonbindlar, men jag kunde höra passagerare prata. De lät förvånade när vi leddes förbi. När vi kom fram kördes vi till varsin knäpptyst, mörk och kall fängelsecell. Det var i Damaskus de riktiga förhören hölls. Säkerhetstjänsten ville veta vilka länder jag hade besökt. De hade självklart googlat mitt namn och kunde se att jag har skrivit mycket om kurderna. Det är en nackdel, upplevde jag då, med internet. De frågade vilken relation jag hade till den kurdiska gerillan och om jag jobbade för den israeliska underrättelsetjänsten. De trodde nog att jag hade mer att säga än vad jag egentligen hade.

Hur mycket pratade du?

– Jag svarade kortfattat men ärligt på alla frågor, precis som jag har fått lära mig att man ska – jag har gått kurser i hur man som journalist ska bete sig vid förhör. Om man ljuger kan man efter väldigt lite sömn och mat börja försäga sig. Jag sa att jag var journalist och att jag inte visste mycket mer än att det är viktigt att rapportera om kriget.

Trodde de på dig?

– Nej, de sa att jag ljög. De trodde att jag hade fått någon sorts assistans av Israel. Sedan, efter tre dagar, flögs vi utan förvarning tillbaka till Qamishlo. Där trängde de ihop mig med flera andra i en bil. Jag visste inte vad som pågick. En i taget hoppade sedan av på olika platser, tills bara jag, Sabri och chauffören var kvar. Han körde oss till den kurdiska gerillan, YPG, där de tog ett foto på mig och lade ut på Twitter. Då förstod jag att vi till slut var fria. Men jag visste inget om utväxlingen.

Vilken utväxling?

– Kurderna hade tagit femtio regimsoldater tillfånga, och sa: »Ni har två av våra, nu har vi femtio av era.« Men det räckte tydligen inte, så kurderna omringade en flygplats och hotade med att attackera den. Då släpptes vi.

Varför var du så viktig för den kurdiska gerillan?

– De hjälpte mig nog av omtanke och för att lugna andra journalister, men också för att markera mot regimen. Om jag inte hade befriats hade det sett dåligt ut för kurderna, som själva menar att de styr området i norra Syrien. Om regimen kan gå och plocka västerländska journalister där stämmer ju inte den bilden.

Vad tycker du om västerländska massmediers rapportering om kriget?

– Den har varit ojämn. Spektakulära händelser har det skrivits om, men att folk dör i Syrien slutade vara nyheter för flera år sedan. Men sedan juni 2014, när västvärlden upptäckte att det fanns en grupp som hette Islamiska staten, har det skrivits om Syrien dagligen. Och visst behöver det skrivas om IS, men med ett annat fokus. IS består inte enbart av svartklädda figurer med skägg. Det är också helt vanliga bybor som bara har fått en kalasjnikov i händerna.

Assadregimen har dödat många fler än IS, men ändå står IS i mediernas blickfång. Varför är det så?

– Det är ett enormt problem. IS gör allt mycket mer offentligt, och vi ger dem den uppmärksamhet de vill ha. Regimen är inte lika offentlig med att de dödar människor. De vill hålla sina övergrepp hemliga.

IS-krigare har jämförts med dokusåpadeltagare som bara vill bli kända.

– De vill, precis som vi, att folk ska gilla dem på Twitter och Facebook. Kändisskapet är jätteviktigt för IS, men det är såklart även religionen. När jag kom hem började jag skriva en bok där jag tar ett seriöst grepp om IS. Jag skriver inte att de är barbarer, punkt slut, det är bara trams. Jag vill förklara deras bakgrund och vad det är för samhälle de bygger.

Har skrivandet hjälpt dig att bearbeta det du var med om?

– Jag lider inte så mycket av den här fängelsegrejen. Annat jag har sett i Syrien har satt sig djupare. Jag besökte ett sjukhus som på grund av kriget saknade den mest grundläggande medicinska utrustningen. Det kom in små barn som var sprängda till oigenkännlighet. De kunde få lite dropp och bandage. Barnen låg där helt trasiga och skrek. Det var fruktansvärt, men inte första gången jag såg sådant. Jag reagerade ganska stillsamt och försökte memorera hur det såg ut, för att skriva ner det senare.

Lär man sig hantera sådana händelser?

– Jag kände väldigt starkt i magen första gången jag såg en död människa i Syrien. Han låg på marken, skjuten i bröstet, och det rann blod ur hans öron. Men efter det har jag inte reagerat så kraftfullt igen.

Tänker du åka tillbaka?

– Jag ser fram emot att återvända. Det är en fantastisk känsla att vara på en plats som så många vill ha information från. Vad jag än ser, hör och upplever kan bli en historia. Korrespondenter brukar vara försiktiga med att tala om kickar, för det kan tolkas så fel. Men det ger verkligen en kick att känna att det är viktigt att jag är just där jag är.