Kerstin Ekman

Skogen har länge varit viktig för Kerstin Ekman, både privat och i h­ennes författarskap. Starka och detaljerade naturskildringar har löpt som en allt tydligare röd tråd genom många av hennes böcker. Hennes senaste bok, den omfattande essäsamlingen Herrarna i skogen, är en vindlande vandring i skoglig mytologi och fakta. På press­bilderna ser man Kerstin Ekman på promenad; i sportig jacka och omsluten av grönska. Hon är engagerad i skogsvårdsfrågor, och äger tillsammans med sin man Börje mark uppe i Jämtland. Nyligen utnämndes hon till hedersdoktor vid Sveriges Lantbruks­universitet, för att hon med »fantastiska kunskaper om skog [ … ] gett oss betraktelser som saknar motstycke«.

Lägger man samman allt det där blir det svårt att tänka sig Kerstin Ekman i en urban miljö. Men vi träffas i hennes stockholmslägenhet, som ligger i ett stiligt gammalt hus i ett av Stockholms rikaste kvarter. Huset tillhör det litterära Samfundet de Nio, där Kerstin Ekman har varit ledamot i två omgångar. Hon är också icke-aktiv ledamot av Svenska akademien, på vars möten hon slutade delta 1989 i protest mot deras passivitet i samband med dödshotet mot Salman Rushdie.

Men framför allt är hon förstås författare. Till närmare bestämt 29 böcker, från de tidiga deckarna till dagens idémässigt komplexa romaner. Nu senast trilogin Vargskinnet, där hon skriver om en släkt som lever i en jämtländsk obygd inte olik den hon själv länge bodde i.  Det är en liten episod ur dess sista del, Skraplotter, som har utvecklats och blivit film. Varg, som regisseras av Daniel Alfredson, handlar om samen Klemens och hans brorson Nejla, som tillsammans dödar den varg som haft ihjäl flera av deras renar. Klemens döms till fängelse för vargdråpet.

Berättelsen blottar en mängd frågor där uråldriga instinkter ställs mot nästan lika gamla traditioner. Har den renägande samen inte rätt att försvara sin flock? Skall man å andra sidan tillåta att den sista vargstammen ut­rotas? Kerstin Ekman ger sig in i ett ormbo, och svaren är långt ifrån självklara. Som så ofta i hennes verk finns en starkt lysande humanism och en påtaglig solidaritet med de utsatta. I det här fallet är både vargen och människan lika utrotningshotade.