Nåt avsnitt in i Hundarna har försvarsadvokaten och firmadelägaren Kalle ett nagelbitande klientmöte med en gängledare – när han plötsligt håller på att bajsa på sig.
– Det där är ett bra exempel på seriens ton, att den är sin egen sort. När jag fick frågan om att göra den visste jag egentligen rätt lite om vårt rättssystem och de som arbetar i det, men kände att jag ville göra en serie som faktiskt skildrar hur det är på riktigt – och samtidigt gifta det med nåt annat. Jag gick igång på att ha en lite satirisk ton, att låta en enda scen röra sig mellan flera olika genrer och inte bara göra det tunga drama som folk nog förväntar sig.
Serien säljs in som en blandning mellan Tunna blå linjen och Succession.
– De är fantastiska serier båda två, och väldigt olika. Det spännande är att använda spannet mellan dem för att upptäcka helt egna världar: Vad händer när man har samma realismanspråk som i Tunna blå linjen, där varje detalj i manuset är noggrant researchad och sakkunniga finns på plats under inspelningen varje dag för att fånga upp minsta skav – men skruvar upp tempot och vrider tonaliteten några extra varv?
Hur satte du dig in i den där världen och vad lärde du dig?
– Jag kände ett oerhört ansvar att verkligen borra ner mig i allt, för att bottna i världen och känna att människorna och situationerna vi skrev om ska kännas sanna – även om de är fiktiva. Jag satt med brottmålsadvokater, åklagare och domare. Träffade folk som varit kriminella och de som varit utsatta för brott. Den stora uppenbarelsen för mig var att sanningen är totalt irrelevant för en offentlig försvarare. Bilden som oftast målas upp av kåren i filmer och serier är att de söker sanningen till varje pris. I verkligheten är det deras klienters sanningar som gäller, alltid. Det spelar ingen roll om du som försvarare instinktivt förstår att personen ljuger, man ska ändå göra allt för att driva klientens berättelse. Det är en både provocerande och så jäkla vacker hållning, tycker jag, som varit väldigt intressant att utforska. Vad händer med ens egen etik och moral när den gång på gång krockar med dem du företräder?
Lisa Linnertorp
Ålder: 47
Familj: En son och en dotter.
Bor: Stockholm
Yrke: Skådespelare, regissör och manusförfattare.
Karriär: Skådespelat i TV-serier som Solsidan, Hinsehäxan, Torka aldrig tårar utan handskar, Vår tid är nu och nu senast Där solen alltid skiner. Skrivit manus till kortfilmen Getingdans samt skrivit och regisserat TV-serien Threesome.
Aktuell: Manusförfattare och regissör till Hundarna som har premiär 20 februari 2026 och sänds i åtta avsnitt på SVT.
På senare tid har försvarsadvokatkåren fått allt hårdare kritik. Man talar om en »advokatröta«, där försvarare flockas till gängkriminella, anammar deras språk och attribut – till och med inleder relationer med dem.
– Absolut, och det försöker vi berätta om. Advokatbranschen är extremt tuff. Där finns en enorm tävlingsinstinkt; många brottmålsadvokater verkar ha idrottsbakgrund, till exempel. Och allt handlar hela tiden om att dra in nya mål och pengar till firman. Så jag har nånstans förståelse för att advokater kan bli förförda av den kriminella världen, speciellt som ung när man inte riktigt vet var gränserna går. Man är hungrig och möter en värld där det finns massor av pengar och arbetsmöjligheter. Det kan säkert vara svårt att värja sig emot det där, när pressen är så stor.
Som ung pluggade du till att bli teaterskådespelare. Vad hände?
– Jag började i en barnteatergrupp när jag var fem, sex år och fångades av magin i att hitta på alternativa världar där jag kunde leva ut. Sen var jag med i lite teateruppsättningar i Malmö. Jag tyckte alltid det var roligare att repetera än att spela inför publik, för att jag gick igång så mycket på det undersökande i skådespeleriet. En absolut närvaro. Sen sökte jag och kom in på Teaterhögskolan i Göteborg, men jag mådde inte bra där.
Varför då?
– Där fanns en väldigt fastnaglad och hierarkisk struktur, med ingrodda ramar om vad som var rätt och fel som man inte tilläts ifrågasätta. Alla skulle stöpas i samma form, genom att lära sig metoder och tekniker för hur man skulle tala eller agera. I princip ingenting handlade om den där magin jag upptäckt, att hänge sig i nuet och skapa nåt tillsammans. Det höll på att döda all min lust, men skolan hade också ett filmblock i samarbete med Filmhögskolan i Göteborg. Redan under mitt första år fick jag min första TV-roll och det blev mitt andningshål – även om det rynkades på näsan åt TV på teaterskolan.
Du har berättat att en av dina teaterlärare liknade er utbildning vid läkarlinjen: Tror du att man släpper ut kirurger som inte är färdigutbildade att operera patienter?
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
