»Ingen ska komma undan i mina filmer«

Varför älskar Ruben Östlund att plåga sina medmänniskor?

När Ruben Östlund långfilmsdebuterade med Gitarrmongot delade filmen kritikerkåren i två läger. Somliga entusiasmerades av den unge regissören som lyckats »bryta sig loss från filmindustrins produktionsapparat«. Andra kallade filmen, som episodiskt skildrar ett antal avvikande människor i den fiktiva staden Jöteborg, för »Jackass utan hjärta« och »Dolda kameran utan humor«. Så när det var dags att släppa filmen på DVD lade Östlund den fina kritiken på omslagets baksida – och utdrag ur recensenternas totalsågningar på insidan, så att man fick syn på dem när man öppnade fodralet.

Samma år förkunnade regissören att han arbetade på en ny film – och att den skulle ha premiär på Cannesfestivalen. I Göteborgs-Posten hävdade han till och med att den skulle vinna festivalens finaste pris: Guldpalmen.

Regissören fick till hälften rätt. De ofrivilliga fick tävla i Cannes, om än i tröstkategorin Un certain regard. Hans nästa film, Play, vann två guldbaggar och nominerades till ytterligare fem, och därefter kom Turist, som visades i Un certain regard och där vann det så kallade jurypriset.


Prenumerera digitalt för 1 krona första månaden!*

Läsning på sajten och app för e-tidning. Avsluta när du vill.

Prenumerera

Har du redan ett konto? här. Sugen på en pappersprenumeration? Teckna här.

* Därefter 39 kronor per månad. Digitala prenumerationer förnyas automatiskt varje månad (samma dag som beställningsdagen fast nästkommande månad) tills dess att de sägs upp.
Artikeln publicerades i Filter #57 (17 juli 2017) och är skriven av .