»Ingen ska komma undan i mina filmer«

Varför älskar Ruben Östlund att plåga sina medmänniskor?

När Ruben Östlund långfilmsdebuterade med Gitarrmongot delade filmen kritikerkåren i två läger. Somliga entusiasmerades av den unge regissören som lyckats »bryta sig loss från filmindustrins produktionsapparat«. Andra kallade filmen, som episodiskt skildrar ett antal avvikande människor i den fiktiva staden Jöteborg, för »Jackass utan hjärta« och »Dolda kameran utan humor«. Så när det var dags att släppa filmen på DVD lade Östlund den fina kritiken på omslagets baksida – och utdrag ur recensenternas totalsågningar på insidan, så att man fick syn på dem när man öppnade fodralet.

Samma år förkunnade regissören att han arbetade på en ny film – och att den skulle ha premiär på Cannesfestivalen. I Göteborgs-Posten hävdade han till och med att den skulle vinna festivalens finaste pris: Guldpalmen.

Regissören fick till hälften rätt. De ofrivilliga fick tävla i Cannes, om än i tröstkategorin Un certain regard. Hans nästa film, Play, vann två guldbaggar och nominerades till ytterligare fem, och därefter kom Turist, som visades i Un certain regard och där vann det så kallade jurypriset.

Annons

I år nådde Östlund till slut det mål han hade satt upp knappt tio år tidigare: han kom med i huvudtävlingen och söndagen den 28 juli vann The Square Guldpalmen, som första svenska film på 66 år.

Samtidigt har uppdelningen som skapades efter Gitarrmongot aldrig riktigt försvunnit. De ofrivilliga, om människor som »tvingas underkasta sig gruppens obevekliga mekanismer«, kallades ett »pinligt må-dåligt-drama«, och en recensent frågade sig om Östlund var ute efter något annat än att provocera. Play startade i sin tur en av Sveriges mest intensiva filmdebatter på senare år: somliga hyllade hans skildring av hur en grupp svarta pojkar rånar vita pojkar på deras mobiler, andra avfärdade den som rasistisk.

Turist sågs av 198 000 svenskar på bio. Efter att jag själv sett filmen diskuterade jag den ofta och gärna i min bekantskapskrets. Åsikterna var lika vitt skilda som hos kritikerna: Somliga upplevde den som kall, seg och ytlig. Andra tyckte att den var briljant i sitt utforskande av könsroller och sin skildring av familjehierarkins upplösning. Vissa såg den som en komedi, andra mådde bara dåligt av den.

Mycket riktigt dröjde det inte länge efter The Squares guldpalmsvinst innan folk började diskutera huruvida det var riktigt att tilldela filmen priset för hur den, som juryn sade, utforskade den »politiska korrekthetens diktatur«.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?