Vem är rädd för Anna Odell?

I slutet av 1990-talet fick Anna Odell ett kuvert i brevlådan. Inuti låg en inbjudan till en återträff med hennes gamla hög­stadie­klass från Enskede skola. Odell hade inte träffat klasskamraterna på tio år och ville väldigt gärna gå på festen. Samtidigt undrade hon hur hon skulle klara av den. För det första hade hon inga direkt trevliga minnen från sin skoltid. För det andra hade hon alldeles nyligen kommit ut i livet igen efter att ha tillbringat åtta år på olika vårdinstitutioner.

Eftersom Odell fortfarande hade kontakt med psykiatrin frågade hon en läkare om han kände till någon medicin som kunde hjälpa henne. Han berättade att det fanns en som kanske skulle passa: den gav regelbunden hjärtrytm och hjälpte mot både högt blodtryck och darrningar. Enligt läkaren var den populär bland skådespelare. Anna Odell hämtade ut sitt recept och läste på etiketten: »1–6 tabletter. Inför scenframträdanden.«

– Själva festlokalen låg uppe på en höjd, minns hon. Några personer stod utanför ingången. När jag kom närmare såg jag att det var tre av de värsta killarna från klassen. För att komma in var jag tvungen att passera dem. Men de hälsade, och en av dem gav mig till och med en kram, och i den kramen kändes det som att han tryckte till lite extra. Jag tolkade det som att han mindes.

Anna Odell minns inte att hon pratade med särskilt många människor under kvällen. De få som kom fram och frågade vad hon gjorde nu för tiden ljög hon för och sade att hon »jobbade med mobbning«.