Vem är rädd för Anna Odell?

2009 mötte hon psykvården inifrån. Nu möter hon sina mobbare.

I slutet av 1990-talet fick Anna Odell ett kuvert i brevlådan. Inuti låg en inbjudan till en återträff med hennes gamla hög­stadie­klass från Enskede skola. Odell hade inte träffat klasskamraterna på tio år och ville väldigt gärna gå på festen. Samtidigt undrade hon hur hon skulle klara av den. För det första hade hon inga direkt trevliga minnen från sin skoltid. För det andra hade hon alldeles nyligen kommit ut i livet igen efter att ha tillbringat åtta år på olika vårdinstitutioner.

Eftersom Odell fortfarande hade kontakt med psykiatrin frågade hon en läkare om han kände till någon medicin som kunde hjälpa henne. Han berättade att det fanns en som kanske skulle passa: den gav regelbunden hjärtrytm och hjälpte mot både högt blodtryck och darrningar. Enligt läkaren var den populär bland skådespelare. Anna Odell hämtade ut sitt recept och läste på etiketten: »1–6 tabletter. Inför scenframträdanden.«

– Själva festlokalen låg uppe på en höjd, minns hon. Några personer stod utanför ingången. När jag kom närmare såg jag att det var tre av de värsta killarna från klassen. För att komma in var jag tvungen att passera dem. Men de hälsade, och en av dem gav mig till och med en kram, och i den kramen kändes det som att han tryckte till lite extra. Jag tolkade det som att han mindes.

Annons

Anna Odell minns inte att hon pratade med särskilt många människor under kvällen. De få som kom fram och frågade vad hon gjorde nu för tiden ljög hon för och sade att hon »jobbade med mobbning«.

– Jag tror att jag undermedvetet gick dit för att jag hoppades på något slags bekräftelse. »Anna, du är också värd att ha ett liv« eller »Anna, du är inte frånstötande«. Men jag stod där och vågade knappt möta deras blickar och sade att jag ­jobbade med mobbning. I  deras ögon förstärkte jag nog bara det som jag inte ville förstärka.

Det skulle dröja mer än tio år innan hon tog kontakt med klasskamraterna igen. Den gången hade hon hunnit bli någon annan: »Provokatören Anna Odell«, Sveriges mest omtalade konstnär. Hennes iscensättning av en psykos på Liljeholmsbron hade lett till den sortens mediala genomslag som vanligtvis förknippas med terrordåd eller prinsessbröllop, och dessutom fått henne fälld för våldsamt motstånd och oredligt förfarande.

Nu låg hon i startgroparna för ett nytt projekt. Det skulle handla om mobbning.

Och hon ville att klasskamraterna skulle vara med.

 

Anna Odell växte upp i Enskedefältet i södra Stockholm. I dag, säger hon, är området fullt av »journalist- och kultur­barn«, men under hennes uppväxt bodde där familjer ur både medel- och arbetarklassen.

– I min klass var kultur någonting väldigt töntigt, framförallt eftersom det jag var bra på hade med konst att göra.

Vad då för konst?

– Eller ja, konst och konst. Jag ritade och byggde och lekte. Och på något sätt tycker jag väl att leken liknar kulturutövande.

Sysslade dina föräldrar med kultur?

– Min pappa är en väldigt duktig fotograf, men han jobbade inte som det. Han jobbade på Konsument­verket. Min mamma var förskollärare, men har alltid hållit på med händerna och fixat och sytt. Min morfar är uppväxt i en skådespelarfamilj, och hans pappa var skåde­spelare och teaterdirektör och var med i flera av de första svenska filmerna. Så det finns en del konstnärer i släkten.

Visste du tidigt att du ville ägna dig åt samma sak?

– Ja. Samtidigt som jag halvt förnekade det, eftersom jag hade fått veta att det var töntigt. Men det var väl då jag blev sjuk också. För mitt sätt att klara av livet är att vara konstnär.

När förstod du själv att du var mobbad?

Annons

– Det var jag medveten om väldigt tidigt. Jag kanske inte tänkte ordet mobbad de första åren, utan det var mer: Jag får inte vara med och det gör mig ledsen. Varför får jag inte vara med?

Vem såg du dig själv som i klassen?

– På högstadiet såg jag mig själv som … jag hatade mig själv också. Jag skulle inte heller ha velat vara kompis med mig själv, så kände jag. Jag tyckte att jag var värdelös, men jag vågade inte försöka bli någon annan. Men många i klassen har sagt att de bara upplevde mig som tyst, något slags vålnad.

Hur tog sig mobbningen uttryck?

– Det är ingenting jag vill gå in på.

Vad menar du med att ditt sätt att klara av livet är att vara konstnär?

– Jag är nog en person som vrider och vänder på saker mer än vad som egentligen är bra. Jag ser mig själv i grunden som skulptör. För det är det jag alltid har behärskat utan svårigheter: att forma saker med händerna. I dag ser jag det som att film eller konst i andra medier också har med skulptur att göra. För när jag undersöker saker så är det – hoppas jag i alla fall – ur många olika perspektiv. Och en skulptur har ju oändligt många perspektiv.

Hur gammal var du när du blev sjuk?

– Min familj hade kontakt med psykiatrin gans­ka tidigt för att jag hade problem. Jag tror att det hade med omgivningen att göra, att jag inte fick eller kunde använda mig av mitt sätt att vara. Mycket handlar nog om tillfälligheter. I ett annat sammanhang hade jag kanske varit rätt, och mått bra. Men om man ska säga sjuk som i att man inte längre kan leva ett vanligt liv eller gå i skolan, så var det i slutet av nian.

Vad hände då?

– Det var många saker, egentligen. Dels fick jag anorexia. Dels var det ganska så problematiskt hemma. Mina föräldrar kommer ifrån … inte olika kulturer som i olika länder, utan olika kulturer i sättet att leva i en familj. Det är inget jag har lust att gå in på, men det var komplicerat hemma, helt enkelt. I skolan hade jag ändå blivit kompis med en tjej, eller åtminstone halvt kompis, vi var vänner ibland. Det var ett slags livlina för mig. Men hon kom in på en cirkusskola i Frankrike och försvann. Då fanns det ingenting kvar. Sedan hände ytterligare ett par saker, vilket i sin tur ledde till psykiatrin. Och där upphörde det vanliga livet.

På vilket sätt då?

– Om man tänker att ett vanligt liv är att utvecklas i samhället, att umgås med vänner och familj och sköta ett jobb, så var den kommande tiden för mig bara ett stort vakuum. Min mamma fanns. Men annars så var det liksom … bara psykiatrin och olika behandlingshem.

Vad var det som hände på Liljeholmsbron 1995?

– Jag gick på räcket. Jag gjorde det inte för att ta livet av mig, utan det handlade om vanföreställningar där jag kände mig tvingad till det. Två personer stannade, en man och en kvinna. Det här var innan alla hade mobiltelefoner, så jag vet inte riktigt hur de lyckades kontakta någon, men efter ett tag kom en piketbuss. Det var ett väldigt hårdhänt omhändertagande. Jag trodde verkligen att jag skulle dö. Jag låg på golvet i piketbussen och de var över mig och tryckte ner mig. Jag blev lagd i bälte direkt, utan någon bedömning. Man påstod senare i journalen att jag hade slagits, trots att jag inte hade gjort det.

Annons

I ditt sommarprat 2010 berättade du att en läkare gav dig diagnosen schizofreni när du var 23, och sade att det var någonting som aldrig skulle gå över.

– Jag har inte ifrågasatt om den diagnosen stämde då. Det som betyder något är att ingen läkare i dag påstår att jag är schizofren. Så det som hände då är inte särskilt viktigt för mig.

När var du tvångsintagen för sista gången?

– Det var efter händelsen på Liljeholmsbron 1995 och åtta månader framåt. Men det betyder inte att jag blev frisk sedan. Det var fortfarande en lång väg tillbaka. Men jag slutade att vara jättesjuk.

Hur går man ut i livet efter det?

– Det var så mycket jag hade missat. Hela ungdoms- och tonårstiden. Även om jag gått i skolan så var det bara skit ur mitt perspektiv. Jag hade inga positiva erfarenheter. För mig hade skoltiden i stort sett handlat om att jobba bort den jag var, eftersom allting handlade om att jag var fel. Nu var jag tvungen att försöka hitta vem jag var.

Hur då?

– En av de personliga assistenter jag hade som längst när jag skulle ta mig tillbaka, och som var otroligt bra för mig, hon var lite tokig på ett charmigt sätt. Hur hon kunde prata med folk på posten, säga något roligt sådär. Det där var nästan som att gå upp på en scen för mig, bara att svara någonting roligt till någon i kassan på posten. Jag fick lära mig att spela mig själv. Och till slut blev jag mig själv på riktigt.

»Mobbning är som att befinna sig i ett krig. Psykiatrin kan också vara på det sättet. För att inte tala om ­sjukdomen i sig, som kan vara ett inferno.«

I början av 2000-talet sökte Anna Odell till högskolan Konstfack flera gånger utan att bli antagen. Inför terminsstarten 2006 skickade hon ett ambitiöst arbetsprov som bestod av TV-apparater och högtalare som sände bilder och ljud där hennes släktingar svarade på frågor om vad som hade varit viktigt i deras liv. Berättelserna var ihopklippta så att det verkade som om släktingarna förde en dialog med varandra, och apparaterna var placerade i bubblor som Odell klätt in i gigantiska stickningar. Bubblorna satt ihop med trådar så som människorna var släkt: ju knepigare relationer, desto längre och trassligare var trådarna.

Odell kom in, och en tid senare genomförde hon och en av hennes klasskamrater ett liknande konstverk som gick ut på att undersöka »hur sam­hället förhåller sig till människor med en annan verklighetsuppfattning«. De intervjuade en av Odells släktingar, som är paranoid och som flera gånger har varit hos polisen och anmält saker hon upplevt sig utsatt för. Därefter intervjuade de släktingens läkare och de poliser hon talat med, presenterade materialet så att alla talking heads fick varsin monitor och klippte sedan ihop det så att det såg ut som de inblandade pratade med varandra. De döpte verket till Den onde, den gode och polisen.

Redan vid den här tiden hade Anna Odell planer på att skapa ett konstnärligt verk som berörde temat mobbning, men under hennes första år på Konstfack inträffade en sak som kom att leda henne i en helt annan riktning. En höstkväll cyklade Odell hem från skolan över Liljeholmsbron. Där mötte hon en kvinna som ledsagades av en äldre man. Kvinnan var barfota och genomblöt, det enda hon hade på sig var en stor, tunn tröja. Mannen berättade att han inte fick någon ­kontakt med henne, att han ringt polisen och att han tänkte stanna tills de dök upp. Odell beskrev senare situationen som att möta sig själv.

Händelsen sådde fröet till det som snart skulle bli en del av ett av Sveriges mest omskrivna och omdebatterade konstverk genom tiderna. I komprimerad form gick det till så här: En januarikväll 2009 klev Anna Odell ut på Liljeholmsbron i solkiga kläder och otvättat hår. Hon kastade sina skor i vattnet, pratade med en död fågel och uppträdde så förvirrat att tre förbipasserande stockholmare stannade och försökte få kontakt med henne. När det inte gick ringde de larmcentralen. Flera poliser greppade snart tag i Anna Odell, förde under motstånd in henne i polisbilen och körde henne till psykakuten på Sankt Görans sjukhus. Där spändes hon fast i en bältessäng och fick en injektion lugnande medicin. Senare lyftes hon över till en annan säng och fick två tabletter som hon gömde under tungan och sedan stoppade i sina strumpbyxor.

Nästa morgon berättade Odell för den ansvariga läkaren att hon var konststudent och att psykosen inte varit på riktigt utan en del av ett elevarbete. Läkaren bad henne bryskt att omedelbart lämna sjukhuset.

Där förväntade sig Anna Odell att uppmärksamheten kring projektet var över – åtminstone till dess att det presenterades på Konstfacks elevutställning. Men någon på Sankt Göran ringde till Aftonbladet, och det tipset ledde till en artikel med rubriken: »Special­arbete: spela psyksjuk«. I  den rasade Sankt Görans dåvarande överläkare David Eberhard mot Konstfackseleven som han menade hade uppträtt våldsamt, spottat på vårdarna och utnyttjat samhällsresurser som borde tillfalla dem som verkligen behövde dem. Anna Odell sade bara en sak: att hon inte kunde uttala sig innan verket var färdigt.

Därmed brakade helvetet lös. Eberhard skrev ett debattinlägg där han föreslog att Odell och hennes prefekt skulle klippa sig och skaffa ett jobb, »företrädesvis på cirkus, clowner brukar jobba där«. Han bjöd också Odell att komma tillbaka till sjukhuset, så att han kunde ge henne en spruta med den antipsykotiska medicinen Haldol, »så kan hon se hur kul hon tycker att det är«. Dagens Nyheter påpekade att provokation inom konsten aldrig får vara ett mål i sig: »I sådana fall hade det räckt att sätta sig och bajsa på Sergels torg för att vara en fullgod konstnär.« Expressen anklagade Odell för att urholka det mellanmänskliga förtroendet, Sydsvenskan jämförde henne med greken Herostratos som i förkristlig tid brände ner Artemis­templet för att nå ryktbarhet, och landstingsrådet Birgitta Rydberg krävde att Konstfack skulle be om ursäkt och betala kostnaderna för vården på Sankt Göran. Sjukhuset anmälde i sin tur Anna Odell för falskt alarm, våldsamt motstånd, ofredande samt oredligt förfarande.

Medan Odell arbetade dygnet runt för att få färdigt sitt projekt till vårutställningen blev en annan Konstfacksstudent, Nug, polisanmäld för att ha vandaliserat en tunnelbanevagn. Tonläget skruvades upp till nya nivåer. Anna Odell mottog dödshot.

– Människor runt omkring sa: »Shit, jag skulle aldrig ha pallat det här.« Men jag är ganska van vid hysteriska situationer. Eller, pressade situationer kanske är en bättre beskrivning. Mobbning är som att befinna sig i ett krig. Psykiatrin kan också vara på det sättet. För att inte tala om sjukdomen i sig, som kan vara ett inferno. Så på ett sätt är jag väldigt van vid att förhålla mig till kaos. Även om det var nytt på det sättet att det här var ett kaos som sågs av andra människor.

Dessutom:

– Fram till den här dagen hade namnet Anna Odell för mig klingat [förställer sin röst till en hånfull gröt] »Anna Odell«. Det var för mig det fulaste och äckligaste som fanns. Även om jag vid det laget kände mig relativt fri var namnet ändå färgat. Under massvis med år hade jag tänkt att jag skulle byta efternamn. Nu framställdes jag i media som provokatören Anna Odell. Även om jag inte känner mig som en sådan så var det liksom … Jag kan leva med det. Det var i alla fall bättre än tönten Anna Odell. Mitt namn fick en ny innebörd.

Det dröjde till ett par veckor före Konstfacks vårutställning innan Anna Odell förklarade sitt syfte. Hon berättade kort om sin egen bakgrund inom psykvården och nämnde, utan att gå in på några detaljer, att händelsen på Liljeholmsbron var en iscensättning av en självupplevd psykos på samma plats nästan tio år tidigare. Hon förklarade att hennes ambition var att vända på perspektiven och undersöka vems bild av verkligheten som var den giltiga, samt belysa en av det svenska samhällets mest slutna institutioner där allt som sker vanligtvis är belagt med sekretess.

Dödshoten upphörde. Medierapporteringen vände. Konstfacks elevutställning drog rekord­publik. Okänd, kvinna 2009-349701 bestod av flera delar: en dokumentation av hur Odell först ringde runt till jurister och psyki­atriker och rådgjorde med dem om projektet (nästan alla avrådde henne), en inspelning av det samtal där hon förklarade för läkaren på Sankt Görans att allt var en iscensättning och, kanske främst, en filmsekvens som visade situationen på Liljeholmsbron, inspelad av en vän till Odell från en balkong i närheten. Filmen motbevisade flera saker som påstods om verket: att hon skulle ha stått på räcket, att hon egentligen iscensatte ett självmordsförsök, att hon slagits med polisen.

Okänd, kvinna höll Anna Odell sysselsatt i flera år. Först eftersom nya delar ständigt tillkom – en kretsade kring medierapporteringen och ­debatten om vad konst får vara, en annan berörde rättegången mot Odell. Där dömdes hon till 50 dagsböter för våldsamt motstånd; ett lågt bötesbelopp baserat på att hon aldrig hade brottsligt uppsåt. Hon dömdes dessutom till oredligt förfarande för att ha kostat Norra Stockholms psykiatri 35 kronor och 20 öre när hon injicerades med lugnande medicin. Tiden efter rättegången ställdes Okänd, kvinna ut på museum och konsthallar över hela landet, och därefter föreläste Odell och deltog i paneler om så vitt skilda ämnen som psykiatrisk vård och mediedramaturgi.

Vanligtvis mötte hon positiva reaktioner.

– Annars hade jag väl inte blivit inbjuden. Men personligen tycker jag att det var märkligt att så många inom vården var upprörda och tyckte att det jag gjorde var fruktansvärt. För de skulle också ha kunnat se det som en möjlighet att diskutera något som det annars är väldigt tyst om. De skulle kunna ha sagt: »Vi har för lite resurser, det är inte konstigt att vi lägger folk i bälte eftersom vi inte hinner ta hand om alla. Och vi är rädda, för vissa av patienterna kan vara farliga för oss.« Det är en helt giltig invändning.

Anna Odell

Född: 1973

Bor: Södermalm, Stockholm

Yrke: Konstnär

Övrigt: Har två bröder som också är konstnärer. Den ena är stillbildsfotograf, den andra är filmare.

Först när uppståndelsen kring Okänd, kvinna lagt sig kunde Anna Odell börja planera för sitt nästa projekt. Återigen ville hon vända på perspektiven, och återigen skulle hon använda sig av sina egna erfarenheter.

– När jag använder mig själv handlar det inte om att gestalta mina känslor eller min egen upplevelse. Men om jag vill undersöka maktstrukturer så är det lättare för mig att nå själva kärnan om det finns en egen erfarenhet att förhålla sig till. Jag kan inte pressa någon annan, men jag kan pressa mig själv väldigt långt. Jag klarar av att löpa linan ut.

Odell visste att det snart var 20 år sedan hennes klass slutade nian. Det borde alltså vara dags för ännu en ny återträff, liknande den hon gick på för tio år sedan. Hon började skissa på en idé som gick ut på att hon skulle dyka upp på festen och hålla ett tal. Talet skulle inte innehålla några personangrepp, utan handla om hierarkierna i klassen och hur Odell upplevt dem. Hur skulle gruppen reagera om en av dess medlemmar »gjorde det man aldrig gör«, förstörde stämningen på en trevlig fest genom att säga vad hon egentligen tyckte? Och vad skulle det innebära att initiativet kom från den som tidigare befunnit sig längst ner i hierarkin, men i dag var någon annan?

Innan talet ens var färdigskrivet fick Anna Odell ett Facebookmeddelande av en gammal klasskamrat från Enskede skola. Hon skrev att hon hade hört Odell sommarprata och att hon tyckte att programmet var bra. Hon beklagade också att Odell inte hade varit med när klassen nyligen firade sitt 20-årsjublieum. Alla andra hade ju varit där.

– Till en början var det en jättebesvikelse. Inte för att jag hade uteslutits, utan för att möjligheten att göra det jag hade velat göra försvann. Under en period funderade jag till och med på att hitta en bundsförvant i klassen som kunde bjuda in till en ny återträff. För om jag skulle bjuda in, som hade varit utesluten när de precis haft en, då skulle ju ingen dyka upp. Jag tror inte att det var så enkelt som att »hon var mobbad, därför bjuder vi inte in henne«, utan det handlade nog till stor del om att jag var känd som provokatören Anna Odell som man inte riktigt vet vad hon kan hitta på för galenskap.

Snart insåg Odell att den uteblivna inbjudan kanske inte var någon katastrof.

– När jag pratade om idén med andra människor började jag inse att det här faktiskt var en bättre och mer spännande utgångspunkt. Då kunde jag skapa ett »tänk om«-scenario och undersöka vad det var mina klasskamrater hade varit rädda för.

Idén förvandlades från ett videoverk till en långfilm. Odell rollbesatte 15 skådespelare och 15 statister med uppgift att spela samtliga personer i en skolklass. Vintern 2011 inleddes repetitionerna. ­Istället för att spela upp de scener som skulle ingå i filmen agerade gruppen mot varandra i helt andra situationer. Bland annat tog Odell dem till Enskede skola, där de spelade 15-åringar. Hon berättade om sina upplevelser av skoltiden och gav skådespelarna noggranna karaktärsbeskrivningar utifrån sina egna minnen: hur deras föräldrar och syskon var, vilka de umgicks med, vilka de såg upp till och ner på. Hon sammanställde även en »hierarkikarta« över klassen där hon placerade ut skådespelare och statister.

– Eftersom jag kommer in som regissör lyssnar de ju på mig. Men jag ville att de skulle få en erfaren­het av tönten Anna Odell, och hur det är att hata henne. Jag ville att de i kroppen skulle känna hur jobbigt det är att träffa mig. När jag har berättat om det här för människor har de frågat: »Var inte det jättejobbigt?« Men det märkliga är att när de gjorde det bra, då blev jag ju glad, eftersom det behövdes till filmen. När de lyckades förmedla sitt hat kände jag bara: »Bra, bra!«

Snart var den första delen av filmen klar. Den utspelar sig i en trevligt upplyst festlokal där en samling människor firar en klassåterträff. När toastmastern hållit ett välkomsttal och uppmanat alla att skåla anländer en eftersläntrare – Anna Odell. Så snart gruppen har slagit sig ner vid borden klingar hon i sitt vinglas och reser sig för att hålla ett tal. Det mesta är upplagt för en urladdning likt den i Thomas Vinterbergs Festen, men talet är nedtonat och eftertänksamt. Ändå går det mesta snart utför, och utan att avslöja för mycket urartar festen slutligen i scener som tar begreppet »dålig stämning« till nya nivåer.

När filmens första del var klar kontaktade Anna Odell sina gamla klasskamrater. Hon förklarade att hon gjort en film som kretsade kring vad som kunde ha hänt om hon bjudits in till återträffen och föreslog att de skulle se filmen tillsammans.

Under den perioden fanns en idé om att filmens andra del skulle vara dokumentär och kretsa kring de reaktioner och diskussioner som mötena ledde till. Det visade sig dock svårare än Odell trodde att ens få dem att dyka upp.

– Precis när jag skulle börja kontakta dem var det en person som pratade om projektet i medierna, och dessutom pratade om det som en semidokumentär: »Det handlar om Anna Odells klass, och Anna Odell var själv ett mobb­offer.« Det ordet skulle jag aldrig använda. Det är för enkelt.  Jag tror att det ställde till det en del i kontaktsökandet, för indirekt kunde de då tolka det som att min inställning var: »Det är ni som är förövarna.« För mig var det viktigt att vi skulle inleda det som ett samtal om oss, där jag inte sagt: »Jag var mobbad, ni mobbade mig.« Utan snarare: »Hur såg du på vår klass? Vilka minnesbilder har du? Vilka umgicks du med?« För att inte forma deras minnen.

Trots detta fick hon tag i flera av klass­kam­raterna. Vissa dök upp självmant, andra letade Odell upp. Idén om att göra filmens andra del dokumentär skrotades. Istället har mötena med de faktiska klasskamraterna vävts in i manuset till del två, där de gestaltas av en ny uppsättning skåde­spelare. Slutresultatet är en djupt fascinerande film med så många lager och metanivåer att man som tittare blir alldeles vimmelkantig.

– När jag jobbade med skådespelarna inför ­första delen av filmen och beskrev deras karaktärer visste jag inte hur mina klasskamrater var i dag. Men det jag gissade och det som skåde­spelarna fyllde i själva visade sig vara så jävla nära min bild av verkligheten. Det var väldigt häftigt.

Hade du alltid rätt?

– Vissa saker hämtade jag från den första klass­träffen för tio år sedan. Han som kramade mig när jag kom dit, och där det kändes som att han tryckte till lite extra, det tolkade jag som att han mindes. Så jag skrev in i första delens manus att hans karaktär på något sätt talar om att han visste hur det var. Men där hade jag helt fel.

Hur mycket i de möten och telefonsamtal som förekommer i filmen är taget från det som skedde i verkligheten?

– Situationerna är väldigt lika dem jag upplevde. Men jag har valt att ta bort detaljer som kan avslöja vilka mina klasskamrater är. Om deras yrken nämns i filmen är det andra yrken än de har. Och jag har blandat ihop vissa personer med varandra. Det har varit väldigt viktigt att inte göra någon svartare än vad de är, eller bättre eller sämre. Och jag hade aldrig vågat skriva ett manus med de sakerna som ingår i filmen utan att faktiskt ha upplevt dem själv. För det känns som: »Så här beter man väl sig inte?«

Var du nervös när du ringde upp dem?

– Det är klart att jag var. Jag skulle ju aldrig ha gjort det här – inte ens gått på den riktiga festen och hållit ett tal – om det inte handlade om ett verk eller en film. För jag är som de flesta av oss: Jag vet att så där gör man inte. I det här fallet såg jag mig som en blandning av en journalist och en konstnär, det var det jag lutade mig emot. Den största rädslan var egentligen hur jag skulle få dem att träffa mig, hur mycket jag skulle berätta när jag ringde upp dem för att verkligen få dem att vilja.

Vad hoppas du uppnå med filmen?

– Jag vet inte om jag tänker på det viset. Målet har varit att få göra filmen. Jag hoppas så klart att den blir uppskattad. Frågorna den ställer – hur vi människor är med varandra, hur man hanterar mobbning – är några av de viktigaste frågorna som finns. Men jag går inte runt och hoppas att min film ska förhindra att sådant sker.

Filmen kretsar nästan uteslutande kring hierarkier och gruppdynamik. Lärare och rektorer förekommer inte, det handlar inte om skolan som institution. Är det ett medvetet val?

– På manusstadiet hade jag tankar på att kanske ha med någonting sådant. Men jag tror att det hade kunnat bli för komplicerat. Jag tror … den värsta mobbningen behöver inte vara att säga jävligt hemska saker, utan det kan också vara när en grupp slutar att se en annan individ. Och ska man prata om skuld när det gäller den typen av mobbning – och skuld är svårt, eftersom det handlar om barn – så ligger skulden hos gruppen. Det är inte individen som blir förövaren, utan gruppen. Och det är där man tänker att en ledare i skolan, en lärare, borde veta hur sådant går att förändra. Vilket jag tror att samhället skulle tjäna enormt mycket på. För det är inte bara de som blir ­mobbade som kostar samhället pengar i sjukskrivningar och alkoholism eller vad det nu kan vara, utan det är bevisat i forskning att även de som befinner sig i gruppen mår sämre och presterar sämre, även om de inte själva är utsatta. Obalansen i gruppen är en stress för alla.

Känner du någon ilska mot dina gamla klasskamrater i dag?

– Nej, det gör jag inte. Det är mer komplext än så. Det var så många omständigheter och tillfälligheter som gjorde det möjligt. Det är klart att flera av mina klasskamrater betedde sig på ett sätt som absolut inte är okej, men jag hoppas verkligen att jag problematiserar mer än: »Den här personen var en idiot.«

Var du orolig för att den komplexiteten skulle gå förlorad på publiken?

– Jag visste ju hur jag själv tänkte och vad jag ville att filmen skulle handla om, men under processen hade vi flera testvisningar. Där lyssnade jag mycket på publiken – till exempel om de upplevde att filmen handlade om hämnd. Det var viktigt för mig att det inte var så.

Vid ett tillfälle i Återträffen säger du: »Jag skulle inte välja att söka upp de här männi­skorna om det bara var för min egen del.« Var det också viktigt att förmedla?

– På testvisningarna kunde jag ta reda på: Berättar jag det jag tror att jag berättar? Många återkom till att det var viktigt att det kom fram att filmen inte handlade om mig. Jag kan väl på ett sätt känna att … Jag hoppas att man förstår det ändå. Om den här filmen handlade om mig skulle den inte se ut på det sätt som den gör. Samtidigt tycker jag att det är ännu tydligare i Okänd, kvinna, men där kunde psykologer ändå uttala sig och säga: »En tydlig bearbetning av hennes egna upplevelser.« Där kan jag inte se ett uns av bearbetning. Jag berättar inte ett ord om hur det kändes att vara jag i den situationen. Eller hur det var att ha en psykos, eller bli lagd i bälte, eller vara tvångsintagen. Jag använde mig själv som en spegel mot andra.

Har du visat hela filmen för dina gamla klass­kamrater?

– Nej. Jag har inte kontaktat dem nu när den är klar.

Varför inte?

– Jag har tänkt på det, men … skälet till att jag visade dem den första delen är att jag var intresserad av att göra en film om mobbning och bakomliggande strukturer. Nu har jag gjort den filmen. Då vet jag inte varför jag skulle bjuda in dem igen. Det var ett sådant motstånd mot att komma första gången, jag fick jobba väldigt hårt på det. Men skulle de själva höra av sig och vara intresserade skulle jag absolut dra ihop till en visning.

I Okänd, kvinna frågar du dig om en person som varit sjuk någonsin kan friskförklaras. Här är frågan snarare om hierarkier någonsin kan skifta. Din karaktär håller inte riktigt med om att hon har rest sig från botten, trots att hon i dag är en berömd konstnär.

– Jag försöker åtminstone problematisera det. Å ena sidan är jag däruppe, å andra där nere. Nio år är en lång tid, ofantligt mycket längre i den åldern än när man är 30, för det är så många mer procent av livet. Det är som med ens föräldrar. Många blir på något sätt likt ett barn när de träffar dem. För den största tiden vi har tillbringat med dem har vi varit just barn. Du ser inte min mamma på det sättet, men när jag ser på henne så ser jag säkert till hälften den mamma hon var när jag bodde hemma. Och tolkar det hon säger som en blandning av det hon säger nu och det hon sa då. Det är vad jag menar med både nere och uppe. På ett sätt kan de se mig som en annan människa, men på ett annat är jag samma person som då.

Går det att bli fri från det?

– Jag tänkte förut att man nog kunde bli det. Men när vi rollbesatte skådespelarna så berättade många om sina egna erfarenheter. En skåde­spelare som också varit riktigt, riktigt mobbad sa: »Det går aldrig att bli helt fri.« Man är alltid märkt av det, precis som människor med bra självförtroende som haft det bra i skolan alltid bär med sig en styrka. Däremot kan man bli fri från de gamla spökena som tidigare har invaderat ens liv.

Du klarade trots allt av att lyfta telefonen och ringa upp dem.

– Det är väl på det sättet jag ändå menar att jag känner mig fri. Och så är jag ju också hjälpt av att jag gör det här som konstnär. I det här är det inte den privata Anna Odell som reagerar på om någon är taskig. Reaktionen kommer från konstnären Anna Odell.

Är inte det en form av bearbetning?

– Bearbetning är vägen till ett starkare och mindre påverkat jag. Att vara mobbad handlar om att förlora människovärdet. Och ju mer man är med om att andra människor lyssnar på en och ser en, desto mer får man tillbaka det. Ytligt sett tror jag inte på bearbetning. Jag tror till exempel inte att jag har blivit starkare av att möta mina klasskamrater igen. Däremot tror jag att jag har blivit starkare av att göra den här filmen. Men då handlar det snarare om allt som har varit bra under arbetsprocessen.

Fick du någonsin reda på varför du inte var bjuden?

– Som du kan se förnekar alla i filmen att jag inte var bjuden. Men filmen handlar som sagt inte om att säga: »Titta, vilka dumma människor!« Jag hade säkert också kunnat reagera på samma sätt om jag var de. Vi är så benägna att titta på hur vi själva upplever en situation att vi glömmer att tänka på hur det känns för andra. Det handlar inte om elakhet, utan om rädsla, för att man känner sig utsatt. Och det är när alla riktar sin rädsla eller oro mot en person som det blir farligt.

Du sade förut att din gamla klass antagligen såg dig som just Provokatören Anna Odell. Deras rädsla var väl i någon utsträckning ­befogad – din första tanke var ju att dyka upp på återträffen och förvandla den till en del av ett videoverk.

– Det jag tänkte göra var att hålla ett tal om sådant man inte brukar prata om. Det skulle ha resulterat i ett videoverk. Jag hade ju kommit dit själv, det är inte säkert att jag skulle ha filmat. Jag vet inte ens om det hade gått. Jag skulle dessutom ha varit väldigt försiktig med hur jag handskades med materialet. Mitt mål har aldrig varit att hänga ut de här människorna.

I klassåterträffssammanhang finns ju även personen som upplevde sin bästa tid under högstadiet och sedan aldrig riktigt har lyckats nå de höjderna igen. Kan du känna att dina jobbiga upplevelser ändå har lett till någonting bra?

– Jag skulle aldrig kunna säga: »Tack till mina mobbare, nu har jag kunnat göra en film som folk förhoppningsvis tycker är bra. Utan er hade det aldrig gått.« Den som tror att jag skulle kunna säga så vet inte vad mobbning är. Jag vet inte ­heller om man måste ha någonting knepigt i ­bagaget för att kunna skapa, det finns ju människor som är kreativa utan att ha varit mobbade. Visst, jag hade inte kunnat göra Återträffen utan de här upplevelserna, men jag känner inte på något sätt att de har varit värda det.