»Vi gjorde inte syndiga ­saker som att gå på ­disco«

Komikern Marika Carlsson har tidigare gjort upp med rasismen hon mötte som barn i föreställningen »En negers uppväxt«. Nu reder hon ut hur det var att som pingstvän dessutom bli kär i en tjej. 

Du adopterades som liten av en fri­religiös familj. Hur har det påverkat dig?

– Det formar en väldigt mycket – på ett sätt som man kanske inte reflekterar så mycket över när man är i det. Jag hade en oerhört stark tro och tyckte mycket om pingströrelsens missionerande. Mitt utgångsläge var att man ska brinna för sin tro och jag ville få alla att förstå vad de missade av livet om de inte trodde på herren Jesus ­Kristus. Varje sommarlov var jag på något som ­kallades arbetsvecka, då var man ute på gator och torg för att sjunga och berätta om sin tro för människor som passerade. Jag åkte ofta på läger med andra ungdomar där vi bad hela dagarna fram till kvällens väckelsemöte. Då kom jag hem och var helt euforisk. En gång ställde jag mig framför hela min klass och förklarade att de var tvungna att döpa sig för annars skulle de hamna i helvetet.

Hur mottogs det egentligen?

Annons

– Jag var ju liksom den konstiga i ­klassen. Inte nog med att jag hade en annan hudfärg, jag betedde mig dessutom inte som de andra. Jag hade inte så många kompisar i skolan. När jag blev lite äldre styrde jag upp en lokal där jag och andra troende kunde ha bönemöten på rasterna. Vi lärde oss att även om vi levde i den här världen så var vi inte riktigt en del av den. Vi gjorde inte de här syndiga sakerna som att röka, ha sex eller gå på disco. När klasskompisarna hade sin första fylla satt jag på böne­möten: »Hoppas att Jesus inte kommer riktigt än, för jag vill gärna få leva lite till.«

När du var 20 hände något oväntat.

– Då jobbade jag som au pair i London och blev kär i en tjej. Det var verkligen som att någon öppnade en fallucka under mig. Hela jag var ett kaos. På ett sätt var jag friare eftersom jag inte var på hemmaplan och behövde oroa mig för att någon skulle se mig på stan och typ be för mig. Men mentalt var jag fort­farande kvar i pingsttänket att det här var fel. Några år tidigare hade en tjej inom kyrkan kommit ut som lesbisk och jag hade varit med och bett för henne. Jag tyckte att det var sorgligt att hon hade trillat dit. Att hon hade frestats av djävulen och satans lockelser.

Marika Carlsson

Född: 19 mars 1973.

Bor: Stockholm.

Karriär: Har gjort succé med föreställningen En  negers uppväxt. Medverkat i olika humorprogram, som Parlamentet och Stockholm Live. Utsedd till Årets kvinnliga komiker på Stand up-galan både 2006 och 2012. Programledare för Marika i P4.

Aktuell: Föreställningen Jag är Gud, som bygger på hennes fri­religiösa uppväxt.

Kände du dig som en syndare?

– Ja, det gick ju emot allt som jag lärt mig. Man fick bara inte bli kär i en tjej. Jag visste inte vad jag skulle göra överhuvudtaget och jag var definitivt inte redo att ta striden med pingstkyrkan. Nu finns en större öppenhet hos pingst­vännerna, men då tror jag att det till och med fanns botningsläger. Det är svårt att beskriva känslan av ett glädjerus inombords kombinerad med en sorts skräck över hur fan ska man få ihop det här. Vad ska mina föräldrar och vänner säga? Jag tänkte att jag  skulle bli den ensammaste människan på hela jorden. Att alla skulle försöka övertala mig att göra det rätta, att manipulationen skulle gå ut över mig. Så min lösning var att snabbt smälla igen den dörren, låsa och kasta nyckeln långt åt helvete.

»Säger man att man tror på något så ­anses man ju vara lite koko.«

Du berättade inte för någon?

– Till slut berättade jag för en person som jag känt hela livet. Jag visste att hon inte skulle döma mig, men det var bara för att lätta mitt hjärta. Annars berättade jag det inte för en enda person förrän jag 20 år senare blev kär i en tjej igen.

Och då valde du att komma ut?

Annons

– Under den tiden hade jag mognat och kommit fram till att om det händer mig igen så ska könet inte få vara något hinder. Jag blev tillsammans med min flickvän för några år sedan. Jag var nervös för att berätta det för mina föräldrar, men de hade nog känt på sig att jag var förälskad. Pappa frågade om jag träffat någon och vad han hette. Jag svarade att det var en hon. »Jaha«, sa han och så var det inte mer med det. Mamma blev inte ett dugg förvånad, hon verkade ha anat tidigare. Men pappa lade till att jag skulle vara beredd på att kanske inte alla skulle tycka att det här var fantastiskt. Jag kände att nu hade jag rustningen för den fajten. Min upplevelse är att jag tog fajt för min hudfärg, min rätt att existera här och ha mina rättigheter när jag var runt 20, så då orkade jag inte bråka om att jag hade rätt att älska vem jag ville utan att bli dömd. Nu var jag fortfarande rädd för att berätta det för min släkt, men redo. En farbror sa att om det varit för 20 år sedan så hade det nog inte varit så lätt för mig, men att även de förändras. Så det gick smidigt. Tills man går till nästa nivå: Tycker ni att vi ska få gifta oss? Då får man alltid höra: »Nja, det där är komplicerat …«

När lämnade du pingströrelsen?

– Du, det var för ett par månader sedan.

Va?

– För en massa år sedan ringde jag till kansliet för att gå ur, men då fick jag så klart svaret: »Jag tycker att du ska tänka på detta ett litet tag till och återkomma.« Sedan blev det omöjligt att få tag på dem och så sket jag i det, för det var liksom inget jag gick och tänkte på. Jag tror det var någon gång förra året som pingstvännerna gick ut med en skrivelse just om att de inte viger homosexuella. Och det gjorde mig helt vansinnig. Jag kände att jag kan överhuvudtaget inte vara med i en sådan här organisation. Jag mejlade och ringde och till slut fick jag tag på pastorn i Lunds församling. Han sa direkt: »Jag förstår fullständigt, du ska inte vara med. Och bara så du vet tycker jag att det här inte är riktigt klokt.« Det var väldigt fint. Om det funnits fler pastorer som han hade rörelsen sett annorlunda ut.

Varför tog det så lång tid för dig att berätta, trots att du själv mentalt ­lämnat pingströrelsen?

– Jag kan inte riktigt förklara varför. Men jag tror att jag både var präglad av min uppväxt och skämdes så mycket över hur jag tidigare resonerat. För om jag blottade mig var jag ju också tvungen att berätta om mina tidigare åsikter. Och det var jobbigt. Jag kan inte skylla mina åsikter på ett sammanhang. Det kan förklara dem, men det var ju jag själv som valde att stanna kvar och stå för att jag tyckte homosexualitet var fel. Hade jag inte brutit mig ur pingströrelsen är jag helt övertygad om att jag fortfarande hade tyckt det. Tyvärr.

»I dag är jag ganska känslig för grupp­gemenskaper. Jag blir lätt den där som sitter i ett hörn med armarna i kors. Jag är ingen förenings­människa, om man säger så.«

Nu har du gjort en föreställning om dina upplevelser.

– Ja, den handlar om resan som jag har gjort, men jag vill också att religion och tro ska bli mindre tabubelagda ämnen. Säger man att man tror på något så anses man ju vara lite koko, för alla ska vara så rationella. Ett tips om man går på en fest är att ställa frågan om någon tror på Gud. Stämningen dör helt. Tro och svamp­ställen är något privat som man inte ska prata om. Men jag önskar att man går ut från föreställningen och pratar om det. Och att man har skrattat förstås. Men det är inte helt lätt att skämta om de här sakerna. Jag måste ta de stora, kända berättelserna från Bibeln, för annars går halva föreställningen åt till att förklara upplägget. Men en rolig grej är ju till exempel historien om Abraham som var beredd att offra sin egen son för att visa Gud hur mycket han älskade honom. Precis när han ska döda honom säger Gud att det inte är nödvändigt. I  min hjärna är ju det roliga vad som hände sedan. Vad snackade de om på promenaden hem? Tre dagars stel konversation.

Läser du Bibeln igen som förberedelse?

– Ja, shit vad jag har varit arg alltså. Jag tycker den är horribel. Framför allt i Gamla Testamentet finns en förskräcklig kvinnosyn. Ditt enda syfte som kvinna är att vara lydig och föda söner. Troende hävdar alltid: »Jamen, Ruts bok finns ju!« Ja, det finns en bok som handlar om Rut. Den är nio sidor. Och vet du vad Rut gör? Hon är lydig. Eller när det står att om en kvinna blir våldtagen på lands­bygden så ska mannen stenas ihjäl, men om hon blir våldtagen i en stad ska båda stenas ihjäl. För där hade hon kunnat ropa på hjälp och gjorde hon inte det får hon skylla sig själv. Visst är Nya Testa­mentet och Jesus kvinnosyn bättre, men det är inte direkt så att man ­ställer sig upp och ropar wow för att Maria ­Magdalena får lov att tvätta hans fötter.

Hur ser din tro ut i dag?

– Jag tycker om att ha en tro på någonting större. Men jag kan inte kalla det för Gud, för då åker jag direkt in i kristen­domens värld. Trots all min ­kritik mot pingströrelsen, så fick jag också med mig väldigt mycket bra där­ifrån. En gemenskap och en trygg grund. Jag fick också lära mig att ställa upp för folk och fostrades in i ett icke-egoistiskt tänkande. Problemet var att man hela tiden tänkte: Jag lever rätt. Vilket i förlängningen betyder att du lever fel. Jag skulle aldrig döma någon på det sätt som jag gjorde förr. Enligt min tro behöver jag inte be eller agera på ett visst sätt, jag har mer en sorts förtröstan. Som att jag tror att jag träffar en människa i just den stunden då jag behöver det. Jag känner en oerhörd tacksamhet mot livet, att vi har det bra där vi bor, att vi får äta oss mätta. Det kanske har med min bakgrund att göra. Mitt liv kunde ha tagit slut innan jag fyllde ett om jag inte blivit omhändertagen och adopterad.