Marika Carlsson: »Vi gjorde inte syndiga ­saker som att gå på ­disco«

Du adopterades som liten av en fri­religiös familj. Hur har det påverkat dig?

– Det formar en väldigt mycket – på ett sätt som man kanske inte reflekterar så mycket över när man är i det. Jag hade en oerhört stark tro och tyckte mycket om pingströrelsens missionerande. Mitt utgångsläge var att man ska brinna för sin tro och jag ville få alla att förstå vad de missade av livet om de inte trodde på herren Jesus ­Kristus. Varje sommarlov var jag på något som ­kallades arbetsvecka, då var man ute på gator och torg för att sjunga och berätta om sin tro för människor som passerade. Jag åkte ofta på läger med andra ungdomar där vi bad hela dagarna fram till kvällens väckelsemöte. Då kom jag hem och var helt euforisk. En gång ställde jag mig framför hela min klass och förklarade att de var tvungna att döpa sig för annars skulle de hamna i helvetet.

Hur mottogs det egentligen?

– Jag var ju liksom den konstiga i ­klassen. Inte nog med att jag hade en annan hudfärg, jag betedde mig dessutom inte som de andra. Jag hade inte så många kompisar i skolan. När jag blev lite äldre styrde jag upp en lokal där jag och andra troende kunde ha bönemöten på rasterna. Vi lärde oss att även om vi levde i den här världen så var vi inte riktigt en del av den. Vi gjorde inte de här syndiga sakerna som att röka, ha sex eller gå på disco. När klasskompisarna hade sin första fylla satt jag på böne­möten: »Hoppas att Jesus inte kommer riktigt än, för jag vill gärna få leva lite till.«