När vi människor diskuterar våra erfarenheter med andra snappar vi upp pusselbitar och tolkningar som riskerar att omforma våra egna minnen. Samma sak kan hända när vi läser tidningen. Varje gång vi drar en berättelse justerar vi små detaljer samtidigt som vi blir allt mer övertygade om dess vederhäftighet.
Fenomenet kan studeras i utredningar där samma vittne har beskrivit samma skeende vid upprepade tillfällen – ofta är den sista utsagan väsentligt längre än den första, och diskrepansen mellan de båda påfallande. Dessvärre uppfattas mer detaljrika och voluminösa utsagor spontant som mer sanningsenliga, när det alltså lika gärna kan vara tvärtom. Samtidigt är felaktiga vittnesmål sällan resultatet av illvilja eller dumhet – att vara receptiv och påverkbar är allmänmänskligt.
Efter nationella trauman som Estoniakatastrofen uppstår med tiden en uppsjö av uppgifter som pekar åt alla möjliga håll. För den som granskar dem gäller det att sortera kronologiskt, så att man kan skilja orsak från verkan, och vara vaksam på egna tillkortakommanden. Alla lider vi mer eller mindre av något som kallas för tillgänglighetsbias, det vill säga en tendens att bedöma världen utifrån vad vi redan vet. Lika allmän är svagheten som döpts till konfirmeringsbias, som gör att vi enklare tar till oss sådant som bekräftar vår tro – och gärna sorterar bort det som talar emot.
Om man likt skaparna av dokumentärserien Estonia – fyndet som ändrar allt ignorerar denna grundläggande beteendevetenskap har man däremot en veritabel gottepåse att ösa ur. Av tusentals datapunkter kan man plocka ut just dem som pekar i en viss riktning. Låter man sedan bli att faktagranska dem, samt nonchalerar eller tonar ner allt som pekar åt andra håll, kan man påstå nästan vad som helst. Lägg till skicklig redigering, känsloladdade bilder och stämningsskapande musik – och du kan till och med vinna Stora journalistpriset.
Trevlig läsning,
Christopher Friman Leffler
Mattias Göransson
Chefredaktörer
