Foto: Kristoffer Granath Illustration: Victoria Forsberg

Atompudelns kärna

Klimatfrågan handlar i grunden om mänsklighetens val av energikällor. Så om man nu måste välja mellan flera onda ting: Är det verkligen rimligt att utesluta kärnkraft?

Termen tillgänglighetsbias sammanfattar på sätt och vis en självklarhet: ställda inför en fråga söker vi spontant efter svaret bland sådant vi redan vet. Det gamla talesättet »att leta i gatlyktans sken« uttrycker samma sak, så varför krångla till det med ett fackuttryck?

De israeliska psykologer som myntade termen – Daniel Kahneman och Amos Tversky – beskrev dock något som är långt ifrån uppenbart. Med en rad genialiska experiment visade de hur just denna vardagliga logik kan få oss att uppträda helt irrationellt. I en variant ombads amerikanska försökspersoner besvara frågan: »Hur många afrikanska stater är medlemmar i FN?« Men: först måste bara försöksledaren dra i ett lotterihjul, som stannade på ett tal mellan ett och 50. Därefter fick deltagarna skriva ner sina svar.

När man sedan gick igenom svaren fanns ett otvetydigt samband: om hjulet stannat på 40 grupperade sig gissningarna däromkring, hade det stannat på tio drog sig även gissningarna mot botten. Trots att försökspersonerna på ett intellektuellt plan naturligtvis insåg att den framlottade siffran var irrelevant, fanns det ändå något som – omedvetet – fick dem att beakta den när de svarade. Tillgänglighetsbias.

Annons

Kärnkraften har satt en hel drös högst reella avtryck i människors intuitiva minnesbanker. Fukushima och Tjernobyl känner alla till, de som är lite äldre minns nog även Three Mile Island och Sellafield. På alla dessa platser har kärnkraftsanläggningar havererat. Kopplingen till radioaktiv strålning gör sedan tankehoppet kort till de rent apokalyptiska effekterna av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Varje kärnkraftsdiskussion förs mot den fonden – oavsett vad man anser i sakfrågan.

Men det är på gränsen till idiotiskt, menar kärnenergiingenjören Staffan Qvist.

Till att börja med för att ett kärnkraftverk inte kan explodera som en atombomb. Därtill menar han att de härdsmältor som vi sett flera exempel på i realiteten inte har varit så hemska.

 

Three Mile Island-olyckan 1979 var chockerande eftersom den visade att det som påståtts vara omöjligt faktiskt var möjligt: i Sverige formulerade Tage Danielsson en legendarisk monolog om sannolikhet och, vi bestämde oss för att folkomrösta om kärnkraftens framtid. Men hur mycket strålning läckte egentligen ut? Dosen för de utsatta motsvarade den vid en vanlig röntgenundersökning.

Tjernobyl 1986 var en riktig katastrof: locket flög av reaktorhallen och radioaktivt stoff spreds med vindarna över norra Europa. Knappt femtio personer dog under det akuta arbetet med att täta läckan, och efterföljande år beräknar FN att 4 000 människor har avlidit eller förväntas avlida på grund av cancer kopplad till de radioaktiva utsläppen.

Fukushima 2011 var en mer komplex historia: som en följd av en jordbävning som nådde 9,0 på Richterskalan slogs det primära elsystemet ut, och när skalvet sedan följdes av en tsunami som dränkte reservaggregaten upphörde även de att fungera. Utan fungerande kylning totalhavererade tre reaktorhärdar, en efter en i ett flera veckor utdraget händelseförlopp som följdes av uppskakade nyhetskonsumenter över hela världen. Området inom två mils radie från kraftverket måste utrymmas på obestämd tid och tiotusentals japaner förlorade sina bostäder och jobb. Saneringsarbetet förväntas pågå under de kommande 30 åren och totalkostnaderna för olyckan beräknas landa på uppemot två biljoner kronor, enligt den japanska regeringen.

Men hur många människor dog? Inte en enda. Om de radioaktiva partikelutsläppen – som motsvarade en sjundedel av Tjernobyls – leder till ökade cancernivåer får framtida epidemiologiska studier utvisa.

»Häromdagen exploderade en naturgaspipeline i Mexiko och 91 människor dog. I Paris dog fyra i en annan gasexplosion. I Sverige avhandlades det i notisform eller inte alls.«

– Om man tror att miljontals människor riskerar att dö så är det rationellt att vara rädd för kärnkraft, säger Staffan Qvist. Problemet är att det inte är sant. Det har gjorts undersökningar där man frågar folk hur många som dog vid de kändaste kärnkraftsolyckorna, och alla överskattar dödstalen – noll procent gissar rätt. Det finns inget lätt sätt att ta sig ur det där. Hans Rosling försökte påpeka att det är unika händelser som får spinn, medan det som pågår varje dag inte är någon nyhet. Att svensk kärnkraft fungerar bra och levererar el en dag till är helt enkelt ingen story.

Något annat som pågår varje dag är att andra energislag orsakar dödsfall. Men till skillnad från de iögonfallande kärnkraftsolyckorna – som inträffat vartannat decennium – väcker dessa oftast begränsad uppmärksamhet och faller sedan i glömska.

– Häromdagen exploderade en naturgaspipeline i Mexiko och 91 människor dog, påpekar Qvist. I Paris dog fyra i en annan gasexplosion. I Sverige avhandlades det i notisform eller inte alls.

Än mer subtila är alla de dödsfall som orsakas av luftföroreningar kopplade till förbränningen av fossila bränslen som kol, petroleumprodukter och i mindre utsträckning gas. De finns med som statistiskt underlag när olika myndigheter och organisationer gör beräkningar som rör miljö, energi och folkhälsa, men sipprar sällan ut till den breda allmänheten. Enbart utsläppen från Tysklands största kolkraftverk Jänschwalde, som producerar ungefär lika mycket energi som det svenska kärnkraftverket Ringhals, vållar enligt en beräkning presenterad i The Lancet 700 dödsfall och 6 500 allvarliga sjukdomsfall – om året.

I en artikel publicerad 2015 i den vetenskapliga tidskriften Energy Policy applicerade Staffan Qvist och medförfattaren Barry Brook några statistiska standardvariabler på den svenska elproduktionen. De ville besvara frågan: Vad hade hänt om Sverige, istället för att satsa på kärnkraft, hade framställt motsvarande mängd el med andra tillgängliga energislag? Ackumulerat över de drygt fyra decennier det rör sig om hade 50 000–60 000 fler människor dött av utsläppsrelaterade åkommor.

I en ännu mer provokativ uträkning kommer de i artikeln fram till att den förtida stängningen av Barsebäck 1999 har vållat 2 400 onödiga dödsfall. Ser man enbart till Sverige framstår påståendet som stolligt – här ersatte vi elbortfallet med en uppgradering av de andra reaktorerna samt en satsning på vindkraft – men på dagens europeiska elmarknad flödar strömmen mellan länderna. Den energi som vi inte längre nyttjade kunde alltså ha sålts till danskarna istället, som då kunnat stänga det stora kolkraftverk och de gaskraftverk som finns i Köpenhamnsområdet – inom 30 kilometers radie från det svenska kärnkraftverket.

Annons

 

Och just det, klimatet. Kärnkraften är inte klimatneutral: uranbrytningen och inte minst uppförandet av kraftverken slukar stora mängder energi och material – men när de väl är på plats slår de befintliga alternativ med råge.

Sverige, som har som mål att bli fossilfritt senast 2045, tuffar dock på med sina avvecklingsplaner. Två reaktorer i Oskarshamn stängdes 2015 respektive 2017; två i Ringhals ska stängas i år respektive nästa år.

– Jag såg ett TV-inslag om vegetarisk hundmat som ett sätt att rädda klimatet, säger Staffan Qvist. Samtidigt är det i princip tyst om att man ska stänga Ringhals 1 och 2. De som förser oss med energi nog för att köra hela den svenska fordonsflottan på el istället för fossila bränslen.

Eller, skriver han i den nya boken Klimatnyckeln, så kan elen säljas till tyskarna istället – som då äntligen skulle kunna stänga den ständigt pågående miljö- och klimatkatastrofen Jänschwalde.

Qvist utbildade sig till maskiningenjör när KTH i Stockholm för drygt tolv år sedan återinförde en utbildning i kärnenergiteknik. Som medlem i Ung vänster i tonåren hade han alltid vetat att man skulle vara emot kärnkraft, men nu slog det honom att han aldrig riktigt begripit varför. 2008 inledde han sin magisterutbildning i kärnenergiteknik och skrev en uppsats om reaktorsäkerhet. Den ledde till Berkeleyuniversitetet i Kalifornien och en tid som forskare på Los Alamos National Laboratory i New Mexico, en gång grundat för framställandet av de första atombomberna.

Staffan Qvist doktorerade i reaktorfysik på Berkeley 2013 och står som författare eller medförfattare till 39 vetenskapliga artiklar, som i sin tur har refererats i ytterligare 203 publiceringar. De flesta rör nördiga reaktorfysikdetaljer, men hans miljöintresse och den allt mer överskuggande klimatdiskussionen fick honom att medförfatta den där artikeln i Energy Policy om de utsläpp som undvikits tack vare svensk kärnkraft.

2015 skrev han och Barry Brook även en variant där siffrorna extrapolerades till resten av världen och fick den publicerad i den mer välspridda tidskriften Plos One. Slutmeningen slog fast att det var teknologiskt och industriellt möjligt att bromsa klimatförändringarna genom att ersätta fossil elproduktion med kärnkraft, men »huruvida detta kommer att hända avgörs huvudsakligen av politisk vilja, strategisk ekonomisk planering och folklig acceptans«.

Artikeln lästes av Joshua Goldstein, professor emeritus i internationella relationer på American University i Washington och författare till en rad fackverk om krig. Även han grubblade på klimatfrågan och i den unga och energiska atomfysikern Staffan Qvist såg han en potentiell frände. Skulle de inte ta och skriva en bok ihop? Sagt och gjort.

»I egenskap av rikt land är vi en relativt stor klimatbov«, säger Staffan Qvist. »Men med tanke på vår utvecklingsgrad är vi med råge bäst i världen.« Foto: Magnus Bergström . Illustration: Victoria Forsberg

Att propagera för kärnkraft med miljöargument bryter naturligtvis mot invanda föreställningar. Enligt klichén är förespråkarna manliga naturvetare som röstar blått och fascineras av maskiner och Excelark; motståndarna är kvinnliga humanister som röstar rödgrönt och intresserar sig för människor och natur.

När Sverige folkomröstade om kärnkraften 1980 var Socialdemokraterna så stora att partiet rymde lika delar starka förespråkare och motståndare. Lösningen blev den vinnande Linje 2: behåll de kraftverk som finns och fullfölj befintliga utbyggnadsplaner, men när de tolv reaktorerna når slutet av sin beräknade livslängd får det vara nog. Då – långt in i framtiden – var förhoppningsvis energifrågan löst av någon mindre farlig uppfinning. Riksdagen beslutade om ett »slutdatum«, 2010, då det sista kärnkraftverket skulle vara stängt.

Efter Tjernobylolyckan instiftade man för säkerhets skull även »tankeförbudslagen«: »Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.« Vid sidan av kärnkraft och vattenkraft, som då stod för ungefär hälften var av den svenska elproduktionen, satsade Sverige sedan sakta men säkert på förnybara energikällor som vindkraft, biomassa, bergvärme och i marginell mån solkraft.

Av dessa är det bara vind och biomassa som kan leverera el i någon större utsträckning. Dessvärre blåser det olika mycket olika dagar – samtidigt som den svenska exportindustrin kräver jämn elförsörjning dygnet runt, dag efter dag. För att ersätta den årliga produktionen från ett kärnkraftverk som levererar ett visst antal terawattimmar måste man bygga vindsnurror som momentant kan leverera mer än tre gånger så mycket, och helst ännu mer. Ibland är det dessutom helt vindstilla, varför vindkraften alltid kräver ett stabilt komplement. En potentiell lösning på båda problemen vore att lagra vindkraftselen i batterier, om bara inte batterier varit så dyra, skrymmande och miljöfarliga. För att täcka upp elbristen i ett kärnkraftslöst Sverige under en vindfattig vecka har Staffan Qvist räknat ut att kraftbolagen hade behövt köpa vartenda batteri som tillverkats i hela världen – de senaste fyra åren. Knappast aktuellt.

Behovet att balansera industrins »basbehov« mot avgivna löften och politiska visioner har lett till återkommande svekdebatter och kompromisser. Redan 1997 kom Socialdemokraterna överens med Centern och Vänsterpartiet om att slopa slutdatumet – de kärnkraftverk som fanns förväntades ånga på längre än beräknat tack vare ombyggnader och moderniseringar. För att ändå glädja kärnkraftsmotståndare i Sverige och Danmark bestämde man sig samtidigt för att stänga Barsebäck.

Efter Alliansens maktövertagande 2006 avskaffade riksdagen »tankeförbudslagen«. Tre år senare avvek Centerledaren Maud Olofsson från den traditionella partilinjen genom att gå med på att det uppfördes nya kärnkraftverk – men utan statliga subventioner och bara som ersättning för befintliga reaktorer, samt på samma plats.

Annons

Sedan kom Fukushima och därefter ännu ett regeringsskifte. Under rödgrönt styre bestämde sig statligt ägda Vattenfall för att stänga Ringhals 1 och 2 i förtid, samtidigt som privatägda Oskarshamn 1 och 2 lade ner självmant – effektskatten på kärnkraft i kombination med bland annat billigare vindkraftsel gjorde att det inte ansågs lönt att förlänga livet på dem. Å andra sidan: i en blocköverskridande energiöverenskommelse 2016 accepterade Socialdemokraterna och Miljöpartiet Alliansens kärnkraftskompromiss, så länge slutmålet var hundra procent förnyelsebar elproduktion senast 2040.

Så klev då klimatförändringarna fram som den miljöfråga som trängde alla andra åt sidan.

I dag går de flesta runt med svältande isbjörnar, stigande havsnivåer och brinnande skogar i sina intuitiva minnesbanker – inte svampmoln och geigermätare. Svenska medier och miljödebattörer har förvisso för vana att framhålla de mest extrema och osannolika av klimatforskarnas framtidsscenarier, men även den mer sansade inser att global uppvärmning är ovälkommen och att något borde göras åt saken.

Under det senaste klimatmötet i Katowice presenterade FN:s klimatpanel IPCC en rapport som redovisade olika vägar för att begränsa koldioxidutsläppen. De flesta förutsatte en markant ökning av kärnkraften, som komplement till långt större satsningar på förnyelsebara energikällor.

»Klimatutmaningarna vi står för är så pass stora att vi inte kan utesluta någon teknik som är fossilfri«, sade Internationella energirådets analyschef Laura Cozzi till SVT den 5 december. »Det är en lyx vi inte kan unna oss.«

Dagen därpå krävde KD-ledaren Ebba Busch Thor i en debattartikel i Dagens Industri både att Ringhalsbeslutet upphävdes och att Sverige byggde nya kärnkraftverk – av klimatskäl. I  januari fyllde Sivert Göthlin, tidigare ansvarig för driften av Vattenfalls elproduktion och det svenska stamnätet, på med att staten dessutom borde återstarta en av reaktorerna i Oskarshamn.

KD, Dagens Industri och civilingenjörer brukar vara bra på att hitta skäl att propagera för kärnkraft, men den här gången spred sig argumenten även till den 17-årige gymnasisten Rasmus Andersson, som på SVT Opinions sajt krävde: »Utveckla kärnkraften – för jordens skull.« I början av februari gick så komikern Jesper Rönndahl lös på ämnet i satirprogrammet Svenska nyheter. Klipp från historiska kärnkraftsolyckor och uttalanden från Miljöpartiets språkrör varvades med uppgiften att kolkraften dödar tre miljoner om året och Eddie Meduzas gamla slagdänga Mera kärnkraft. Därefter: en nyskriven pastisch på Tage Danielsson som kretsade kring vad som är mest sannolikt – ett svenskt reaktorhaveri eller växthuseffekten? Den följdes av en änglalik barnkör som till tonerna av Idas sommarvisa sjöng: »Du ska inte tro att vi når vårt mål, max två grader varmare jord. Om vi inte slutar att elda kol, planeten blir tillintetgjord. Låt oljan få stanna i berget, låt kolet va’ kvar i sin dal. Låt kärnkraften klyva uranet, så koldioxidneutral.«

 

Medan detta hände befann sig teknologie doktor Staffan Qvist utomlands. Klimatnyckeln, som släpps på svenska i april, gavs ut i USA redan i början av året. På engelska heter den A Bright Future – How Some Countries Have Solved Climate Change and the Rest Can Follow.

Förordet är skrivet av Steven Pinker, världskänd professor i psykologi vid Harvard, som inleder bombastiskt: »Få böcker kan med trovärdighet hävda att de erbjuder ett sätt att rädda världen, men det kan den här boken.« I en så kallad omslagsblurb fyller den lika berömda klimatforskaren James Hansen i: »A Bright Future målar upp det enda genomförbara sätt som föreslagits för att uppnå snabb global klimatneutralitet.«

För en svensk läsare ter sig innehållet inledningsvis förvirrande: det internationella föredöme som boken ständigt återkommer till är nämligen Sverige. Ska alltså landet som skänkt världen Greta Thunberg och begrepp som »klimatångest« och »flygskam« ha ovanligt gott samvete?

Enligt Goldstein och Qvist är det så. Med statistiska exempel visar de hur Sverige – samt några få andra länder – avviker radikalt från den historiska kurvan över västvärldens successivt ökande växtgasutsläpp. Förklaringen stavas naturligtvis kärnkraft samt i Sveriges fall att vi också har älvar som förser oss med vattenkraft, plus då den sentida satsningen på bland annat biomassa och vind. Stora investeringar i förnyelsebar energi målas upp som framtiden både här och i resten av världen, men där det saknas exploaterbara vattendrag måste något annat komplement tillföras. Du kan säkert gissa vad.

Uppskattande recensioner i bland annat New York Times och Financial Times följdes av en USA-turné från Boston i öst till San Francisco i väst, med Steven Pinker som publikdragande bihang på sina håll.

– Det var överlag väldigt bra samtal, säger Staffan Qvist. Inte så infekterat, utan mer nyfikenhet: Ska vi verkligen göra det här? Vad ska vi göra med avfallet?

Att boken kan få ett hårdare mottagande i Sverige räknar han med, samtidigt som han tycker sig ana en islossning i debatten – och nämner Jesper Rönndahls inslag i Svenska nyheter.

– Det presenterades som satir, men frågar du mig var vartenda ord sant.

I mitten av februari vållade Staffan Qvist oreda i den danska energidebatten genom att föreslå att danskarna tar över driften av Ringhals om Vattenfall gör allvar av sina stängningsplaner. Samma månad idiotförklarade han kärnkraftsavvecklingen under ett energimöte i Bryssel, vilket också resulterade i höjda ögonbryn.

– Rent generellt tror jag att det saknas lite balls, kommenterar han.

Illustration: Victoria Forsberg

Tankarna i Klimatnyckeln är som sagt inte nya, inte ens i svensk bokform – härom året kom Blågul atom, där kärnkraftsveteranen Bengt Pershagen rekapitulerade den svenska atomhistorien och påpekade nulägets självmotsägelser. Den var dock så träig att den passerade obemärkt förbi.

Goldsteins och Qvists bok är däremot både lättfattlig och effektiv – eller »hårdslående och polemisk«, för att citera Financial Times recensent – och ryggar inte för de problem som finns. Ja, kärnkraften är farlig – men jämfört med vad? Även vattenkraften är farlig. Den värsta dammolyckan hittills, i kinesiska Banqiao 1975, resulterade i en flodvåg som tog 230 000 liv och gjorde elva miljoner hemlösa.

Den senaste gången en så debattglad bok om energi gavs ut på svenska kom den från rakt motsatt håll. Författaren Åsa Moberg, veteran från Folkkampanjen mot kärnkraft, publicerade Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten 2014, när hon och alla andra hade Fukushima i färskt minne. Den går pedagogiskt igenom kärnkraftens födelse som en av enorma statliga subventioner framavlad restpost från militära atombombsprogram, och därefter de negativa följderna i form av miljöfarlig uranbrytning, extremdyra byggprojekt, »otänkbara« olyckor, politiska konvulsioner och det eviga bekymret med kärnavfallet.

Men klimatdebatten var inte lika het när hon skrev sin bok, så vad hon skulle föredra om hon tvingades välja mellan två onda ting lämnas osagt.

– Vart femte år eller så dyker det upp något nytt katastrofhot som kärnkraften ska rädda oss från, säger Åsa Moberg. Jag menar att de här tankarna är väldigt behjärtansvärda, men lösningen har aldrig varit kärnkraft. Kärnkraften är en problemskapare, inte en problemlösare.

På samma vis som hon en gång var emot slopandet av slutdatumet avfärdar hon den senaste energiöverenskommelsen om att svenska kärnkraftverk ska tillåtas kämpa vidare till 2040.

– De blir sämre av att åldras. Ta en bil – vem skulle köra vidare med en bil från 60-talet? I Kuba kanske man gör det, men det är för att man måste. Vi resonerar inte så någon annanstans i samhället, så varför skulle vi resonera så med kärnkraften? Då pratar man om att bygga nya kraftverk istället. Men det finns knappt något som presenteras som nya reaktoridéer i dag som inte fanns som nyhet redan på 1980-talet. Och det är stela, dåliga och oflexibla lösningar. Men det spelar ingen roll vad jag tycker om det här, för kärnkraften avvecklar sig själv. Marknadsekonomin sköter den saken.

Åsa Moberg syftar förstås på att flera svenska kärnkraftverk redan har dukat under av konkurrensen med andra energislag. Ingen aktör vill heller investera miljarder på uppgraderingar eller nybyggnationer – åtminstone inte så länge politikerna säger att reaktorerna måste stänga innan pengarna hunnit intjänas. I Frankrike och Finland pågår dessutom evighetsförsenade byggen där kostnaderna rusar iväg för varje år som går; i USA gick atombolaget Westinghouse nyligen i konkurs efter att ha sänkt ner över 100 miljarder kronor i projekt som aldrig slog upp portarna. Finnarnas nya jättereaktor i Olkiluoto skulle kosta 30 miljarder och surra igång 2009; tio år senare bygger de fortfarande och senast någon räknade var prislappen 85 miljarder.

Moberg köper inte heller att det ur ett klimatperspektiv var tur att nejsidan förlorade folkomröstningen, eftersom Sverige i så fall hade legat på helt andra utsläppsnivåer.

– Kanske på kort sikt, men vi hade börjat med vindkraft och solkraft och andra tekniska lösningar långt tidigare. Sverige har egentligen goda förutsättningar med mycket vatten, vind och biomassa. Om vi hade tagit alternativen på allvar redan då hade allt blivit annorlunda.

»Utan atombomben hade kärnkraften inte funnits«, säger Åsa Moberg. »Det är viktigt att påpeka det: kärnkraften föddes med militära pengar.« Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Illustration: Victoria Forsberg

Tittar man på Tyskland, som avvecklar kärnkraften och genomför den här förändringen nu, så klarar de å andra sidan inte klimatmålen.

– Ja, men de har i alla fall inte ökat utsläppen. Att de avvecklar sin kärnkraft är väldigt bra, för de har kärnkraftverk som ligger vid floder. Kallt vatten, som används för att kyla kraftverken, är svårare och svårare att komma åt i en uppvärmd värld. Floderna blir varmare och på sikt kan man också tänka sig fler uttorkade vattendrag. I Sverige hämtar kraftverken sitt kylvatten från hav, så här finns kanske inte någon akut katastrofrisk, men i fjol fick exempelvis Ringhals stänga för att sommarvattnet blev för varmt. Det är också en klimateffekt.

Samtidigt håller Åsa Moberg med om att klimatfrågan likaså har en psykologisk effekt, som gör att man kan anse att det problemet är mer akut.

– Så kommer det bara att vara tills det inträffar en ny olycka, och så länge det finns kärnkraft så kommer det att inträffa oväntade katastrofer. Vi kan bara vara glada att det inte skett någon större olycka i Europa sedan 1986.

Andra energislag drabbas av olyckor hela tiden, men dem är det knappt någon som bryr sig om. Kärnkraftsolyckor blir däremot extremt uppmärksammade.

– Det är absolut sant! Men problemet är att den drabbade trakten blir obeboelig. Lyckligtvis har vi hittills haft olyckor med begränsade utsläpp där man behövt utrymma områden på några mils radie. Men du kommer inte åt reaktorerna sedan, du kan inte reparera dem. Utöver att saneringen efter olyckorna kostar ofattbara summor har du kostnaden i att andra kärnkraftverk måste stänga, som i Japan efter Fukushima: de har 54 reaktorer och alla måste stänga. Nej, kärnkraften är bara en felaktig idé – hur man än tänker. Alla argument finns på nejsidan.

I Staffan Qvists värld är det tvärtom.

– Det handlar till väldigt stor del om … hur ska jag få detta att låta snällt? Okunskap. Den svenska stålindustrin använder fossila bränslen i dag och ska »elektrifieras«, precis som fordonsflottan. Vi kommer alltså att behöva mer el samtidigt som vi minskar elproduktionen. Det går inte ihop, så därför bygger man en importterminal för gas i Göteborg. Vi går alltså från ett fossilfritt system till ett fossilsystem. Det märkliga är att de som verkligen är långt ute och kampanjar för klimatet påfallande ofta är helt emot vår mest klimatvänliga elkälla.

Qvist menar att det som gäller för Sverige gäller i ännu högre utsträckning för världen i stort: dels för alla rika länder som är mer fossilberoende än vi, och har en mycket längre väg att vandra för att nå klimatmålen, dels för alla de fattiga länder som bara har börjat elektrifieras. Det saknar vi moralisk rätt att förvägra dem.

Mycket mer elproduktion kommer därför att krävas, frågan är bara av vilken sort.

– Kärnkraft är varken livsfarligt eller dyrt jämfört med något annat. Ja, i Frankrike, USA och Finland finns exempel på extremt kostsamma byggen. Men varför ska man enbart jämföra med de minst lyckade projekten? Det du läser om är de sämsta. Det byggs till helt andra priser i Ryssland, Sydkorea och Kina.

Batterikruxet är kanske löst någon gång i framtiden, och då kan eventuellt förnyelsebar energi från sol och vind ta över helt – men till dess menar Staffan Qvist att vi får acceptera det minst dåliga av flera dåliga alternativ. Med atomsopor och allt.

– Hittills har vi lagrat avfallet i 70 år utan att någon kommit till skada, så sett till historiskt facit är det inget att oroa sig för. Dessutom är det väldigt lite avfall: allt uttjänt svenskt kärnbränsle ryms i två bassänger i Oskarshamn och planen är att senare köra ner det i berget. Kärnkraften är faktiskt det enda energislag vi har som tar hand om sitt avfall – de andra kör upp sitt i luften. Är det verkligen bättre?

Han skakar på huvudet.

– Att stänga Barsebäck var den enskilt mest klimatskadliga händelsen i Norden. Tills nu då, när vi ska stänga Ringhals. Att man kan prata om vegetarisk hundmat och elcyklar … och samtidigt ta bort kraftverk som besparar världen koldioxidutsläpp motsvarande tio miljoner ton om året. Men om man är paniskt rädd för något finns det inga sakargument som biter. Det är bara den andra sidan som hörs. Kanske måste jag på ett teknokratiskt sätt bidra med känslor åt andra hållet? De som fattar beslut om att stänga reaktorer – de dödar människor. De bär ansvaret för att ungar får sot i lungorna. Det är också ett känsloargument.