Al Pitcher (foto: Robert Eldrim), Johanna Wagrell (foto: Tobias Ivarsson), Sandra Ilar (foto: Magnus Bergström), Marcus Berggren (foto: jarowskij.se), Evelyn Mok (foto: James Deacon), Ann Westin (foto: Bingo Rimér), Peter Wahlbeck (foto: wahlbeck.se), Magnus Betnér (foto: Linnea Rheborg).

Vilket skämt ångrar du mest ?

Humor åldras dåligt eftersom den ofta kommenterar samtiden. Numera förevigas allt på nätet, vilket tvingar komiker att stå till svars för gamla rutiner som lätt misstolkas när de plockas ur sitt sammanhang. Inför årets standupgala frågade vi några av Sverige främsta ståuppare vilket skämt de ångrar mest.

AL PITCHER:

»Jag är överlag inte särskilt kontroversiell och som komiker tycker jag att man har ett ansvar. Men jag minns en händelse från humorfestivalen i Edinburgh år 2006 då jag inte följde den devisen. Jag brukar ofta interagera med min publik och en kille hade häcklat mig under kvällen. När föreställningen var slut bad jag honom att komma upp på scenen. Under min skjorta hade jag en T-shirt där det stod ›Den här killen är bög‹, med ett finger pekande i riktning mot häcklaren. Jag frågade honom hånfullt: ›Tror du att du är rolig?‹ Publiken skrattade väldigt mycket, men så här i efterhand mår jag illa när jag tänker på det. Skämtet var förberett och jag gjorde ofta så när någon i publiken mopsade upp sig. Men jag kan inte förstå varför jag valde att ha en tröja med det budskapet. Den kvällen såg jag att killen kände sig obekväm, vilket får mig att undra hur många jag kanske har sårat med det skämtet.«


 

Annons

JOHANNA WAGRELL:

»Efter terrorattentatet i Stockholm hade jag ett skämt om att väldigt många människor var rädda för muslimer. Skämtet avslutades med att jag sa: ›Jag inte är rädd för dem, jag hatar dem.‹ Det funkade en kväll. Resten av gångerna tyckte publiken att det var fruktansvärt och det blev en väldigt obehaglig stämning. Men jag ångrar det inte eftersom det är kul att skämta om sådant som är känsligt. Jag roas av tanken på att gå lite för långt och att inte riktigt veta hur det kommer att tas emot av publiken. Jag håller på med en rutin just nu om muslimska terrorister och ärligt talat vet jag inte riktigt hur den kommer att landa. Den handlar om hur de resonerar kring att komma till himlen, att martyrdöd innebär att ta så många oskulder som möjligt. Det är ju ganska rasistiskt och kanske kommer mitt framtida jag att ifrågasätta mitt generaliserande kring invandrare. Debatten om att Sverige har blivit väldigt PK är så jävla gnällig. Det har alltid funnits olika normer och det är ingen större skillnad på hur det ser ut i dag jämfört med för fem år sedan. Jag tycker snarare att det har blivit bättre.«


 

SANDRA ILAR:

»När den stora debatten om Mr Cool blossade upp lade jag ut en bild på min brorsdotter och skrev: ›Astrid stöttar Mr Cool och dansar till hans knulla barn-låt.‹ Då blev folk skitarga. Det gick så långt att flera ville anmäla händelsen till socialen. Jag ångrar inte skämtet i sig, däremot att jag gjorde så att min bror blev väldigt orolig.«


 

MARCUS BERGGREN:

»En av mina första rutiner, som ofta fick mycket skratt, handlade om indianer. Den gick ut på att killar som röker mycket cannabis ofta har något slags löjlig filosofisk teori om varför de älskar skiten. Att de helt enkelt bara gillar känslan av att bli höga räcker inte som argument. De försöker sätta in gräset i ett större perspektiv och peka på att till och med indianerna rökte på. Då var mitt skämt: ›Och hur fan gick det för indianerna?‹ Med tiden märkte jag hur skämtet flög allt sämre. Förmodligen för att jag, som vit man, stod och skämtade om den amerikanska ursprungsbefolkningen. Har inte de haft nog med skit? Sista gången, innan jag gav upp skämtet, kom det fram en ganska medveten polare till mig och sa: ›Det där kändes inte bra.‹ I dag hade jag inte dragit det skämtet, men när man är ny i branschen skjuter man brett och slår alltid underifrån. I takt med att man får en större plattform förändras det förhållandet. Då frågar man sig: ›Slår jag verkligen underifrån nu?‹ Man håller tillbaka och blir mer kalkylerande, vilket kan bli jävligt uddlöst. Egentligen borde alla komiker lägga ner när de tjänat sin första miljon. Efter det blir de lifestyle-bloggare som tränar med sin PT, äter middag med babe och glömmer själva bort vad de har för syfte: att skoja. Det slutar ofta bara i en massa fluff.«


 

EVELYN MOK:

»Precis när jag hade börjat med standup gjorde jag en imitation av min pappa. Han kommer ursprungligen från Kina och arbetade i en bar i Sverige. När han skulle slänga ut en person som var för berusad misstog han ordet ›ful‹ för ›full‹: ›Du är för ful, du är för ful!‹ ropade pappa samtidigt som han kastade ut mannen. Skämtet i sig var ganska oskyldigt. Utan att jag vet varför så lade jag till en tydlig brytning när jag imiterade honom. Det ångrar jag nu i efterhand. Att jag bidrog till den karikatyrbild som finns av att alla kineser låter likadant. Jag vill helst motverka stereotyper, men det är inte alltid lätt. Jag har tidigare skämtat en del om att vi kineser kommer att ta över världen. I takt med att Kina blivit en stormakt, där rika affärsmän köper upp stora företag över hela världen, har det börjat kännas lite som en sanning. Det gör att jag känner mig smutsig. För ett par år sedan var det inte lika tydligt och då var det kul. På så sätt förändras verkligen min relation till äldre skämt. Jag förändrar ofta mina rutiner beroende på vem som lyssnar. Om jag exempelvis kör en rutin om kineser inför en helt vit publik så kan det uppfattas som ett vi-mot-dem-skämt. Det kan vara kul, men det ställer högre krav på mig eftersom jag är en representant för en minoritet i det sammanhanget och det jag säger blir ett slags sanning om vår kultur. Då måste jag överväga hur mycket jag kan dra på för att inte bidra till att skapa en nidbild av kineser.«


 

ANN WESTIN:

»När roasten gjorde intåg i Sverige runt 2008 medverkade jag i ett program på SVT som hette Grillad. Det här med roast var så nytt att ingen riktigt visste hur det skulle gå till – egentligen ska det ju vara ett slags underförstådd hyllning. För att en roast ska bli riktigt bra tror jag att man måste gilla personen som utsätts för den. Peter Harryson var inbjuden som gäst och skulle grillas på bästa sändningstid. Det blev dock snabbt en väldigt otäck stämning i studion eftersom han trodde att det var ett renodlat hyllningsprogram. Sågningarna landade helt fel. Jag minns att jag gick väldigt hårt åt hans utseende och skämtade om att han var överviktig. Det var rena personangrepp. Efteråt kände jag: ›Nej, det här var inte okej – det vara bara ren mobbning.‹ Peter Harryson tog så illa upp att programmet aldrig sändes.«


 

Annons

PETER WAHLBECK:

»Jag hade ett skämt som handlade om att muslimerna i Halmstad använde en lägenhet som tillhåll för religiösa ritualer i väntan på att en moské skulle byggas. En trappa ner bodde en grupp zigenare. De klagade på att det var ett sådant jävla liv och spring i trapphuset. Och klagar zigenare på att det är högljutt, ja då jävlar vet man att det är högljutt! Skämtet har fått nytt liv i högerextrema kretsar och jag vet att det har hamnat på en lista hos Nordiska motståndsrörelsen över skämt som de uppskattar. Det gör mig lite illamående att det har blivit ett slags modern klassiker hos en grupp människor som är öppet rasistiska. Samtidigt kan man inte ha det i åtanke när man skriver humor. Om man inte får skämta om minoriteter, muslimer eller småväxta, då blir det ju ett jävligt inskränkt samhälle. Men det handlar om att ha en fingertoppskänsla om var gränsen går och det är jag bra på. Men tyvärr är jag väl inte tillräckligt PK och därför ringer man inte mig om man vill ha en komiker. Istället väljer man någon från ›Bror Duktig-gänget‹. Exempelvis en sådan som Schyffert eller Özz Nujen. Özz är perfekt eftersom han är invandrare med muslimsk bakgrund och så kan han skämta om hur hårig han är. Sådant verkar folk gilla.«


 

MAGNUS BETNÉR:

»Jag har en rutin från 2004 som gick ut på att jag tyckte att det var okej att säga negerboll. Skämtet handlade om att de grupper som skulle ta illa upp hade betydligt större problem än att vi använde det ordet. I dag tycker jag inte att man ska säga så på grund av att väldigt många av dem som försvarar ordet är dumma i huvudet, ofta konservativa sverigedemokrater. Under hela min komikerkarriär har jag stått upp mot just dem.

Kanske har jag lyckats få några att inte rösta på Sverigedemokraterna, men någonstans har vi alla förlorat och debatten har spårat ur. Det är en helt ny kultur, mycket på grund av sociala medier. Jag får tusen gånger fler hot i dag, vilket är en jävligt sorglig utveckling. När det dimper ner 50 hatmejl i inkorgen blir man påverkad. Alla som jobbar inom public service eller som är kända och har något slags medmänsklighet blir placerade i det så kallade PK-facket. Det innebär att man blir mål för olika drev organiserade av SD:s svans. Det går inte att argumentera med dem eftersom de inte tror på sanningen. Jag har tacklat det genom att mer eller mindre lägga av som komiker. Jag orkar inte vara deras ständiga måltavla.«