De allra flesta har sina första minnen från sju, åtta års ålder. Först då börjar saker falla på plats i människohjärnans outgrundliga vindlingar, och vi kan lagra saker på ett mer medvetet vis. Men även då krävs oftast något extra för att upplevelsen ska bevaras: en emotionell reaktion, att vi verkligen berörs.
Kalle Assbring var åtta när han en höstmorgon 1983 tog farväl av sin pappa Göran hemma i farstun till radhuset i Stockholmsförorten Akalla. Han minns att han var ledsen, samtidigt reste pappan bort med jämna mellanrum och när han kom hem hade han alltid med sig någon present. Senaste gången han varit i Eritrea kom han hem med en liten uppstoppad krokodil.
Familjen hade precis utökats med tvillingflickor, så när far och son nu skildes åt skickade Göran en passning till den nyblivne storebrodern: »Ta hand om tjejerna.«
Göran Assbring var dokumentärfotograf, utbildad på 1970-talet under pionjären Christer Strömholm på Fotoskolan i Stockholm. Det var en politisk plats. Man förväntades »hitta sitt ämne«, och återkomma till det.
