Banbrytaren

Samtiden har äntligen ­kommit ikapp Angelica Roos, Sveriges första kvinnliga olympiska tyngdlyftare.

Halva salen är fylld på lunchföreläsningen på den juridiska grundkursen på Handels­högskolan i ­Göteborg. ­Angelica Roos har inte för­berett sig särskilt väl och dessutom upptäcker hon att hon fått med sig fel block.

Framför henne skrollar en välkammad kille igenom sociala medier och fastnar framför ett porträtt av Donald Trump, gjort av smörgåsskinka och bananskal. Föreläsaren går igenom konsumentköplagen. Om Svensson sålt sin villa till Fiffel för att han blivit lurad av Båg, har Svensson någon chans att få tillbaka sitt hus?

Angelicas bootsklädda högerfot skakar otåligt. Hon tycker visserligen om att studera – i juni ska hon ta sin master i offentlig förvaltning – men som den elitidrottare hon är har hon också svårt för att sitta still.

Annons

De flesta i salen vet antagligen inte om att de pluggar med en av Sveriges deltagare i Rio-OS. Kanske är det för att hon sysslar med den för­hållandevis lilla sporten tyngdlyftning, kanske är det för att hon – 58 kilo lätt – inte lever upp till fördomarna om hur en tyngdlyftare ska se ut.

Till höger om Angelica antecknar en kompis från Mossebergs Atletklubb som av en slump läser samma kurs. I rasten mellan föreläsningarna fäller Angelica ner bordet i facket på stolsryggen framför.

– Äh, den var tung.

– Och det säger du? utbrister kompisen.

De fortsätter att prata om den nya utrustningen på klubben och hur de lagt upp träningen. Tjejen till vänster om Angelica råkar höra deras samtal och bryter in:

– Vad är det för sport ni sysslar med?

– Tyngdlyftning.

Tjejen lyser upp.

– Coolt! Jag lyfter också en hel del på gymmet. Men ni kör mycket på max då förstås. Jag vågar inte det, tror jag ska bryta ländryggen eller något.

Angelica Roos och tränaren ­Staffan Bergqvist på Mosse­bergs AK. Klubben bildades 1962 och har legat i samma källar­lokal sedan dess.

När Angelica började med tyngdlyftning för åtta år sedan var oddsen att tre tjejer som sysslar med kraftsport skulle hamna bredvid varandra på en föreläsning svindlande höga. Själv hade hon idrottat sedan hon var liten. Fanns det ett träd skulle hon klättra högst upp i det, såg hon en kant skulle hon gå så nära den som möjligt. I  en snabb sport som handboll och som en explosiv sprinter fick hon ut en del av överskottsenergin.

– Hon var duktig, men det kändes aldrig som om hon hade några ambitioner att bli bäst i ­världen, säger barndomsvännen Johanna ­Lindberg. Hon sysslade med idrott för att det var roligt och för att hon behöver röra på sig ganska mycket för att bli av med all sin energi. Om hon är ledig en dag så pirrar det i benen på henne.

Snabb, explosiv och van vid att slunga iväg en handboll började hon i tonåren med spjut, och det var så hon först kom i kontakt med tyngdlyftning. Friidrottare kompletterar ofta träningen med kraftsportsövningar och tränaren i Mölndals fri­idrotts­klubb bjöd in tyngdlyftaren ­Staffan ­Bergqvist. När passet var slut pekade han på ­Angelica och hennes bästis i laget, Rebecka ­Holmqvist, och konstaterade: »Ni gör det bra. Vi behöver fler tjejer i vår klubb. Ni kan väl komma förbi.«

Angelica kände sig hemma i tyngdlyftningen. Spjutkastningen lossnade liksom aldrig för henne, men här visade hon stor talang direkt. Särskilt i stöt, den teknik då man först gör en frivändning och lägger stången på bröstet innan man lyfter den upp på raka armar, men även i tyngdlyftningens andra del – ryck, då man i knäböj lyfter stången rakt upp på sträckta armar och sedan ställer sig upp. Utöver en viss grundstyrka hade hon smidigheten och explosi­viteten som krävdes. Dessutom trivdes hon på Mossebergs Atletklubb. Där fanns två av de duktigaste damlyftarna vid den tiden – systrarna Annika och Lena ­Berntsson. De introducerade henne i tyngdlyftarvärlden och blev förebilder för vad hon kunde uppnå. Sex månader efter att ­Angelica gjort sina första riktiga ryck och stötar var hon en av tre ­svenskor som anmäldes till junior-EM i ­Landskrona.

Även om dräkten var urtvättad och oproportionerlig, var det mäktigt att sätta på sig de svenska färgerna. Hon sprang uppför trappstegen till podiet, slog igång benen och gjorde sitt första lyft. På läktarna satt mamma, pappa och småsyskonen Emelie och Oscar. Frustande slog hon personligt rekord i ryck med 70 kilo. Det räckte inte till någon särskilt bra placering, men det saknade betydelse för Angelica. Hon hade ändå fått representera Sverige på ett EM.

Annons

Egentligen är det orimligt att tas ut till lands­laget sex månader efter att man första gången ­provat en sport. I Sverige var konkurrensen helt enkelt inte så hög. För trots att folk sysslat med tyngdlyftning sedan 700-talet före Kristus har utövarna mestadels varit män.

I de första olympiska spelen i modern tid, sommar-OS 1896, var tyngdlyftning en av tio grenar. ­Vinnaren, dansken Viggo Jensen, lyfte 111,5 kilo. Herrarna stånkade sedan i fred i över hundra år; först under OS i Sydney år 2000 fick damer vara med och tävla. I Sverige gick utvecklingen marginellt snabbare. 1990 började man hålla inofficiella SM-tävlingar, sju år senare fick de officiell status. När Angelica började lyfta 2009 deltog totalt elva kvinnor – i  samtliga viktklasser. Alla fick tävla mot alla, och vinnaren utsågs genom att sätta tyngden de lyfte i relation till hur mycket de vägde.

Angelica slog det ena svenska rekordet efter det andra. Till slut hade hon 50 rekord. Även om hon de facto var elitidrottare hade hennes omgivning svårt att förstå det. Den van­ligaste kommentaren hon fick när hon berättade att hon tävlade i tyngdlyftning var ett fnissande: »Men du som är så liten.«

Angelica tränar sex dagar i veckan men har lärt sig att inte alltid köra på maxprestation. Ju äldre hon blir, desto viktigare har hon känt att det är att ta hand om kroppen. Sedan har hon alltid ont någonstans ändå – just nu i hand­lederna.

Samtidigt som hon elitsatsade började ­Angelica Roos läsa offentlig förvaltning på ­Göteborgs universitet och extrajobba som receptionist. Tyngdlyftning är inte en sport man kan leva på. Som Angelica uttrycker det: »Man får en buckla om man ­vinner en tävling och så är det bra med det.«

Det långsiktiga målet var OS 2020, men ­Angelica verkade ha fastnat runt 80 kilo. För att ta sig upp till den internationella toppen behövde hon lyfta över 100 kilo. När hennes tränare gick igenom hennes träningsdagbok fick hon en aha-upplevelse. På ett år hade hon missat 50 tränings­tillfällen.

Angelica var tvungen att göra ett val. Hon hade halkat in i tyngdlyftningen lite utan att tänka på det, och är en person som mest bara kör på utan större analys. För att satsa ytterligare krävdes allvar och rutiner. Hon kunde inte längre hoppa över träningspass för att hon ville gå på bio. Hon gillade ju att vara bäst – och här hade hon en chans att bli det.

2013 började satsningen. Med hjälp av en dietist gjorde hon ett ordentligt schema för hur mycket och ofta hon skulle äta. Hon listade också vad hon skulle prioritera i sitt privatliv – familj och några nära vänner – och vad hon skulle tacka nej till. Det handlade om att ta makt över situationen och börja fatta egna beslut. På ett sätt var det att bli vuxen. Nu gällde det på riktigt.

Under SM 2015 blev hon den första svenskan att ta sin dubbla vikt i stöt – 116 kilo.

Angelica Roos

Gör: Tyngdlyftare

Ålder: 27 år

Bor: Göteborg

Aktuell: Tävlar i EM i tyngdlyftning i april.

Övrigt: Tar sin master i offentlig förvaltning i juni. När hon skulle välja utbildning hade hon huvudbry: »Jag funderade på allt från biokemi till sjukgymnast till det jag faktiskt pluggar nu. Jag tycker att det finns så mycket som är roligt!«

Annons

På SM det året tävlade 72 kvinnor. Fler än ­männen. Och de tyngdlyftare som Sverige skickat till Europa­mästerskap och OS de senaste åren har varit damidrottare.

Skillnaden inom tyngdlyftningen är så ­markant och har gått så snabbt att det har startats ett forskningsprojekt om saken. Åsa ­Bartholdsson och Linda Vixner är socialantro­polog respektive fysio­terapeut vid Högskolan i Dalarna. De började själva lyfta som veteraner för några år sedan och märkte att när de kom upp på tävlingsnivå så var vartenda lyft ett försök på det svenska rekordet – för där hade det varit tomt innan. Sedan dess har de upplevt hur sporten förändrats ­markant, och som de forskare de är insåg de att här fanns något att undersöka.

– Det finns säkert ett samband med att fler kvinnor kommer i ­kontakt med styrkelyft eftersom crossfit har blivit så populärt, säger Åsa ­Bartholdsson. Men att bara förklara det på det viset är att göra det väldigt enkelt för sig.

Linda Vixner tar vid:

– Det har funnits ett visst jämställdhetsarbete inom idrotten som kan ha gett resultat, men jag tror att det handlar om flera saker: tillgängligheten har ökat, i sociala medier kan man se fler kvinnliga förebilder, idealen har förändrats.

De påpekar att det är en viktig utveckling. Dels ur ett jämställdhetsperspektiv, men också ur ett rent folkhälsoperspektiv. Styrketräning är nödvändigt för att behandla värk och krämpor.

– Det är jätteskrutt att halva befolkningen inte känt sig välkommen på en plats som är så nyttig att vara på, säger Linda Vixner.

De ska nu intervjua aktiva kvinnor för att ta reda på vad som fått dem att börja med kraftsport, och vad som fått dem att fortsätta. De ska också prata med flickor i förskoleåldern för att undersöka deras syn på vad det innebär att vara stark och vilka som är starka. Linda har redan sett att hon själv gjort skillnad på sitt barns förskola.

– En dag när jag hämtade min yngste son berättade läraren att barnen sprungit runt hela dagen och lekt att de var lika starka som Alves mamma. Det var så självklart för dem att man skulle vara lika stark som en mamma, inte en pappa.

 

Angelica hade verkligen sett fram emot OS i Rio. Inte som deltagare, utan som åskådare hemma i TV-soffan. Men när Sverige fick en sen plats till damtävlingen i tyngdlyftning började hon hoppas. När det var en månad kvar till OS-invigningen ringde hennes förbundskapten: »I dag kommer en av dina högsta drömmar att gå i uppfyllelse.« Angelica skrek sig hes hemma i lägenheten. Bara ett par dagar senare var det SM och där bevisade Angelica att hon var rätt val. För första gången någonsin klarade hon att lyfta sammanlagt 200 kilo i ryck och stöt. Som ­vanligt tog hon hem guldet och Mossebergs AK blev bästa klubb för sjunde året i rad.

Efter SM går de flesta svenska tyngdlyftare på semester och lyfter inget tyngre än en solstol. Angelica åkte till Svenska olympiska kommitténs träningsläger i Portugal. Representanter från SOK hade både tagit med kaffe­bryggare och kaffe från Sverige så att frukosten skulle smaka som vanligt och planerat näringsintaget så att viktklasserna kunde hållas. Angelica hade folk som kollade ­hennes vätske­balans, som gav henne en genomblödningsmassage närhelst hon  ville.

– Man kände sig verkligen som en professionell idrottare, säger ­Angelica. Jag är inte van vid det alls! Vi har inte ens någon sjukgymnast för lands­laget. Som tyngdlyftare får man fixa allt själv.

I Rio de Janeiro hade sponsorn H&M till och med fixat hårsnoddar. Överallt var det packat med folk, Angelica hade aldrig varit med om ett liknande intresse för tyngdlyftning. När hon skulle ha pressträff dagen före tävlingen trodde hon inte att så många skulle komma, hon var trots allt inget medaljhopp. Men där var fullt av reportrar.

På eftermiddagen den 8 augusti inledde hon sin OS-tävling med ett riktigt bra ryck på 84 kilo. Mitt i lyftet kunde hon inte låta bli att le. Det här skulle bli en bra tävling. Men redan på nästa vikt började det krångla. Andra försöket på 87 kilo klarade hon, men det blev bortdömt på grund av efterpress med vänster arm. Hon slutade på ingångsvikten 84 kilo. I stöt lyckades hon ta 110 kilo. Sammanlagt blev det sex kilo under hennes personliga rekord, och något av en besvikelse. Hon slutade på tolfte plats.

Egentligen spelade det inte så stor roll; som den första svenska kvinnan någonsin att tävla i  tyngdlyftning under ett olympiskt spel var hon ändå historisk.

Trots det sändes inte ens tävlingen i Sverige. Kompisen Rebecka Holmqvist hade kontaktat Viasat flera gånger för att förklara att de tänkte helt fel. För att ta del av tävlingen fick Rebecka streama från en brittisk sajt.

Från pallen i hörnet iakttar kompisen Rebecka Holmqvist lyftet: »Många gör fel för att det går för långsamt, men Angelica måste tänka tvärt­emot hela Tyngdlyftarsverige. Hon måste lugna ner sig. Men det går ju ganska bra ändå.«
Som skicklig tyngdlyftare blir man rik på pokaler, men inte pengar och prestige. »Jag lägger ju ner lika mycket tid som andra elitidrottare, men det tror jag inte folk förstår. Om jag varit typ fotbollsspelare hade nog fler fattat.«

Tillbaka i vardagen kunde Angelica höra hur klasskompisarna planerade sina karriärer efter den stundande examen. Även Angelica var glad för att hon snart kunde få ett riktigt, kvalificerat jobb. Problemet var bara att hon utbildat sig för att bli kontorsarbetare med en åtta-till-fem-tillvaro, måndag till fredag. Hur skulle hon hitta en arbetsplats som glatt accepterade att hon var borta minst en vecka i månaden på läger eller tävling?

– Överhuvudtaget var det svårare att ladda om mentalt efter OS än vad jag hade trott. Mitt mål hade alltid varit OS 2020, men nu hade jag ju redan varit på ett OS. Att fortsätta i fyra år till skulle kräva en rejäl satsning. Jag börjar bli lite äldre, jag blir 28 i år, och det är mycket runtomkring som offras på grund av idrotten. Var det verkligen värt att lägga ner all tid?

Angelica tog ett par månaders paus från vikterna för att återhämta sig och fundera.

 

Mossebergs Atletklubb ligger i källaren till ett lägenhetshus högst upp på Guldheds­bergen i Göteborg. Man får huka sig under en balkong när man går ner för källartrappan, sedan behövs en egen nyckel för att ta sig in genom ­dörren. Efter det får man glänta försiktigt på nästa dörr till dess att någon ropar »okej«, då vet man att man inte slår till någon som står med hundra kilo över huvudet.

Inne i lokalen tränar den här tisdags­kvällen tre män och tre ­kvinnor. Alla under överinseende av tränaren Staffan Bergqvist. En lyftarbänk täcks av ett matt dammlager, väggarna är svartslitna och taket fullt av stickhål. Dunkandet och klonkandet från tunga skivstänger som släpps ner i marken ekar upp mot missnöjda lägenhets­ägare.

Fler lyftare släntrar in och den lilla lokalen fylls av muskler och tjöt. Lika självklart som medlemmarna retar varandra respekterar de varandras lyft. Det krävs en väloljad koreografi när de ska turas om att lyfta på de två stationerna. De lägger sina skivstänger på rad, lånar ut vikterna till varandra och väntar sedan bredvid mattan på sin tur.

På väggarna hänger mest svartvita bilder på Arnold ­Schwarzenegger och lokala manliga talanger, men också en stor färgbild där Angelica står med stången på raka armar och ler framför OS-ringarna. Snett framför den nöter den verkliga Angelica på sina stötar.

När hon slängt ner sin stång i golvet börjar hon inte direkt att snacka, som de andra. Hon går först koncentrerat till sin träningsdagbok och noterar lyftet, sedan skojar hon lite med de andra innan hon sätter sig något avsides och slår på lårmusklerna. När tyngderna gått över 100-kilosstrecket går hon en runda in i det gemensamma omklädnings­rummet innan hon närmar sig stången. Alla tystnar och ser på Angelica när hon slår in magnesium i händerna, ­ställer sig ett par meter bakom stången, ler, stampar i golvet och går fram och sätter sig på huk. Redan när hon rycker till från golvet ropar en kille: »Perfect!« Snabbt ­lägger hon stången på bröstet, hoppar lågt och häver upp den på raka armar.

»Så jävla lätt«, ropar samma kille.

Det spänner till i huden runt ögonen och ­Angelica rynkar på näsan. Hon skrattar till när hon släpper stången. 110 kilo dunsar i ­marken.

Staffan spelar in ­lyftet med den Ipad han fick i julklapp av medlemmarna. I  en app kan han följa lyftets linje och se hur snabbt lyftet går. Angelica har tvärt­emot de flesta lyftare en tendens att lyfta för snabbt, för explosivt.

De resonerar om hennes senaste stötar. Smidigheten finns där, men det handlar om att finslipa tekniken in i minsta detalj. ­Angelica måste få tyngden jämnt fördelad över fötterna, få upp stången i en så rak linje som möjligt, tajma händerna och fötterna vid det lilla ­hoppet. Det är de sakerna, lika mycket som muskelstyrka, som Angelica nöter när hon fyra timmar om dagen, sex dagar i  veckan, lyfter nere i den dammiga källar­lokalen.

– Ibland är det såklart frustrerande, för det är samma saker jag har problem med nu som när jag började. Jag går lätt upp på tå, jag använder ryggen istället för benen i början av lyftet och jag tar i 100 procent direkt från golvet. När jag går upp på podiet måste jag, tvärtemot alla andra, lugna ner mig, inte peppa upp mig. Men sätter jag tekniken, då kommer det att göra jätte­stor skillnad. Det är där det finns kapacitet att förändra.

Angelica har beslutat sig för att satsa mot nästa OS. De andra ­planerna för livet kan faktiskt vänta, tyngdlyftningen är nu eller aldrig. Det är trots allt vad hon älskar att göra, och hon är gärna en del av sportens för­ändringsarbete. I april ­siktar hon på att vinna EM-guld. I så fall ytter­ligare en bedrift som gör henne historisk.