Björn Runge

Efter en rad uppmärksammade branschbråk och havererade filmprojekt drog sig Björn Runge tillbaka till ett hus i skogen för att »återuppfinna sig själv«. Filter frågade den roman­debuterande regissören om han skäms.

Då hade han gjort det igen. Under rubriken »Björn Runges film om Afghanistan läggs ner« kunde Aftonbladet i våras berätta att storfilmen Mission 1325, med Josephine Bornebusch och David Dencik i huvudrollerna, fallit samman mitt under pågående inspelning. Filmen handlade om Sveriges militära inblandning i Afghanistan och Runge hade ägnat över ett år åt förberedande arbete, men nu sade han att filmen »aldrig kommer att visas på en svensk biograf«. Enligt honom berodde haveriet på producenterna och finansiärerna. De förra hade brustit i ansvar när det gällde att ordna »en fysisk och konkret ram åt det arbete som krävs för att få liv i ett manuskript«, de senare ägnade sig åt en »manushysteri« som han inte trodde på.

I anslutning till artikeln publicerade Aftonbladet en lista över de avhopp och bråk som kantat de produktioner som den flerfaldigt Guldbaggebelönade regissören varit inblandad i de senaste åren. Mest omskriven var filmatiseringen av Marianne Fredrikssons Simon och ekarna, som Björn Runge lämnade tre år in i arbetsprocessen. I efterspelet anklagade han producenterna för att ha försökt att ta över hans arbete. De svarade med att skylla på honom.

Den här gången kommenterade Björn Runge Aftonbladets artikel på sin egen hemsida. »Jag häpnar över rollen som Aftonbladet vill tilldela mig: Bråkstaken. Sanningen är att jag är alldeles för timid och inställsam.«

Annons

Och konflikterna fortsatte. När det stod klart att Mission 1325 inte skulle bli någon film försökte Björn Runge omvandla projektet till en miniserie för Sveriges Television. Även där tog det stopp. I en ny intervju i Aftonbladet berättade regissören att det hela »ändade i ett kontraktshaveri som går till historien i sin klantighet«, och sade att det krävdes en »utvecklad mental masochism« för att arbeta i Filmsverige. På sin hemsida förkunnade han slutligen: »Jag abdikerar från den lilla gryta som utgör svensk filmbransch.«

Han skulle »uppfinna sig själv igen« och hitta nya vägar att göra verklighet av sina idéer, bortom de traditionella institutionerna. Till dess tänkte han satsa på litteraturen och teatern. Han planerade att regissera flera uppsättningar på Göteborgs och Stockholms stadsteatrar, och hans debutroman – som han jobbat med de senaste fyra åren – skulle bearbetas och släppas till hösten.

Plötsligt slutade de tidigare så regelbundna mejlen från kollegor och branschfolk att komma. Telefonsamtalen från människor han räknat som vänner uteblev.

Hade han slutligen gjort sig omöjlig att samarbeta med? Var Björn Runge helt enkelt just den bråkstake han utmålats som?

 

I slutet av en smal, gropig grusväg tre mil norr om Göteborg ligger en gammal byskola från 1924. När Björn och hans fru Lena köpte den var den fallfärdig – nu byggs den om till »studio, skrivplats, lager och arkiv«. Än återstår mycket arbete: nylagt kakel och nyslipade golv samsas med fuktskadade takbjälkar och flagnande väggar. Överallt står kartonger fyllda med böcker och filmrullar. Själv kallar regissören huset för datjan, efter det ryska ordet för sommarbostad. Här har han skrivit stora delar av sin kommande roman, Det allra enklaste.

– Här ute känns det som att tiden expanderar, säger han. Den går långsammare, och jag kan dra hela andetag.

Björn Runge pratar mycket om andningen. Hur filmbranschen i backspegeln framstår som »flämtningar«, medan teatern och litteraturen är »djupare, tyngre andetag«.

– När jag tog mig in i romanskrivandet var det som att jag upptäckte ett nytt sätt att förhålla mig till berättandet. Jag upplevde en lättnad. Nu ska även Mission 1325 bli en bok. Det är som min förläggare sa: »Det måste ju kosta hur mycket som helst att gestalta Afghanistan, men att skriva om det kostar i princip ingenting.«

Björn Runge tar fram sin laptop och klickar igång en film. Det är det enda rörliga material som återstår av hans Afghanistanprojekt. Flera timmars inspelning ihopklippt till ett sju minuter långt smakprov. I filmen syns samma hus som vi nu befinner oss i, ett renoveringsprojekt som Josephine Bornebusch och Magnus Kreppers rollkaraktärer arbetar på medan Bornebusch förbereder sig för att åka till Afghanistan. De pratar om att skaffa barn, om framtiden, samtidigt som Bornebusch genomgår stridsträning och planerar sin egen begravning. Jag frågar Björn vad han känner när han ser materialet.

– Jag kan bli ledsen, för jag vet att Bornebusch hade gjort en kanonroll. Hon hade fått spela ut hela känsloregistret. Men när vi satte på henne uniform och sminkade ner henne fick vi höra från finansiärerna: »Hon ser ju alldaglig ut.« Så besviket! Som om vi skulle ha nyttjat någon glamour från Solsidan. Det här var ju raka motsatsen. Vad hade de väntat sig? Då är man inne och diskuterar – inte vad flera miljarder i skattepengar har gått till nere i Afghanistan, utan utseendet på en av skådespelarna, som dessutom är lysande bra. Du fattar nivån i filmbranschen! Den är ganska ynklig.

Fanns det en dålig förståelse för vilken sorts film du ville göra?

– Jag formulerade en metod som sa att det skulle vara dokumentär fiktion. Det händer så mycket nere i Afghanistan, så jag ville låta verkligheten påverka. Det innebär att man aldrig kommer att få se ett fullständigt manus. Vi skulle arbeta på samma sätt som om det vore en dokumentärfilm, men iscensätta handlingen. Det var alla överens om först, men när det kom till kritan så satt finansiärerna och sa: »När får vi se det färdiga manuset? Vi kan inte bedöma det annars.« Men hur bedömer ni dokumentärfilmer då? »Där vet vi att det finns en vit fläck som vi inte vet någonting om.« Det är därför svensk dokumentärfilm varit så bra de senaste åren: Det är i den vita fläcken det händer. Men när det gäller spelfilm försöker man ha någon sorts hundraprocentig kontroll som gjorde att jag började tappa lusten.

Men det måste väl ändå finnas något konkret? En början, en mitt och ett slut.

– Vi hade ett väldigt tydligt skelett, ett 120-sidigt manus med dialog och utförlig beskrivning. Vi skulle göra före, under och efter Afghanistan med en kvinnlig officer i huvudrollen. Känslan före, att man kan göra skillnad. Tiden i Afghanistan, om ett uppdrag där militären hittar två flickor som rymt från arrangerade äktenskap och där huvudpersonen dör i slutet av sin tjänstgöring, hennes hjärta stannar under tre minuter. Sedan transporteras hon hem och vaknar i Sverige till ett liv som känns som på en annan planet.

Annons

Det räckte inte?

– Nej. På ett av de sista mötena vi hade, med en av konsulenterna på Svenska Filminstitutet som ger produktionsstöd, fick jag höra att det hade varit mycket enklare om jag varit kvinna. Då kände jag att nu räcker det med förödmjukelse. Att lägga ner så mycket tid och ha så mycket på fötterna, att närma sig en film som i bästa fall kunnat bli både emotionellt och intellektuellt berörande – och ändå sitter man och pratar kön till slut.

Men har inte könskvotering sina poänger?

– Jag har ingenting emot ambitionen som man har, men när jag fick den slängd i ansiktet som ett argument kände jag bara: »Det räcker nu, jag får syssla med något annat.«

Även på teatrarna har man ju den typen av system.

– Anna Takanen på Göteborgs stadsteater har aldrig pratat kön med mig. Hon kommer inte till mig och säger: »Synd att du inte är kvinna.« De tänker på sådant redan när de beställer. Men på Filminstitutet …

När började det gå utför med filmen?

– För mig är det alltid viktigt att prata kring innehållet, och associera. De samtalen förde jag framförallt med scenografen Peter Lundqvist. Men under förproduktionen blev han allvarligt sjuk, det visade sig att han hade cancer, och han avled i oktober 2012. För mig var det en chock på många plan. En vän och kollega dog – och när Peter var borta upphörde det viktiga samtalet. Med min producent förde jag inte några samtal, och om inte de finns så räcker det med väldigt lite för att projektet ska dö.

Vad var det då som fick projektet att dö?

– Under hela hösten gick det mot inspelning, men i december tog alla förberedelsepengarna slut. I januari var jag och min producent på ett möte på Filminstitutet. Vi hade ansökt om produktionsstöd på åtta miljoner kronor, det är uträknat i förhållande till den totala budgeten. Vi hade ett jättebra möte där konsulenten sa: »Om jag ger er pengarna, ordnar ni fram resten av budgeten till mars–april?« Och min producent sa ja. Men när vi kom ut från kontoret sa hon att hon inte hade pengarna, och föreslog att vi skulle byta ut skådespelarna och skjuta projektet på framtiden. Hon hade alltså ljugit för konsulenten och för mig, så jag tappade allt förtroende för henne. Och i det ögonblicket kände jag för att döda projektet, vilket jag också gjorde. Min producent var också min vän, så det var inte bara en film som lades ner, det var en vänskap som tog slut.

»Jag började nog provocera, och då tror jag att de blev rädda. Att här får de in någon som kan tända eld på hela TV-huset.«

Björn Runge har levt ett kringflackande liv. Han säger själv att han är »koncipierad i ett garage i Köping, född i Uddevalla, har Lysekil som hemfödelseort och är döpt i Arboga«. Därefter bodde familjen i Huddinge och Trångsund, innan de 1963 flyttade till Lindome utanför Göteborg. Då hade Björn inte ens fyllt två. Hans mamma arbetade som apotekstekniker, hans pappa som försäljare. Pappan, som tidigare hade jobbat som fartygs-telegrafist, var rastlös, och familjen flyttade ständigt till nya adresser. Ofta när det var jullov, så att Björn och hans lillebror kunde börja i en ny skola lagom till vårterminen.

I hemmet kom och gick en salig blandning människor: släkten bestod av allt från ishavsfiskare och småhandlare till läkare och asfaltsläggare.

– Det har gjort att jag inte har några problem att umgås med olika slags människor, men jag har väldigt svårt med tillhörigheten, säger han. Jag känner mig inte hemma någonstans.

När Björn skulle börja gymnasiet sökte han in till Södra Latin i Malmö där han kom in på den naturvetenskapliga linjen, men redan efter ett par månader hoppade han av.

Annons

– Jag var inte lämpad, det var alla överens om efter ett tag. Jag kom från en studieovan miljö och lärde mig aldrig att tillgodogöra mig kunskap på något sätt som gav resultat i skolbetygen.

Våren 1977 var Björn 16 år gammal och arbetslös. Han hoppade på en dramakurs för arbetslösa ungdomar där ett av momenten gick ut på att en elev skulle styra de andra kursdeltagarnas rörelser. När Björn tilldelades uppgiften kände han direkt att han njöt av att regissera de andra. Han beskriver det som en »märklig och avgörande erfarenhet av förhöjd livskänsla«.

– Det har regin alltid inneburit för mig. Som att lyfta ut ett stycke tid och bearbeta och förädla det till något som ligger nära min uppfattning om tillvaron. Den upplevelsen var så stark att jag än i dag inte anser mig kunna ta betalt för att regissera. Jag kan ta betalt för allt runtomkring: möten, väntan, förberedelser, transporter. Men aldrig för regin.

Efter lumpen flyttade Björn till Stockholm för att plugga filmvetenskap innan han sökte jobb som statist på Roy Anderssons produktionsbolag Studio 24. Produktionsledaren som tog emot honom gav honom istället jobb som rekvisitör för en reklamfilm, och inom kort började han även skriva manus och regissera kortfilmer på egen hand. Roy Andersson berömde Björn för hans öga för detaljer och för »det groteska i tillvaron«. 1987 kom Björn Runge in på Dramatiska institutets regilinje.

– Dramatiska institutet var Studio 24:s motsats. Det mest intressanta som hände var väl att Ingmar Bergman kom dit som handledare och försökte få mig att sluta röka cigariller … Jag vet inte vad jag lärde mig där. Att överleva i en medioker miljö kanske. Jag gick där i tre år men har inte sett om min slutfilm på nästan 25 år.

Björn Runges genombrott kom strax efter examen. Greger Olsson köper en bil, om en man som köper en bil istället för en barnvagn, belönades först med Nordiska kortfilmspriset och valdes sedan ut av den finske regissören Aki Kaurismäki som förfilm till Flickan från tändsticksfabriken. Fyra år senare fick Björn Runges första långfilm Harry och Sonja ett svalt mottagande och dödförklarades av distributören redan innan premiären. De efterföljande Vulkanmannen och Raymond – sju resor värre blev sina års minst sedda filmer. Han fick ändå i uppdrag av SVT att skriva en TV-serie, och Anderssons älskarinna blev en stor publikframgång. Han började arbeta på en ny långfilm, men efter de tidigare publikflopparna var misstron mot honom stor.

– Redan då pratade folk om att det skulle vara min sista film, fastän jag bara var 42 år.

Den nya filmen hette Om jag vänder mig om och var den första delen i en tänkt »befrielsetrilogi«. Berättelsen, som väver ihop tre olika familjers liv, möttes av stående ovationer vid första visningen och fick genomgående höga betyg av kritikerna.

– Den filmen är den viktiga förändringen i mitt yrkesliv, säger Björn Runge. Den blev min livräddningsboj.

Vid Guldbaggegalan 2003 haglade utmärkelserna. Björn Runge vann pris för bästa manus och regi, skådespelarna Ann Petrén och Ingvar Hirdwall för bästa kvinnliga huvudroll respektive manliga biroll. På Berlins filmfestival belönades Om jag vänder mig om med en Silverbjörn och Blå ängeln för bästa europeiska film. Trilogins fortsättning, Mun mot mun, fick ett lika starkt mottagande och nominerades till guldbaggar i sju kategorier.

Året därpå debuterade Björn Runge på de stora teaterscenerna, samtidigt som han påbörjade arbetet med sin nästa film: storsatsningen Simon och ekarna, med utländska finansiärer och stor budget.

Men efter tre års arbete hoppade han alltså av. »Mitt rykte som foglig och medgörlig regissör får sig nog en törn«, sade han till Dagens Nyheter. »Men mitt rykte bland skådespelare och teammedlemmar hoppas jag växer på så sätt att de vet om att jag aldrig, under inga omständigheter, skulle gå in i ett arbete som förminskar mig och de medverkande.«

Istället satte han upp ytterligare föreställningar på teatern och färdigställde familjedramat Happy End, den sista delen i befrielsetrilogin. Och så kom Mission 1325.

 

Enligt Björn Runge gick det till så här när han tog projektet till SVT. Han lämnade in ett 80-sidigt programförslag om en miniserie på tre entimmesavsnitt och visade det färdiga smakprovet, varpå SVT:s programchef för Drama, Mette Friberg, blev så intresserad att hon frågade: »När kan vi ha premiär?« Sedan bad han om resurser för att kunna fortsätta sin research – främst ville han intervjua militärer och människor nära den svenska styrkan i Afghanistan.

– De sa: »Du får en månad, du får lite pengar, du får låna våra researchers och sedan lämnar du in ett nytt programförslag.« Då var jag väldigt glad. Men sedan när vi började prata om de praktiska sakerna …

Vad hände då?

– Det kom ett kontraktsförslag där det stod att jag skulle betala varenda resa själv. Lönen hade de gjort om till företagsersättning rakt av, utan att lägga på moms eller sociala avgifter. Det var som att jag skulle få halv lön. Och det värsta var att jag skulle förlora alla rättigheterna till det jag lämnade in. Men om jag redan har 15 månaders arbete i ryggen, och de tar över rättigheterna i utbyte mot en halv månadslön … Det existerar inte. Jag är traumatiserad av alla andra dåliga kontrakt jag skrivit i mitt liv. Så jag sa till producenten att jag är frilans, det kanske du aldrig har varit. Du kanske har haft fast anställning och kunnat gå till tandläkaren varje månad, men inte jag. Det är en kamp för brödfödan många gånger. Jag började nog provocera, och då tror jag att de blev rädda. Att här får de in någon som kan tända eld på hela TV-huset.

Var det rätt reaktion att bli så upprörd?

– När jag jobbade med Anderssons älskarinna på SVT hade jag en producent med 30 års erfarenhet som hela tiden skyddade mig och det jag ville berätta. Hon sa: »Får han inte göra det här och det här, så kommer jag inte att vara producent.« Nu hade de kunnat ta över alla rättigheterna till ett för mig väldigt viktigt projekt, för i princip 22 000 kronor. Det är inte bara oförskämt, det är genant. Så därför var det bra att det inte blev något.

Du hoppade av Simon och ekarna, dödade Mission 1325 och nu det här kontraktsbråket med SVT. Är du jobbig att ha och göra med?

– På Simon och ekarna var det första löneförslaget jag fick som en örfil. Då löneförhandlade vi i ett år. Så kände jag mig jobbig? Ja, det gjorde jag. Men efteråt kände jag ändå att det fanns en acceptans. Och på teatrarna hör de av sig och säger: »Jag finns till för att du ska kunna jobba. Jag har förtroende för dig, och då ska vi hitta något som passar dig.« Och det har blivit Nattvarden av Lars Norén i Stockholm och En handelsresandes död i Göteborg. Jag känner mig inte jobbig i rätt sammanhang.

Mette Friberg på SVT beskriver kontakten med Björn Runge som »till en början väldigt bra, så småningom inte fullt så bra«.

– Delar i kontraktet blev fel och byggde på ett missförstånd mellan en projektledare och en förhandlare, säger Friberg. Det får vi ta på oss. Tyvärr upptäcktes felet först när kontraktsförslaget redan skickats. Detta sammanföll även med att projektledaren insjuknat och dröjt med att besvara Björns minst sagt upprörda mejl. När vi fick kontakt med Björn förklarade vi vårt olyckliga misstag och bad om ursäkt. Vi sa att han naturligtvis skulle få den ersättning vi kommit överens om.

Enligt Friberg skulle inte det material som Björn Runge skapat tidigare ha omfattats av kontraktet. Hon säger att Björn Runge var nöjd med det, men att han ansåg att det tidigare missförståndet inte gick att reparera.

– Han avbröt samarbetet. Det var en fredag i april, men under helgen fortsatte Björn att skicka mejl. Och på söndagen var tonläget i mejlen mjukare. På kvällen ville han återuppta samarbetet. Efter att ha diskuterat Björns lindrigt uttryckt opolerade förhandlingsteknik fattade jag beslutet att vi skulle smälta upplevelserna och skjuta allt på framtiden. Det var uppenbarligen inget som passade Björn Runge, och sedan följde en ocean av välformulerad besvikelse i mejlform.

På frågan om det ligger något i Björn Runges uttalande om att de var rädda för att han skulle »tända eld på hela TV-huset« svarar hon:

– Jag har samarbetat med många starka viljor, stora konstnärer och oförutsägbara temperament. Det tänker jag fortsätta med.

Björn Runge:

– Deras schabbel väckte liv i min överkänslighet gentemot branschen. Den stora smärtan är att filmen inte blev av. SVT fick mig bara att ta det sista beslutet. Jag blev faktiskt genuint rädd för den typen av okunskap och insåg att vi lever i fullständigt skilda världar.

Ann Petrén, som samarbetat med Björn Runge i många film- och teaterproduktioner, och som även skulle ha varit med i Mission 1325, framhåller just Björn Runges starka vilja som en av hans viktigare egenskaper.

– Jag tycker att han är exceptionell i sin konstnärliga integritet, säger hon. Han fattar obekväma beslut ibland, eftersom han försöker vara sann mot vad han vill använda sitt konstnärskap till. Det finns en rädsla för projekt som inte följer den vanliga produktionsformen, och det finns en feghet hos dem som ska besluta om vilka filmer som får stöd. Det har Björn fått ta smällar för.

På frågan om Björn Runge är besvärlig svarar Petrén:

– Du och jag är också besvärliga ibland. Det är en ointressant fråga, egentligen. Vill man något annat än de som bestämmer är det klart att man uppfattas som besvärlig. På Mission 1325 fick Björn inte kontroll över manuset, på Simon och ekarna hade han tyska producenter som lade sig i handlingen. Det är absurt. Bara för att man ska försöka tillfredsställa någon diffus marknad. Han är en av våra största filmregissörer, han borde få göra vad han vill.

När jag ställer samma fråga till Björns fru Lena, som också klipper merparten av hans filmer, blir svaret:

– Björn är en människa som vill förändra, och när man vill förändra riskerar man sin tillhörighet. Det kan te sig obekvämt för andra: »Där är en jobbig jävel som vill något annat.« Då är det väldigt plumpt av media att lägga något epitet av persona non grata på honom. I Danmark ser man regissörer som vågar problematisera som en tillgång. Här blir man rädd för dem.

Av samma skäl ser Björn Runge själv inte längre några vägar genom de traditionella kanalerna.

– De regissörer som jag respekterar, som Roy Andersson eller Ruben Östlund, de äger sina egna produktionsbolag. De kan ta in pengar och sedan kan de vara i sin egen metod, som är mycket friare. Det är det som gör att de överlever. Roy har byggt upp enorma kontakter med utlandet – i värsta fall gör han en reklamfilm för McDonald’s – och samtidigt gör han sina extremt märkliga filmer.

Varför gör du inte samma sak?

– Det är det jag måste landa i. Jag kommer ju från det hållet själv, jag jobbade på Studio 24, så det är väldigt konstigt att jag gled in i den här traditionella världen istället. Jag måste uppfinna mig själv från ett helt annat håll, och därför var jag också tvungen att döda mig själv.

Men tycker inte alla att du är för jobbig att ha att göra med nu?

– I vissa kretsar, säkert. Man får vänta tills vissa personer har försvunnit, helt enkelt. Det kan gå ganska snabbt: alla som beslutade om filmproduktion när jag började med film är borta. De som var med på 90-talet är också borta. Finansiärerna är sällan så långlivade som vi regissörer är. Anna Serner, VD:n för Svenska Filminstitutet, hon kommer snart att få något annat jobb, hon kanske börjar jobba som generaldirektör på Tullverket eller något sådant. Hon är ingen Harry Schein direkt.

Nu när du dödat dig själv finns det också människor som slutat höra av sig.

– Ann Petrén hörde av sig, och Peter Birro hörde av sig med ett manus. Det blev jag väldigt rörd av. Men framförallt tycker jag att teatern har varit väldigt bra – Anna Takanen i Göteborg och Benny Fredriksson i Stockholm – i sin lojalitet. Jag trodde i och för sig att det fanns ett antal andra människor som skulle höra av sig, för att kolla läget och så. Men dem har det varit tyst ifrån. Jag tror att vissa uppehöll ett umgänge kring möjligheten att göra ett arbete ihop, att jag skulle vara bra för dem. Det är nog bra att allt det kommer fram, så att man slipper blanda ihop saker och ting.

På din blogg skrev du att du upplevt en »konstant frustration sedan 80-talet kring hur  ett filmprojekt ska konkretiseras«.

– Jag tror att vissa personers envishet, tålamod och överlevnadsinstinkt är mer avgörande för att det finns bra filmer i det här landet än att det finns en struktur som främjar bra film. När jag kontaktar min redaktör eller mina litterära agenter, då hör de av sig direkt. Kontaktar du folk inom filmbranschen ska du vara glad om du får svar samma vecka. Hälften av gångerna får du inte svar överhuvudtaget. Vi ska försöka gestalta någon sorts intimitet framför kameran, men bakom kameran är det extremt cyniskt.

Är du bitter över att det har blivit som det har blivit?

– När jag tänker på Josephine Bornebusch, när jag ser smakprovet och tänker på TV-serien och känner att fan, jag kommer inte att få jobba med henne. Däri kan det ligga en sorg. I avidentifikationen med regissörsyrket uppstod en vilsenhet –  vem fan är jag? Det är som för en alkoholist: »Vem är jag när jag inte dricker?« Det kan jag känna nu: Vem är jag när jag inte är filmregissör? Det har varit min starkaste identitet. Jag har upplevt hela spektrumet, från totala nederlag till oväntade succéer.

Självsäker. »Jag vet om att jag är en av de bästa personinstruktörerna i världen, och jag vet hur man gör en bra film. Det är trist att ge upp den kunskapen när det finns så många som inte har en aning om det, som ändå fortsätter med gott självförtroende.«

Romanen Det allra enklaste är en släkthistoria som utspelar sig under flera tidsperioder. Berättelsen börjar vintern 1941, ur den tioårige Allans perspektiv. Den fortsätter i juli 1974 när Allan har en trettonårig son vid namn Vincent och rör sig sedan vidare till nutid, då Vincent söker efter sin försvunna far. Berättelsen avslutas i framtiden, våren 2041, då ur Vincents dotter Ninas perspektiv. När Björn Runge försöker sammanfatta boken kallar han den för »en tavla över svekets anatomi«.

– Den började i ett filmmanus som handlade om en massa barndomsupplevelser jag hade, säger Björn Runge. Det fick bra respons från Filminstitutet, på den tiden var Niklas Rådström filmkonsulent – det var en person som visste vad processen handlade om! Först ville jag inte göra manuset till film, jag kände att det låg för nära, det var för svårt och personligt. Men när jag satte mig ner med det efter Simon och ekarna såg jag att det fanns ett par fina situationer, och utifrån dem började jag formulera mig.

Hur är det att syssla med skrivande istället för med film?

– Den där suggestionen, att iscensätta något i läsarens huvud, känns jävligt upphetsande. När jag tänker att jag på film hade behövt leta upp det där huset, barnen, grannarna, pengarna – iscensätta det som redan är skrivet i boken – då kan jag bli helt matt. Det finns en enkelhet inom litteraturen. Om jag säger att jag vill sitta och skriva i tre, fyra dagar till, då drabbar det inte en massa människor. Det finns inga ekonomiska konsekvenser. Det tycker jag är jätteskönt. Min redaktör Leif Eriksson sa till mig: »Det viktigaste är att du tror på din egen text. Jag har massor med åsikter, men i slutändan handlar det om vad du tycker själv.« I filmbranschen kan du hamna i ett läge där det du tycker själv är borta. Inom litteraturen kan du hålla din vilja mycket mer stringent.

Men när det har gått snett – har det verkligen alltid varit andras fel?

– Till slut hamnar man i självrannsakan också, hur delaktig är jag i det här? Det är klart att det inte bara är alla andra det är fel på. Mitt sätt att kommunicera är också en del i det. Så jag försöker vara väldigt tydlig mot folk nu. Jag jobbade med en dansk regiassistent på Happy End som brukade säga att gissningar är alla haveriers moder. Det gillar jag som fan alltså.

Finns det något du skäms över att du har gjort?

– För några år sedan blev jag så upprörd att jag skrev ett brev till en teaterrecensent på Dagens Nyheter, i den franske författaren Louis-Ferdinand Célines anda dessutom. Jag läste mycket av honom då, och han kunde verkligen skälla ut folk. Det skäms jag över i dag, och jag skrev ett nytt brev där jag bad om ursäkt. Jag försöker verkligen lära mig att man inte ska ta saker för personligt. Om jag lagt ner mycket tid på ett projekt kan jag bli djupt sårad – och i den där sårade känslan väldigt aggressiv. Det försöker jag helt enkelt lugna ner. Ingmar Bergman hade väl en svart bok med alla människor han föraktade från djupet av sitt hjärta.

Har du en sådan bok?

– Jag har haft en, men släppte den efter ett tag. Man får bara inse att man inte är här för att odla mörker, utan för att ta tillvara privilegiet att vara i ljuset. Efter att jag skrev det där brevet till DN så har det inte varit en intervju. Vi fick en jättebra recension på Happy End, men inte en intervju. Som en pestsmittad. Det får väl vara mitt straff för min dumhet.

Tror du att det finns några förväntningar på ditt författarskap?

– Det kan nog finnas en hel del skepsis. För mig har skrivandet varit tålamodsprövande och bjudit på monumentalt motstånd. Men jag upplever ändå en lätthet över mitt val. Jag tror att saker och omständigheter har tvingat mig att komma dithän jag är. Det var hit jag skulle: jag skulle bränna mig själv, jag skulle hamna i de här konflikterna. Även om jag en vacker dag närmar mig filmen igen, så blir det från ett annat perspektiv. Det viktigaste ligger fortfarande framför mig. Oavsett vad som händer med boken.

Så du kommer inte att skicka några arga brev till recensenter?

– Nej, nej. De har inte alls det värdet för mig längre. Nästa gång kommer jag och knackar på.