Den brinnande clownen

Det första Manne af Klintberg gör när han kommer in i Stenkullaskolans dragiga omklädningsrum är att plugga in sin röda vattenkokare i vägguttaget. Ingen har frågat om han vill ha kaffe. Manne vet att lärarna har mycket att göra, det är precis därför han har kokare och pulverkaffe med sig. Men ändå. Bemötandet gör honom bekymrad. De som inte frågar om han vill ha kaffe brukar inte heller fråga om han vill stanna och äta lunch.

Medan kaffevattnet kokar upp klär han om. Han hänger den nötta herdebaskern över en krok på väggen, lossar den handknutna flugan och tar av sig kavaj, skjorta och byxor. Med bara kalsonger på klickar han ut en rejäl klutt hårgelé som han masserar in i den silverfärgade kalufsen. Han ställer håret på ända med en kam, tillsätter några doser barnpuder och ryster huvudet så att det vita fördelas jämnt över det yviga krullet. Sedan häller han rykande vatten i sin mugg, stöter i snabbkaffe och rör om med en bläckpenna.

När Manne spänner på sig livremmen med de två prickiga skumgummikuddarna skrattar han högt; han tänker att han måste vara den enda mannen i Sverige som spänner på sig en leopardrumpa innan han börjar jobba. Så drar han på sig de ärtgröna manchesterbyxorna, den lika ärtgröna kavajen och skorna av storlek 52. Därefter slår han såpa i en kopparkittel och testblåser munstycket på ett märkligt hemmabygge – fem stora bubblor flyter ut i rummet. Till sist: ett ögonblick av koncentration. Som vanligt kommer han inte att få något gratis. Som vanligt är det en helt ny publik, en grupp sjuåringar som inte har en aning om vem som är Sveriges mest kända clown, som inte kan minnas någonting av alla de där åren då Clownen Manne underhöll hundratusentals TV-tittare vareviga tisdagseftermiddag.

Sorlet inne i gymnastiksalen lägger sig så fort clownen dyker upp vid ingången till scenen. Manne börjar med att gå rakt in i väggen. Förstaklassarna skrattar högt när han låtsas slå pannan i ribbstolen.