Eldprovet

Med elva restauranger på tre kontinenter byggde han upp ett internationellt krog­imperium på rekord­tid. Så kom finanskrisen – och Sveriges mest omskrivna kock fick byta expansionsplaner mot räddningsprogram. Filter punktmarkerade Marcus Samuelsson i Stockholm, Göteborg och New York för att se om Matsveriges guldgosse pallade trycket.

Alla krögare som öppnar en ny restaurang oroar sig under premiär­kvällen för att något oförutsett ska ske. Datorn med beställningar kan strula, diskarna kan få för mycket att göra, det kan bli stopp i toaletten. Men den här kvällen, när Aquavit Grill & Raw Bar öppnade på Norra Bantorget i Stockholm hade ­Marcus ­Samuelsson sett till att förutsättningarna var optimala.

Eftersom restaurangen var inrymd i – och drevs av – Clarion hotell var den redan från början en kugge i ett väl inoljat maskineri. Marcus hade dessutom själv lärt upp åtta av kockarna på syster­restaurangen i New York.

Gästerna var valda med stor omsorg. Micael B­indefeld hade skickat ut inbjudningar till kändisar och stora företag som kunde tänkas bli stamgäster. Vid borden satt också Sveriges mest inflytelserika matjournalister. Sammanlagt fyrtio gäster – precis lagom många för att köket skulle kunna prestera så bra som möjligt och för att den Gert Wingårdh-designade matsalens avskalade inredning med Arne Jacobsen-stolar och väggfotografier med New York-motiv skulle komma till sin fulla rätt.

Annons

Sedan Marcus Samuelsson blev köksmästare på Aquavit i New York hade han blivit landets internationellt mest framgångsrike kock och nu skulle han starta sin första restaurang i Sverige. På bloggar och i krönikor hade matskribenter talat om »årets hemvändare i mat-Sverige«.

Han gled runt mellan borden i en likadan marinblå kockrock som flera av gästerna sett honom i när de besökt Aquavit i New York. I hans sällskap var också hotellets matansvarige Mats-Erik Lidström, som med sin lite spattigt nervösa gång, bakåt­kammade hår och trevliga leende sprang runt och småpratade med gästerna som tuggade på oväntade kombinationer som ­hummer med nashipäron och avruga eller rökt lax med tandoori och getost.

Restaurangbesökarna tyckte att Marcus såg ut att ha full koll på läget när han hälsade och småpratade med den ena gästen efter den andra.

I själva verket hade han ovanligt svårt att slappna av. Att Aquavits invigning skulle gå bra var han säker på; det var något annat som oroade honom.

Ju längre kvällen led desto oftare gick han åt sidan och plockade fram sin mobiltelefon. I New York förberedde hans kollegor öppningen av den afrikanska restaurangen Merkato 55. Marcus hade investerat så mycket tid och känslor i den restaurangen att han inte kunde låta bli att gång på gång ringa och avkräva kollegorna i New York nya lägesrapporter.

 

Invigningskvällen i februari 2008 var bara ett av många exempel på att M­arcus Samuels­son stod på toppen av sin karriär. Den karriär som tog fart när han som 25-åring blev den yngste kocken någonsin att bli recenserad med tre stjärnor i New York Times. Därefter fick han mottaga den ena utmärkelsen efter den andra. 2003 fick han det prestigefyllda James Beard Award som »Best chef in New York City«, 2007 gav samma organisation hans The soul of a new cuisine priset för årets bästa inter­nationella kokbok.

Under andra halvan av 2000-talet överöstes Marcus av förslag på nya restauranger, böcker och köksredskapslinjer från stora företag och rika entreprenörer. Högkonjunkturen var så kraftig och hade pågått så länge att optimistiska förståsigpåare talade om en »perfect storm« och en superkonjunktur som i princip aldrig skulle ta slut. Bankerna lånade gärna ut pengar, särskilt till projekt som framgångs­maskinen Marcus Samuelsson var inblandad i.

I november 2007 startade han den lilla snabbmatsrestaurangen Street Food på T-centralen i Stockholm. Tanken var att den skulle bli del i en kedja, tillsammans med restauranger på Arlandas och Landvetters flygplatser.

Merkato 55 skulle egentligen ha slagit upp port­arna flera månader tidigare, men öppningen drog ut på tiden. I amerikanska tidningar ryktades det om att de inte fått något sprittillstånd. När restaurangen väl öppnade hade den höga hyran under halvåret då restaurangen stått stängd sedan länge spräckt budgeten.

Idén med Merkato 55 var på sitt sätt epok­görande. Manhattan hade aldrig haft en lyxrestaurang med afrikansk mat. Faktum var att en sådan restaurang inte funnits någonstans i väst­världen tidigare.

Marcus hade anlitats som konsult för att skapa konceptet och lagt ner hela sin själ i restaurangen. Det var han som kom på idén med afrikansk fine dining. Han reste och arbetade i flera år på att utforska afrikanska recept och råvaror. Hans lägenhet i Harlem var full av tavlor med afrikanska motiv som han hade målat, som ett sätt att bearbeta sina intryck och få inspiration till de afrikanska recept som han ut­arbetade tillsammans med sin fru Maya.

Marcus valde vilka tallrikar maten skulle serveras på. Han hängde upp fotografier som hans vänner tagit under gemensamma resor i Afrika. Namnet, Merkato, tog han från den största marknaden i Addis Abeba i hans eget födelseland Etiopien.

Ambitionerna var storslagna. Det skulle bli en stor och lyxig restaurang på Gansevoort Street mitt i Meat Packing District, en av New Yorks mest eftertraktade – och dyraste – adresser. Restaurangen var ett steg i att lära Manhattans inflytelserika restaurang­gäster om afrikansk kultur. De skulle servera rätter som doro wett eller kifto tartare från Etiopien, kidogo-tapas och venison sosaties från Sydafrika. Gästerna skulle uppmanas att på afrikanskt vis äta med händerna.

Samtidigt satte Marcus företag Townhouse Restau­rant Group igång arbetet med att starta ytterligare en rad restauranger: en fiskrestaurang i Chicago, ett kafé vid Columbus Circle i New York, hamburgerrestaurangen Marc Burger i Chicago och Los Angeles. Tanken var att Marc Burger, precis som Street Food, snart skulle växa till nya stora snabbmatskedjor. Dessutom öppnade Aquavit en filial i Tokyo.

Annons

När Aquavit i Stockholm och Merkato 55 öppnade såg Marcus och hans kollega Håkan Swahn, som han driver Townhouse med, små tecken på att konjunkturen började vända. Men bankerna var fortfarande villiga att låna ut pengar och det fanns ingen anledning att bromsa satsningarna.

Den 15 september kunde Marcus, precis som alla andra med en TV, se bilder av gråtande bank­tjänstemän som lämnade Lehman Brothers Wall Street-kontor med sin tillhörigheter nedslängda i små kartonger efter att banken ansökt om konkursskydd.

För de flesta TV-tittarna innebar bilderna att världsekonomin hade bromsat in. För Marcus ­Samuelsson innebar de betydligt mer konkreta bekymmer. Lehman Brothers var Aquavits största kund.

Plötsligt framstod det som svårt att komma på en sämre idé än att starta en restaurang. Bortsett då från att öppna sju stycken över hela världen som Marcus höll på att göra.

Konjunkturnedgångar slår alltid hårt mot restaurangbranschen. Särskilt känsliga är finkrogar som Aquavit och Merkato 55. Bland det första ett företag drar in på när intäkterna minskar är dyra representationsmiddagar. Även företag som går bra förlägger ofta bjudningarna till mindre exklusiva ställen. Det ser helt enkelt inte bra ut att unna sig lyx när andra tvingas spara.

I takt med att världens börser rasade och amerikanska storbanker och finansinstitut gick i konkurs ploppade Marcus Samuelssons nya restauranger upp på världskartan. Två månader efter att Marc Burger öppnat sin första restaurang och fisk­restaurangen C-House slagit upp portarna i Chicago kraschade sparbanken Washington Mutual samtidigt som de två största bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae togs över av den amerikanska staten. Samma dag som Aquavit öppnade i Tokyo föll världens börser, och riksbanker världen över sänkte räntorna i ett desperat försök att lätta på inflationstrycket.

Till råga på allt sågades Aquavit i Stockholm av Dagens Nyheter som gav restaurangen en etta i betyg och beskrev maten med ord som »småäcklig« och »vederstygglig«. Dagens Industri var något snällare men klagade också på maten och menade att restaurangen »inte har mycket mer än namnet gemensamt med den välkända lyxrestaurangen i New York«.

Samtidigt fick personalen på Street Food handskas med kunder som klagade på att det tog åtta minuter att få sin mat – alldeles för lång tid för att kallas snabbmat, särskilt när restaurangen låg bredvid Burger King och Pizza Hut.

Merkato 55 fick bara två av fem i betyg av New York Magazines recensent. Tre veckor efter att r­estaurangen öppnat blev ägarna så stressade över att de inte drog in tillräckligt med pengar att de byggde om loungen till ett dansgolv och började trycka in mer folk. Utan att berätta om sina planer för Marcus började de förvandla hans restaurang till en klubb. Marcus kunde inte stå för krogen längre. Fem månader efter att de öppnat avbröt han samarbetet.

Gränsöverskridare. I nästan allt Marcus gör strävar han efter att hitta ett nytt sätt att använda klassiska smaker. Aquavits ­klassiska »Gravlax club sandwich with guacamole« är ett exempel.

Marcus Samuelsson

Född: 1971 i Abrogadana, Etiopien.

Bor: Lägenhet i Harlem, New York, med sin fru, fotomodellen Maya Haile.

Karriär: Äger och driver företaget Townhouse tillsammans med Håkan Swahn. De driver för närvarande tio restauranger. Marcus har gjort TV-programmen Inner Chef på Discovery och Urban Cuisine på BETJ. Han har även skrivit fyra internationella kokböcker: Aquavit and the New Scandinavian Cuisine (2003), Streetfood (2004), En smakresa – A Journey of Tastes och Africa on My Mind (2006). Sedan 2005 är han adjungerad professor vid Restauranghögskolan i Umeå.

Övrigt: Hette Kassahun Tsegie tills han kom till Sverige som treåring.

Det är måndagskväll och på Manhattan skiner solen samtidigt som regnet öser ner. När de gula taxibilarna kör genom någon av vatten­pölarna på Madison Avenue skvätter de upp små regnbågar.

Annons

En efter en glider kostymklädda män in och ruskar av sina paraplyer i entrén till Morgan Library. De tas emot av uppassare i svart fluga och kostym som slussar in dem till biblioteket och de väntande champagneglasen.

Under det välvda mosaiktaket, där änglar och cupider sitter på små moln, dignar väggarna av läderinbundna böcker. Den som låter ögonen svepa över ryggarna finner snart rariteter som förstautgåvor av Lord Byron, Charles Dickens, Edgar Allan Poe, Mark Twain, Herman Melville samt tre Gutenbergbiblar och Mozarts signerade manuskript till Haffner-symfonin.

På marmorgolvet reser sig en muskulös Erosstaty och ett av få porträtt föreställande samlingens ursprunglige ägare, finansmannen JP Morgan, som sägs ha skämts så för sin flammiga hy att han undvek att bli fotograferad eller avmålad. Före sin död 1913 lät han resa den palatsliknande byggnaden mitt på Manhattan i anslutning till sin bostad för att där kunna förvara – och visa upp – sin imponerande samling av konst och böcker.

Nu för tiden används Morgan Library för exklusiva konferenser och middagar. Just den här kvällen har tidningen Wired bjudit in fyrtio företagsledare som de anser vara USA:s mest nytänkande till en seminariedag med namnet Disruptive by design, om hur det dåliga ekonomiska läget kan innebära kreativa möjligheter.

Sorlet tilltar medan värden, Wireds chefredaktör Chris Anderson – som blev världsberömd för sina böcker The Long Tail och Free – hälsar den ena gråhåriga VD:n efter den andra välkommen. Där är Vivek Kundra, som Barack Obama utsett till USA:s informationschef, Amazons VD Jeff Bezos, General Electrics VD Jeff Immelt och Elon Musk, chef för SpaceX som utvecklar Nasas nya rymdfärja.

I dörrposten vaggar Marcus Samuelsson på hälarna i sin marinblåa kockrock från Aquavit. De beiga chinosen slutar en centimeter ovanför hans sneakers och avslöjar att han som vanligt inte bär några strumpor. När modeföretaget Pradas VD får syn på honom rycker hans mungipor uppåt och han utbrister »Maar-cuuuuuus!« innan han flyger fram och ger honom en kram.

När cheferna satt sig klingar Wireds ansvarige utgivare Howard Mittman i glaset:

– I dag har vi talat om disruptive by design och att se saker från nya perspektiv. Kvällens kock, Marcus Samuelsson från Aquavit och Riingo har vunnit en mängd priser, bland dem James Beard Award; han har fått tre stjärnor i New York Times – men han har också brutit ny mark inom fine dining, framför allt som ambassadör för det afrikanska köket. Därför har vi bjudit in honom just i kväll. Han ska nu presentera kvällens meny.

Marcus slår ut med armarna.

– I dessa tider av recession kan det vara intressant att tänka på Afrika. Afrika är nämligen alltid i recession, men där är man ändå glad.

Publiken skrattar. Marcus vaggar fram och tillbaka och gestikulerar med händerna.

– Ni här inne lägger i snitt 15 procent av er inkomst på mat. I recession går den siffran kanske upp med fyra procent. I Afrika lägger man i genomsnitt 75 procent av sin inkomst på mat. I recession då priserna går upp blir det 80 procent.

Han tystnar en sekund och funderar över hur han ska fortsätta. Marcus brukar aldrig förbereda sina tal, men »vet ofta vad han vill säga« och improviserar utifrån det.

– Här i väst försöker vi vara så avslappnade som möjligt, dressa ner oss i sneakers och t-shirts, fortsätter han. Vi talar gärna om fun dining istället för fine dining. I Afrika försöker man istället göra allt så fint som det bara går. Jag brukar säga: Tänk om Afrika är fine dinings sista utpost? Den afrikanska maten har ännu inte etablerat sig här. Men om några år kommer vi att tala om berbere, ingera och doro wett, ord som ni kanske inte ens vet vad de betyder, på samma självklara sätt som vi i dag talar om sushi och sashimi. Jag hoppas att ni kommer att gilla maten och att ni kommer att berätta om den för era vänner, för ni har makten att förändra.

Efter att han presenterat menyn – hummersallad med matbananchips på en mangosambal, följt av en kaffeöverdragen tenderloinbiff med tamarindsås och gåsleverganacher och sydafrikanska bush tea-donuts med chokladsorbet – brakar applåderna loss. Marcus joggar omedelbart in i köket där personalen förbereder rätterna.

– Okay, what’s happening here? ropar han och börjar smaka av rätterna.  Han konstaterar att den mexikanska personalen misslyckats med hummer­rullarna men att tenderloin-stekarna och donutsen blivit »riktigt bra«.

Tillsammans med Jimmy Lappalainen, köksmästaren på Riingo, lägger de upp på tallrikarna. Tanken är att smakerna ska vara afrikanska men uppläggningen klassiskt fransk.

När alla rätter serverats och alla tallrikar åkt ut samlar Marcus ihop kökspersonalen för att gå in till middagssällskapet. Vissa av dem förstår inte engelska så Marcus och Jimmie talar spanska. Efter att ha visat upp personalen och tagit emot ytterligare en omgång applåder går han tillbaka in i köket, tar av sig kockrocken och sätter på sig sin blåa skräddarsydda kavaj. Amy, en blond kvinna från Wired, kommer för att tacka och ge honom en »gift bag« med ett signerat exemplar av Chris Andersons bok Free och de senaste två numrena av tidningen.

– Shit, vilken bra ryggsäck, säger Marcus när han kommit ut på gatan runt hörnet till femte avenyn och börjat promenerar uppåt Harlem. Den kan jag ha som träningsväska.

Det har slutat regna och luften är len och fuktig. Jag frågar vad han tror att hans meny och tal har för effekt på kvällens gäster.

– De är nyfikna människor. Och inflytelserika. Mitt mål är verkligen att föra fram den afrikanska maten och kulturen. Det var det jag ville med Merkato 55 också.

Marcus stannar till bredvid en bokförsäljare på trottoaren.

– Nu blev det inte så. Men det kommer fler chanser.

Helgen innan vi träffas har han precis läst i New York Times att hans före detta kollegor stängt restaurangen för att helt byta koncept och öppna en ny restaurang med namnet Le 55 på samma adress.

– Jag är glad att de tog bort namnet Merkato. En av de mest magiska platserna på jorden ska inte förknippas med folk som dansar på borden. Jag har en tumregel: du måste kunna ta dina föräldrar till ditt ställe utan att behöva säga: »Titta inte till vänster!« Jag ville inte sälja sprit till minderåriga. Jag representerade människorna som arbetade på marknaden i Addis, i Marrakech och i Stonetown. Jag ville inte dra deras budskap genom en massa drägg.

Korvfingrar. »I Etiopien upptäckte jag att de har en annan närhet till maten, både när de lagar och äter den. Sedan jag var där första gången äter och lagar jag oftare med händerna.«
Hotfull? »I tonåren märkte jag att jag istället började uppfattas som hotfull. När jag sökte jobb på McDonald’s och chefen sa ›vi hör av oss‹ såg jag att han menade ›glöm det grabben‹.«

Marcus Samuelssons vänner och familjemedlemmar är överens om att hans mest utmärkande drag är hans nästan maniska optimism och energi. När han talar om en maträtt kallar han den nästan alltid »sin absoluta favoriträtt«. Oavsett vilken rätt det är. Faktum är att vad han än berättar om – gubbarna som alltid sitter på gatan och spelar kort utanför hans lägenhet i Harlem, fotbollslaget FC Barcelona eller estetiskt filmvåld – så är det mesta »så jäkla fint«, »jättehärligt« eller »fantastiskt«.

Själv tycker han att han fungerar som bäst när han sprungit en mil och är lite lugnare i kroppen.

I dag kallar han upplevelserna under 2008 »spännande«, »lärorika« och »utvecklande«.

När vi stannar vid ett övergångsställe försöker jag säga att allt som hände 2008 ändå måste ha varit lite jobbigt. Han protesterar:

– Vi öppnade sju restauranger på ett år och sade »hello world«. Tajmingen var väl sådär. Men samtidigt: Om en vanlig kock från Sävedalen skulle få chansen att uppleva en av alla de grejer som vi gick igenom under ett år, skulle han tacka ja. Visst har jag reflekterat mycket över läget, men tvivel? No, no, jag jobbar inte så. Sånt händer. Särskilt för små företag som oss. Nu har vi tid att slipa koncepten istället för att stressa fram nya enheter. Jag har varit med så många år att om jag hade lyssnat på alla olyckskorpar skulle jag inte orka fortsätta. Jag tror ärligt talat att det är bra att vi hinner se över och tajta Street Food så att vi är helt redo när det blir aktuellt att utöka.

Han vinkar in en taxi för att åka den sista biten hem till lägenheten i Harlem.

– Ibland tror folk att man jobbar mot ett visst mål, och när man uppnår det kan man lägga av och lägga sig på stranden. Eller misslyckas. That’s not me. Jag kommer att laga mat tills jag är 75 oavsett vad som händer. Restaurangbranschen är såhär. Man blir mosad ibland och man måste gilla att vara lite »Lillen« Eklund.

 

Nästa gång vi träffas bjuder Marcus på et­iopisk lammgryta i sin lägenhet. Vi äter med händerna och skrapar upp såsen med ingerabröd. Marcus fru Maya köper teffmjölet som man gör brödet på hos en etiopisk kvinna i kvarteret. Det är svårt att hitta i vanliga livsmedelsbutiker.

Väggarna är fulla av tavlor som Marcus har målat. I en ram sitter flera fotografier. Två stycken av Marcus svenska föräldrar. Ett föreställer en svart man i stort skägg.

– Mamma och pappa försökte ofta berätta för mig och min syster Linda om hur vi kom till Sävedalen.

De berättade om deras f­attiga föräldrar på den etiopiska landsbygden som kämpade för att få maten att räcka till, om deras pappa som dog – förmodligen i kriget mot Eritrea, de visste inte säkert – och om deras mamma  som lämnade ifrån sig sina barn på ett flyktingläger i Addis Adeba innan hon avled i TBC.

Mamma Ann-Marie tyckte om att berätta hur hon, natten efter att hon kommit hem från flyg­platsen med de adopterade barnen, vaknade av att de stod och bultade på kylskåpsdörren. De hade sett att det fanns mat där.

Men Marcus och Linda ville inte bli påminda om att deras bakgrund skilde sig från skolkompisarnas. Det räckte att deras hud var mörkare och att de hade påhittade födelsedagar eftersom de inte visste när de var födda.

I treplansvillan i Göteborgsförorten Sävedalen fick Marcus och Linda en vanlig svensk medelklassuppväxt. På sommarloven flyttade de till sommarhuset i Smögen eller semestrade i Europa.

Marcus tar en klunk Heineken och torkar av sig om fingrarna som är kladdiga av lammgrytan.

– Det var den bästa tänkbara uppfostran. Men jag kunde också känna: »Fan, jag passar inte in i det här jävla rövhålet. Livet kan inte handla om att välja mellan om man ska ha en Lyle & Scott- eller Pringle-tröja.«

Hemma gillade han att laga mat med sin mormor Helga. Hon lärde honom att göra klassiska svenska inläggningar, sylt och köttbullar. Han trivdes i köket och fixade ett sommarjobb i gatuköket på Smögen. När sommaren var slut fortsatte han att extrajobba på olika restauranger. Han märkte att han mådde bra i det hetsiga tempot. Här var hans otåliga sprallighet en tillgång.

I skolan skällde lärarna på att Marcus inte kunde vara tyst och sitta still. Han var »ingen ligist, men ganska busig« och ville hellre ut och spela fotboll. Trots att han var smal och huvudet kortare än flera av sina klasskamrater var han en bra mittfältare och ställde tidigt in sig på att bli professionell fotbollsspelare.

– När jag började spela i Gais förändrades mycket. Helt plötsligt umgicks jag med juggar och chilenare. SKF- och Volvoarbetarnas kids. En helt ny värld öppnade sig.

Med lagkamraterna hängde han på kebaben vid Valand på Avenyn istället för ute i Sävedalens villa­trädgårdar. De drog upp och ner längs Avenyn om kvällarna.

– Vi åkte ut till Hisingen och kollade på fajter mellan alla smågäng. Men jag var alltid tvungen att hålla mig i skinnet eftersom jag hade ett jobb. Jag skulle ju upp på morgonen.

Efter hand slutade många av hans lagkamrater med fotbollen, men Marcus fortsatte. Med Gais juniorer mötte han flera spelare som sedan skulle ta sig vidare till landslag och utländska ligor: Kaj Eskelinen, Magnus Källander, Klas Ingesson och Håkan Mild.

– Jag vägde ju bara 45 kilo så det var rätt tungt att bli manglad av någon som Ingesson.

Efter att ha spelat med Gais juniorer flyttade han till BK Häcken. Så småningom fick han beskedet att han inte var tillräckligt bra för att flyttas upp i A-laget.

– Det var mitt livs största misslyckande, att satsa men inte lyckas gå hela vägen.

Istället bestämde Marcus sig för att bli kock och sökte in till restauranglinjen på Ester Mosessons gymnasium. Där irriterade han sig på att hans klasskamrater inte var tillräckligt ambitiösa. Många av dem »hade valt restauranglinjen bara för att slippa gå på Chalmers«.

– Jag hade så mycket rädsla i kroppen. En dålig banktjänsteman kan ändå ha en villa i Askim, men en dålig svart kock… no, no, no! Jag minns en dag när min syster kom hem i en cab. Det var nån dejt som skulle skjutsa henne. Själv var jag 17 år och åkte buss och visste att jag aldrig skulle kunna dejta mig till en cab. Jag ville bli bäst och fotbollen lärde mig att då måste man fortsätta jobba och nöta när de andra gått hem.

För folk som jobbade i Göteborgs restauranger när Marcus gick ut skolan ­kretsade allt kring Avenyn. Målet var att få jobba med Leif Mannerström och ­Christer Svantesson på Johanna eller Bel ­Avenue. Fick man inte det kunde man i alla fall hoppas på att få jobba i närheten. Marcus fick jobb i andra ändan av Avenyns restaurangstråk – på den sunkiga italienska krogen La Gondola.

– För mig var det fantastiskt. Hierarkin var stenhård, italienarna överst, sedan spanjorerna, sedan turkarna och sist svenskarna. Alla talade en sorts svensk patois, blattesvenska. Jag hade dåliga Michael Jackson-kläder med vita skor och discoskjortor.

– De tjocka italienarna satt och spelade kort. Rai Uno stod på i ett hörn. Personalmåltiderna var fantastiska. De smugglade in de finaste olivoljorna och ostarna från Italien.

Här smakade Marcus färsk basilika för första gången. Eftersom gästerna serverades tråkig överkokt pasta med gräddiga såser frågade Marcus varför de inte serverade samma mat till dem. De borde ju gilla det lika mycket som han, som heller aldrig ätit riktig italiensk mat förut.

– De skrockade bara stolt: »Nej, det här är för oss. Svennarna skulle ändå inte uppskatta det.« Så grymma.

En av kockarna såg snart att Marcus var ambitiös och tipsade en av sina vänner som jobbade hos Leif Mannerström och Christer Svantesson. Efter några månader fick Marcus jobb som fiskrensare på Bel Avenue.

– Då var jag inne. Det var dit Bruce Springsteen, Rolling Stones och kungafamiljen kom när de var i Göteborg.

I hans arbetsschema stod att han skulle jobba från klockan sex på morgonen till klockan två, men Marcus stannade kvar på eftermiddagar och k­vällar. Dels för att han trivdes, men också för att han var livrädd att fastna som fisk­rensare eller kock på någon av Avenyns taskiga syltor. Han ville bli som Leif och Christer. Snart gick han från andreman på fiskspisen till andre­man på köttspisen. Sedan försteman på fiskspisen innan han fick huvudansvar för köttspisen.

För att slippa lumpen fixade han ett jobb på en restaurang i Schweiz. Efter att sedan ha jobbat på restauranger i Österrike, USA och Portugal över­talade hans pappa honom att se till att få en gedigen kulinarisk utbildning. Det fick man bara i Frankrike. Marcus skrev jobbansökningar till 25 franska trestjärniga krogar. Han fick nej från 24. Men Georges Blanc kunde tänka sig att ta emot en ung svensk lärling för att sköta de minst prestigefyllda upp­gifterna, som att laga personalens mat.

Här fick han se råvaror han tidigare bara sett på burk, som gåslever och tryffel. Han fick också smaka på den hårda franska köks­jargongen där köksmästaren kunde kasta varma fiskar i ansiktet på honom innan sous-kocken argt frågade varför han var så smutsig.

– Många pallade inte och föll in i drogmissbruk. Kanske hade jag som blatte lättare att ta skit. Jag visste att det inte betydde något.

Marcus bet ihop, jobbade på och fyllde block efter block med recept, idéer och menyer.

När det var dags att åka tillbaka till Sverige skrev han nya jobbansökningar. Aquavit i New York svarade att de behövde en ny souschef. Trots att Marcus tvivlade över om det var rätt att lämna det kulinariska Frankrike för – som hans kökschef
sade – »le pays de l’hamburger« flyttade han till USA.

Pådrivare. En lördagsmorgon tar Marcus tunnelbanan till en plan på Lower East Side där andra invandrare från fotbollsländer spelar. Marcus hörs mest: »Keep it! You got time! I’m with you!«

Fem veckor efter att han börjat jobba föll A­quavits köksmästare ihop och dog. Hans hjärta hade stannat. Han hade inte ens fyllt 35.

Restaurangchefen Håkan Swahn visste inte vad han skulle göra. Ingen restaurang klarar sig utan en erfaren köksmästare. Han fann ingen annan utväg än att be Marcus att ta över: »Det blir bara tillfälligt. Tills vi hittar någon ny.« Marcus var »skitnervös« och kände sig inte redo, men började ändå förändra menyn. Han inspirerades av vad han lärt sig i Frankrike och tog in modernare influenser som citrongräs och curry som han ätit på de nya asiatiska restaurangerna i New York, samtidigt som han bytte ut de tunga gräddsåserna mot fräschare buljonger.

Efter tre månader blev han den yngste köks­mästaren någonsin att få tre stjärnor i New York Times restaurangguide. I samband med det gjorde samma tidning ett stort reportage om Marcus – där han berättade om sin barndoms somrar på Smögen och sin mormors inläggningar – och gav honom en egen matspalt. Gästerna strömmade till Aquavit. Alla ville plötsligt ha del av »the young black chef« och han började synas i amerikansk TV.

 

När Marcus etablerat sig i New York märkte han att folk såg på honom på ett annat sätt än i Sverige:

– Jag märkte att »shit, det står inte Sverige i pannan på dig«, här relaterade folk till mig som en etiopisk man. Under tonåren ville jag bara smälta in, men nu var jag vuxen och i New York, där de flesta har ett annat ursprung.

Marcus började läsa om afrikansk historia, om slavhandeln och Malcolm X:s självbiografi.

1999 fick han i uppdrag av den amerikanska mattidningen Gourmet att skriva en artikel om afrikansk mat. Det slog honom att han inte visste något om den.

– Det var jäkligt pinsamt, särskilt som folk relaterade till mig som afrikansk.

Han gick till biblioteket för att leta efter böcker, men hittade inget bättre än »den stora turisthandboken om Marocko«.

– Herregud. Det fanns 10 000 böcker om Toscana, men knappt en enda om hela Afrika.

Efter artikeln i Gourmet började han resa runt i Afrika. Resan var dels ett personligt utforskande, men tanken var också att han skulle skriva en ambitiös kokbok med mat från hela kontinenten.

– Jag hade kommit till insikten att om inte jag gjorde det, så skulle ingen annan göra det heller.

När Marcus nästan var färdig med boken ringde hans syster Linda. Hon hade något märkligt att berätta, sade hon. Hon hade talat med adoptionsbyrån i ­Göteborg som hade hjälpt henne att komma i kontakt med adoptionsbyrån i Addis Abeba.

Där förklarade en handläggare att deras pappa förmodligen inte alls var död.

Marcus var chockad. Han försökte övertala henne att inte söka upp honom. Ansvaret var för stort. Vad skulle hända om de bara dök upp där och sa hej?

Marcus och Lindas adoptivpappa Lennart hade dött några år tidigare och Marcus var rädd att mamma Ann-Marie skulle bli ledsen om de tog ­kontakt med sin biologiska pappa.

– Jag hade just kommit igenom den skiten. Skulle vi verkligen hitta en ny då?

Linda stod på sig och under en av Marcus sista resor för kokboken ringde hon och berättade att adoptionsbyrån nu lokaliserat honom.

Marcus reste till Addis Abeba. Snart stod han framför en 76-årig etiopisk pastor med grått skägg, krokig rygg och ömma knän.

Tillsammans med en tolk åkte de ut till byn Abrogadana, en och en halvtimmes bilresa från huvudstaden.

Där berättade pappan om sorgen han kände när hans fru dog och han tvingades överge sina barn. Han hade lämnat sin bondgård och gått upp i bergen för att inte bli galen. Så småningom sadlade han om från bonde till präst. Han hade bett om att få träffa Marcus, och menade att det var Guds försorg att det blev så.

När bilen stannade kom alla byns barn fram och ville hälsa. Pappan ledde in Marcus i en liten hydda och presenterade honom för sin nya familj, M­arcus halvsyskon.

– Den upplevelsen går inte att beskriva. Det var det största jag varit med om. Samtidigt kände jag »What the fuck do I do now?« Där stod jag i en hydda och insåg: »Härifrån kommer jag.« Afrikas landsbygd. Inte Smögen. Jag och mina halvsyskon var väldigt lika. Hade någon kört förbi i en bil och sett oss, så hade jag sett ut som en av dem, bortsett från mina Nudiejeans.

Marcus pappa slaktade ett lamm för att fira och bjöd på det råa köttet.

– Jag visste att mina tarmar inte skulle klara av den bakteriefloran eftersom jag inte var van vid det. Jag var tvungen att tacka nej. Det kändes oartigt, konstigt.

 

I dag hälsar Marcus på sin etiopiska familj någon gång om året. I januari åkte han och hans flickvän Maya, som också är född i Etiopien, dit och gifte sig. För första gången fick hans svenska mamma träffa hans biologiska pappa. I Marcus digitalkamera har han kvar de inzoomade bilderna av hans svarta händer som omslingrar hennes vita.

Marcus skickar i dag en mindre mängd pengar till sin etiopiska familj. Han har också hjälpt flera av sina syskon att flytta till Addis Abeba för att utbilda sig. Eftersom de är uppväxta på en bondgård med hyddor utan el eller toaletter var det en stor omställning, men en av dem har fått jobb. I ett land med 75 procents arbetslöshet är det en stor merit.

En annan har lärt sig så bra engelska att hon kan agera tolk när Marcus talar med sin pappa.

I takt med att fler detaljer om adoptionen kom fram fick Marcus också en förklaring till varför han alltid var mindre än sina klasskompisar och lagkamraterna i Gais. Han var i själva verket inte alls född 1970, utan i september 1971.

 

Den senaste tiden har Marcus ägnat allt mer tid framför datorn. Han skriver på en själv­biografi som ska komma ut i USA under 2010.

Eftersom expansionen kom av sig ägnar Marcus nu allt mer tid åt att stärka och vårda sitt varumärke. »Growth without growing« kallar han det. I praktiken innebär det många PR-insatser – intervjuer, gästspel, TV-kockande. Utöver självbiografin korrläser han dessutom sin nya kokbok, The New American Table, om alla olika etniska kök som har blandats i USA genom dess immigranter. I Sverige kommer han i höst att lansera en serie med pannor och kastruller, och skissar på ett system där köparna ska få rabatt om de lämnar in sina gamla pannor så att de sedan kan skickas till den afrikanska landsbygden.

Men framför allt tycks »growth without growing« innebära att Marcus konstant reser fram och tillbaka mellan sina restauranger för att effektivisera arbetet. De dyra hamburgerbröden på Street Food byts ut till några billigare. Han ska skola in en ny köksmästare på C-house.

– Man kan ha bra business i lågkonjunktur, och restaurangen kan stå tom i högkonjunktur. Det kan man inte styra över. Det enda man själv kan kontrollera är kostnaderna och hur vi jobbar mot gästerna. Det är nu vi måste kränga och jobba hårt. De senaste åren har vi börjat samköra mer personal och inköp mellan kafé- och restaurangdelen på Aquavit i New York.

En söndag följer jag med Marcus när han spelar fotboll med några medlemmar i hans fotbollslag Blatte United. Alla spelarna är invandrare i USA. De flesta har kommit dit från Sverige men är födda i vitt skilda ­länder. »Helt underbart!« säger Marcus.

I allt han gjort sedan han slog igenom på Aquavit som 25-åring har det varit tydligt att han ser sig själv som en brobyggare och en ambassadör för mångfald. Energin han tidigare lade ner på att lobba för skandinaviska smaker och råvaror i USA har i dag förskjutits till att lyfta fram Afrikas matarv.

– För mig är det en av de mest otroliga och komplexa grejerna i mitt liv att ha den afrikanska landsbygden i min familj. Mitt arbete med afrikansk mat handlar inte om någon trend. Det är något jag tar med mig överallt. I dag har jag möjlighet att förklara för stora företag varför de måste tänka på att ha en multikulturell personal, och varför det är så viktigt att ta ansvar. De flesta är snälla människor och vill bry sig, men de har inte de perspektiven och tankarna. Det är en ynnest att kunna påverka i den världen samtidigt som jag själv kan relatera till att vara afrikan och invandrare.

När jag frågar Marcus hur det påverkar hans ställning i branschen tar han mitt block och min penna och ritar tre listor.

– Titta här, om du skulle Sveriges topp tre-kockar så är det Melker, Mathias Dahlgren, ­Marcus ­Samuelsson. USA:s topp fem, där är jag också. Om du tar black chefs så är det bara jag. Titta på topp fem-tio i hela världen så är ­Marcus Samuelsson där också. Inte för att jag är en sådan bra kock, men för att jag gör något som ingen annan gör. Tar du bort den svarte kocken som lagar afrikansk och skandinavisk mat från någon av listorna så förändras hela landskapet. Jag representerar något som ingen av de andra gör. Precis som ­Zlatan är större än ­fotbollen. Tiger är större än golfen. Obama är större än politik. Tar du bort dem förändras hela fotbollen, golfen, ­politiken. Maten.

Han tittar på pappret.

– Men det kan missuppfattas och låta drygt att säga så. Vi gör så här med det, säger han, skrynklar ihop anteckningarna och slänger dem i en papperskorg.

Smickrad. Före presidentvalet blev Marcus tillfrågad om han kunde ordna en fundraiser för – och med – Barack Obama i sin lägenhet. Av hänsyn till grannarna tipsade Marcus istället om Apollo Theatre.
Yrkesskada. Efter att ha lagat – och ­smakat av – mat dagligen i många år har Marcus, ­precis som många av sina kollegor ständig tandvärk. I somras drog han ut två tänder.

En inspelningsledare i keps och glasögon tittar stressat i sitt anteckningsblock medan hans kameraman ­riggar upp strålkastarna inne i ­Aquavits matsal i ­Stockholm. De ska spela in nio korta filmer där ­Marcus Samuelsson lagar mat, som ska sändas i TV4:s morgonprogram. Så fort det uppstår en paus plockar Marcus fram sin Blackberry-telefon ur fickan och läser nya mejl från hans assistent Eden i New York. Hans schema under dagarna i Sverige är extremt fullbokat och ändras dessutom hela tiden.

Han blir otålig när förberedelserna drar ut på tiden.

– Nu kör vi då!

Precis när Marcus slår ihop handflatorna ringer inspelningsledarens telefon. TV4:s vinexpert Bengt Frithiofsson vill tala med Marcus. Han är stressad över att han inte har fått några recept inför nästkommande morgons sändning, då Marcus ska laga mat och Bengt välja drycker. Marcus himlar med ögonen och ler ansträngt medan han tar luren.

– Hej du! Nej, jag har inga färdiga, härliga recept än, men jag kommer att köra fisk och skaldjur. Klassiska svenska smaker. Inget starkt. Jag skulle tänka rosévin. Kanske en lätt öl. Eller till och med champagne.

Marcus gungar på hälarna och får ett veck i pannan medan Bengt säger något.

– Men… rosé är ju bra… Nej, men det är ju inspirerande att få folk att dricka rosé på sommaren. Så får du se det… Okej, hej då.

Han lämnar över telefonen till inspelnings­ledaren och ler ironiskt:

– Nice guy!

När ljuset är riggat sätter de igång inspelningen. Under de två första filmerna har Marcus med sig en kockelev som assistent. Benjamin är 17 år och har Marcus som största idol. Medan kameran ­rullar ­frågar Marcus honom intresserat vad han gillar att laga för mat och om han varit på Aquavit förut. Sedan lägger Marcus upp »en av mina absoluta favorit­rätter« matjessill. Bakom dem springer serverings­personal och dukar upp för dagens lunch. När matjessillen är klar börjar de direkt med nästa program. Marcus steker upp chorizos och använder händerna som stekspade. Han blandar ihop en chimi­churri som Benjamin får provsmaka.

– Vad tycker du Benjamin?

– Skitgott!

– Så kanske man inte ska säga i TV…

– Förlåt mamma, säger Benjamin och tittar in i kameran.

När de lagt upp maten och smakat av vänder sig Marcus till Benjamin.

– Jättebra Benjamin, två grejer bara: när vi jobbar så svär vi aldrig i TV. Det är inget bra, inget bra alls.

– Nej, jag vet… börjar Benjamin ursäktande.

– Nej lyssna nu, avbryter Marcus. Och du pratar aldrig in i kameran. Och inget »förlåt mamma«. När vi arbetar kan vi ha kul, men vi måste vara professionella. Sånt här är viktigt. Okej? Bra.

Han ger Benjamin en klapp på axeln innan han går in i köket för att sätta på sig en kockrock.

I takt med att de vanliga lunchgästerna lämnar matsalen fylls den av specialinbjudna samarbetspartners och matjournalister. Serveringspersonalen dukar upp stora fat med sushi, ostron, toast skagen och gravlax.

Innan han springer fram och hälsar berättar hotellets matansvarige Mats-Erik för Marcus att de hade 160 gäster dagen innan och att de fick full pott i Dagens Nyheters nya recension.

– Det har lagt sig nu.

Marcus lägger upp sushi och soja vid buffébordet. Så fort han fastnar med någon gäst i ett samtal om ett galleri i Brooklyn eller den vackra naturen i Bad Gastein i Österrike, studsar Mats-Erik fram med stressad min:

– Du måste hälsa här nu.

– Det är nog bra om du säger hej, Marcus.

– Det är fint om du är med här nu.

Mellan varven fiskar Marcus upp telefonen ur fickan och läser nya mejl från assistent-Eden.

En man i rutig skjorta och svart kostym med ett urdrucket cocktailglas kommer fram till Marcus:

– Jävlar vad gott det är.

– Du har ju inte fått någon soja till fisken, säger Marcus leende och pekar på sushin.

– Är den gravad?

– Nej, det är rå fisk så du måste ha soja till.

En finsk journalist sträcker fram en diktafon mot Marcus och börjar ställa frågor på engelska. Marcus svarar artigt om konjunkturen och japansk och afrikansk matkultur, trots att han blir irriterad över finländarens fördomsfulla uppfattningar om Afrika och Japan. Dessutom märks det att finländaren tagit en gratisdrink för mycket. Till slut kan Marcus inte hålla sig:

– What? Blev du förvånad över att japanerna är noga med kvaliteten på råvarorna?

Snart droppar gästerna av. Marcus tar några sushibitar till sig själv som han kastar i sig med händerna, och smyger upp till Mats-Erik:

– Det kommer en ny last med tomtar nu, va?

– Stammisar!

– Just det.

En timme senare är nya bufféfat framplockade och nya gäster på väg in. Mats-Erik välkomnar och hälsar. Snart vänder han sig om till mig:

– Har du sett Marcus? Åh, den odågan! Han är expert på att försvinna. Det kan du skriva.

Hänförd. Flera gånger under intervjun med Filter stannar Marcus upp i sin hemstad New York och tittar på gatulivet eller en sprayad fasad: »Den här stan är full av bilder. Fantastiskt, alltså.«

Några dagar senare ritar Marcus en karta på en whiteboardtavla i en konferenslokal utanför Mölnlycke.

– Victoria Street Market här i Durban i Sydafrika är en av mina absoluta favoritplatser, säger han och pekar på vita tavlan.

Framför honom i konferenslokalen sitter nio mellanchefer från kryddföretaget Santa Maria med anteckningsblock i händerna. Marcus har föreslagit att de tillsammans ska lansera en linje med afrikanska kryddor inför fotbolls-VM i Sydafrika 2010. Nu ska han lära dem om afrikansk mat och hur kryddorna bör användas.

– Här lever allt tillsammans: te, kaffe, spices, Kina, Indien, Portugal, det lokala svarta Afrika. Dit borde ni åka egentligen! För att lära er och få inspiration.

Några av åhörarna skrattar försiktigt, som om de inte riktigt vet om han menar allvar.

Marcus gungar uppspelt fram och tillbaka på hälarna och sveper med handen längs med Afrikas östra kust.

– Här i Uganda, Rwanda, Tanzania blir influenserna från Indien väldigt tydliga. Det är nog intressant för er eftersom det rent lokala afrikanska köket kan vara för etniskt. Det kan vara bra att börja med något som folk är bekanta med när man ska introducera dem för något nytt.

– Och här, i Zanzibars huvudstad Stonetown bor perser, araber, indier och afrikaner. Det är världens coolaste plats. Kryddor är deras största business.

Han lägger ifrån sig pennan och tittar på kartan i blått tusch.

– Dit borde ni nästan också åka.

Efter att ha tipsat dem om att åka även till Merkato och Marrakech glider talet över i Santa Marias sociala ansvar. Han uppmanar dem att börja jobba med fler afrikanska odlare och försäljare.

– Genom att öppna folks ögon för afrikansk mat kan vi också förändra bilden av Afrika. Det är inte bara svält, aids och krig. Här har företagen ett ansvar, men det handlar inte om välgörenhet, det finns ekonomi i det. Folk är inte rasistiska när det gäller mat, de är nyfikna. Ju mer Santa Maria engagerar sig och pushar fram Afrika desto större är chansen att nå målet då vi talar med istället för om varandra.

Efter två timmars föreläsning skickar Marcus ut dem i köket där han stoppar en samlingsskiva med artister som Judith Sephuma, Khadja Nin och Women Of Mombazo i stereon.

Han sätter några att laga kycklinggrytan doro wett, en man i instoppad pikéskjorta får ansvar för att göra grillspett på den sydafrikanska braai-grillen och en kvinna får i uppdrag att steka det pannkaksliknande etiopiska surdegsbrödet ingera.

Snart liknar konferensen en hemkunskapslektion där den leende läraren studsar mellan stationerna i gul westernskjorta och sneakers utan strumpor. Han tar en titt på kvinnan som vispar i ingera­smeten, skakar på huvudet, rycker åt sig skålen och börjar röra med fingrarna som visp.

– Känn nu. Så här ska den vara.

Han vänder sig till killarna som steker rödlök till doro wetten:

– Bra, i med berberen nu. Hela burken.

Han återvänder till kvinnan med ingerasmeten som hon just hällt upp i pannan.

– Nej, nej, den blir för porös.

Han häller ut brödet i papperskorgen.

– Det här tycker jag är jättebra! Jag gillar när det blir lite struggle, då ser vi vad som funkar. Doro wett är helt rätt, men vi kanske inte är riktigt redo för ingera än. Det är bra om vi upptäcker sånt nu. Härligt!

Medan ingera-kvinnan häller upp en ny smet i pannan fortsätter Marcus till nästa matlagnings­station. Kvinnan med fisken har börjat gunga försiktigt på höfterna i takt med musiken.

– Om ni vill ha ambassadörer så känner jag några jättehärliga morsor i Rosengård, en marockansk och en etiopisk. De har inte rest som jag, men kan sätta mig på plats när det kommer till deras kulturer och mat. Riktigt sköna karaktärer. Klockrent alltså! Jag ska ge er numret.

Ingera-kvinnan viftar försiktigt med handen:

– Nu då, Marcus?

Han kastar en snabb blick på den kladdiga bröd­biten innan han lyfter upp den med fingrarna, ler och slänger den i soptunnan.

– Underbart!

– Okej, säger hon och häller upp en ny smet.

Marcus vänder sig till en rundmagad man med tunt grått hår och glada ögon. Marcus vill gå igenom de kryddprover de tagit fram. Han häller upp kryddorna i handen och slickar på dem.

– Mmm, det funkar, men berberen är inte bra. Smaken är för syntetisk. Kan jag ta din adress? Jag vet en kvinna i Fittja som gör grym berbere. Hon kan skicka till dig som referens.

När de gått igenom alla kryddor vänder han sig mot spisen med ingerabrödet.

– Så ja. Nu har vi det!

Ute på balkongen står mannen i pikékjortan vid den stora klotgrillen med en mobiltelefon i den ena handen och en grillgaffel i den andra.

– Jag står här och håller på med braai, säger han i luren. Haha. Nej, inte braj. Braai. Det heter så. Vid grillen. Ja, ja, braj, haha!

 

I bilen på väg in till Marcus hotell i Göteborg frågar jag vad det är som driver honom att jobba så hårt.

– Aquavit i New York har betytt jättemycket för svensk mat. Den utvecklingen inspireras jag av när jag jobbar med Afrika. Om tjugo år kanske Ica har en hel hylla med afrikansk mat. Det är mitt mål att man ska kunna köpa berbere på Ica och på Whole Foods i New York. Merkato 55 var också en del av det projektet. Det var en jättejobbig period och jag var väldigt arg, men i dag ser jag det inte som ett misslyckande. Om mitt enda mål hade varit att starta en afrikansk restaurang, då hade det varit ett misslyckande. Mitt mål är att föra fram den afrikanska maten. Allt börjar någonstans. Se på det italienska köket. Det tog många dåliga Alfredo’s-hak innan de nådde dit de är i dag.

– Varför är det viktigt?

– Det behöver inte vara viktigt, men jag brinner för det. Om du känner till mer om andra människors kulturer ser du på dem på ett annat sätt. När jag växte upp i Göteborg var det mycket diskussioner om en sikh som körde spårvagn i turban. Det var en omröstning i tidningen där folk fick svara på om de tyckte att det var okej. Det var helt bisarrt att man diskuterade det i ett land som gett mer till bistånd än något annat. Hade folk vetat någonting om kulturen hade alla bara känt att om de står och väntar på femman så är det enda som är viktigt att han kommer i tid till jobbet och kör bra.

Marcus hoppar ur bilen några hundra meter innan han har kommit fram till hotellet. Han brukar göra så för att överhuvudtaget hinna få dagsljus och frisk luft. På hotellet väntar ännu ett möte, innan han ska flyga till London. Där ska han inspektera några av lyxhamburgerkedjan Gourmet Burger Kitchens restauranger. Förhoppningsvis ska det ge inspiration till att göra Marc Burger och Street Food mer kostnads­effektiva. Därefter kommer han att jobba i New York några dagar innan han flyger till Aspen för att laga afrikansk mat på en seminariehelg som Food & Wine anordnar.

Marcus säger att han egentligen är ointresserad av att prata om konjunkturer. Han kommer att fortsätta arbeta i samma takt oavsett vad som händer.

– Som adoptivson undrar man alltid vad man fått från sina biologiska föräldrar och vad man fått från sin uppfostran. Och min biologiska pappa – han hade vunnit Robinson om han varit med. I Sverige talar man ofta om att gå in i väggen. Jag har aldrig förstått det uttrycket. Men jag vet att det finns en svensk vägg och en afrikansk som ser helt annorlunda ut. Jag vet inte vad för vägg pappa gick in i, men han svalt, hans fru dog och han var tvungen att lämna ifrån sig sina barn. Ändå stod han kvar och bildade så småningom en ny familj. Mitt perspektiv på livet har förändrats sedan jag träffade honom.