Klockan var kvart över tio på nyårsdagen när Roffes bästa vän Linus ringde och berättade att han hade haft inbrott. Det tog några minuters bakfull förvirring innan Roffe fattade vad Linus menade: någon hade brutit sig in i deras studio. Eftersom han hade vaknat med kläderna på behövde han bara kränga på sig skorna och ytterjackan innan han kastade sig ut genom dörren.
När han kom in i Linus lägenhet såg han att samtliga 37 kvadratmeter var täckta av skräp. Någon hade sparkat sönder ett av benen till loftsängen. Alla datorer och instrument var borta. På golvet låg tomburkar med 2,8-procentig folköl. I vardagsrummet, som de två vännerna byggt om till inspelningsstudio, förhördes Linus av två poliser. Roffe sjönk ner i den fåtölj i köket som vanligtvis var Linus sovplats. Adrenalinet hade gjort honom nykter och han hörde hur den yngre polisassistenten frågade ut Linus:
– Vad är det som du har blivit av med då?
– Allt. Jag har blivit av med allt.
– Och du har alltså ingen hemförsäkring?
– Nej, men ni kanske kan hålla utkik efter grejerna, om något dyker upp.
– Vad ska vi leta efter då?
– Datorer, instrument, promotionmaterial.
– Vad då för promotionmaterial?
Roffe tänkte att var en ganska konstig fråga. Polisassistenten hade inte något med det att göra; detaljerade förteckningar över vad som försvunnit görs i normala fall några dagar efter inbrottet. Den här polisen frågade av ren nyfikenhet. Det visade sig snart att han var en av de hundratusentals människor som laddat ner låtarna där Roffe Ruff på grov göteborgska rappar dråpligt men självutlämnande om livet för en »rufflare« i Majorna, om bipolariteten som jagar honom och om poliserna som misshandlar honom. Polisassistenten hade lyssnat mycket på Roffe Ruff och spridit musiken bland sina kollegor. Utöver att han tyckte att texterna var väldigt begåvade, var det roligt att så många av låtarna handlade om poliser. För en polisassistent på Cityenheten var det extra kul att lyssna på låten Snutsvin där Roffe spyr ut sitt hat över Frölundakåren.
Han frågade Linus om de planerade någon mer Roffeskiva och om var han kunde få tag i de Roffe Ruff-tröjor som Linus och Roffe hade tryckt upp och sålt under hösten.
När polisen hade gått började Roffe krypa runt på golvet och plocka upp skräp och krossat glas medan Linus satt i fåtöljen och skrek att han måste flytta och att det inte var ett vanligt inbrott. Tjuvarna hade haft fest i hans lägenhet, bland hans saker, med hans öl.
Roffe kände att det var hans fel. Linus hade bott i det här huset i trettio år och spelat in musik i lägenheten i tio, men det här var första gången något sådant här hände. Om till och med polisen fattade att det var här som Roffe Ruff-låtarna spelades in, hur många andra visste inte att det låg en studio i lägenheten då? Hur många hade inte fattat att han var rapparen som kallade sig Roffe Ruff?
Allt hade gått för långt.
Rädslan för uppmärksamhet har plågat Roffe så länge han kan minnas. När han var sju år drömde han om att bli raderad från alla offentliga register.
– Alla barn drömmer om att vara osynliga, jag kunde ligga vaken på nätterna och längta efter det, säger Roffe. Varför vet jag fortfarande inte. Jag har alltid känt mig utpekad.
Pappan brukade förklara för sonen att de inte var som alla andra. Att något med deras utseende provocerade människor, att deras mörka, nästan svarta ögon utstrålade problem.
I Majorna har musiken länge haft en framträdande roll. Det är den stadsdel i Göteborg som år efter år får mest utbetalningar från Stim, Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå. Som tolvåring, långt innan Roffe Ruff var påtänkt, spelade pojken med de svarta ögonen i sitt första band, och när de var sjutton spelade han och Linus in rap-låtar på en DAT-bandspelare. Tre år senare började de satsa på musiken på allvar.
– På scen fanns inga problem, jag älskade det. Kroppen fylldes av adrenalin, man gick in för överlevnad. Sedan efter varje spelning ville jag bara dö, ångesten satt i under två veckor. På scenen utstrålar man en säkerhet som inte finns, och det är den personen publiken vill ha. När jag inte kunde leva upp till deras bild av mig själv kändes det som att jag lurade någon. Det slutade alltid med att jag kände ett enormt självförakt. Jag satt alltid kvar ensam i logen efter spelningarna och klarade aldrig av att gå ut och mingla med publiken efteråt.
En julikväll efter en festivalkonsert bestämde han sig för att ensam lämna backstageområdet direkt efter spelningen och promenera tillbaka till hotellet. När han kom utanför avspärrningarna väntade två tjejer på honom. Hotellet låg tio minuters promenad därifrån och under hela tiden gick tjejerna några meter framför honom och sjöng hans texter.
– De sjöng med sådan inlevelse. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag sa bara »Tack«. De stirrade på mig, det kändes som en stel släktmiddag fast hundra gånger värre. Så jag upprepade bara: »Tack, tack.« Paniken tilltog alltmer, jag kände mig avslöjad.
Efter flera år på vägarna i olika band fick Roffe ett erbjudande om att släppa en singel på en samlingsskiva med svensk hiphop och reggae. Han hade ingen tanke på att någon utanför den närmaste bekantskapskretsen egentligen skulle bry sig, men ville ändå inte ha med någon bild av sig själv i konvolutet.
– Mina tidigare erfarenheter hade lärt mig att folk trodde att de hade någon slags rätt till personen på scenen även när jag var ute på krogen med kompisar. Det sista jag ville var att folk skulle komma fram och ha åsikter om låten, det räcker med den kritiken som kommer inifrån mig själv. Jag hade en dödskallemask hemma, så jag tog på mig den och skickade iväg kortet.
Inte långt därefter fick han sparken från sitt jobb sedan nio år. Han ansåg själv att han skött arbetet och att uppsägningen inte genomförts enligt Lagen om anställningsskydd, utan berodde på att han blivit utfryst på jobbet för att han inte skrattat åt kollegornas »rasistiska och kvinnofientliga skämt«.
Tiden därefter låg han vaken om nätterna och funderade på hur han skulle hämnas.
– Ur den frustrationen föddes skivan Ormar i Gräset. Jag var tvungen att få ett annat utlopp än att sitta och fundera på hur mycket tändvätska som behövs för att elda upp ett hus eller vem som kunde förse mig med bäst vapen.
Sakta började Linus vardagsrum förvandlas till en studio. Roffe stal material från sitt förra jobb för att bygga mikrofonbåset och Linus arbetade extraskift på sitt arbete som vitvaruleverantör för att ha råd med mixers, datorer och förstärkare.
Våren 2009 var både studiobygget och skivinspelningen färdig och Linus och Roffe lade upp Ormar i gräset på sin hemsida för fri nedladdning.
– Det var en enorm befrielse att få göra musik som »Roffe Ruff«. Som anonym fanns inga förväntningar på mig, jag kunde vara helt öppen. Att släppa musiken gratis var ytterligare ett sätt att försäkra sig om att ingen hade rätt till min person. För första gången i mitt liv kunde jag göra musik och se mig själv i spegeln utan att skämmas.
Snart upptäckte de att skivan laddades ner och diskuterades långt utanför bekantskapskretsen. Göteborgs-Posten publicerade en intervju med Roffe där han förklarade att masken var ett sätt att få folk att fokusera på musiken istället för personen bakom mikrofonen, att han var den totala motsatsen till Idol-generationen. Någon laddade upp skivan på youtube där låtarna fick hundratusentals visningar och överöstes med lyriska kommentarer.
– Jag älskar att göra musik, det är allt jag har. Jag har inte många A-kassedagar kvar, jag har ingen flickvän, jag har ingenting annat att leva för överhuvudtaget. Samtidigt råkar det vara så att det enda som håller mig uppe är något som människor, helt felaktigt enligt mig, sammanblandar med offentlighet. Och det finns ingenting i hela världen som får mig att må så illa som offentlighet. Med masken och artistnamnet »Roffe Ruff« trodde jag på allvar att jag hade lyckats lösa mitt livslånga dilemma.
Om Roffe verkat i en annan tid hade hans chanser att slippa offentligheten varit bättre. Sett ur ett historiskt perspektiv är det inte ovanligt att artister döljer sin identitet. I den grekiska antika teatern användes masker för att publiken skulle fokusera på vad karaktärerna gjorde och sade istället för på skådespelarnas ansikten. Publiken fick använda mer av sin fantasi och ansågs då identifiera sig starkare med karaktärerna.
Fram till TV:ns genombrott låg större fokus på låtar och röster än på artister och deras liv utanför inspelningsstudion. Massmedias framväxt har byggt en ny typ av kändisskap och skapat superstjärnor, vars verk inte alltid fått lika mycket uppmärksamhet som deras offentliga »privatliv«. Så när nutida artister som Slipknot, Lordi eller svenska jj, valt att maskera sina ansikten eller helt dölja sina identiteter, har det snarare lett till mer uppmärksamhet och tidningar har kunnat spekulera i vem som »döljer sig bakom masken«.
Krogen Hemmaplan i Majorna bytte namn och ägare för två år sedan men stället kallas fortfarande »Jeffrey’s« i folkmun. 2005 fick Jeffrey’s en överkryssad geting i betyg av Expressens uteätare med motiveringen: »Det enda som krävs för att få en geting är rena toaletter.« I dag är den gamla sportbaren en lounge med armstödsfåtöljer i skinnimitation. Träborden är utbytta mot plastbord med mahognyfinish. Det är tisdag och förutom tre unga killar i baren som följer en handbollsmatch på en av plattskärmarna är stället öde. När jag kommer till krogen sitter Roffe med en öl vid ett av borden. Han har stämt träff med Linus för att få vara ifred.
Snart hoppar Linus ner för de fyra trappstegen vid ingången och beställer en stor mellanöl.
– Varför kan du aldrig komma i tid, suckar Roffe när Linus sätter sig tre stolar längre bort.
– Vaddå, jag är fem minuter tidig! Funkar inte klockan på den där stofila mobilen du har eller? Du var väl bara rastlös som vanligt och har suttit här och självantänt i tjugo minuter och nu får jag skit för det, säger Linus och ler brett. Roffe skrattar högt och lutar huvudet bakåt när de plötsligt avbryts.
– Roffe!
Linus spänner käkmusklerna och tittar bort mot baren där någon ropar. Roffe tittar ut genom fönstret. Linus tar upp filter, papper och tobak trots att han nyss rullat en cigarett. Det värsta han vet är att hamna i sådana här situationer med sin bästa vän.
– Roffe!
Killen som ropar är i artonårsåldern och har vit Nike-keps och åtsittande jeans. Hans ansikte är glatt och öppet när han går mot Roffes och Linus bord med sin öl. Innan han har hunnit fram säger Roffe tyst utan att vända sig mot hans håll:
– Nej. Det är inte jag.
På nära avstånd syns det att killen är amfetaminpåverkad. Underkäken svänger från sida till sida när han pratar.
– Men sluta nu då. Jag älskar ju dina grejer. Dina texter, de träffar mig rätt här, säger han och slår knytnäven i hjärtat.
Killen tar fram sin MP3-spelare.
– Kolla, jag ska visa en grej, säger han och slickar sig om läpparna. Jag har gjort en hel spellista som blandar låtarna du gör som Roffe Ruff med låtarna du gjorde tidigare. Trycker man bara på randomknappen så blandas allihopa.
Roffe blundar. Linus ställer sig upp och stirrar på killen utan att blinka.
– Kul, säger han och sätter in sin cigarett mellan läpparna. Hej då.
Linus ser arg ut. I själva verket är han livrädd att Roffe ska tappa behärskningen.
Det slutar med att killens kompisar övertalar honom att lämna dem i fred.
Men Roffe är då så illa berörd att han går hem utan att dricka upp ölen. Sedan Ormar i gräset kom har ingenting blivit som han hade tänkt sig. Låtarna spred sig bland folk långt utanför hans bekantskapskrets. Eftersom han gett bort musiken gratis finns ingen försäljningsstatistik, men låtarna har visats över 450 000 gånger på youtube, vilket är drygt 100 000 fler än låtarna på albumet som vid grammisgalan utsågs till 2009 års bästa, Joakim Thåströms Kärlek är för dom. Roffe har fått erbjudanden om spelningar med gage på upp emot 30 000 kronor. När Patrik Sjöberg skulle ordna en välgörenhetsgala frågade han sin favoritartist, Roffe Ruff, om han ville uppträda. När Roffe tackade nej bokade Patrik Sjöberg topplisteartisten Andreas Kleerup istället. Hundra meter från Jeffrey’s rånade en person som maskerat sig med en Roffe Ruff-mask några veckor tidigare Majornas bingohall.
Så långt vore allt gott, om inte dödskallemasken som han trodde skulle skydda honom från offentligheten istället har skapat ett ännu större intresse kring den mystiske maskerade rapparen. Diskussionsforum på internet med rubriken »Vem är Roffe Ruff?« har fyllts av hundratals inlägg. Sedan Linus och Roffe av obetänksamhet skickade ut Roffe Ruff-tröjorna från Linus address har allt fler Majornabor klurat ut vem han är.
På dagen ett år efter inbrottet träffar jag Roffe igen hemma hos Linus. Förutom de tjocka galler som täcker fönstren ser lägenheten ut som den gjorde innan den blev plundrad. Med hjälp av donationer från bekanta har vännerna lyckats bygga upp studion igen. Roffe och Linus har bestämt sig för att fira nyårsaftonen tillsammans ifall inbrottstjuvarna skulle komma tillbaka.
Roffe berättar att han håller på att spela in sin sista skiva, Barrabas, där låtarna för första gången kommer att handla om hans maskering.
– Det är något som jag tänker på hela tiden och det kommer höras på skivan. När jag gjorde min förra skiva var jag så naiv, jag trodde att jag hade kontrollen över mig själv och mitt liv. Nu vet jag att jag hade fel och därför slutar jag nu. Men först måste jag göra en skiva som talar för sig själv. Jag vill få ur mig allt det jag känner på ett sätt som jag kan vara stolt över så att jag kan försvinna sedan, utan att ångra mig.
Han berättar att han de senaste månaderna har blivit smygfilmad när han varit på krogen och att hela hans kropp skriker åt honom att sluta med Roffe Ruff.
– Det är inte som att jag är den enda maskerade artisten, alla jävla artister har en mask. Alla artister har sidor som de håller för sig själva och sidor som de uppfinner för att klara av offentligheten. Eller är folk så dumma att de tror att de får se hur kändisarna är »på riktigt« i hemma hos-reportagen? Jag kan, till skillnad från de där artisterna, inte med att ljuga folk rakt upp i ansiktet och säga: »Kolla här, nu ska ni få se vem jag är när kamerorna är avstängda. Häng med mig en dag så ska ni få titta på en person som ni tror är jag.«
Han menar också att han, på en personlig nivå, aldrig skulle kunna hantera att ha ett offentligt »privat« jag.
– När lyssnaren hör att jag håller på att börja lipa mitt i en vers är det för att jag håller på att börja lipa. Det hade inte fungerat för mig att skriva så personliga texter utan den där masken. Men det spelar egentligen ingen roll längre, det där fungerade bara i teorin. Samma maskering som skulle rädda mig har förrått mig.
Fotnot: Roffe och Linus heter i själva verket något annat.