Foliehatten i finrummet

Så gick Jon Karlung från ­bråkig porrtidningsredaktör till mediernas favoritexpert på internetfrågor.

Ingen som kände Jon Karlung förutsåg att han, 25 år gammal, skulle söka jobb på porrtidningen Aktuell Rapport. De hade ju varit övertygade om att han skulle bli konstnär. Hans mamma var utbildad inom textil på Konstfack och hans pappa bodde i stort sett på Moderna museet där han jobbade med sina experiment­filmer och surrealistiska installationer. Efter studenten på estetskolan Södra Latin skrev Jon in sig på Stockholms universitets kultur­vetarlinje. På kvällarna extrajobbade han som biografvakt­mästare på Cinemateket eller gjorde kort­filmer som visades på lokala filmfestivaler. De hette saker som Pseudo media och Aggressiv mutation, spelades in med gamla 16-millimeters­kameror och var späckade med påhittiga special­effekter. Jon hällde exempelvis färg i akvarier för att skapa illusionen av rökmoln från explosioner.

– De blev väl aldrig en stor grej, minns kurskamraten och vännen Ralf Persson. Men de hade kunnat bli det. Jon var väldigt målmedveten och driven.

Jon upplevde praktiken som kultursekreterare som dötrist. Att han hade tagit examen i en utbildning som med stor sannolikhet skulle göra honom till lärare eller bibliotekarie kändes plötsligt idiotiskt – det var alldeles för tråkigt för honom. Han hade en massa galna idéer han ville förverkliga, men var kunde de få flyga fritt? Mest för att ha något att göra började Jon skriva för några nöjestidningar i Stockholm. Tankarna cirklade hela tiden kring frågan: »Vad fan ska jag göra nu, då?« Sedan såg han »en trevlig annons« om att de sökte skribenter till Aktuell Rapport och tänkte: »Why not?«

Annons

Jon Karlung

Gör: VD på internet­operatören Bahnhof.

Ålder: 52 år.

Bor: I Täby med sin fru och två döttrar.

Övrigt: Är aktiv i hemvärnet. »Jag tycker det är viktigt att försvara demokratin, yttrande­friheten och åsiktsfriheten såväl i det fysiska rummet som i det digitala.«

Hans omgivning var inte lika obesvärad. Jons mamma, som var uttalad feminist, fördömde sin sons nya arbete. På en kräftskiva omringades han av bekanta som var lika ifrågasättande. Jon argumenterade emot: Om det handlar om samtycke mellan två vuxna människor, vad är då problemet? Dessutom var det ju inte de drygt tio sidorna med porr som var grejen för Jon, han gick igång på de anarkistiska reportagen som fyllde resten av tidningen.

– Visst var det överraskande att Jon började jobba på en porrtidning, eller herrtidning, som Jon envisas med att kalla det, säger Ralf ­Persson. Men det var inte ett dugg förvånande att han gjorde något som gick emot strömmen. Han struntade i vad andra sa och det gjorde honom inget att andra såg det han gjorde som fånigt eller fel.

Som reporter älskade Jon att hitta på små »hyss«. En gång hyrde han och en reporter­kollega varsin polisuniform på Filminstitutet. I  full mundering köpte de sedan en påse öl på System­bolaget och gick till Björns trädgård för att åka rutschkana. I en buske stod en fotograf och dokumenterade hur stockholmarna reagerade på två poliser som uppförde sig så okonventionellt. När två mörkklädda män stegade fram till dem och frågade »Hur var det här, då?« ­svarade Jon glatt: »Hur är det själv?« När männen drog fram sina polislegitimationer utbrast Jon att de var kollegor. Det uppskattades inte.

Dagen därpå ringde Karlung kvällstidningarna och sålde bilder som visade hur polisen grep »polisen«. I den efterföljande rättegången dömdes han till böter för föregivande av allmän ställning.

Desto mer uppskattning fick Karlungs orädda upptåg av tidningens ledning.

26 år gammal erbjöds Jon, som helt saknade ledarerfarenhet, jobbet som chefredaktör för en tidning som sålde 80 000 exemplar varje vecka och hade en redaktion på 30 personer.

Jon tyckte att tjänstens fria tyglar passade honom perfekt. Här kunde han testa samhällets och läsarnas gränser. Om han på ett idémöte föreslog att de skulle flyga ett gäng älgar till ­Gotland bara för att han tyckte att det vore kul, togs idén på allvar. På redaktionen fanns resurser och en vilja att sticka ut.

Ofta var hans påhitt relativt oskyldiga. När Sverige stod inför EU-omröstning beslöt Jon att tidningen skulle kampanja för nej-sidan – på sitt eget sätt. Redaktionen målade slagorden »Ein Volk, Ein Reich! Svenska folket: Säg ja till EU!« på sidan av en buss, fäste stora högtalare på taket och brände sedan runt i Sverige ackompanjerade av tyska marschsånger från 1930-talet. Vid varje stopp satte Jon på sig lederhosen och bjöd de nyfikna folkmassor som samlats runt bussen på ölkorv.

Andra gånger väckte hans upptåg argare reaktioner. På en BBS – ett slags databas där man kunde dela filer under internets barndom – fann han fejkade porrbilder på programledaren Agneta Sjödin och skidåkaren Pernilla Wiberg. Under förevändning att han ville visa vad som fanns tillgängligt i BBS-världen beslutade han sig för att publicera bilderna i Aktuell Rapport.

»I ett citat från en värnpliktig beskrevs en namngiven kapten med orden: ›Han är som ­Hitler.‹ Tingsrättens dom: grovt förtal.«

Annons

Som ansvarig utgivare dömdes Karlung för förtal, och i kvällstidningarna rasade upprörda kändisar mot honom. Samma år glömde redaktionen att fingera namnen i en sexnovell som skickats in av en värmländsk läsare, varpå de publicerade de påhittade sexskildringarna med riktiga namn på lärare och elever på en skola i Torsby. Jon fälldes i hovrätten för förtal och dömdes att betala, ut­över sextio dagsböter, skadestånd på sammanlagt 405 000 kronor.   

Vid ett annat tillfälle hittade Jon en gammal bild där komikern Robert Gustafsson skämtsamt låtsades läsa Aktuell Rapport under en presskonferens. Han publicerade den på tidningens sistasida, med en pratbubbla som löd: »Bättre än Björnes magasin.« När komikern fick se bilden stämde han Karlung för att ha använt honom i reklam utan att fråga. Jon menade att sidan inte skulle betraktas som reklam, utan att den var en redaktionell produkt och därför föll under tryckfrihetslagen. Efter en två år lång rättsprocess slog Högsta domstolen fast att Karlung brutit mot lagen om namn och bild i reklam och dömde honom till 80 dagsböter och ett skadestånd på 125 000 kronor. Snart stod Karlung i rätten igen, denna gång för att försvara ett reportage som den nuvarande Expressenreportern Niklas Svensson skrivit om kustjägarskolan. I ett citat från en värnpliktig beskrevs en namngiven kapten med orden: »Han är som Hitler.« Tingsrättens dom: grovt förtal.

Efter fem år som chefredaktör började Jon tröttna. Det var ett intensivt arbete att producera en tidning varje vecka, och inspirationen började sina. Istället för galenskap började det handla om bekvämlighet. Han behövde nya utmaningar.

När han så träffade Oscar Swartz, som drev Sveriges första fristående internet­operatör Bahnhof, fick han idén att göra en digital utgåva av Aktuell Rapport. Det blev aldrig något av det, men under mötena lärde han känna Oscar Swartz och bolaget. Och inte minst triggade det hans intresse för det som skulle komma att forma hans yrkesliv mer än något annat: internet.

 

1995 lämnade Karlung Aktuell Rapport för att bli VD och delägare i Bahnhof. Bland de 24 blinkande modemen i en trång barack i Fyrislunds industriområde i Uppsala kände han sig inspirerad igen. Internet var outforskat terri­torium. Det fanns inga gränser eller beprövade framgångsrecept. Ingen hade ens tydligt formulerat vad det världsomspännande nätverket skulle vara bra för: Var det en mötesplats, en handels­plats, ett speakers’ corner?

För att möjliggöra enkla affärer över nätet byggde Bahnhof ett betalsystem. För att utnyttja nätets möjligheter att påverka andra människor startade de en egen reklambyrå som fick namnet Komintern.

Jon insåg snart att riskerna med internets expansion var lika stora som möjligheterna. Samtidigt som nätet kunde användas för att sprida kunskap till alla världens hörn skulle de närmast obegränsade mängderna av falsk information kunna leda till fördumning och indoktrinering.

Naturligtvis kände Jon ett behov av att belysa detta faktum på sitt alldeles egna sätt.

Under sommaren 1997, när nyhetsredaktionernas semestervikarier kämpade med att fylla spalterna, registrerade han domänen tass.net, en adress som förde tankarna till den ryska nyhetsbyrån med samma namn. Där byggde han en hemsida med en gif-bild på en snurrande jordglob. Jons idé: att lura världen att ­Kambodjas diktator Pol Pot fått asyl i Sverige. Jon fixade en öronsnäcka för att likna en livvakt och bad en thailändsk vän att klä på sig militärkläder från Överskottsbolaget. Swartz fick rollen som ­reporter. Sedan spelade de in en filmsnutt från den påstådda ankomsten till Arlanda och lade upp den, tillsammans med en nyhetstext, på tass.net. Det dröjde bara några timmar innan den inter­nationella nyhetsbyrån Reuters nappade på betet. Journalister från USA, England, Tyskland och Kambodja började ringa till Jons telefon. Till slut fick de kontakta Reuters för att dementera nyheten.

Som skämt betraktat var experimentet lyckat, men den där debatten om desinformation som Jon hade hoppats på uteblev. Ett par dagar senare skrev förvisso TT och Aftonbladet om att reklambyrån Komintern hade lurat världens medier. Men texterna var korta. Aftonbladet konstaterade dessutom att Jon gärna sökte sig till »het­luften« och påminde om de falska porrbilderna på Agneta Sjödin och Pernilla Wiberg.

 

Själv gick Karlung vidare. Under de ­följande åren ägnade han mycket tid åt att resa runt i ­världen på jakt efter en helt ny handelsvara. I  slutet av 90-talet fanns fortfarande mängder av länder som saknade väl utbyggt internet och som därför var beredda att sälja de domännamn de fått sig tilldelade.

Under en semester i det lilla landet São Tomé och Príncipe sökte Jon upp de ansvariga politikerna och frågade om han fick köpa landets domännamn .st.  Han tänkte att han i sin tur skulle kunna erbjuda det både till Stockholms­företag och till företag som ville skoja till det och använda domännamnet som ändelse. Kanske ville något mejeri ha adressen o.st, till exempel? 

Efter en stunds förhandling enades de om att dela på intäkterna för vidareförsäljningen av domännamnet, mot att Bahnhof i gengäld fun­gerade som domänadministratör och lovade att bidra med viss utrustning till skolor i landet.

Annons

Inspirerad av framgången åkte han till Nordkoreas ambassad på Lidingö för att lägga ett bud på domänen .kp. Kanske kunde den intressera Kamratposten eller jordnöts­företaget KP? Under ett möte där han serverades kaffe i koppar smyckade med kärnvapenmissiler presenterade ambassadören sina villkor: Bahnhof skulle bygga upp ett slutet internet i landet, så att nordkoreanerna trodde att de var uppkopplade mot världen när de i själva verket var styrda av staten. Jon förklarade att det inte bara skulle vara en nästintill omöjlig uppgift. Det stred också mot hans personliga övertygelser.

 

Bahnhof var emellertid långt ifrån ensamma om att tjäna pengar på internets expansion. Entreprenörer belånade sig för att starta storslagna IT-projekt och risk­kapitalister plöjde ner miljoner i de så kallade dotcom­bolagen. När det stod klart att man missbedömt både hastigheten i teknikutvecklingen och människors benägenhet att ta till sig internets möjlig­heter sprack bubblan.   

Bahnhof klarade sig relativt oskadda, tack vare att de startat företaget innan hajpen tagit fart och därför hade en mer traditionell affärs­modell. Till skillnad från många av dotcombolagen hade man inte investerat pengar man inte hade.

Samtidigt började delägarna bli alltmer oense om hur Bahnhof skulle skötas. Swartz ville att företaget skulle växa genom offensiva investeringar, medan Karlung ville att de skulle vårda varumärket som banbrytande underdog och fortsätta växa i lugn takt.

Meningsskiljaktigheterna växte tills sam­arbetet blev ohållbart. Styrelsen tog Swartz parti och sparkade Karlung från VD-posten.

Jon fick nöja sig med att stå vid sidan och se på. Han såg företaget som sin baby, och nu tyckte han att det missköttes. Bahnhof hade blivit ­alldeles för tråkigt och städat, och gick dessutom sämre ekonomiskt.

Jon Karlung startade ett konsultbolag tillsammans med Andreas Norman, en kollega som sparkats samtidigt som han. De kunde inte riktigt släppa tankarna på Bahnhof. De ville tillbaka.

Efter två år av framgångsrik konsultverk­samhet hade Norman och Karlung råd att genomföra sin plan. De tog kontroll över hela Bahnhof och köpte ut Oscar Swartz.

Karlung och Norman var mer samkörda i hur Bahnhof skulle ledas och företaget började renodla sin publika profil som ett rebelliskt företag, en internetoperatör som inte var som alla andra.

 

Jon skulle definitivt få saker att orera om. Inte nog med att stora mediebolag drog igång ett lobbyarbete mot fildelning, han såg också med växande oro hur myndigheterna försökte tämja den vilda västern-stämning som rådde på nätet.

»Säpo var på väg, han skulle spela in mötet i hemlighet, och nu ­fattade han inte hur han skulle fästa myggan och mottagaren.«

I Sverige hördes Antipiratbyrån, en lobbyorganisation som företrädde företag i den svenska film- och TV-spelsbranschen, allt mer i medierna. I EU klubbade man igenom det första direktivet om Ipred-lagen som skulle ge rättighetshavare rätt att begära ut uppgifter från internetoperatörerna om de misstänkte fildelning.

Jon gjorde sitt bästa för att skapa opinion mot de här initiativen. Han uttalade sig för fildelning och personlig integritet på nätet. Även i praktiken stod Bahnhof för frihet på nätet, till exempel genom att ha det på den tiden mycket kontroversiella forumet Flashback som kund. Bland män­ni­skor som var aktiva på nätet, som hackare och fildelare, var Bahnhof populära. Men opinionen hade de fortfarande emot sig. I en krönika i ­Computer Sweden sammanfattades den offentliga bilden av Jon Karlung som en »filur«, som har »vidlyftiga mål och liten verklighetsförankring och som saknar empati«.

Och den 10 mars 2005 blev det tydligt att Jon genom sina ställningstaganden skaffat sig mäktigare fiender än så.

Jon Karlung hade precis kommit till kontoret på Sankt Eriksgatan 117 när 18 personer rusade in genom dörren och ropade: »Vänd på tangent­borden! Rör ingenting!« Kronofogden hade tipsats av Antipiratbyrån om att det fildelats material från Bahnhofs kontor.

Jon Karlung blev förbannad. Han var över­tygad om att anklagelserna var falska. Och varför hade de inte gått direkt till honom med sina misstankar istället för att ställa till med ett sådant spektakel? För att visa att han inte hade något att dölja ringde Jon till medierna. I  artiklarna framstod dock Antipiratbyrån som ­oerhört säkra på att Bahnhof var »källan« till piratkopieringen i Sverige, medan Jon mest fick säga saker som att han kände sig »rättslös«. I  Aftonbladet slog Antipiratbyråns jurist ­Henrik ­Pontén fast att »vi tagit matroser innan, nu tog vi Kapten Svartskägg«. Jon Karlung fick inte ett enda citat i artikeln. Istället beskrevs han som så nervös att han »fladdrar med armarna och har svårt att stå still«.

Även om Jon blev förbannad på att ­tidningen beskrev hans naturliga kroppsspråk som ett tecken på svaghet kunde han inte förneka att han stod inför ett stort problem. Enligt upp­gifter från Antipiratbyrån innehöll ­servrarna som krono­fogden beslagtagit 1 800 upphovsrätts­skyddade filmer, 450 000 musik­filer och 5 000 spel. Eftersom rättighetshavarna var multi­nationella bolag med ekonomiska ­muskler ­hotades Bahnhof av skadestånds­anspråk i miljard­klassen.

Karlung påbörjade en egen undersökning för att reda ut vad som egentligen hade hänt.

Det visade sig att Antipiratbyrån placerat en infiltratör, under kodnamnet Rouge, på Bahnhofs kontor. Han hade tillsammans med en av Bahnhofs medarbetare spridit upphovsrättsskyddat material på nätet. När de presenterade sina uppgifter för Antipiratbyrån nåddes en förlikning och den civilrättsliga processen lades ner.

 

Under de följande åren fortsatte samhällsutvecklingen att gå emot Jon Karlungs ideal. Under de kommande åren klubbades både EU:s datalagringsdirektiv, som innebar att operatörer blev skyldiga att lagra sina kunders tele- och datakommunikation, och propositionen om FRA-lagen, som skulle ge Försvarets radio­anstalt rätt att avlyssna trafik som passerade Sveriges gränser.

Bahnhof gjorde sitt bästa för att protestera. Till att börja med på sitt eget sätt. I  ett pressmeddelande skrev Bahnhof att de skulle registrera exakt allt deras kunder gjorde och varje vecka skicka ut 4 000 sidor information om varje enskild person till ett fyrtiotal myndigheter – allt från Skatteverket till båtregistret. I »det här nya DDR-inspirerade kontrollsamhället« kunde de lika gärna passa på att tjäna pengar. Men de lanserade också riktiga produkter, som ett integritetssäkrat bredband där Bahnhof garanterade att de aldrig skulle lämna ut information om kunden till tredje part, och en plug-in som skulle varna för när ens trafik passerade Sveriges gränser och därför riskerade att bli avlyssnad. Jon varnade i medierna för att vi var på väg mot »ett allt mer slutet« samhälle där »500 års utveckling mot demokrati, yttrande­frihet och individens värde« stod på spel. När andra operatörer meddelade att de följde lagen berättade Jon att de skulle slåss så mycket de bara kunde för att inte lämna ut några uppgifter. 

2010 fick Bahnhofs säljavdelning en förfrågan från ett företag som antagligen imponerats av Bahnhofs fasta ståndpunkt i FRA-frågan. Ett standardmässigt avtal om att hyra serverplats undertecknades och så var det inte mer med det. Snart insåg dock Jon att det här företaget, som hette Wikileaks, inte gick att behandla som ­vilken kund som helst.

En blåsig fredagseftermiddag i november stod Jon Karlung på parkeringen utanför Ica i Täby och försökte memorera vad det var han skulle helghandla, när telefonen ringde.

– Hi, this is Julian Assange.

Wikileaks grundare förklarade att han planerade att släppa »något stort« under helgen och ville förbereda Karlung på kraftigt ökad trafik och överbelastningsattacker.

Efter två avslöjanden om krigen i ­Afghanistan och Irak läckte organisationen nu drygt 250 000 dokument med detaljerad mejlkorrespondens ­mellan USA:s utrikesdepartement och ­ambassader. Det fanns inte längre någon tvekan om att Wikileaks var en farlig och oberäknelig maktfaktor som världens regeringar tvingades förhålla sig till.

Samtidigt som kopplingen till Wikileaks gav kredd bland nätaktivister spillde resten av samhällets kritik mot organisationen över på Karlungs verksamhet. Många påpekade det oansvariga i att släppa dokument som äventyrade människors liv. Andra gav uttryck för mer aggressiva antipatier. I debatten som följde ­hördes till och med kommentarer om att ­Bahnhof hade tur som förvarade sina servrar i ett bombsäkert rum.

Bergrummet som innehåller en av ­Bahnhofs serverhallar är onekligen spektakulärt. Men  allt är inte så praktiskt. Det »svävande« konferensrummet, helt i glas, blir så varmt och bullrigt på grund av servrarna under golvet att det inte riktigt går att använda.

Jag står utanför Bahnhofs serverhall på Södermalm i Stockholm och letar efter Jon Karlungs nummer i min mobil när han med fladdrande svart kavaj dyker upp bakom ryggen på mig. Han har inte haft tid att förbereda sig för vårt möte, förklarar han, men börjar med att visa mig in i lokalen, som bäst kan beskrivas som en pojkdröm. Serverhallen är inrymd i ett under­jordiskt bergrum och ser ut som ­insidan av ett rymdskepp i en James Bond-film. Jon visar det runda konferensrummet som är byggt helt i glas och därmed »svävar« ovanför serverhallen. Runt om i grottan lyses små djungel­liknande rabatter upp av skarpa odlingslampor. I lunchrummet simmar fiskar i ett stort akvarium.

– Egentligen ville jag ha ett enormt akvarium med pirayor runt hela serverhallen, säger Jon. Men sedan kom jag på att det kanske inte var lämpligt med så mycket vatten runt all el.

Det är emellertid inte bara lokalen som vittnar om att mycket har hänt sedan företaget satt i en barack i Fyrislunds industriområde.

»Massövervakning ­ansågs vara en smal fråga för foliehattar, men med Snowden kom en helt annan medvetenhet.«

Många människor fick ett uppvaknande när Edward Snowden 2013 avslöjade den största övervakningsskandalen i amerikansk historia. Underrättelsetjänsten National Security Agency visade sig inte bara ha byggt ett om­fattande register över kommunikationen mellan ­landets medborgare, samt ha avlyssnat Tysklands förbundskansler Angela Merkel, de hade också bedrivit ett omfattande samarbete med svenska  FRA.

Plötsligt stod det klart att det låg något i det där som Jon Karlung tjatat om sedan 90-talet. Eller som Bahnhofs kommunikationschef Jon Jordås formulerar saken:

– Det finns ett uttryck som jag tycker stämmer bra in på Bahnhof: För att hamna helt rätt måste man först vara helt fel i 20 år. Massövervakning ansågs vara en smal fråga för foliehattar, men med Snowden kom en helt annan medvetenhet.

Jordås berättar att han vintern efter ­Snowden-avslöjandena stod på Banhofs kontor när Karlung i förbifarten sade att Säpo bett om ett möte. Tydligen ville myndigheten ha möjlighet att direktövervaka alla svenskars telefon-, mejl- och SMS-trafik. Några dagar senare kallade Karlung till sig Jordås. Han hade svettfläckar på skjortan och en liten mikrofon i handen. Säpo var på väg, han skulle spela in mötet i ­hemlighet, och nu ­fattade han inte hur han skulle fästa ­myggan och mottagaren.

De resonerade snabbt: Skulle de kunna gömma den under bordet, lägga den bakom någon kruka? Till slut ropade Karlung: »Allt går att lösa med silvertejp!« Jordås rusade iväg och hittade en rulle på kontoret. Han lyckades fästa mottagaren på sin chefs bröst, som var lika »fullt med svartsilvriga hårstrån som en bergsgorillas«. På väg ut från mötesrummet stötte Jordås ihop med Säpotjänstemännen.

När Ekot några dagar senare sände inspelningen från Karlungs mikrofon fick lyssnarna höra att Säpo försökte skaffa direkt tillgång till alla medborgares kommunikation med ­var­andra. För att få Karlung att hjälpa dem hade de använt allt från lockelser – det skulle innebära mindre arbetsbelastning för operatören – till skrämseltaktik; på inspelningen hördes hur de frågade om det skulle vara kul att heta Jon Karlung om Säpo misslyckats med att avvärja ett bombattentat som dödade hundratals personer på Sergels torg för att de inte fått ut viktigt underrättelsematerial som funnits på Bahnhofs servrar.

Flera andra operatörer hade redan gått Säpo till mötes, men efter Ekots inslag blev kritiken så hård att operationen avslutades.

– Det är nog vad jag är mest stolt över i hela mitt liv, konstaterar Karlung.

Det var också den första gången som Karlung upplevde att ett av hans påhitt möttes med oförblommerad beundran. Ytterligare ett exempel på att han inte längre betraktas som en oansvarig bråkstake fick jag när jag först kontaktade honom för att göra den här intervjun och ­Karlung svarade att han precis var på väg upp på en scen i Almedalen för att debattera IT-hot och över­belastningsattacker mot medierna med inrikesminister Anders Ygeman.

Vi slår oss ner bredvid kökets akvarium. Ironiskt nog känner man sig över­vakad när man talar med Jon Karlung. Han placerar sig aningen för nära med sin nästan två meter långa kropp och ser en stint i ögonen medan han talar. Särskilt intensiv blir blicken när han går igång om någon av sina hjärtefrågor. Den här dagen är hans energi riktad mot Spridningskollen, ett projekt initierat av stora film- och TV-bolag som anlitat inkassobolaget Gothia Law för att skicka kravbrev på 2 000 kronor till privatpersoner som de menar har laddat ner upphovsrätts­skyddat material. I kraven framgår att om ­mottagaren inte betalar kommer organisationen att gå vidare med fallet.

– Utpressningsbrev, alltså, säger Jon. Maffia­metoder. Det är samma sak som det var med Antipiratbyrån. Här kommer en privat organisation som fått för sig att de själva kan agera polis, domstol och åklagare – ivrigt påhejade av starka särintressen.

Han berättar nöjt att han så snart han fick reda på att detta skulle ske ansökte om att själv varumärkesskydda namnet Spridningskollen hos PRV. Därefter registrerade han domännamnet spridningskollen.org. Utöver att Jon varit ute i medierna för att skapa opinion mot »utpressningsbreven« har Bahnhof skapat en hemsida där besökarna kan fylla i ett formulär för att protestera mot Spridningskollen. Varje formulär genererar ett mejl till justitieminister Morgan Johansson.

– Jag tycker det är roligt med en liten fajt. Nu har vi lite fler planer på hur vi ska iscensätta någonting som blir besvärligt för vår fiende.

Du har tjatat om de här frågorna i snart 20 år. Tröttnar du aldrig?

– Om man sätter sig in i det här på djupet blir det både tjatigt och otroligt intressant när man ser skelettet bakom strukturen och hur allt går i cykler. Övervakning eller frihet är en klassisk fråga som alltid kommer tillbaka.

Jon gestikulerar, som alltid, stort med armarna och spänner ögonen i mig.

– Om nu film- och TV-bolag inte har en affärsmodell som funkar, eller tillräckligt starka lås som skyddar deras produkt, så får de lite skylla sig själva. Det är inte samhällets ansvar, utan bolagets ansvar att bygga intressanta affärs­modeller. Äh, nu låter jag som någon sorts ­politiker …

Du är väl ganska politisk?

– När det gäller just de här frågorna är jag väl det. Teknik är inte bara teknik, det finns en massa intressen bakom kulisserna som sällan blir synliga för allmänheten. Det är viktigt att lyfta fram att både Antipiratbyrån och Spridningskollen kommer från filmbolagen.

Är det vettigt för dig som företagsledare att ta så stor plats i debatten?

– Nu för tiden pratar man ofta om begreppet Corporate Social Responsibility, att företag ska efterleva en policy som handlar om något fint  ämne som miljö eller att alla ska vara snälla mot varandra. Vi som företag står för frågor som kan vara ganska kontroversiella. På företagssidan har det varit besvärligt vid några tillfällen, andra vill inte alltid förknippas med vårt varumärke. Men bolaget går ju bra, så på det sättet får man väl ända säga att det varit lyckat. Det ligger i min natur att höja rösten när det gäller alla frågor som jag anser är viktiga.

»Det ligger ju i de stora bolagens intresse att utmåla sådana som mig som just foliehattar.«

Varför är de här frågorna så viktiga för dig?

– Jag förstår inte varför de inte är viktigare för andra. Det här är en fråga som spränger igenom alla politiska gränser. Precis som i den fysiska världen måste man väl vara intresserad av att ha en fredad sfär där man kan vara säker på att inte bli övervakad. Där man kan snacka med varandra om vad som helst. Det handlar inte om någon fredad kriminell sfär, utan det handlar om att man som privatperson ska kunna känna en sorts frihetskänsla.   

Tror du att det var något som befästes i din barndom?

– Jag fostrades i något slags aktivistisk anda. Yttrandefrihet var så klart viktigt för mina föräldrar som var konstnärer. Där fick jag också med mig det här att göra uppträdanden och performancegrejer. Jag lärde mig att det skulle vara kul, men alltid med finess och en tanke bakom.

Men du har också gjort saker där tanken bakom inte varit så tydlig. Jag tänker på de tilltag med Aktuell Rapport som gjorde att du hamnade i rätten.

– Fällningen för artikeln om kustjägarskolan, där en värnpliktig sa att en kapten var som ­Hitler, stör mig fortfarande. Det var ett välresearchat reportage om pennalism. Jag tror fortfarande att vi blev fällda på grund av vilken tidning vi var. Det gäller också domen när vi klädde ut oss till poliser – samma sak gjordes senare i TV-programmet 24 karat utan att de åtalades. Även Robert Gustafsson-domen tycker jag var fel. Jag hade tagit en befintlig bild och satt en pratbubbla på. Det var kanske inte jättesmashing, men det var en redaktionell kommentar och inte reklam. Sexbrevet däremot var ett slarvfel från vår sida. Skadan var väl begränsad, men det var nog en korrekt fällning. Och de falska porrbilderna var absolut en korrekt fällning.

Hur tänker du om det i dag?

– Då motiverade jag det med att bilderna ändå var allmänt tillgängliga och spridda. Men i dag hade jag inte gjort det. Reportaget om vad som fanns på BBS:er tycker jag var bra, men att visa själva bilderna var inte jättebegåvat.

Det känns naturligt att folk inte riktigt tog dig på allvar medan du gjorde sådana saker. Men även långt senare, när du arbetade för Bahnhof och debatterade yttrandefrihet och integritet på nätet viftades du bort som en opålitlig filur. Varför, tror du?

– Dels för att Bahnhof var så spretigt som företag i början. Så här i efterhand borde vi kanske ha varit mer fokuserade och inte drivit så många olika verksamheter, som reklambyrån. Pol Pot-historien var inte det mest framgångsrika affärsmässigt, men det var kul. Dels har vi alltid varit frihetliga och stått på barrikaderna. I många år tyckte folk att man var lite foliehatt när man pratade om de saker vi pratade om. Vi hade ju ­insynen bakom kulisserna, och kunskap om tekniken och dess möjligheter. Det hade inte allmänheten. Och det ligger ju i de stora bolagens intresse att utmåla sådana som mig som just foliehattar.

Det verkar inte funka längre.

– När det gäller debatten om fildelning så vann vi rond ett. Det är dagens alla streamingtjänster ett bevis på. Vi sa att det är bolagens ansvar att bygga fungerande affärsmodeller, och nu när de gjort det så är det inte en jävel som orkar sitta och ladda ner en låt istället för att trycka play på ­Spotify. Och när det gäller frågan om frihet på nätet så har Snowdens avslöjanden om hur långtgående övervakningen faktiskt är fått folk att förstå att det här är en fara. Nu finns en medvetenhet om att det här är en politisk fråga snarare än en teknisk. Tekniken kommer att fortsätta utvecklas. Det är klart att någon till slut kommer att uppfinna hjälmar som läser av våra drömmar. Vad vill vi då att det ska finnas för lagar och regler?

Är du ändå inte lite paranoid?

– Det finns alla skäl att vara paranoid. Jag ser tre starka krafter som försöker erövra internet. Kriminella vill utnyttja nätets relativa lag­löshet. Staten vill tämja det anarkistiska och vildvuxna och ha koll på vad folk gör. Marknaden strävar efter att bilda allt större företags­jättar som låser in användarna i en jätte­tjänst. Jag själv und­viker sådana tjänster så gott jag kan. Jag har hellre Firefox än Chrome, jag är inte inne i Applevärlden och jag är inte med på Facebook. Det är obehagligt att makten koncentrerats så mycket. Amerikanska företag kan kartlägga enorma datamängder och ta del av personliga fakta, som de sedan lämnar ut till NSA. Jag tycker att man ska premiera alla grejer som inte fjättrar folk, som inte leder till konsumentövervakning eller statlig övervakning. Det är en rent filosofisk fråga. ­Precis som man kan röra sig fritt i det fysiska rummet, utan att någon annan går in i ens hjärna, ska man kunna röra sig på nätet. Vi ska kunna sitta här och fika utan att någon annan vet det. Tyvärr är det redan officiellt eftersom våra mobiler har platshistorik.

Ett par dagar senare kan våra mobiler avslöja att vi befinner oss på Konserthuset i Göteborg. Jon Karlung ska tala på konferensen Next Generation Threats, som handlar om hur framtidens hotbilder mot internet ser ut.

Här är han något av en idol; när Jon Karlung presenteras utbrister publiken i ett »woah«. Under hans föreläsning om hur staten och stora företag begränsar vår frihet på nätet skrattar publiken och nickar instämmande. När det blir dags för publikfrågor ställer sig en äldre man upp och frågar hur det går med Spridningskollen.

Jon berättar historien om hur han kuppade till sig namnet.

– Så nu har vi helt enkelt skickat en faktura till Spridningskollen på 2 000 kronor för varu­märkes­intrång.

Publiken brister ut i en spontan applåd.

Moderatorn skakar imponerat på huvudet:

– Det är inte alla VD:ar som skulle göra så.

Jon skrattar nöjt.

Foliehatten har blivit en kungakrona.

Några veckor senare, den 31 oktober, kommer nyheten att Spridningskollen lägger ner sin verksamhet. 25 000 mejl har skickats till ­Morgan Johansson från Bahnhofs hemsida. På den riktiga Spridningskollen-sidan meddelar organisationen att den allmänna hållningen emot dem är för stark. »Då lagstiftning och opinion skiljer sig åt på ett markant sätt så avvecklar Gothia Law nu sitt engagemang i ­fildelningsfrågan.«