Colt Correa var 33 år gammal, bosatt ett par mil utanför Detroit och döpt efter sin pappas favoritrevolver. Enligt egen utsago var han dessutom världens bästa ingenjör och en person som blev mycket olycklig när saker och ting inte fungerade som de skulle. Våren 2003 var han därför nära att dra på sig en kronisk, stickande huvudvärk.
Colt arbetade som utvecklingschef på ATI, ett företag som sålde mjukvara till bilindustrin, och hade precis utvecklat ett program som luktade succé. Det hette NoHooks, och gick kortfattat ut på att ge bilföretag möjlighet att ändra eller lägga in nya funktioner i en bils styrenhet utan att gå via företaget som tillverkat den. Han hade lagt ner nio månader på programmet, som fungerade perfekt på datorer med Power PC-processorer. Problemet var att nästan bara västerländska företag använde sig av sådana. NoHooks behövde anpassas till den japanska marknaden, och Colt Correa hade inte tid eller kraft att göra det själv.
Under sommaren hörde han av sig till en mängd ansedda tekniska högskolor och bad att få komma i kontakt med deras mest ambitiösa studenter. Han valde ut sju personer, förklarade sitt problem och satte dem i arbete. De flesta gav upp efter ett par månader. En av dem höll på i nästan ett år utan att närma sig en lösning. Den mest begåvade studenten lyckades färdigställa 50 procent av programmet på sex månader. Sedan tog det stopp.
I början av 2004 ringde en uppgiven Colt till Niklas Ivarsson, en handelsutbildad boråsare som styrde ATI:s Europaverksamhet – strategiskt nog placerad i bilstaden Göteborg. Ivarsson erbjöd sig att hitta en ny medhjälpare till Colt på stadens tekniska högskola Chalmers, som uppmanade studenter att göra sina examensarbeten som projekt hos lokala företag.
