Marie-Louise Ekman

Hon smetade in sig i bajs, kallades för »pissråtta« och blev sedan chef för landets främsta teaterscen. När hon nu gör sig redo att lämna Dramaten berättar Marie-Louise Ekman vad hon har lärt sig längs vägen.

Det första Marie-Louise Ekman gjorde när hon började på Kungliga Dramatiska Teatern år 2009 var att ta itu med teaterchefens rum. Rummet på fjärde våningen i den 101-åriga byggnaden såg ut som »en gammal herrklubb«: det kändes dovt och mörkt, allt gick i dammiga toner av grått och grönt, mattor täckte det mörka trägolvet och på väggarna hängde porträtt av August Strindberg, Ingmar Bergman, Erland Josephson och andra svenska kulturgiganter.

I dag hänger fortfarande den lilla guldplaketten med den ingraverade skriften »TEATERCHEF« på dörren till rummet. Men innanför är ingenting sig likt. Väggarna är vitmålade, och ovanpå trägolvet ligger en balettmatta med den vita sidan uppåt. En del av mattan har skurits ut och lagts på det blanka konferensbordet, och stolarna som står runt omkring det är omklädda i »köttfärg«, vilket ska associera till »skörhet och mänsklighet«. Skrivbordet som står placerat längst in i rummet är helt täckt av illgrön tejp.

Marie-Louise Ekmans chefsrum beskrevs om och om igen i media då hon tillträdde sin tjänst, till viss del för att det sade något om hennes konstnärskap, men mest för att det sade något om vad hon ville uträtta på Dramaten. Rubrikerna löd: »Dramaten blir hennes konstverk« eller »Dramaten ska bli min nästa pjäs«.


Den här artikeln är låst!

För att läsa vidare behöver du välja något av följande alternativ:

35 kr
Köp artikeln!

Efter köpet har du tillgång till artikeln direkt.

39 kr Prenumerera

Betalningen dras varannan månad (78 kr) från ditt kort.

Har du redan ett konto? här! Fakturaprenumerant? Aktivera ditt konto

Artikeln publicerades i Filter #41 (19 november 2014) och är skriven av .