Marie-Louise Ekman

Det första Marie-Louise Ekman gjorde när hon började på Kungliga Dramatiska Teatern år 2009 var att ta itu med teaterchefens rum. Rummet på fjärde våningen i den 101-åriga byggnaden såg ut som »en gammal herrklubb«: det kändes dovt och mörkt, allt gick i dammiga toner av grått och grönt, mattor täckte det mörka trägolvet och på väggarna hängde porträtt av August Strindberg, Ingmar Bergman, Erland Josephson och andra svenska kulturgiganter.

I dag hänger fortfarande den lilla guldplaketten med den ingraverade skriften »TEATERCHEF« på dörren till rummet. Men innanför är ingenting sig likt. Väggarna är vitmålade, och ovanpå trägolvet ligger en balettmatta med den vita sidan uppåt. En del av mattan har skurits ut och lagts på det blanka konferensbordet, och stolarna som står runt omkring det är omklädda i »köttfärg«, vilket ska associera till »skörhet och mänsklighet«. Skrivbordet som står placerat längst in i rummet är helt täckt av illgrön tejp.

Marie-Louise Ekmans chefsrum beskrevs om och om igen i media då hon tillträdde sin tjänst, till viss del för att det sade något om hennes konstnärskap, men mest för att det sade något om vad hon ville uträtta på Dramaten. Rubrikerna löd: »Dramaten blir hennes konstverk« eller »Dramaten ska bli min nästa pjäs«.

– När jag kom in hit första gången kände jag mig som en främmande fågel, säger Ekman. I den där gamla herrklubben kände man sig okunnig och obildad, och jag kände att jag på en gång måste göra det till ett rum som går att arbeta i. Här kan man inte sitta och minnas Dramatens storhetstid, här måste vi drömma om en ny storhetstid. Det var viktigt både för mig och för alla andra som skulle träda in i rummet att vi inte skulle känna oss underdåniga mot någon jädra historia. Vi som klev in här skulle bli synliga och kunna föda nya projekt. Så jag gjorde det som en ateljé.