Maxida Märak snörade på sig springskorna och begav sig ut i den tidiga majmorgonen. Hon var i fjällbyn Årrenjarka, tio mil från Jokkmokk, för ett möte med Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum. Inte långt därifrån startar många vandringsleder till Sarek nationalpark och världsarvet Laponia.
Maxida valde en skogsstig upp mot ett av lågfjällen. Björkarnas löv hade slagit ut och blandades med barrskogen som klättrade upp längs bergen. Solen sken, det var ovanligt varmt för årstiden. Hon hade funderat ett tag på att flytta tillbaka till Jokkmokk från Stockholm, till och med tittat på ett litet hus. De senaste åren hade varit tunga, nästan knäckt henne. Hon behövde förändring.
Hennes yrke som artist gick ut på att vara i centrum. Hon stod på scen, gjorde intervjuer, poserade på pressfotograferingar med ett team på 15 personer runt sig.
Men på stigen upp mot lågfjället i Årrenjarka var hon ingen. Hon kände sig som en liten prick bland fjällen, fullkomligt lugn. Maktlös inför naturens och vädrets krafter. Hon skulle lika gärna ha kunnat vara en svamp eller en gran. Om hon ramlade ner i bäcken skulle världen fortsätta utan henne. Det kändes befriande. Hon kände inom hela sig hur mycket hon ville stanna kvar, hur mycket hon behövde tystnaden och ensamheten.
- Mer:
- Porträtt
