Anders Roslund framför porten till en av Stockholms tågtunnlar – en vanlig tillflykts­ort för hemlösa. Under staden finns ett tunnel­system om sammanlagt tio mil. I en av dessa tunnlar bodde fem flickor i 14-årsåldern, vars öden Anders Roslund och Börge Hellström sammansmälte till roman­figuren Jannice i  Flickan under gatan (2007).

När dikten överträffar verkligheten

Vad driver en av Sveriges mest framgångsrika författare till ­Colombias farligaste knark­kvarter? Anders Roslund är ­journalisten som upptäckte att han kom närmare ­sanningen genom att hitta på.

Det första han lade märke till var ­hundarna. Vid varje mellanlandning hade allt fler fuktiga nosar sniffat på passager­arna, och nu i tullen i Bogotá var det fullt av dem. Om Anders Roslund hade rest hit av andra skäl hade han förmodligen istället noterat den behagliga värmen som slog emot honom, eller Andernas grönklädda berg som omringade staden. Men det här var en annan sorts resa.

Tillsammans med Börge Hellström jobbade han på en uppföljare till Tre sekunder – kriminal­romanen om infiltra­tören Piet Hoffman, som sålts i över 1,5  miljoner exemplar i hela världen. Den här gången skulle de skildra roten till en stor del av världens kriminalitet. Under fyra långa år hade de arbetat upp ett så stort förtroende hos sina colombianska kontakter att de erbjöds en personlig guidning genom narkotikahandelns epicentrum. Börge valde att stanna hemma. Det kändes helt enkelt för obehagligt.

Anders brukade inte vara rädd av sig, men i Colombia blev han mer på sin vakt för varje dag som gick. När han körde från Bogotá till en förort utanför den kända knarkstaden Cali tillsammans med sina guider, låste de bilen inifrån. Hans guider var själva involverade i den här världen, men till och med de var nervösa. Den obehagliga stämningen eskalerade i takt med att de körde längre in i djungelns tryckande värme. Exakt vad han sedan erfor kommer för alltid att finnas inpräntat i hans minne, men detaljerna kan han inte berätta för någon utomstående – då skulle han utsätta såväl sig själv som andra för stor fara. Det han kan återge är de tankar som snurrade runt i hans huvud: »Nu har jag väl gått för långt. Jag har ju familj hemma, vad tänkte jag med egentligen?«

Annons

 

Näsby i Kristianstad var på 70-talet en ­ganska vanlig förort med hyreshus i betong. Anders och hans lillasyster delade rum i lägenheten på 60 kvadratmeter, men om dagarna hade systern hela rummet för sig själv. Från tidig ­morgon till sen kväll sprang Anders fritt i om­rådet med grann­barnen. Strategin att hålla sig hem­ifrån berodde inte bara på trängseln – ända sedan han var liten hade hans pappa försökt kontrollera honom med våld. Elva år gammal ställde sig Anders upp och tittade rakt in i sin fars ögon: »Slå mig då! Du kan slå hur mycket du vill, det spelar ingen roll, jag känner ingenting!« Efter den dagen fick han inga fler slag.

I tonåren började han drömma om ett liv som författare. Samtidigt som han hängde med kompisarna som spelade fotboll och drack öl umgicks han också med ett annat gäng som satt på kafé och läste böcker. Varje kväll skrev han målmedvetet på sin första roman. Efter att han skickat in den till ett förlag, som i sitt refuseringsbrev svarade att han hade talang och borde fortsätta skriva, tog han sig an en till. Det hann bli fem romaner, skrivna på linjerade kollegieblocks­sidor noggrant insatta i pärmar.

Anders Roslund

Bor: Stockholm

Familj: Frun Fia och barnen Emil och Christopher samt ragdollkatten Freddie.

Karriär: Journalist och sedan 15 år tillbaka författare. Har med Börge ­Hellström skrivit sex kriminal­romaner, bland annat Odjuret, Box 21 och Tre  sekunder. Har också ­skrivit Björndansen till­sammans med Stefan ­Thunberg. ­Böckerna har översatts till drygt 30 språk och sålts i flera ­miljoner exemplar runt om i världen.

Övrigt: Skrev en roman som blev antagen av ett förlag när han var 26 år men som aldrig gavs ut. »Jag är väldigt glad att den aldrig kom ut. Men jag har ur den kunnat bryta ut såväl karaktärer som skeenden och använda dem i  andra böcker.«

Efter gymnasiet började han engagera sig som lekmannaövervakare. Han var nyfiken på den kriminella världen och ställde sig frågor om varför människor egentligen begår våldsbrott. Inom kriminalvården upptäckte han en värld av frustra­tion. Det verkade som om alla som satt i fängelse var fast i en ond spiral och satt av sin tid bara för att göra om exakt samma saker när de kom ut. När Anders var 21 flyttade han till ­Stockholm och började så småningom läsa journalistik. Ett hopp tändes om att kunna göra skillnad – om han kunde berätta varför människor begår brott borde väl spiralen kunna brytas?

Efter avlagd examen fick han ett vikariat på Rapport. Anders ansträngde sig för att göra fördjupande reportage om brott för de 2,5 miljoner svenskar som tittade varje kväll. I början av 90-talet fick han uppdraget att bevaka jakten på Lasermannen. Snart började han också granska Stockholms nazistiska rörelser.

Efter en kvällssändning kom han hem och möttes av sex skinnskallar som bankade på hans lägenhetsdörr med meterlånga metallkedjor. Männen jagade honom över hela Söder. Vid Zinkens­damm gömde han sig i en telefon­kiosk, varifrån han ringde hem till sin sambo och bad henne att gå ut via en dörr på baksidan av ­hyreshuset.

Under den följande tiden fick han, sambon och deras treårige son vid flera tillfällen ha livvakter i sitt eget vardagsrum. När familjen en kväll tvingades ta in på hotell och sonen frågade vad de gjorde där kände Anders att det fick vara nog. Han slutade med sina granskningar. Det var säkrast så. Och hursomhelst, vem brydde sig egentligen? Den vanligaste frågan på redaktionen var: »Hur snabbt kan du vara klar?«

Efter några år fick han jobb som reporter och nyhetschef på Aktuellt. Känslan av meningslöshet höll i sig – vad han än gjorde kändes det flyktigt som en vindpust. I  bästa fall fick han någon ministers kommentarer i slutet av ett inslag, men någon verklig förändring, det lyckades han aldrig åstadkomma.

»Förlaget sa: ›Ska vi publi­cera det här, är det verkligen sant?‹ ­Sedan sprängde ­polisen alla bordeller ­ungefär i  ­samband med att ­boken kom.«

Annons

På fritiden tog han i smyg upp sin ungdomsdröm och började skriva på en roman. Under tiden på Aktuellt hade han kommit i kontakt med organisationen Kriminellas Revansch i Samhället. Han sympatiserade med idén att skapa en gemenskap utanför fängelset för att välkomna nyss frisläppta fångar, som på så sätt inte behövde återvända till sina gamla samman­hang. Han ringde upp en av grundarna, Börge ­Hellström, och frågade om han fick följa organisationen på sin fritid för att göra ett längre reportage. Arbetet, som pågick i två år, resulterade i dokumentären Lås in dom! Det ledde också till att Anders och Börge blev goda vänner. De bälgade i sig kaffe under timslånga sittningar på kaféer, där de började bolla idéer för böcker. En av dem byggde på en frågeställning: Vad händer när pappan till ett barn som blivit utsatt för en pedofil bestämmer sig för att döda förövaren? Ett scenario som skulle belysa den svenska sexualbrottslagstiftningen, men också ställa mer existentiella frågor: Ger hämnd verklig upprättelse? De hämtade kunskap både från Anders research i den kriminella världen och Börges upplevelser – han hade som liten utsatts för övergrepp och själv misshandlat människor i sitt tidigare liv.

Anders skaffade sig en ruffig källarlokal vid Skanstull som tidigare fungerat som förråd. Han snickrade ihop ett brädgolv och målade de många rören som gick längs väggarna röda. Sedan var skrivarlyan färdig, och de kunde påbörja arbetet med deckaren Odjuret.

När boken var färdig tjatade de till sig ett möte med det nystartade Piratförlaget. När de knackade på dörren till förlagets trea i Gamla stan klockan fem i två öppnade den välkända för­läggaren Ann-Marie Skarp med ett: »Vilka är ni?« »Eh, vi skulle ha ett möte med dig här.« »Klockan två, ja!« utbrast hon och stängde dörren.

Anders blev så upprörd att han proklamerade: »Nu skiter jag i det här!« och sprang därifrån. Börge kubbade efter och fick honom att ändra sig. När de knackade på nästa gång möttes de av ett leende: »Välkomna.«

Tillsammans beskrev de sin idé: Ett för­fattar­skap där de smälte samman till en persona – ­Roslund & Hellström – där man inte visste vem som gjorde vad. Där hälften av historierna byggde på fakta och hälften var fiktion. Och där varje bok skulle ha en ny huvud­person, inte som andra deckare där samma gamla kriminalpolis drev handlingen framåt. Sedan tog de fram sitt dokument med de åtta böcker de skissat på, inklusive Odjuret.

Gensvaret väckte hopp – ­Ann-Marie Skarp visade sig trots första intrycket vara en varm person som snabbt vann deras förtroende. Hon bad att få återkomma. Efter tre veckor drog Anders iväg ett mejl och frågade hur det gick: »Det känns som om jag har friat.« Efter ytterligare en tid kom det efterlängtade svaret: »Vi säger ja till äktenskapet.«

 

Anders Roslund tar emot i sin nuvarande skrivarlya, en liten etta på Reimersholme. Han kallar den för sitt »happy place« efter att han i terapi upp­manats att tänka på en plats som gav bra känslor och insåg att han såg den här lägenheten framför sig. Han blickar ut över Pålsundet och Långholmens gamla central­fängelse.

– Jag tänker att det finns en mental kraft här, som inte bara är ankor och vatten och folk som paddlar runt. Det låter kanske fjomsigt …

Väggarna är fyllda av hyll­rader med hans och Hellströms sex utgivna kriminalromaner i olika format och översättningar. Första boken, ­Odjuret, blev en försäljningssuccé och mottog pris som årets bästa nordiska kriminalroman. Succén ledde bland annat till att de fick träffa justitieministern och diskutera svensk sexual­brottslagstiftning. Inför nästa bok, Box 21, hade de följt en lång polisutredning om en lägenhets­bordell och träffat ett antal inblandade. Vid den tiden var det inte många svenskar som trodde att lägenhets­bordeller över­huvudtaget fanns i Sverige.

– Förlaget sa: »Ska vi publicera det här, är det verkligen sant?« Sedan sprängde polisen alla bordeller ungefär i samband med att boken kom. Vår roman blev plötsligt användbar – vi åkte runt till institutioner och pratade, trots att vi »bara« skrivit en deckare.

Även Flickan under gatan gjorde avtryck. Genom åren hade både Anders och Börge haft tät kontakt med organisationer som arbetar med samhällets utsatta, som Stockholms stads­mission, Rädda Barnen och S:ta Clara kyrka. Genom dem hade de fått veta att det nere i stadens tunnelsystem levde barn som av olika anledningar inte kunde bo hemma längre. Eftersom de inte var myndiga, och därmed inte räknades som hemlösa om deras föräldrar hade ett boende, var de osynliga i alla register.

Anders och Börge kontaktade nu en man som bodde i tunnlarna. Han presenterade dem så småningom för fem flickor som bosatt sig under marken.

– Om jag kommit som journalist med kamera och anteckningsblock hade jag aldrig haft en chans att göra det jobbet. Men vi kunde vinna deras för­troende genom att säga till dem: »Ni fem tjejer kommer att bli en tjej i vår bok, ingen kan spåra er, men vi kan använda er historia.«

Genom sina tidigare böcker hade Anders och Börge jobbat upp ett stort förtroendekapital, och när Flickan under gatan gavs ut lästes den som en rapport från verkligheten.

Annons

– Vi blev inbjudna att prata med socialborgarrådet, och året efter lade kommunen för första gången in finansiering av tillfälliga hem för de här barnen i budgeten. Då hade ändå organisationerna rapporterat om detta i flera år.

En av de följande böckerna, Två soldater, inspirerades av ett möte i en rättssal där en kille i tolvårsåldern var på plats för att följa rättegången mot sin största idol – en tungt kriminell man. Anders och Börge nästlade sig in i en värld där barn drömmer om att bli brottslingar. Det tog nästan fyra år att samla in bakgrundsmaterialet till boken.

Däremot dröjde det inte länge innan responsen kom. Anders pekar på en bild på Fredrik Reinfeldt i bokhyllan.

– Oavsett vad man röstar på så är det stort att bli uppkallad till Rosenbad för att landets ­mäktigaste person läst ens böcker och vill disku­tera gängkriminalitet och trafficking med en. Boken gav honom förståelse för de här världarna, trots att den delvis är fiktion. Det är jättesvårt att skriva en tidningsartikel om hur det kommer sig att en tolvåring säger: »En dag ska jag sitta i fängelse, fattar du!« Men jag kan skriva en bok där jag följer en pojkes väg fram till det här resone­manget.

Inför Två soldater tillbringade Anders och Börge tid med unga killar i ­Stockholms förorter, bland annat i Fittja. Många saknade goda manliga förebilder. När Anders besökte ett fängelse med unga gängkriminella sade en av killarna: »Vadå, alla som sitter här inne har väl fått stryk, det är väl inte så farligt?«

Efter sex framgångsrika kriminalromaner tillsammans började relationen mellan Anders och Börge knaka i fogarna. De tog en paus, men snart dök en chans upp som de inte kunde missa. Genom sitt väl upparbetade kontaktnät bland svenska kriminella fick de chansen att besöka drogkartellernas Colombia. Anders medger att boken kanske hade gått att skriva på ­distans med all den kunskap de redan besatt, men bara »till 87  procent«.

– De sista 13 procenten måste hämtas på plats, hur rädd man än är. Och jag måste erkänna att jag aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Då har jag ändå varit med om en skenavrättning i Israel. Men resan till Colombia innebar ett annat slags ångest.

Anders fortsätter:

– Jag fick vara med i vissa sammanhang, träffa nyckelpersoner. De här männen kunde sätta upp fingret i luften och säga »no no no«, så visste man att man inte skulle lägga sig i. Det är en otroligt konstig känsla att betrakta den där makten. Jag fick komma till platser man inte ska vistas på i dagsljus, men som jag fick se tack vare de personer jag följde med. I romanen har jag lånat av det jag fick berättat för mig där. Som bordellägaren vars mamma fött honom där, olika tortyrmetoder …

I boken beskrivs en scen där en narkotika­handlare pressar en langare på betalning. Han hotar hans femåriga dotter med pistol – och ­skjuter henne till döds.

– Det är en autentisk händelse, tyvärr. Jag satt och lyssnade på dem som var med, och som fort­farande gråter floder. Tårarna var en tröst att se. Att de mest hänsynslösa handlingarna ändå ­sätter spår. Men överlag kan jag inte gå in på detaljer. Om skam var tillräckligt för att vara lojala mot uppgiftslämnarna i boken Flickan under gatan, så är min egen rädsla ett jättebra argument för att jag inte kan säga så mycket om vad jag egentligen fick uppleva där – mer än i romanform.

 

Och däri ligger hela anledningen till att fiktionen enligt Anders ibland kan komma närmare sanningen än dokumentären: genom löfte om anonymitet och omskrivning kan man nå dit ingen journalist skulle nå.

Jag undrar om det ändå inte uppstår ett problem när vissa saker är fakta, vissa är påhitt – och läsaren inte vet vad som är vad.

– Det är både ett problem och en tillgång. Jag hade försökt berätta om de här sakerna i drygt tio år på SVT. Jag gjorde inslag om trafficking innan det ens hette så, jag gjorde reportage om pedofili­behandling och jättemånga inslag om hemlöshet. Ingen brydde sig. Box 21, om kvinnor som blir så jävla utnyttjade av män, hade aldrig fått 300 000 läsare om jag inte hade använt fiktionen. Vill man sedan ta reda på saker kan man ju gå på våra föredrag och se vad vi uppmärk­sammar efter boksläppen. Vi hade till exempel en före­läsning ihop med kyrkan om ung hemlöshet efter Flickan under gatan. En i publiken frågade: »Men hur är det, pratar de sanning de där två?« »Nej«, svarade han från kyrkan. »Det är mycket värre. De säger att barnen är 14 år –  vi  jobbar med åttaåringar.«

Anders tittar ut mot Långholmen:

– Det är mycket märkligt egentligen. Fiktionen har fördelen att det går att skala av en massa saker, som gör historien mer spännande och tilltalande, utan att det blir mindre sant. Sedan får man acceptera att somligt går förlorat. Tunnel­systemet i Flickan under gatan var vi tvungna att göra om. När vi fick frågan i en TV-soffa om vi varit där, fick vi svara: »Det är olagligt att vara där. Men om vi hade brutit oss in där hade vi haft en sådan här dyrk.« På samma sätt svarar jag på din fråga om jag har varit i ett kokainkök i Colombia: Jag har sett tillräckligt. Du får läsa boken och välja vad du vill tro på …

Anders tror dock inte att Tre minuter kommer att leda till någon samhällsdebatt på det sätt som deras tidigare böcker gjort.

– Man kommer aldrig att komma åt det här problemet. Jag ­hittade ett gammalt dokument från 1915 då man totalförbjöd kokainet i USA. Hundra år senare har vi mer än någonsin.

 

Ungefär samtidigt som Tre minuter landar i bokhandeln kommer inspelningen av Hollywoodfilmen baserad på föregångaren Tre sekunder att sättas i gång. Filmen kan bli det sista Roslund & Hellström gör tillsammans.

– Vi får se om det blir fler gemensamma böcker, konstaterar Anders. Det är svårt att leva i en relation. Ibland blir vi så jävla irriterade på varandra, vi är så olika.

Anders berättar att han, utöver en ny bok med sin andra författarkollega Stefan Thunberg, också har ett eget projekt på gång. Han går ut i hallen och plockar fram en anslagstavla med färgglada post-it-lappar.

– Jag har många fler historier i huvudet än vad jag kommer hinna att skriva. Nu har jag passerat mitten av livet, och har kanske 20 böcker kvar. Förmodligen fortsätter jag skriva kriminal­romaner. Det är en fantastisk form för att beskriva nutiden och samtidigt ljuga friskt.

Förhoppningen, utöver att underhålla, är att hans författarskap ska leda till ökad kunskap om vad som driver människor till att begå brott, och ökad förståelse för att onda handlingar och onda människor är olika saker. Något som också syns tydligt i böckerna – den man som mördar en femåring omfamnar också kärleks­fullt sina egna barn.

Anders berättar om ett brev som han nyligen fick från en person han tidigare skildrat i en bok, en väktare som fick ett vapen nedkört i halsen vid ett värdetransportrån.

– Jag hade läst allt i utredningarna om hur han mådde. Det tog lång tid innan han kom tillbaka till jobbet. Han skrev ett jättefint brev om att han läst boken och för första gången förstod att de som gjorde det var riktiga människor. Att han bara var på fel plats vid fel tidpunkt. Det var så härligt att läsa. Man förlåter inte någonting, men man förstår det.

När Anders blickar tillbaka på sitt yrkesliv kan han nu se att han ända från början drivits av ett personligt motiv: att förstå varför människor använder våld för att kontrollera andra människor. Mer specifikt: att förstå sin pappas drivkrafter. Symboliskt nog var det just under arbetet med sin och Stefan Thunbergs bok Björndansen, vars handling rör sig kring en aggressiv pappa, som Anders blev uppringd från sjukhuset där hans pappa låg för döden.

– Jag var tvungen att göra ett val: Skulle jag hålla hans hand när han drog sitt sista andetag? Jag hade aldrig känt den handen som annat än ett hot. Men jag valde ändå att försonas. När man jobbar med sjuttonåringar som skjuter varandra i knäskålarna, men som också gråter som barn på kvällarna, förstår man att det nästan alltid finns ett skäl till att de gör som de gör.

Han fortsätter:

– Men jag vet också att det går att välja en annan väg. Som jag sa till Stefan Thunberg, vars bröder var kriminella: »Jag är inte imponerad av dina bröder, som rånade en bank och sköt som satan. Jag är imponerad av dig, som valde bort det.« Och jag är imponerad av mig själv, som valde att inte slå mitt barn. Man har ett val.