De oslagbara

Flera år innan den ryske miljardären R­oman Abramovitj köpte ihop världens dyraste fotbollslag, gjorde en landsman till honom samma sak – fast med b­owlingspelare. Filter berättar den osannolika historie­n om Sveriges mest framgångsrika idrottsförening.

Snön hade kommit några veckor tidigare och den fuktiga havsvinden bet i kinderna. Nere i hamnen i Reykjavikförstaden Hafnarfjördur guppade fiskebåtarna reling mot reling vid gummidäcken på kajen.

Inne i husen brann stearinljusen och julpyntet var på plats. Hos familjen Hardarson var storasyster Alda hemma från Sverige tillsammans med pojkvännen Robert, och lillebror Hafthor var ledig från sitt jobb på en elfirma.

Familjen Hardarson var som de flesta isländska familjer, bortsett från att de spelade mer bowling än andra. Pappa Hördus Johannsson var flerfaldig isländsk mästare under sin aktiva karriär, och 1997 var han fyra ynka poäng från en bronsmedalj i EM. Numera jobbade han som förbundskapten för herrlandslaget.

Annons

Sonen Hafthor plockade upp ett bowlingklot för första gången när han var sex år gammal. Klotet var tungt till en början, och hade en tendens att falla i rännan, men det kom snabbt tillbaka och man kunde försöka igen. Han hade lätt för att lära sig.

16 år gammal började Hafthor Hardarson träna på allvar, snart åkte han på juniormästerskap ute i Europa och tillhörde emellanåt de allra bästa. På Island fanns inte den konkurrensen. I Keiluhöllin i Reykjavik kunde Hafthor skrapa ihop över 1600 poäng på sina sex serier – och vinna med 400 poängs marginal ner till tvåan.

På helgmorgnarna upptäckte han ölfläckar och grus på banorna före tävling. Huvudstadens enda bowlinghall hade blivit ett tillhåll för partysugna ungdomar snarare än en träningslokal för seriösa bowlare som räknade ut friktionen på den nyoljade banan.

Hafthor ville fortsätta med bowling men visste inte riktigt hur. Island var helt enkelt för litet.

I USA fanns världens mest lukrativa proffstour och i Asien mytiska koreaner som tränade varje dag och sedan helt oförhappandes dök upp på någon tävling och sopade hem alltsammans. Och i Europa – där fanns i den svenska kuststaden Göteborg det smått osannolika laget Team Pergamon, som Hafthors systers pojkvän spelade för.

För Hafthor kunde Robert Andersson berätta om den ryska miljonär som köpt ihop ett lag med de bästa bowlarna i världen, och som nu gjorde rent hus i seriesystemet. I klubben spelade legendarer som svensken Tomas Leandersson, norrmannen Tore Togersen, australiensaren Jason Belmonte och det finska stjärnskottet Osku Palermaa – en av världens två toppbowlare med tvåhandsgrepp. På youtube kunde man se ett klipp där finländaren kaxigt placerade en karmstol mitt på banan. Sedan lobbade han iväg klotet som flög över stolen, dunsade ner i banan och med en perfekt skruv slog ner käglorna. Strike – till publikens högljudda förtjusning.

Att träna och tävla med sådana spelare vore förstås en dröm.

I Hafnarfjördur samlades familjen kring granen för julklappsutdelningen. Hafthor fick ett paket. Ett mjukt paket.

Innanför julklappspapperet låg en svart tröja. Först höll han upp den för sig själv, som om han inte riktigt trodde på vad han såg.

På framsidan fanns klubbemblemet inbroderat: »Pergamon.«

 

Snart tre år har passerat sedan Hafthor Hardarson kom till bowlingbanan i Göteborgsförorten Västra Frölunda för första gången. Han minns hur han körde fel flera gånger och sedan – när han väl lyckades följa vägbeskrivningen – ändå inte kunde tro att han hittat rätt.

Efter att ha gått in i ett stort höghusområde, under ett sjavigt köpcentrum, förbi förvirrade alkisar och lottsäljande pensionärer, nerför rulltrappor och genom pysande skjutdörrar, kom han ut på en spårvagnshållplats där folk huttrade i snålblåsten. Någon hade krossat flaskor mot en lastbrygga, där luktade urin.

Var detta verkligen hemvisten för Europas bästa bowlinglag?

Så såg han det – bakom en blå container fanns en dörr och på den stod det Bowling. Han öppnade den, gick två trappor ner, fortsatte genom en kulvertliknande korridor och kom ut i en bowlinghall. Vid ett bord i baren satt de: världseliten i bowling.

Annons

Den svenska världsmästaren Martin Larsen, som tar små danssteg när han gör en strike. Veteranen Peter Ljung, den tystlåtna norrlänningen som inte ens 20 år gammal vann sin första World Cup-tävling för mer än två decennier sedan. Hafthors svåger Robert Andersson. Osku Palermaa. Sportchefen Tomas Leandersson – vinnare av över 35 turneringar världen över, invald i bowlingens Hall of Fame i St. Louis, den första spelaren någonsin att slå en 300-serie, det vill säga tolv strikar i rad, under pågående Europamästerskap…

Hafthor var tvungen att ta ett djupt andetag innan han gick fram och presenterade sig.

Han kände att han äntligen hade hittat hem.

Sedan dess har han blivit en i gänget, och möts den här dagen mest av förströdda nickar när han ansluter till gruppen som inväntar tränarnas ankomst. Vid biljardbordet i baren lägger Osku Palermaa upp för sprängning. Vid ett bord strax bredvid hukar sig Martin Larsen och Peter Ljung över en laptop. De bokar hotell. De närmaste veckorna ska de klara av två tävlingar i Stockholm, en i Finland och en i Qatar.

– Qatar är viktigast ur ekonomisk synpunkt, säger Martin Larsen. Vinnaren får över 30 000 euro, och det finns prispengar att hämta i kvalet också.

Martin är 31 år och ursprungligen från Varberg. Under 2000-talet har han vunnit två VM-guld, ett EM-guld och åtta SM-guld. Förra året vann han tävlingar i Kuwait, Danmark, Sverige och England samt placerade sig bland de fem bästa i tävlingar i Grekland, Qatar, Malaysia och Spanien. Han är mer eller mindre given i det svenska landslaget.

Larsen fingrar lite på tangentbordet.

– Är det bra på Malmen? frågar han Peter Ljung.

Veteranen nickar.

Han är född i Kalix och har bott i Boden. Det ångar Norrbotten om Peter Ljung. Att han inte pratar i onödan, det får folk helt enkelt acceptera.

Peter Ljung är 43 år och ska den här vintern också till USA för att tävla på PBA-touren i Las Vegas. Han har rutin och erfarenhet från hela världen, vilket kommer väl till pass när de ska boka hotell i Qatar.

– Man kan ju stanna kvar nere i Mellanöstern och göra fler tävlingar, säger han. Araberna har en massa pengar. Men de kan inte bowling så bra. Står man ut med hotelldöden kan man kuska runt någon vecka och tjäna lite pengar.

Träningen ska strax börja.

Tomas Leandersson anländer som vanligt tillsammans med tränaren Sten-Åke Nilsson. Medan sportchefen byter om ordnar Sten-Åke med sina prylar vid bana ett.

Sten-Åke Nilsson är själv gammal bowlare. Under 1960- och 1970-talet intog han mer och mer en ledarroll innan han till slut blev tränare på heltid, först som förbundskapten för det norska damlandslaget, sedan för herrlandslaget. Han hade en däckfirma med flera anställda, reste runt mycket som försäljare, och så tränarjobbet på det. En dag i början av 1990-talet sade kroppen stopp: Sten-Åke fick en blodpropp.

Annons

I sjuksängen på Karolinska insåg han att han måste byta liv. Han släppte sina andra jobb och bestämde sig för att bli en ny sorts bowlingtränare.

– Efter det har jag inte plockat upp ett klot, säger han.

I Pergamon fungerar han som tränare, mentor och bollplank. Han älskar bowling. Innan man har ställt färdigt en fråga börjar han hoppa av iver att få svara.

Snart har den lille vithårige mannen pillat färdigt med sin laptop och sin filmkamera. Bakom honom står en meterhög trästav lutad mot väggen. Robert Andersson, som har bowlat sedan 1993 och som de senaste sex åren sällan har slutat sämre än tvåa på ett internationellt mästerskap, är dagens första patient.

Sten-Åke ber Robert spela några klot. Med handen i hakan studerar han Roberts sving mycket noggrant, innan han plockar upp filmkameran och ber Robert upprepa rörelserna medan han filmar dem. Han matar in filmen i datorn och kör sedan Roberts sving i ultrarapid.

– Titta här, säger han.

Robert lutar sig över skärmen.

– Ser du foten? frågar Sten-Åke.

Robert nickar.

Sten-Åke pausar filmen.

På hårddisken letar han fram samma svingsekvens, fast filmad ett år tidigare. Han öppnar det gamla klippet, placerar det bredvid det nytagna och spelar upp de båda samtidigt på skärmen. Triumfatoriskt ser han på Robert.

– Du ser, va?

Robert nickar igen.

För en utomstående är filmerna identiska, men Sten-Åke förklarar att Robert numera sätter ner högerfoten en halv sekund snabbare när han påbörjar sin ansats. Resultaten har varit dåliga och lösningen är given:

– Vi måste få dig att komma tillbaka till din gamla fotisättning, säger Sten-Åke.

För att träna bort den där halvsekunden räknar Robert med att specialträna ansats med Sten-Åke under lång tid, kanske upp till ett år. Han spelar iväg ett klot.

– Stå still där! beordrar Sten-Åke.

Han hämtar trästaven. Det hela påminner lite om filmen Hets med Stig Järrel, fast i modern bowlingmiljö. Sten-Åke håller staven mot Roberts rygg.

– Du är inte rak här, Robert. Det måste vi också träna på.

Robert nickar sammanbitet. De tjugotal titlar han har samlat på sig, och hans stjärnstatus i landslaget, betyder just nu ingenting.

Hafthor betraktar scenen på avstånd. Han avundas inte Robert. När han själv kom från Island till källarlokalen i Frölunda fick han underkasta sig en träning han inte varit i närheten av tidigare.

– De bröt ner mig totalt, säger Hafthor.

Processen är långt ifrån över – tillsammans med Sten-Åke Nilsson jagar han oförtrutet »den perfekta svingen«, det rörelsemönster där den korta ansatsen, den bakåtpendlande armrörelsen, böjen på stödjebenet och sedan den lilla vridrörelsen med handen precis i det ögonblick då klotet släpps i banan sker i ett perfekt tajmat och till synes motståndsfritt flöde.

Bowling är normalt sett en ensam sport, där utövarna under djup koncentration drillar sig själva genom att dra iväg sving efter sving på banan, då och då under överinseende av en tränare eller förbundskapten som tycker till om någon detalj. I Pergamon finns, utöver videogranskaren Sten-Åke Nilsson och mästerbowlaren Tomas Leandersson, kiropraktorn och massören Sture Pettersson, den mentala coachen Terje Lien och fystränaren Malin Fredriksson – som dessutom är dietist och säger åt spelarna vad de ska äta.

Tomas Leandersson menar att Pergamon är på väg att göra för bowlingen vad Tiger Woods gjorde med golfen.

I en sport som tidigare tillåtit bollvirtuosa halvflanörer, såg Tiger Woods till att vara lika vältränad – såväl styrke- som konditionsmässigt – som de främsta idrottsmännen i andra individuella idrotter. Han satsade på mental träning. Bröt ner sin golfträning till mikroskopisk detaljnivå. Och blev världsbäst.

Att golf i dag ingår i OS-programmet är till stor del Tiger Woods förtjänst. Hans sätt att närma sig sporten bildade skola och har fått många att följa hans exempel.

– Det är det vi vill vara, säger Leandersson. Vi vill vara bowlingklubben alla andra följer efter.

Nötande. I Pergamon lämnas ingenting åt slumpen. Sten-Åke Nilsson jobbar en dag i veckan med spelarnas teknik. Resultaten matas in i en laptop och studeras noggrant. Alexander Kottons bowlingprojekt inbegriper också fysisk och mental träning.
Knådad. Martin Larsen slappnar av i kiropraktorn Sture Petterssons famn. Sedan kommer rycket och det efterföljande kraset från Martins rygg.

Finansiären bakom detta storslagna projekt avböjer vänligt men bestämt alla intervjuförfrågningar. Telefon? Nej tack. Frågor per mejl vill han inte heller besvara. Till slut hänvisar han till en advokat.

Alexander Kottons personuppgifter är skyddade, varför inte heller myndigheterna kan vara till någon hjälp. Som så många andra judiska familjer lämnade familjen Kotton Sovjetunionen 1975, då Alexander var nio år gammal. Varför de flyttade till Sverige är okänt. I affärspressen omnämndes han för två år sedan som en av männen bakom det konsortium som köpte Percy Nilssons golfbana i Marbella för en halv miljard kronor. Ett av de framgångsrika företag han sitter i styrelsen för heter Plasma Surgical och tillverkar kirurgiska instrument. Och där tar det i princip stopp.

I hemstaden Göteborg är Alexander Kotton helt okänd. Många göteborgare kan dock dra sig till minnes en infekterad bygglovsstrid i den exklusiva kustförorten Billdal för några år sedan, med en hemlighetsfull rysk affärsman inblandad. När Alexander Kotton köpte en av de största societetsvillorna vid strandlinjen bredvid det populära strövområdet Amundön lät han snart uppföra höga stängsel, TV-kameror, en vaktkur samt en nybyggd, gallergrindsförsedd brygga som sträckte sig långt ut i Askimsviken.

Äldre Billdalsbor mindes huset från tiden då det var ett pensionat och såg det och den omgivande kullen som något av en offentlig miljö. Snart hölls protestmöten och upprörda grannar klagade till myndigheterna – här skulle ingen »rik ryss« komma och bete sig som han ville.

Under några år låg Kotton i konflikt med kommunen men i dag äger han inte längre huset. Enligt honom själv är han numera skriven utomlands, oklart var. Ingen jag pratar med vet egentligen någonting om Alexander Kottons privatliv.

För Tomas Leandersson är han först och främst en gammal bowlingkompis.

De bägge träffades första gången 1993, långt innan Team Pergamon ens var påtänkt, på ett kafé på Avenyn i Göteborg. Vid den tidpunkten var Leandersson svensk bowlings största talang, på väg att utses till världens bästa amatörbowlare. Under åren hade han och Alexander sprungit på varandra vid bowlingbanor runt om i Sverige. Leandersson såg Kotton som en hyfsad bowlare, och visste i princip bara att han var företagare av något slag.

Alexander Kotton övertalade Tomas Leandersson att byta bowlingklubb till BK Ascot i Göteborg. Under en period var de lagkamrater, varefter Leandersson återvände till moderföreningen Degerfors. Han och Alexander Kotton höll dock kontakten samtidigt som Tomas Leandersson tävlade allt mer intensivt inom den globala bowlingcirkusen.

Inom bowlingen måste alla tillhöra en förening för att få tävla, och i Elitserien tävlar man som ett lag. I andra sammanhang tävlar man bara undantagsvis lagvis, emellanåt parvis, och först och främst individuellt. Precis som i filmer som The Big Lebowski och Kingpin är bowlinglivet ett ensamliv, bortsett från några enstaka tävlingar och stunderna i avgångshallar och hotellobbys då man stöter ihop med sina kollegor.

En sen natt på ett hotell i Abu Dhabi lärde Tomas Leandersson känna den legendariske Tim Mack, och lärde amerikanen att spela kortspelet gurka. På turneringar i arabvärlden och USA stötte Tomas Leandersson också på landslagskollegor som tyckte att turnerandet var väl ensamt.

– Vi landslagsspelare började prata om att det vore roligt att spela tillsammans, i en förening, säger han.

1998 ville Alexander Kotton arrangera en bowlingtävling i Västra Frölunda, men sådana fick endast arrangeras av en förening. Sagt och gjort – Kotton startade en bowlingförening och döpte den efter det egna företaget Pergamon. Nu behövde han bara spelare.

Alexander Kotton ringde Tomas Leandersson och berättade att han kunde fixa så att alla gamla landslagskompisar fick tävla tillsammans. Villkoret var att de spelade i Pergamon.

Utöver Tomas Leandersson svarade bland annat världsmästarna Patrik Backe och Raymond Jansson, samt en lång rad andra svenska elitbowlare, på locktonerna.

– Det fanns ingen plan från början utan vi lirade för att vi tyckte det var kul, säger Leandersson.

Snart flög även Tim Mack över för att gästspela i klubben. Pergamon fick börja från botten av seriesystemet. Motståndarna hade svårt att tro sina ögon – de fick spela mot Tomas Leandersson, Tim Mack och stora delas av världseliten. I division fyra. I Halmstad blev en man så rörd av händelsen att han bokstavligen började gråta av lycka vid banan.

Pergamon vann serien direkt, upprepade proceduren i division tre, gick sedan rakt igenom även division två och nådde 2002 Elitserien. Den spelas höst-vår i en serie på tolv lag där alla möter alla. De fyra bästa gör sedan upp om SM-titeln i ett slutspel.

Att Pergamon avfärdade de flesta motståndarna kom inte som någon överraskning – den enda frågan var egentligen hur klubben skulle klara drabbningen mot de regerande mästarna Sundbyberg. Huvudstadslaget samlade en stor del av den svenska bowlingeliten.

Pergamon krossade de regerande mästarna, och när klubben dessutom vann även  SM-slutspelet insåg alla att det hade skett ett tronskifte inom svensk bowling. Alexander Kotton var jublande glad och utnämnde Tomas Leandersson till sportchef. De två kom överens om att utveckla Pergamon till någonting som aldrig tidigare skådats inom svensk bowling.

– Det blev ett vägskäl för klubben, säger Leandersson. Vi kunde ha fortsatt vara ett gäng veteraner som gled omkring på lite tävlingar i Sverige, men både jag och Alexander hade en vision om en annan typ av bowling.

Livet på touren och i landslaget hade lärt Tomas att framgång föder framgång. Kunde han bara samla de bästa på ett ställe, skulle deras erfarenheter och förmågor befrukta varandra och leda till spel på en nivå man aldrig sett maken till tidigare.

Nu knöts Sten-Åke Nilsson och kiropraktorn Sture Pettersson till föreningen. Inom kort värvades även den mentale coachen Terje Lien och fystränaren Malin Fredriksson. Pergamon blev först i Europa att erbjuda träning alla dagar i veckan, en kostdietist som såg över vad spelarna stoppade i sig samt fysträning minst en gång i veckan.

– Vi gick från att vara bra till att vilja vara bäst, säger Tomas Leandersson.

Snart lämnade toppspelare efter toppspelare från världens alla hörn sitt ensamma gnetande för att bli en del av det hårdsatsande teamet från Västra Frölunda. Tack vare Alexander Kottons näringslivsförankring fanns goda möjligheter att hjälpa till med lägenheter åt dem som flyttade till Göteborg, och halv- eller deltidsarbete på olika företag. Norrbottningen Peter Ljung jobbar exempelvis numera i Bowlingshopen i Västra Frölunda, islänningen Hafthor Hardarson sitter bakom ett skrivbord på Plasma Surgical.

Spelarna i svarta Pergamontröjor stod snart överst på prispodier i bowlingtävlingar från Kuala Lumpur till Qatar. Det gav eko. Den amerikanska bowlingtidningen Bowlers Journal International skrev om Tomas Leanderssons seger i Super Six-turneringen i Stockholm: »Det såg länge ut att endast handla om Pergamonspelare, i kvartsfinalerna var fyra av finalisterna från klubben.« När Pergamon 2005 sopade hem sitt tredje raka SM-guld skrev den tyska bowlingsidan Bowlingdigital: »Långt innan fotbollsklubbar som Chelsea eller CSKA Moskva blev adopterade av ryska miljonärer beslutade den ryske Alexander Kotton att skapa Team Pergamon, ett eget bowlinglag med bara elitspelare.« För ovanlighetens skull uttalade sig huvudpersonen: »Det kanske finns dagar på ett år när andra lag kan slå oss. Men slutspelshelgen varje vår är vi det bästa laget i världen.«

Till lagets andra SM-slutspel hyrde Kotton en partybuss för hemresan från Jönköping. Efter segern följde vad spelarna själva beskriver som ett rullande sjöslag. Champagnebuteljer för 4 000 kronor flaskan halsades, ramsor skrålades. Eftersom en normal bussfärd till Göteborg tar knappt två timmar, frågade Alexander Kotton busschauffören hur länge han fick arbeta. »Nja, med lite raster och sådär kan jag köra i lite mer än sju timmar«, blev svaret. Så chauffören fick ta några rejäla omvägar på vägen hem från Jönköping innan spelarna slutligen klev av i Göteborg.

När laget 2008 spelade sitt sjätte raka SM-slutspel uppe i Sundsvall betalade Kotton resan och boendet för åttio supportrar som följde med, till en kostnad av minst 250 000 kronor.

I år går SM-slutspelet återigen i Jönköping. Att Team Pergamon kommer att vinna sitt åttonde raka guld tar alla för givet. Den här gången har Alexander Kotton skojat om att partybussen ska ta en sväng om Köpenhamn på vägen hem.

BK Team Pergamon

Startår: 1998

Meriter: Sju raka SM-guld för åttamannalag.

Spelare bland Sveriges topp tio: Tomas Leandersson (1:a), Robert Andersson (2:a), Peter Ljung (3:a), Martin Larsen (4:a), Roger Öberg (8:a).

Antal landslagsspelare i en toppad åttamannatrupp: Tomas Leandersson (Sverige), Robert A­ndersson (Sverige), Martin Larsen (Sverige), Mathias Årup (Sverige), Tore Torgersen (Norge), Osku Palermaa (Finland), Jason Belmonte (Australien) samt Hafthor Hardarson (Island).

Uppladdning. Bowling på elitnivå kräver förberedelser. Peter Ljung börjar med att tänja ut ryggen innan han med hjälp av tejp och lim förbereder kasthanden. Hafthor Hardarson stretchar med Kristofer Hagelberg.

Klot efter klot mullrar iväg mot banan. Blundar man kan man höra resultatet. En genomskärare som tar med sig några käglor ger ett rasslande läte. En strike låter starkare, mer som ett ensamt »troff« – och följs av hejarop.

Från landslagsspelarna Martin Larsens och Mathias Årups bana hörs nästan bara »troff«.

De båda bowlar alltid tillsammans och delar på körandet till bortatävlingar. På avstånd är de svåra att skilja åt, med ungefär samma längd, frisyr och hållning.

Nio gånger under karriären har 32-årige Mathias Årup gjort 300-serier på tävling. Då ligger han ändå i lä för den två år yngre Martin Larsen – som lyckats med det konststycket 20 gånger.

Det är bara en tidsfråga innan Larsen hinner i kapp övergurun Tomas Leandersson och hans 25 perfekta serier under karriären.

Larsen och Årup påminner om vuxna bästisar där de står och pratar lågmält med varandra vid bowlingmaskinen. När spelarna inte bowlar sitter de tillsammans och pillar med något; tejpar ett finger, torkar av ett klot eller räknar ut dragningskraften på en viss typ av olja. De är inga fullfjädrade stollar som i The Big Lebowski eller Kingpin, utan mer gemytligt smågalna, lite lagom bortkopplade från yttervärlden.

Det är som om sporten i sig uppmuntrar till en viss typ av särlingsskap.

Om du är längdskidåkare, häcklöpare eller tennisspelare kan du träna och träna tills du nästintill har utrotat slumpen. I bowling är det omöjligt. Även om du är världsmästare som Martin Larsen eller har tränat i 25 år som Peter Ljung, och har läst på allt om oljningen av banan, vilket klot som passar bäst till oljan, vet hur ljuset faller över banan, hur du ska skruva klotet, och har ätit och sovit rätt – återstår ändå risken att du bara får ner åtta käglor på ett kast. Samtidigt som en helt otränad man från gatan kan gå in och göra strike.

Och om ett kast får ner åtta käglor och de två kvarvarande står och vinglar innan en faller och rullar ner den sista käglan – beror det på bondtur, eller på Peter Ljungs kast?

– Det är tjusningen med bowling. Alla kan vinna, alla kan vara med, säger Hafthor. Samtidigt bildades Pergamon för att, så långt som möjligt, eliminera just slumpen.

Efter träningen föreläser Tomas Leandersson om banprofiler inför stundande tävlingar i Malmö och Qatar.

Det är som att sitta på en föreläsning i kemi.

20 mycket koncentrerade bowlingspelare sätter sig på varsin plaststol. Tomas startar projektorn. På den vita duken visas en grafik över en bowlingbana som är färgad i olika nyanser av blått. Ju mörkare blå färg, desto mer olja. Mer olja betyder sämre skruvmöjligheter för klotet.

Hur en bowlingbana är oljad är många gånger helt avgörande – en vänsterhänt spelare som inte vet att banan har mer olja på högersidan, och att man därför skruvar klotet bäst där, är handikappad. Olika tävlingar oljar sina banor med olika maskiner, som lägger ut varierande tjocklek på oljan, vilket påverkar klotets väg.

– Här ser vi profilen i Malmö, instruerar Leandersson. Det är en A22 och inte en Kegel och när man läser ut en A22 så delar den i olika zoner. Det har att göra med att den har 39 munstycken, en på varje ribba.

Ingen säger ett ord. Allt som hörs är surret från projektorn.

– Främst är det en skarp kant vid ribba tio och sedan byggs det på in till ribba sexton. Den lägger ju bara 26 fot olja, A22:an, och dessutom bara på utvägen, vilket gör att det blir tunnare olja.

Martin Larsen bryter in:

– Utdragningssträckan kan brännas upp fort och man kan liksom inte bara slänga ut bollen i högerhörnet.

– Med tanke på att den enbart oljar på utvägen ligger oljan lite längre ner än vad man ser här, det kommer alltså att gå lite snabbare här än på en bana oljad av en Kegel, säger Peter Ljung eftertänksamt.

Alla i rummet nickar instämmande.

Sten Åke Nilsson kommer förbi med sin trästav. Han ställer sig och lyssnar på Tomas en stund.

– Det finns en uppfattning om att vi skulle vara ett köpelag, säger han. Och visst spelar pengarna roll, men bara till viss del. Vill man bli bäst så kan man bli det om man verkligen vill. Det handlar framför allt om en vision om bowling, inte om hur mycket man tjänar.

Efter oljeföreläsningen är Tomas Leandersson inne på samma spår:

– Hur du äter och hur du tränar din fysik för att kunna bowla stadigt har ingenting med pengar att göra.

För honom är framgångsreceptet snarare det mer svårfångade begreppet »klubbkänsla«.

– Spelarna lär sig av varandra, de umgås på fritiden, delar erfarenheter, säger han. Bara genom att skapa en gemenskap bygger man mycket.

På individuella proffstävlingar ser man spelare i egenkomponerade lagtröjor där sponsorerna slåss om utrymmet. Inte spelarna från Pergamon. Oavsett vilka individuella sponsorer de har spelar de alltid i sina svarta klubbdräkter.

 

Pergamons taktik för säsongen är att så snabbt som möjligt uppnå ett ointagligt tabellförsprång, så att spelarna i väntan på det säkrade SM-slutspelet kan glida igenom serien och istället fokusera på att tjäna pengar på Europatouren. Helt planenligt radar klubben också upp segrar under seriestarten – en enstaka bortaförlust mot Team Berget i Malmberget får mest ses som en spännande smakgivare åt anrättningen. Men så inträffar det märkliga igen i slutet av november 2009, borta mot BK Nobel i Karlskoga.

– När vi möter de här lagen anstränger de sig till sitt yttersta, konstaterar Tomas Leandersson. Dessutom börjar de mer och mer anamma en liknande syn på bowling som den vi har.

Pergamon behöver en vinst till för att säkra platsen i SM-slutspelet i april.

I årets första match väntar Sundbybergs IK. Klubbarna har förblivit ärkerivaler sedan det första mötet. När Pergamon för tre år sedan tog emot Sundbyberg på hemmaplan ställde man huvudsakligen upp med vänsterhänta spelare och oljade alla banor därefter, på grund av att Sundbyberg inte hade några sådana spelare. Stockholmarna började ana oråd redan under uppvärmningen, kloten gick inte alls som de ville. Sedan ljöd Elvis Presleys Suspicious Minds – med texten We’re caught in a trap, I can’t walk out – ur högtalarna och loppet var liksom kört. När göteborgarna året därpå mötte laget i Stockholm hette alla från Pergamon »Glenn« när laguppställningarna presenterades. Och banorna var oljade på ett sätt som inte gynnade någon i Pergamon. Klubbarna har förblivit ärkerivaler sedan dess.

Söndagen den 3 januari går det inte att få in fler människor i den kulna källarlokalen i Sundbybergs Centrum. Folk står med händerna i sina vinterjackor och trampar otåligt av sig vägsaltet. Föreningen försöker sälja lotter till sitt boklotteri. Första pris är två böcker av Rosamunde Pilcher och David Baldacci, andra pris är en chokladask. Något tredjepris verkar inte finnas. Ingen verkar heller särskilt intresserad av lotterna – allas blickar är riktade mot banorna.

Några spelare stretchar. Andra torkar klot. Pergamonspelaren Tore Torgersen, som blivit utsedd till Norges bästa bowlare sju gånger, penslar fingrarna med X-tra skin.

– Har man spelat så mycket som jag kan man bli torr i fingerskarvarna. Där kan jag få hudsprickor. Ska man spela mycket bowling en vecka framöver, som jag ska nu, gör det för jävla ont.

Det han penslar på kan liknas vid en blandning av superlim och nagellack. Från håll ser det också ut som om han målar naglarna. Några äldre herrar med förmodad bögskräck puttar till varandra med armbågen och slänger spefulla blickar åt Tores håll.

Den här dagen har USA-proffsen Mike Fagan och Tim Mack anslutit till Pergamon för att hjälpa till. Tim Mack har utnämnts till världens bästa bowlare flera gånger och är sedan 2003 kapten för det amerikanska laget i Weber Cup, bowlingens motsvarighet till golfens Ryder Cup. Mike Fagan är en stabil spelare på PBA-touren.

Redan innan amerikanerna fått upp kloten ur sina väskor plockar flera åskådare fram sina mobiler för att ta foton.

Rimligtvis borde de bägge utgöra en kraftig förstärkning. Sten-Åke Nilsson är inte så säker på det. Han står lite för sig själv i ena hörnet och granskar uppvärmningen. Han tycker inte att Tim Mack har samma klipp i svingen längre.

Mästarna från Göteborg går lite lojt och självsäkert omkring på innerområdet och fingrar på kloten. De vet att de är bättre. Detta är en seriematch, nästa dag väntar pengatävling i Årsta och sedan bär det av mot Europa igen.

Spelarna i de gröna Sundbybergströjorna är tysta. De tittar ner i marken med tomma blickar och spända ansikten. De är råtända. När de passerar varandra utdelar de små boxningar på axeln och blickar som säger: »Kom igen nu för fan!«

Så startar matchen.

När det första klotet från en Sundbybergsspelare ger en strike, exploderar lokalen. Spontana hejarklackar bildas, armar sträcks i luften. Innan Martin Larsen ens hunnit tina ordentligt har rivalerna i Sundbyberg tagit hem första serien med hundra poängs marginal.

Tore glömmer ett klot i bilen och måste be sin flickvän gå ut och hämta det efter halva serien. Tim Mack missar grovt. Pergamon saknar tändningen.

När man ändå får grepp om andra serien börjar hela publiken vråla »Heja-heja-heja-Sumpan!« och det gröna laget lyfter sig, kommer upp jämsides och går förbi.

Peter Ljung kommer gående med en glass. Han är mycket nöjd med livet. I Qatar kom han tvåa och fick med sig 15 000 euro hem. Men Peter är inte den som skryter. Han hade lite stolpe in och ibland behöver man det, säger han. Nu ser han mest fram emot morgondagens Super Six-tävling i Solna.

Han tar en tugga av sin Magnum innan han suckar:

– Det är alltid svårt att vinna häruppe.

Peter Ljung suger lite på sin glasspinne.  Det ser ut som han funderar intensivt. Eller så är han bara från Norrland, som reklamen brukar säga.

– »Haffi« går bra. Han gillar detta. I övrigt tror jag nog matchen är över för vår del.

Peter Ljung har rätt.

Hafthor Hardarsons första serie stannar på 258 poäng och är ett myller av strikes och spärrar. Haffi är bäst i Pergamon i dag.

I sin andra serie springer han fram, pendlar bakåt med armen, böjer på benet och sätter ner klotet på banan och precis innan han släpper iväg det, vrider han på det, ungefär som man låser upp ett lås. Klotet glider ut mot kanten, innan skruven får fäste och skickar klotet in i de väntande käglorna som alla faller ner.

Där andra såg en strike bland alla andra, har Sten-Åke Nilsson just sett resultatet av flera års träning. Hans ansikte är lätt rödfärgat av stolthet. Hafthor själv är röd om kinderna av upphetsning.

Den perfekta svingen. Till slut.

I övrigt saknar Pergamonspelarna glädjeämnen – Sundbyberg vinner med 13-7.

Stockholmarna är överlyckliga. Samtidigt sticker ingen från klubben under stol med att Pergamon är bättre. Tränaren Magnus Johnson säger att Sundbyberg måste vara extremt bra för att ha chansen att slå laget.

I dag var man det.

– De är ju ett fantastiskt lag, säger han. De har helt andra resurser.

När jag frågar om det inte också handlar om att tänka nytt, svarar han:

– Givetvis är det så. Vi andra har jättemycket att lära av en klubb som Pergamon.

Perfektion. Hafthor Hardarson har på snabba steg rusat fram, vridit sin kropp och ljudlöst satt ner klotet på parketten. Snart växer klotets färd till ett muller som s­lutar i crescendot av en strike.

En vecka senare möter Pergamon Göteborgsklubben Joker. Precis som mot Sundbyberg finns en extra rivalitet mot lokalkonkurrenten. Under en match för några år sedan bad Jokers lagledare retsamt Alexander Kotton att »stoppa ner plånboken«, som en påminnelse om kollegans ekonomiska muskler. Den kommentaren har Kotton inte glömt.

Joker vinner med 11-9. På Pergamons hemmaplan.

Alexander Kotton är arg.

Tomas Leandersson är arg.

– Vi måste ta större ansvar och inte tro att någon annan i laget löser problemen, skäller han.

I fjol, när klubben vunnit sitt sjunde raka SM-guld, upplevde Leandersson och Kotton en känsla av tomhet. De hade uppnått allt. Igen. Vad fanns det mer att sträva efter?

De bestämde sig för att höja blicken ytterligare.

Ett mål blev att få in fler Pergamonspelare på den amerikanska proffstouren. Australiensaren Jason Belmonte är där nu. Men även om de största pengarna finns i USA, finns inte nödvändigtvis de bästa spelarna där. De finns i Sydkorea.

Över hela världen byggdes mängder av bowlinghallar om under 1990-talet. Ljusriggar lyftes upp i taken, bardiskar snickrades till och utskänkningstillstånd söktes. In med en DJ och en rejäl ljudanläggning. Discobowlingen var född.

Att i goda vänners lag gå och bowla på fredagskvällen med stroboskopet pumpande över banan blev en riktig fluga. Sedan förfinades konceptet med barnkalas, 40-årsfester och företagsevent. I centrala Göteborg kan man numera äta en välsmakande lunch till ljudet av fallande käglor.

Bowling ses helt enkelt allt mindre som en sport, och allt mer som nöje.

– På kontinenten betraktas bowling på sina ställen ännu mer som förströelse än i Sverige, säger Tomas Leandersson. Vi kan hälsa på våra motspelare när de står i baren och dricker öl medan vi värmer upp.

I Sydkorea tas däremot bowlingen fortfarande på blodigt allvar. Där plockas de mest talangfulla spelarna ut i tidig ålder. Istället för att genomgå obligatorisk militärtjänst drillas de i bowling på ett internat, under fem års tid.

När Martin Larsen i vintras tävlade i Malaysia ställdes han mot en av dem. Under ett moment i tävlingen missade koreanen en strike och tappade poäng. Hans tränare lösgjorde sig då ur publiken, stegade fram till sin adept och gav honom ett slag i ansiktet så att glasögonen föll i golvet.

Martin Larsen trodde inte sina ögon.

– Koreanen sade inte ett ord. Han tog upp sina glasögon, satte dem på näsan och fortsatte bowla.

Till slut vann koreanen hela turneringen.

Pergamonspelarna får något i blicken när de pratar om koreanerna. Något respektfullt.

– Koreanerna är grymma, säger Hafthor.

Ett outtalat mål för Pergamon är att uppnå något liknande, och bli en given referenspunkt för alla som sysslar med bowling – i hela världen.

Då duger det inte att våren 2010 inte ens dominera i Sverige.

 

I källaren under Frölunda Torg fixar Peter Ljung med ett förband på ena överarmen. En förslitningsskada.Sedan suckar han lite. Kloten går inte som de ska.

– Det är bara träning som gäller, till slut får man ordning på det och då funkar allt, säger han.

Han har funderat på att lägga av. Åtminstone på den här nivån.

– Jag gick med i Pergamon för att jag kände att jag hade mer att ge. Jag ville utvecklas. Frågan är om jag kan utvecklas mer nu bara.

Han drar iväg ett par klot. Nickar missnöjt mot sig själv. Det stämmer inte.

Vid ett av borden övervakar en ledigt klädd Alexander Kotton träningen. Han hälsar på och berömmer spelarna som kommer förbi.

Jag slår mig ner bredvid honom och ber ännu en gång att få ställa några frågor.

Alexander Kotton förklarar att hans tidigare kontakter med medierna haft en tendens att mynna ut i samtal om honom själv, och sådana är han helt ointresserad av. Men visst kan vi prata lite om Pergamon.

Han sätter ihop händerna ovanför bordsskivan och förklarar:

– Vad jag har gjort är att uttnyttja mina kontakter från företagsvärlden för att skapa bra sponsoravtal och liknande. Jag har gett spelarna förutsättningar att spela bowling. De som spelar i Pergamon ska kunna fokusera på bowling och inget annat.

Att turneringsspela i Europa eller USA kan med flyg- och hotellkostnader kosta hundratusentals kronor.

– Jag säger: »Åk och spela! Du behöver inte tänka på något annat.«

Alexander Kotton slår ut med armarna över bordet. Sedan höjer han ett finger och ler.

– Men om de vinner ska kostnaderna tillbaka till klubben. Plus en del av prispengarna. Annars funkar det inte.

På så sätt hävdar han att klubben bär sig ekonomiskt. Spelarna från Pergamon återvänder nämligen sällan från tävlingar utan prispengar.

– Klubben måste bära sig själv, säger han.

Sedan låter han som ett eko av Tomas Leandersson:

– Det finns en sak som har funnits här i Sverige men som jag upplever är borta nuförtiden. Lagkänslan, den där stoltheten över att tillhöra en kategori människor. Det vill jag skapa här. Kan vi ha en lagkänsla i klubben kommer den att leva vidare. Men om spelare som skapar den där andan försvinner, spelar det ingen roll hur mycket pengar som finns i klubben. Förr eller senare dör den ut i så fall.

 

En kulen lördagseftermiddag i slutet av januari är stämningen spänd under Frölundas köpcentrum. Team Pergamon tar emot BK Full House från Ängelholm.

Veteranen Pär Svensson, som bowlat ihop 17 SM-guld och som på bred göteborgska brukar prata vitt och brett och sprida stämning bland spelarna, är tyst och sammanbiten. Martin Larsen och Mathias Årup mumlar med varandra i ett hörn. Peter Ljung säger inte ett ord.

Hafthor kommer förbi med sina klot. Även han lite nedtonad.

– Det är viktigt i dag. Han har sagt att vi måste vinna, säger Hafthor och nickar åt Alexander Kotton.

När alla de andra är klädda i lagdräkter, pratar Alexander Kotten i moderiktig skjorta och jeans med lagledaren från motståndarlaget. Det långa håret är uppsatt i en knut i nacken.

Matchen börjar och Pergamon vinner första serien med över hundra poäng. Andra serien likaså.

Sedan händer något.

Det liksom smyger sig på; en mättnad, en bekvämlighet. När Robert Andersson bara får ner sju käglor skrattar lagkamraterna till och med lite.

När laget inser att de kommer att förlora serien ändras stämningen. Alexander Kotton tittar i marken. Pär Svensson käftar med lagledaren för Full House samtidigt som han gapar åt alla att kommunicera. Peter Ljung är bara tyst.

Snart återstår bara en serie. Förlorar Pergamon den, förlorar man matchen.

Då händer någonting igen.

Efter en strike sträcker Pär Svensson armarna i luften och springer runt till alla medspelarna och gör high fives, samtidigt som han högröd i ansiktet vrålar osammanhängande.

När Robert Andersson gör en strike springer Hafthor fram och knuffar till honom. Alexander Kotton sträcker extatiskt upp tre fingrar upp i luften för att fira Mathias Årups tredje strike på raken. Och en röst hörs över alla de andras. En röst som spricker av upphetsning.

Det är Peter Ljungs röst:

– KomigennuförhelvetegubbartaochstängdenhärmatchenNUJOBBARVIHELAVÄGEN!

Det är en norrländsk falsett.

Det är galenskap.

Den tysta norrbottningen som aldrig höjer rösten skriker sig hes.

Och Pergamon slår Full House och är klara för slutspel, med nio matcher kvar att spela.

Efteråt pustar Alexander Kotton ut vid ett bord. Folk kommer förbi och gratulerar honom, slänger käft och skakar hand. Här är han bara »Alex« med folk, inte någon »mystisk ryss« eller respektingivande superentreprenör.

Kotton ser på mig.

– Förstår du? Den där lagandan skapas av spelare som Martin, Peter, Tomas och några till. Spelare som kan tända till och vända en match. Det var nyttigt att förlora några matcher nu, så övriga spelare får se hur det ska gå till, vad det är som är lagkänsla.

Frågan är om det verkligen bara är lagkänsla han pratar om.

En av få personliga historier om Alexander Kotton berättar att hans första kompis i det nya landet Sverige föreslog att de skulle gå och bowla efter skolan, och att hans djupa känsla för sporten väcktes där och då.  Sporten var hans biljett till den svenska gemenskapen. Bowling blev detsamma som vänskap.

Tomas Leandersson, som är den som berättar historien, säger:

– Jag tror helt enkelt att det är så här…

Han gör en konstpaus.

– Alexander älskar bowling. Punkt.