Lumbiafängelsets rastgård saknar tak och solen gassar från en öppen himmel. Hettan är olidlig.
34-årige Andreas Solemo och 29-årige Stefan Cederholm tränger ihop sig på en tunn träbänk i det överbefolkade fängelset i Cayagan de Oro. Båda har tappat tio kilo under den tid de suttit häktade för ett brott som ger livstids fängelse.
Andreas är brunbränd med två dagars skäggstubb, talför och nyfiken. Under de tio månader som gått har han enligt vakterna blivit »helt okej« på gitarr och bra på basket.
– Är man 1,94 kan man dunka, konstaterar Andreas.
Stefan är blekare, orakad, misstänksam och ser ut att ha lidit mer av fängelsevistelsen. Han föredrar att gå »runt, runt, runt«, berättar vakterna.
Artiklarna i svensk press om att de pressat minderåriga att onanera framför webbkameror har tagit hårt, liksom anklagelsen om människohandel.
– Människohandel för mig är när ryssar för mexikaner över gränsen till USA för slavarbete, säger Andreas. Att använda den lagstiftningen på oss är helt jävla fuckat.
Bredvid dem sitter medfångar på huk på den röda jorden och blir uppräknade en efter en. En yrkesmördare med ett illmarigt grin, dömd för att ha dödat 18 personer – den senaste genomborrade han med 17 skott. En korrumperad polis som mutade fel personer. Våldtäktsmän och knarkkurirer.
Tidigare fick svenskarna vistas på rastgården en timme om dagen, men efter att ha kommit tio sekunder för sent till en uppställning får de inte längre gå ut. De planerar att skriva en formell ursäkt till vakten för att få sin timme tillbaka.
– Hade vi varit på ett annat ställe hade jag nitat honom, den lilla skiten, säger Andreas.
Efter att ha levt i en minimal cell tillsammans i snart ett år är det tydligt att även svenskarna har rykt ihop några gånger.
– Jag halkade ju in på ett bananskal och var bara anställd av er, säger Andreas till Stefan, men lägger till att det inte är lönt att bli mer upprörd än vad han redan är.
– I grunden var vi båda tekniker, säger Andreas. Jag är designer, Stefan är IT-strateg. Vi var där, anställda, för att underhålla ett system.
En vakt kommer med en hink sönderkokt ris. Middag.
De tittar på varandra.
– Vi vet vad som försiggick, det är klart man kan fundera över det etiska, men det var inget olagligt, lägger Andreas till.
– Du kan ju inte sitta här och erkänna, säger Stefan, ler skämtsamt och spänner ögonen i Andreas.
Viljan att berätta hela historien ställs mot den skada publiciteten kan ge.
– Kom tillbaka i morgon så ska vi fundera på vad vi vill säga, säger Andreas.
En sen höstkväll 2007 dränkte det osynkade basdunket från nattklubbarna längs transvestitgatan i Patong Beach nästan de två männens samtal. Stefan Cederholm och Andreas Solemo minns att de beställde varsin Redbull och vodka och såg sig om i baren. De hade nyligen lärt känna varandra i kolonin av utlänningar på den thailändska semesterorten.
Andreas Solemo hade länge levt ett kringflackande liv. Som barn var han äventyrlig och konstnärlig, och på eget initiativ genomgick han som åttaåring antagningsproven till Malmöoperan. Under ungdomsåren fick han roller i musikaler som Spelman på taket. Ett av hans starkaste barndomsminnen är när han snattade tre Samantha Fox-vykort på Tempo i Malmö. Sedan dess hade han levt ett fläckfritt liv, även om militärtjänsten på luftvärnsregementet i Halmstad inte passade honom särskilt väl och hans betyg i uppförande lämnade mycket att önska.
Utlandskarriären tog fart när han började arbeta som webbdesigner. Yrket förde honom till London, Taiwan och Paris, där han jobbade som AD mot företag som Sony Ericsson och Virgin Atlantic.
Sedan ett par år var det på Phuket Andreas kände sig hemma, och han identifierade sig som »thailandssvensk«. Tillsammans med flickvännen, en emigrerad Malmötjej med thailändskt ursprung, försörjde han sig på att driva den turistinriktade Phuket-gajden.com och den engelskspråkiga My Phuket.
Verksamheten gick bra. Ön besöktes varje år av hundratusentals svenska turister, alla i behov av information om allt från stränder till nattliv.
Efter varje högsäsong blev några av dem kvar. Phuket fångade upp drömmare och människor som sökte en ledigare tillvaro än den där hemma. Några fastnade för den thailändska kulturen, värmen och det turkosa havet. Andra för kvinnorna. Under lågsäsongen delade dykinstruktörer, barägare, övervintrade resenärer och småfifflare solstolar med ännu en kategori: maffian. I spåren av tsunamin köpte motorcykelgäng som Hells Angels och Bandidos upp barer och restauranger i de mest ökända drog- och prostitutionsdistrikten i Thailand, däribland i Patong Beach. Lockade av anonymiteten och möjligheten att tvätta pengar långt borta från Skatteverkets nya kassaregler.
Alla hade sina skäl. Phuket erbjöd möjligheterna.
Även Stefan Cederholm växte upp i Malmö. Efter studenten hjälpte han sin bror Håkan Cederholm som i mitten av 1990-talet tog över Malmös klassiska sexklubb Taboo på Södra Förstadsgatan. Tillsammans fräschade de upp sexbutiken, satsade på postorderverksamhet med anonyma kuvert och gav sig in i telefonsexbranchen.
Med internets genombrott förändrades porrbranschen för all framtid.
I augusti 2003 registrerade Stefan Cederholm bolaget Erotic Passions AB och internetdomänen smsmovies.se som sålde streamade porrfilmer till kunder som betalade med ett anonymt SMS. Servrarna sattes upp på Stora Kvarngatan i Malmö och det första året köpte företaget in filmrättigheter för en kvarts miljon. Intäkterna var långt större – enligt Skatteverket omsatte man cirka 40 miljoner de kommande åren.
Stefan registrerade bolaget på nederländska Antillerna för att undkomma skatt, och emigrerade 2005 till Phuket för att tillsammans med en brittisk kompanjon sköta företaget därifrån.
På baren i Patong Beach upptäckte Stefan och Andreas snart en landsman vid bordet bredvid. När de presenterade sig som IT-strateg respektive IT-designer blev han väldigt intresserad av deras tjänster. I takt med att solen sänkte sig över det thailändska semesterparadiset gled samtalet in på jobb.
Svensken hade en plan han behövde hjälp att realisera. Tillsammans med sina kontakter på Filippinerna planerade han att öppna en virtuell bordell: istället för att ha kroppskontakt med kunderna, skulle flickorna följa deras önskemål framför en webbkamera. I Thailand, precis som i stora delar av Sydostasien, är »cybersex« olagligt – men inte på andra sidan den Sydkinesiska sjön, förklarade mannen.
Tanken var att rekrytera kvinnor som skulle logga in på den existerande samlingsplatsen för cybersex på internet, livejasmine.com, och anmäla sig som »performers«. Ville besökarna chatta och titta privat började räkneverket ticka, två dollar per minut. Ju längre tid tjejerna fick kunderna att förbli inloggade, desto mer tjänade både de och cyberbordellägarna. Arbetade 16 tjejer i skift dygnet runt borde verksamheten dra in omkring 6 000 kronor per dygn.
Det var bara ett problem: Filippinerna är ett fattigt land där allt är en bristvara – ström, bredbandsuppkopplingar och tekniskt kunnande. Stefans och Andreas kunskaper var därmed oumbärliga. Dessutom låg landets huvudstad Manilla bara tre timmar bort från Bangkok med flyg.
Innan de skiljdes åt den kvällen skakade de hand och utbytte e-postadresser.
Några månader efter mötet på krogen skrev Stefan Cederholm ett mejl till det filippinska telefonbolaget Bayentel Communications: »Gick det att få en egen bredbanslina till IP-numret 213.88.151.88 i staden Cayagan de Oro på ön Mindanao?«
Internetidentiteten hörde till samma kluster av IP-adresser som han använde till att distribuera porren från sms-movies.nu. Han fick svaret att de kunde erbjuda 10Mb/sekunden till ett pris av 12 000 kronor i månaden, exklusive skatt.
Stefan svarade med att skicka en karta från Google Earth med en markering vid en trevåningsbyggnad på Kauswagan High Way. Tolv e-postmeddelanden senare, i slutet av maj 2008, återstod bara ett hinder: alla utländska bolag måste ha en lokal samarbetspartner.
»Inga problem«, svarade Stefan, »organisationen Fred på Mindanao kommer att stå på kontraktet.«
En månad senare reste Stefan Cederholm och hans brittiske kollega till Cayagan de Oro, en stad stor som Göteborg, belägen i en region som är så fattig och politiskt stökig att den går under öknamnet »Filippinernas vilda västern«. Där sammanstrålade de med Andrea Romero, en filippinska som hade en bakgrund inom callcenterbranschen och var tilltänkt som arbetsledare. Hennes väninna, den tjugofemåriga Arvy Baylo, hade ett brett kontaktnät bland arbetslösa i samma ålder – framför allt kvinnor som jobbade på Filippinernas många bordeller. Andrea och Arvy planerade att både jobba framför kamerorna och sköta den dagliga driften på cyberbordellen, mot ett lönetillägg.
Arvy rekryterade vänner, kusiner och grannar – totalt 18 personer. Hennes enda krav var att de var över 18 år, pratade och skrev hyfsad engelska och hade ett giltigt pass.
De första veckorna i staden blev det mycket dötid på hotellrummet för tjejerna, medan Stefan Cederholm och britten slet med det tekniska. Stefan ville göra systemet så idiotsäkert att de lokalt ansvariga kunde sköta driften själva.
Den utvalda trevåningsfastigheten låg i ett anonymt industriområde bredvid en motorled. Utöver att montera en trådlös bredbandslänk mellan byggnaden och närmaste bredbandsmast byggde Stefan och hans kollega en luftkonditioneringsanläggning samt inredde ett femtontal minimala rum med datorer, tangentbord och kameror.
Över porten med dubbla grindar satt en skylt med texten »Fred i Mindanao«, i dörren stod en vakt med smeknamnet »Tiger«. På första våningen, bakom gallerförsedda, mörktonade rutor, satt en sekreterare som handlade förnödenheter och betalade löpande räkningar med pengar hon fick av Stefan. En chaufför anställdes för att köra tjejerna i en vit van mellan »studion«, som de inblandade kallade cybersexbordellen, och lägenhetshotellet där de bodde när de var lediga.
Chris Ibarra, en avhoppad juridikstudent, garanterade att cybersex inte var olagligt – ännu. Det värsta som kunde hända om de blev påkomna, förklarade han, var att svenskarna skulle få sitta ett dygn i häktet och sedan – i värsta fall – deporteras.
I juli 2008 var alla nätverkskablar inkopplade, tjejernas konton registrerade och godkända. När verksamheten dragit igång reste Stefan hem till Phuket varifrån han och Andreas när som helst kunde logga in på hemsidan för att se hur de olika tjejerna skötte sig.
Snart kunde män över hela världen logga in på livejasmine.com, söka på »asiater mellan 18 och 22« och hamna i något av de små rummen på tredje våningen i Cayagan de Oro.
Ett halvår senare, den 24 mars 2009, nappade den 21-åriga filippinskan Pilar Badiray på ett jobberbjudande från sin farbrors före detta fru Nicole. Pengarna hon var utlovad – 2 500 kronor i månaden – planerade hon att skicka till sina frånskilda föräldrar och de sex syskonen. Hon var bra på engelska och hade ett giltigt pass men tyckte ändå att det kändes nervöst med cybersex.
På flygplatsen i Cayagan de Oro höll en kvinna upp en handskriven lapp med hennes namn på. Efter att ha hälsat kort presenterade kvinnan sig som Junaina Omping, tog en av Pilars väskor och gick mot en vit skåpbil på parkeringen.
Pilar såg varken in eller ut genom bilens tonade rutor. I framsätet satt två män. Efter en halvtimmes körning plockade man upp fem andra flickor på en parkering utanför ett köpcentrum. Stämningen blev genast mer uppsluppen.
På plats i studion hälsades Pilar välkommen av Andrea Romero som presenterade sig som arbetsledare och gick igenom reglerna: inte sova i sängen, inte röka när hon var online, inga droger, ingen alkohol och ingen mat i rummen. Längst ner i korridoren låg ett litet kök med en handskriven lapp över diskbänken: »Tvätta inte dildon i vasken.« Tjejerna jobbade i treskift, sex dagar i veckan. Pilar blev uppsatt på skiftet som började fem på eftermiddagen och slutade vid midnatt. Efter instruktionerna fick hon klä av sig allt utom underkläderna och Andrea tog en profilbild till hennes konto på live-jasmine.com. Sedan skrev de ett kontrakt och fyllde i svar på frågor som »What turns me on?« till hennes profilsida. Hon gavs sedan ett nattlinne, en dildo, ett lösenord samt ett arbetsrum inrett som ett flickrum någonstans i Asien: grälla färger, mjukisdjur, Hello Kitty.
Till en början hände ingenting. För att inte ha långtråkigt började Pilar dansa för att få besökare att komma in på hemsidan. Så gav datorn ifrån sig ett ljud – någon hade tryckt på knappen med texten »Go private with this Performer«.
»Guest: Vad heter du?«
Innan hon hann svara kom nästa meddelande:
»Guest: Jag vill leka med dig, ta av dig kläderna.«
Pilar visste att mannen ville att hon skulle suga på dildon och sedan onanera, det hade de andra tjejerna berättat för henne. Men hon valde att ignorera kunden, eftersom hon fått veta att hon inte behövde göra något om hon inte ville.
»Guest: Ta av dig kläderna.«
Pilar ignorerade återigen uppmaningen. Andrea Romero, som följde den nyanställdas första dag på monitorn, ropade utifrån:
– Gör som han säger!
Pilar vägrade och efter ett tag tröttnade besökaren och loggade ut.
Andrea kom in i rummet och förklarade att om hon inte klädde av sig skulle hon inte tjäna några pengar. Pilar kände att hon inte kunde dra sig ur, och bestämde sig för att stanna och göra vad som förväntades.
I mitten av april fick hon 500 kronor i lön. Att den var mindre än avtalat motiverade Andrea Romero med avdrag för flygbiljetten, mat, lägenhetshyran, servetterna och glidmedlet de använde på jobbet.
Samma vår tog Andreas Solemo farväl av sin flickvän och beaglevalpen Lucky för vad han trodde skulle bli en kort semesterresa med Stefan Cederholm till Filippinerna.
Andreas var entusiastisk över att få ser mer av landet och efter en tid i Manila hyrde de en bil
och körde norrut till regionen Pampanga och städerna Angeles City och området kring Subic Bay. Här låg fram till 1992 USA:s största flottbas och soldaterna gödde under årtionden regionens sexindustri.
Efter nedläggningen trodde många att även bordellindustrin skulle försvinna, men istället tog en ny generation gästarbetare och manliga sex-turister över. I dag är städerna turistdestinationer med en enda huvudattraktion: sex.
En dag fick svenskarna ett samtal från cyberbordellen. Internetförsörjningen svajade. Några av datorerna hade fått virus, andra hade hängt sig. De båda svenskarna bestämde sig för att resa till Mindanao.
Vad de inte visste var att studion nu stod under dygnetruntövervakning av polisen – och att de flög rakt in i en förundersökning.
Åtgärden var sällsynt. Filippinernas rykte som fristad för människohandlare var grundmurat sedan länge.
2003 antog landet en ny och vassare lagstiftning mot människohandel. Myndigheterna rensade upp bland barerna i Angeles City och satte stopp för researrangörer som lovade att kunderna »aldrig skulle sova ensamma« och rekommenderade dem att ha sex med olika tjejer varje kväll – »två om du kan hantera det«. Ett system med så kallade »Guest Relations Officers« på barerna fick bort de minderåriga och gjorde verksamheten halvlegal.
Under 2008 och 2009 gjorde polisen flera tillslag mot cybersexbordeller runt om i landet. Samtidigt sjösatte regeringen en utbildningssatsning och bildade ett råd mot människohandel med representanter från utrikes-, inrikes-, social-, immigrations- och arbetsmarknadsministerierna.
Våren 2009 sattes Filippinerna ändå upp på
det amerikanska utrikesdepartementets lista över länder som inte ens lever upp till FN:s minimikrav när det gäller att stävja människohandel. Rapportförfattarna menade att det verkade finnas en brist på både politisk vilja och kunskap bland landets åklagare: 228 rapporterade åtal under den undersökta perioden resulterade bara i sex fällande domar. Enligt rapporten arbetade uppemot 400 000 människor under slavliknande villkor i landet, och ytterligare 800 000 skickades till utlandet.
Filippinernas regering bestämde sig: landets stämpel som en fristad för människohandlare måste tvättas bort.
I det läget berättade två kvinnor för TV-programmet Bitag i Manila att de hade fått sparken från en cybersexbordell eftersom de inte klarade av att uppträda framför kamerorna. Efter att ha berättat för polisen var studion låg försvann de spårlöst.
Rikskriminalen beslutade sig för att mobilisera sina krafter.
I samma stund som svenskarna anlände till Cayagan de Oro för att ta itu med de tekniska problemen registrerades de av den filippinska polisen. Utöver att laga trasiga datorer gick de ut på nattklubbar och gjorde kortare utflykter med några av flickorna till en näraliggande badvik. Ibland sov de middag i något av de rum som stod tomma, och Andreas umgicks flitigt med Andrea Romero som efter att ha vunnit Stefans förtroende kunde röra sig fritt i staden.
Efter en tid började svenskarna fundera på ett system för reservström. Stefan hade en idé om att seriekoppla lastbilsbatterier i en träställning.
De åkte till brädgården Prime Construction Supply för att köpa virke. Medan Stefan förhandlade om priset kom en man fram till Andreas och presenterade sig som rekryterare på en bordell i Manila. De pratade om problemen med att få tag i tjejer och bytte visitkort med varandra.
På studion gick ett rykte om att polisen spanade på dem – men ingen var riktig säker. Chauffören tyckte sig upptäcka förföljande bilar och körde nya och allt längre vägar mellan lägenhetshotellet och studion.
För att lugna sig själv googlade Andrea Romero cybersex. Hon hittade flera artiklar om att filippinsk polis slagit till mot cybersexbordeller, dessutom verkade ny lagstiftning vara på gång. Andrea föreslog att de skulle »kyla ner operationen« och bara ligga lågt i en vecka, men svenskarna slog ifrån sig och menade att beslutet inte var deras att fatta.
Torsdagen den 23 april rullade den vita vanen med Pilar Badirays skift in i garaget en timme senare än vanligt – en bil hade följt dem halva vägen och stämningen i kupén var tryckt. Trots oron drog de igång som vanligt på morgonen. Eftersom Pilar sovit oroligt under natten fick hon svårt att hålla sig vaken framför kameran. För att piggna till gick hon ut i köket för att koka kaffevatten.
Andrea lugnade Pilar med att säga att det värsta som kunde hända var att de fick tillbringa ett dygn i häktet.
På gatan utanför gjorde Rikskriminalens agenter snabbt avsittning och spred ut sig i kvarteret kring trevåningsbyggnaden. Alla bar National Bureau of Investigations mörkblå jackor med bokstäverna NBI i gult tryck på ryggen. Agenten Chemanue Nacua tog sig snabbt fram till porten på bottenvåningen, visade upp husrannsakningsordern för vakten och sprang uppför trappan.
– Öppna dörren, NBI! ropade hon, och riktade en spark mot dörrvredet.
Agenterna rusade in i ett folktomt omklädningsrum fullt med kläder, smink och speglar. På stolarna låg änglavingar och olika typer negligéer, strumpbyxor, behåar och nattlinnen.
De rusade vidare uppför ytterligare en trappa och in i en lång korridor. Vid slutet av den stod ett skrivbord med två datorer varifrån nätverkssladdar gick till en mängd små rum: ur dem rusade nu halvnakna tjejer med lakan virade om kroppen för att skyla sig.
– Stå still, NBI! skrek agenterna.
De föste ihop tjejerna mot en vägg, tog kort på allt och samlade ihop alla sexleksaker i stora lådor. I andra kartonger lade de routrar, kablar, antenner och minneskort.
Alla stadens större medier var på plats och nyheten om tillslaget mot cyberbordellen spreds snart över den filippinska övärlden. För Rikskriminalpolisen var det en stor framgång.
Det fanns bara en besvikelse. Svenskarna Andreas Solemo och Stefan Cederholm var inte i byggnaden.
En grupp agenter skickades till flygplatsen för att eftersöka dem, en annan till Philtown Hotel. Där utanför tvingades svenskarna ner på marken under pistolhot. Andreas kände genast igen agenten som filmade gripandet: det var samma man som bytte visitkort med honom på brädgården tidigare i veckan. Sedan skuffades de in i en polisbil och kördes till studion.
Där rådde nu fullt kaos. Omgivna av medierepresentanter, advokater och halvnakna tjejer sattes svenskarna på en bänk och agenterna såg till att pressfotograferna tog bilder på deras ansikten. Både Stefan och Andreas höll sig lugna och hade lite svårt att ta uppståndelsen på allvar: verksamheten var ju inte olaglig, det måste vara ett missförstånd som snart löste sig, tänkte de.
NBI:s chef Patricio Bernales rekommenderade svenskarna att ta en advokat som lägligt nog fanns på plats och att skriva på ett papper med en bekännelse. Han hotade med långa fängelsestraff om de inte gjorde som han sade.
Svenskarna vägrade.
På åklagarämbetet i Cayagan de Oro utlöste gripandet en febril aktivitet. De första dygnen handlade åklagarnas arbete om att säkra bevis för att de misstänkta hade rekryterat, transporterat och förvarat tjejerna i syfte att sexuellt exploatera dem enligt 2003 års Trafficking in Persons Act.
Eftersom utlänningar var inblandade misstänkte åklagarna att det dessutom var fråga om ett större syndikat, vilket innebar att straffet var livstids fängelse. Då kunde även de som inhyst tjejerna, tagit emot dem, eller hjälpt till på något annat vis straffas. Åklagarna misstänkte att svenskarna genom sitt kunnande hade gjort utnyttjandet möjligt och hoppades få reda på vilka de filippinska organisatörerna var.
Lagstiftningen om människohandel är komplex, det kan räcka med att ha dragit fördel av en persons utsatthet för att dömas: även om tjejerna följt med frivilligt och sagt ja till jobbet beräknas de vara satta under sådant tryck att det inte har någon betydelse. Samtycke friar inte från straffansvar.
Men utan fysiska köpare, utan hud mot hud, kunde flickorna då fortfarande anses ha varit prostituerade i lagens mening? Tekniken låg före lagstiftningen. Åklagarna var inte helt säkra på sin sak, men ansåg att det fanns sannolika skäl för att de misstänkta var skyldiga. Dessutom var fallet principiellt intressant, då det vid en fällande dom antagligen skulle hamna i Högsta Domstolen.
Nio dagar efter stormningen av studion fick Andreas Solemo för första gången tid att samla tankarna. Efter att ha fått i sig lite kokt skinka och ris såg han sig omkring i den 2,5 gånger sex meter stora cellen i statsfängelset Maharliqua. Han och Stefan Cederholm delade den med ett trettiotal medfångar. Som nyanlända tilldelades de platserna bredvid toaletten där stanken var närmast olidlig, men de blev snabbt uppgraderade.
Andreas trodde att anledningen till att de inte blev »rövknullade« var de kontakter som studions säkerhetsansvariga hade. Men även på hedersplatserna ömmade svanskotan efter ett par dygn – de kartonger de fick att sova på gav inte mycket skydd mot cementgolvet.
Både Andreas och Stefan blev snabbt sjuka av amöbainfektioner från det förorenade vattnet. Genom att spela sjukare än vad de var lyckades de få några nätter på ett privat sjukhus där de fick dropp och kunde återhämta sig.
Pressen skrev att de såg på DVD:er och åt god mat, och TV-kanalen ABS-CBN varnade i en sändning att om de kunde ta sig från häktet till ett sjukhus kunde de också försvinna från landet. Rapporteringen utlöste ett ramaskri. Stadens kvinnoorganisationer mobiliserade till demonstrationer och krävde att svenskarna skulle tillbaka in i cellen. Mot överläkarens order beordrade polischefen snart tillbaka dem.
Inom Andreas bubblade känslorna och händerna darrade. Framför honom låg Stefan i fosterställning och själv viftade han bort flugorna. För att försöka begripa vad han var med om började han skriva dagbok. I noteringen för den andra maj 2009 skrev han:
»Vad gäller vårt fall så har vi officiellt blivit anklagade för Human Trafficking, ett sådant mål har ingen borgen och kan ge livstids fängelse. Bara att skriva dom orden får mig att må dåligt. Eftersom dom inte har en specifik lag för cybersex som dom kallar det har NBI (National Bureau of Investigation) lyckats skrämma 9 tjejer att skriva på vittnesmål som direkt och indirekt får oss att se ut som monster som utnyttjar stackars filippinska tjejer.«
Vid femtiden den kvällen började det regna in i svenskarnas cell. Till en början gav det en skön svalka, men efterhand som skyfallet fortsatte blev golvet blött och myrorna sökte sig upp på väggarna. Stefan började jaga dem med handsprit.
På utsidan började advokaten Quintillanito Babarin arbeta för sina svenska klienter. Han inledde med att stämma en tidning och en TV-station med hjälp av ett avsnitt i lagen om människohandel som förbjöd dem att rapportera om pågående fall. För säkerhets skull skickade han ett SMS med ett förtäckt hot till en av reportrarna på ABS-CBN. Nyhetsankaret PJ Dela Pena förföljdes av okända män och fick via sin hushållerska motta en hälsning: »Hälsa PJ att han ska ta det lite lugnare.«
Hoten polisanmäldes men åtalen lades ner. Effekten blev dock den önskvärda: medierna slutade att publicera svenskarnas namn.
Efter det riktade advokaten sin energi mot vittnena. Utan vittnen, inget rättsfall.
Efter raiden mot cybersexbordellen frågade åklagarämbetet abbedissan i orden Religious of the Good Shepherd om hon kunde gömma vittnen i sitt kloster. Snart bytte 16 tjejer en värld av pengar, alkohol och jobb mot stränga klosterregler med rökförbud, tystnad och läggtider. Snart ville de flesta bara därifrån. 15 av vittnena flyttade till ett boende ordnat av stadens sociala myndigheter.
Onsdagen den 6 maj dök Babarins advokatkollega Vincent Pelaez upp framför byggnaden och presenterade sig som kvinnornas advokat. Han krävde att få träffa dem, då de enligt honom var myndiga och hölls mot sin vilja.
En stund senare uppstod ett tumult vid grindarna då vittnena övermannande byggnadens enda säkerhetsvakt för att sedan hoppa in i en väntande buss. Efter flykten polisanmälde tjejerna de sociala myndigheterna och NBI – för att sedan flyga till Manila där de på en advokatbyrå avsvor sig de vittnesmål de tidigare avgett mot svenskarna.
Återstod så åklagarna.
Via omvägar nåddes svenskarna av ett erbjudande om att betala 122 000 svenska kronor för att gå fria. I sin dagbok i cellen skrev Andreas: »Tänker man logiskt så om man är i Asiens mest korrupta land, enligt någon mätning Stefan läst, så borde en bunt pengar i rätt hand lösa det mesta. Det lustiga med allt är hur öppna de är med det.«
De båda var ändå inte säkra på att det skulle fungera:
»Kanske någon börjar mjölka oss på pengar tills vi ruttnar i en cell.«
De valde att hoppas på det oklara juridiska läget. Om domaren underkände åtalet för människohandel måste åklagaren nöja sig med lindrigare åtalspunkter. Då skulle de gå fria mot borgen – och snart vara ute ur landet.
Domaren godtog åtalspunkten om människohandel, och svenskarna förflyttades till Lumbiafängelset.
Fortfarande fanns ett vittne som inte tänkte ge med sig.
Den bastanta S:t Augustinkatedralen tornar upp sig mitt i centrala Cayagan de Oro. Här, i det intilliggande nunneklostret, stannade Pilar Badiray kvar. I dag har hon hunnit fylla 22 år.
Hennes svarta hår är nytvättat inför besöket, naglarna målade med knallrött nagellack. Hon hälsar med ett löst handslag.
– Att vittna var ett svårt beslut eftersom mitt liv därmed är i fara, säger hon och trycker handflatorna mot varandra mellan benen. Det handlar inte bara om stigmat som cybersextjej.
Solen letar sig in genom kyrkobyggnadens fönster. Utanför reser man en byggnadsställning och hammarslagen tvingar henne att höja rösten för att höras:
– Jag försökte aldrig rymma, de hade mitt pass och jag var rädd för att de då skulle hitta mig, berättar hon. Jag tänkte göra klart mina tre månader och sedan sluta.
Att hon är det enda kvarvarande vittnet tror hon kan bero på att hon var den som anställdes sist, och att hon till skillnad från många av de andra tjejerna inte har en bakgrund inom sexindustrin.
I korsförhöret under domstolsförhandlingarna som avgjorde om svenskarna fick borgen eller inte pressade svenskarnas advokater henne hårt: »Om du inte vittnar kommer du att få sitta 20 år i fängelset, inte sant?« De menade också att hon vittnade mot löfte om privilegier och utbildning. Därefter att hon hade hjärntvättats av nunnorna.
– Men jag ville vittna för om de går fria kommer de att bygga en ny sexstudio i ett annat land, säger Pilar Badiray.
Att korsförhöras tyckte hon var lätt:
– Svenskarnas advokat visste inte så mycket om vad som hade hänt. De försökte framställa mig som galen eftersom jag vid det första vittnesmålet sade att jag var 20 år gammal och vid korsförhöret uppgav att jag var 21. De menade att jag var inkonsekvent, men jag hade fyllt år däremellan, säger Pilar och skrattar vid minnet.
Som ett led i vittnesskyddsprogrammet utbildas hon nu till personlig assistent och efter rättegången vill hon lämna landet.
– När allt detta är över vill jag resa utomlands, starta ett nytt liv och glömma allt som hänt här i Filippinerna.
Om svenskarna som personer har hon däremot bara gott att säga.
– De var riktigt trevliga mot mig, de verkade
också ha en god relation till de andra tjejerna. De har inte gjort något dumt mot mig eller någon av de andra.
Hon har förstått att många av de andra tjejerna tyckte att det var bättre att onanera framför en kamera än att ha sex med män och riskera sjukdomar. Själv håller hon inte med:
– Då hade jag kunnat skylla på någon. Nu gjorde jag saker mot mig själv. Det känns värre.
Den filippinska rikskriminalens lokalkontor ligger en halvtimmes bilväg från klostret.
I hyllan bakom regionchefen Justus Japs skrivbord står en oöppnad flaska Blue Label. I besöksstolen framför honom väntar den 35-åriga agenten Chemanue Nacua med tjänstepistolen nedstoppad i de tighta jeansen. Hon och hennes chef har redan gett otaliga intervjuer om tillslaget mot cyberbordellen, och har fått föreläsa om händelsen på polisakademin i Manila. Fallet är polishistoria.
Operationen var helt i agent Nacuas smak. Under hennes snabba karriär har hon satt dit utlänningar från Tyskland och Kap Verde för olika brott mot kvinnor, men svenskar var något nytt. Det enda hon känner till om landet är Abba.
– Det första jag slogs av när vi började spana var hur bra de såg ut, de var ruskigt snygga, minns hon och skrattar.
Chemanue Nacuas har satsat allt på karriären. Efter ett år som jurist tröttnade hon på att ha armbågarna på ett skrivbord som en »katolsk skolflicka« och sökte sig till polishögskolans aspirantutbildning. Därifrån rekryterades hon som agent.
Efter en månads dygnetruntspaning hade hon kartlagt de misstänktas varje rörelse.
– Jag visste till och med vilka hamburgare de beställde på Jollibee, de hade inte en chans, säger hon.
Men myndigheterna är inte nöjda med enbart svenskarna. Under en längre tid har de även spanat på några av de filippinska samarbetsmän som gjorde operationen möjlig.
– Svenskarna kan omöjligt ha opererat på egen hand. I Filippinerna behöver man kontakter, säger Chemanue Nacua.
Inför rättegången har ytterligare tre misstänkta anhållits i sin frånvaro: Jimmy Melba Onghay, ägare till byggnaden, Abdul Barry Usman Imam, en lokal polisman, och Chris Ibarra, den före detta juridikstudenten från Manila.
Besökstiden i det överbefolkade Lumbiafängelset är slut – men regler går alltid att tänja på. Tio månader efter tillslaget väntar svenskarna fortfarande på rättegång. De har gjort sig av med advokaten Babarin – vars arbete de säger sig vara djupt missnöjda med – och anlitat en ny.
Den nya cellen är aningen större och de delar den med fem andra personer. Två av dem är kineser som kokat metamfetamin.
– En av dem har väntat fem år på rättegång, berättar Andreas.
Sedan mitt besök dagen innan har de skrivit en lista på saker de vill framföra. Den innehåller fyra punkter. För det första var de tekniker.
– Vi var där anställda som teknisk personal, som IT-strateger för att underhålla ett system. Vi vet vad som försiggick, men det var inget olagligt.
För det andra menar de att arresteringsordern var olaglig.
– Den växte dessutom från 23 sidor till 46 sidor, berättar de, och visar ur det stenograferade protokollet hur ett nytt förhör lades in och godkändes av domstolen i efterhand för att legitimera arresteringen.
För det tredje anser de att tillståndet för husrannsakan av fastigheten var felaktigt.
– Vittnet som påstods ha rymt är en påhittad person som sedan dess inte har synts till. Det är ett fabricerat vittne. De har fått ljuga ihop historien i efterhand för att det skulle hålla i domstolen.
De tjejer som lämnade studion gjorde det frivilligt för att deras män kom på att de inte var turistguider som de hade sagt, menar svenskarna. Ingen rymde.
– Det är allvarligt att NBI-agenter ljuger, säger Stefan.
Men deras huvudinvändning mot att befinna sig i fängelset är att de inte var i byggnaden vid tillslaget. Den filippinska polisen påstår att de var där, och att de hann rymma. Enligt svenskarna är det en efterhandskonstruktion för att legitimera gripandet på öppen gata.
– Och även om vi rymde, skulle vi vara så korkade att vi drog till hotellet för att checka ut?
Dessutom stämmer inte tiden:
– Enligt polisen greps vi först klockan halv fem, sedan fem. Men bilderna från stormningen av byggnaden är tagna mellan klockan 16.35 och 16.48. Om inte deras digitalkameror är fel inställda så stämmer inte tiderna. Vi landade med ett flyg från Manila 16.28, säger Stefan och visar en kopia på biljetterna deras advokater fått ut av flygbolaget.
Av de sex som greps som förövare är fyra kvar i fängelset: svenskarna och de medåtalade kvinnliga rekryterarna Arvy Baylo och Andrea Romero. »Tiger« släpptes mot borgen. Sekreteraren Junaina Omping bestämde sig för att bli ett så kallat statsvittne. Under ed har hon berättat hur hon anställdes av svenskarna, att organisationen Fred i Mindanao var en fasad för cybersexstudion samt att svenskarna instruerade och övervakade hur tjejerna betedde sig framför kamerorna.
– Med tanke på vilket liv många har är rollen som statsvittne ett bra jobb, säger Andreas Solemo. En fast lön, bostad, och detta utan att behöva jobba annat än när det kallas till förhandlingar i domstolen. Jag förstår henne och hyser inget agg. De som gått emot oss har fått utbildning. Hade det varit min chans att komma ut hade jag nog också tagit den.
Verksamheten de var tekniker för har de inga synpunkter på.
– Tjejerna hade svenska arbetsförhållanden, riktiga löner, bättre än vad de tjänade på bordellerna, och de slapp bli påsatta av gubbar. En del kom upp i löner på 40 000 pesos i månaden, det är 8 000 svenska kronor. Det är betydligt bättre än vad de flesta tjänar här i Filippinerna, säger Andreas.
De säger att de är upprörda över att åklagarna verkar låta de filippinska organisatörerna komma undan.
– Inget av vittnena har sagt att vi rekryterade dem. Hyreskontraktet stod på en filippinare, de har inte presenterat ett enda bevis för att vi skulle vara ägare. Varför går de inte på dem som bildade organisationen Fred i Mindanao? De personerna skulle de förhöra och ta hit.
Själva tänker de dock inte hjälpa till med den saken.
Inte heller yppar de ett ord om identiteten på den svenske man som först rekryterade dem i Phuket, eller ursprunget till de pengar han investerade i verksamheten.
På rättegångens första dag, morgonen den 8 juni 2010, regnar det lätt från en blågrå himmel. Regnperioden har börjat. På trottoaren utanför tingsrättens lokaler har ett tjugotal demonstranter samlats med handskrivna plakat av hårdpapp: »Stop cyber prostitution«, »We believe in our justice system in finding the truth« och »Stop Women Sexploatation«. Ett nätverk av kvinnoorganisationer har även tryckt upp rosa kampanjtröjor. Stämningen är uppsluppen.
När fångtransporten från Lumbiafängelset rullar in tystnar folksamlingen. Andreas och Stefan vinkar till demonstranterna, som ler och vinkar tillbaka. Vid det här laget har de börjat känna igen varandra.
– I början ropade vi slagord, men allt är sagt, det känns mer värdigt att bara vara tysta. De borde skämmas, säger en av arrangörerna, människorättsadvokaten Beverly Musni, som även är talesperson för kvinnopartiet Gabriella.
Hon var med vid de inledande förhören med de vittnen som sedan rymde, och minns att de alla bara ville därifrån. »Vi har bara lekt med sexleksaker, vi har inte gjort något dåligt«, minns hon en tjej säga. »Åh min Gud, är kvinnovärdet så eroderat?« var Beverlys första tanke. Samtidigt förstod hon hur de resonerade. I hierarkin bland prostituerade var de i topp.
– Det är klart att de inte var exhibitionister som hade som dröm att visa sig nakna för hela världen. Men människor på Filippinerna lever från måltid till måltid. Varför skulle de vittna? Vem hade skyddat dem? Vad kunde rättsväsendet erbjuda?
Denna dag är hon mest arg på den egna staten:
– Den största hallicken i den här soppan är staten. När den inte ger jobb till kvinnor tvingas de in i sådana här situationer. I slutändan handlar allt om ekonomi.
Den som den här morgonen loggar in på live-jasmine.com upptäcker snart att minst en av tjejerna från cyberbordellen har återvänt. Under hennes lättklädda foto syns hälsningsfrasen:
»Oh yeah!!! Im back;-)«
Men historien rymmer inte enbart förlorare.
Agent Chemanue Nacua är för dagen klädd i byråns blå skjorta när hon upprymt hälsar på aktivisterna på väg in till rättegångssalen. Hon har varit på alla förhandlingar och även vittnat själv om att svenskarna var i byggnaden innan tillslaget. Vid en fällande dom tänker hon sätta på favoritmusikern Jazon Mraz låt I’m Yours på stereon och fira med en vodka med ananasjuice.
– Svenskarna utnyttjade vår fattigdom, säger hon. Flickorna var säkert jätteglada för att de hade jobb, men lagen är som den är.
Hon tänker inte stanna alltför länge hos NBI utan planerar att läsa vidare vid Harvard i USA. Då behövs det utöver bra betyg – lite berömmelse.
– Att sätta dit utlänningar för människohandel ger bra pressklipp. Lova att skicka en tidning med min bild.