Israeliska organstölder: Sanning & Konsekvens

Telefonen slutade aldrig ringa. Oftast var det journalister som ville intervjua honom; de ringde från hela världen, vid vilken tid på dygnet som helst. Ibland var det någon som bara ropade »Fitta!« Då och då sade människor att de skulle förstöra hans liv. Och så fick han mejl med rena dödshot: »Nazisterna ska dö. Du är nästa offer. Vi väntar utanför. Du blir nästa nyhet, mycket snart.«

Uppståndelsen berodde på en artikel på Aftonbladets kultursidor den 17 augusti 2009. Under citatrubriken »Våra söner plundras på sina organ« syntes en kväljande färgbild av en ung, död man. 

Ansiktet syns inte på fotot, bara överkroppen med ett enormt hoptråcklat sår – det löper som en makaber fläta från undersidan av hakan, längs bröstet, magen och sedan in under svepningen som döljer mannens kön. Vissa läsare mådde dock mer illa av texten än av bilden. 

Donald Boströms artikel började i en korruptionshärva som uppdagats i New Jersey, där en rabbin gripits för att ha handlat med njurar. Han fortsatte med att beskriva en händelse 17 år tidigare vid en begravning i den palestinska byn Immatin. FN-personal hade tagit med Donald Boström eftersom de kände till att unga palestinska män som skjutits av den israeliska försvarsmakten hade förts bort under förevändningen att de skulle obduceras – men nu misstänkte personalen att den verkliga avsikten var att plocka ut organ ur de döda männens kroppar. 

Bilden togs den där natten i Immatin. Den döde hette Ahmed Bilal Ghanem och var en känd stenkastare. Hans familj misstänkte att några av hans organ saknades. Donald krävde att Bilals och andra palestinska familjer med samma misstankar skulle få svar.  

Två dagar efter att artikeln hade publicerats i Sverige nådde den Israel. Landets utrikesministerium kallade artikeln för rasistisk och demoniserande. Efter det bröt en enorm mediedebatt ut, som till slut ledde till en diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. 

Donald Boströms telefon ringde varje natt. Än i dag är hans dotter orolig för att någon ska göra dem illa. Det blev en reaktion utan like. Han var en dålig journalist, en oärlig debattör och – framför allt – en antisemit. 

Men riktigt så enkelt var det inte. 

Donald Boström besökte Västbanken och Gaza för första gången 1988. Då var han en 34-årig fotojournalist som skulle rapportera om intifadan. Efter sitt första besök åkte han tillbaka minst två gånger per år. När han var i Jerusalem 1992 för att göra en fotobok om munkar och nunnor tillsammans med chefen för Swedish Christian Study Centre, Agneta Johansson, var han därför ett välbekant ansikte. Flera gånger under vistelsen blev han stoppad av en grupp människor från FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar. De hade deltagit vid många märkliga begravningar av palestinska män den senaste tiden. Männen hade förts bort efter att ha dödats eller skadats svårt och sedan återvänt uppskurna och med underliga skador. Vad hade de gjort med männens ögon och öron vid obduktionen? Varför var hela överkroppen uppskuren?   

Donald talade med Agneta som hade bott där i nästan två år. Även hon hade hört talas om de illa tilltygade liken. 

– Jag jobbade med många israeliska och palestinska människorättsorganisationer, säger Agneta Johansson. Det talades ofta om det här med obduktionerna. Om det är en oklar dödsorsak så ska kropparna naturligtvis obduceras. Men det spekulerades också i att organ försvunnit.