Dubbelgångaren

En Erik Almqvist jobbar på Filter. En annan Erik Almqvist är en ledande profil inom Sverigedemokraterna. Filters reporter fick nog av förväxlingarna och sökte upp sverigedemokraten för att be honom byta namn.

Det finns fem Mona Sahlin, fyra Lars Lagerbäck och två Magnus Uggla i Sverige.

Att se hur någon som heter samma sak som en själv blir en offentlig person och stämplar ens namn med en viss typ av värderingar kan vara ganska besvärligt, särskilt om man inte delar värderingarna.

Jag vet. Det håller nämligen på att hända mig.

Annons

Om man googlar mitt namn får man bland annat upp en artikel från nättidningen Nyheter24 med rubriken »Erik Almqvist polisanmäld för hets mot folkgrupp«. En DN-artikel handlar om hur Erik Almqvist sjungit »nazistiska och rasistiska sånger i samband med en konferensresa«. I en artikel från tidningen Arbetarens nätupplaga kan man läsa att det tyska nationalistiska klädmärket Thor Steinar­s webbutik blivit hackad och att ett av namnen i kundregistret över dem som enligt artikeln handlat »nazikläder« är: Erik Almqvist.

Förklaringen: Erik Almqvist, 28, pressekreterare i Sverigedemokraterna och ordförande i Sverige­demokratisk ungdom.

När jag första gången googlade mitt namn och den översta träffen var bloggen Sverigedemokratiska t­ankar kändes det olustigt, men jag tog det med jämnmod. Jag visste inte mer om Sverige­demokraterna än att de ogillade islam och var emot invandring, och jag hade ingen anledning att befara att någon skulle tro att jag var deras pressekreterare. Dessutom upp­fattade jag Sverigedemokraterna som ett marginellt miss­nöjesparti som inte gjorde särskilt mycket väsen av sig. Erik Almqvist verkade helt enkelt vara en perifer person i ett perifert parti.

Min nyfunna namne var mest något som mina vänner skojade om.

Sommaren 2007 bjöd min kompis Alexandra in till maskerad. Temat var »Politiskt inkorrekt«. Jag har en bild från festen i min dator. Jag och mina vänner Fabian och Per står på en altan med varsitt glas öl och papptallrikar med plockmat. Per har en svart kortärmad skjorta med prästkrage och har fönat sitt hår till en frisyr som är hans tolkning av ett kristet utseende. Han är utklädd till en ung Åke Green. Fabian har en hemmasydd hatt i leopard­mönster, stora glasögon och en kaftan med ett avancerat mönster. Han föreställer Zaires diktator Mobutu.

Själv har jag knäppt en piké ända upp i halsen, stoppat ner den i ett par höga jeans och kompletterat med hängslen och ett par Dr. Martens. Alla trodde att min kostym var »nynazist« eller »skinhead«. Att jag var utklädd till »Erik Almqvist« krävde en del förklaringar.

Med tiden blev det svårare att skoja om min namne. Under 2008 blev det uppenbart att Erik Almqvist tillhörde Sverigedemokraternas påläggskalvar och var en av partiledaren Jimmie Åkessons favoriter. Erik Almqvist var med i TV och tidningar. Samtidigt gick partiet framåt i opinionsundersökningar och det började se ut som att det skulle kunna ta sig in i riksdagen. Bekanta som sett honom i TV påpekade att vi var jämngamla och ganska lika till utseendet.

Våren 2009 ringde jag till skådespelerskan Tuva Novotny för att fråga om jag fick hälsa på henne i Köpenhamn och göra en intervju. Vi småpratade lite, jag berättade att jag skulle åka till Riga med en kompis under helgen, och vi kom överens om att träffas och göra intervjun veckan efter att jag kommit hem.

Nästföljande måndag talade jag med Tuva i telefon igen. Hon var orolig efter att ha läst i tidningen att Erik Almqvist var ordförande i Sverige­demokraternas ungdomsförbund, och att han under en konferensresa till Tallinn hamnat i bråk med en wallraffande reporter från Sveriges Radios Kaliber. Erik Almqvist hade, enligt reporterns utsago, hindrat henne från att lämna hans hytt, pressat henne att lämna ifrån sig sin handväska med en dold kamera och sedan tagit sig in i hennes privata hytt. På inspelningar som reportern hade gjort med dold mikrofon hördes också Erik Almqvist sjunga med i låten Folkligt uppror av gruppen Fyrdung, som brukar genrebestämmas som vit makt-musik.

Jag hade inte en aning om vad min namne haft för sig förrän Tuva berättade det, men förstod att hon kopplat ihop min resa till Riga med Sverige­demokraternas konferenskryssning till Tallinn.

 

Några veckor efter att jag, trots allt, intervjuat Tuva Novotny, satt jag med en kompis och beklagade mig över vilka värderingar som kopplats samman med mitt namn.

Min vän påminde mig om att de båda Skellefteå­födda författarna Stig Larsson och Stieg Larsson tidigare stavade sitt namn på samma sätt. De var jämngamla, båda var aktiva i vänsterrörelsen och båda drömde om att slå igenom som författare – men de var trötta på att förväxlas med varandra. Det hände till och med att deras post skickades fel. På så vis blev deras mammor bekanta med varandra. »Till slut bestämde de sig för att träffas och göra upp«, berättade min kompis. »Det var lite som ›det här namnet är inte stort nog för oss båda‹ och så singlade de slant. Millennium-Stieg förlorade och fick lägga till ett ›e‹ i sitt namn. Du kanske skulle göra samma sak?«

Tanken var bisarr, men lockande. Samtidigt kände jag mig inte beredd att riskera en kokett initial i mitt namn – Erik J Almqvist? – eller att ta min mammas efternamn som ogift, Hagbarth.

När jag kontrollerade historien om Stig och Stieg hittade jag en intervju där Stig dementerade uppgiften om att de singlat slant. »Teoretiskt sett kan det ha hänt, men det tror jag inte eftersom jag aldrig brukar vara full eller så.«

Annons

Jag skulle kanske, slog det mig, ändå kunna inspireras av Stig och helt enkelt be min namne att döpa om sig – innan han blir partiledare och får ytterligare möjlighet att dra vårt namn i smutsen.

 

Utanför den stora konferenssalen på Hotell Öresund i Landskrona vankar Erik Almqvist stissigt fram och tillbaka i mörk kavaj, tajta Nudiejeans och ett skärp med väl tilltaget Guccispänne. Inifrån salen hörs hur någon testar en mikrofon på bred skånska.

– Hallå, hallå. Test, test.

Erik Almqvist har varit uppe sedan klockan fyra i morse och är glansig i ansiktet.

– Vi försöker alltid ha koll på det tekniska, men just i dag har det typiskt nog strulat sig.

Han och de andra i partiledningen satt uppe till sent föregående natt och jobbade på de sista formuleringarna i budgeten. Ett par timmar senare steg Erik upp för att sammanfoga alla de olika delarna till ett stort dokument som ska presenteras på dagens presskonferens. Han möttes av problem med filformaten, som inte var kompatibla. När Erik väl fått ihop dokumentet saknades papper i hotellobbyns skrivare. När han fixat det var häftapparaten inte tillräckligt stark för att häfta ihop de tjocka luntorna.

På de uppställda stolarna väntar journalisterna med sina kameror, mikrofoner och pennor. Flera av dem är stressade. Presskonferensen för Sverigedemokraternas skuggbudget ska alldeles snart börja och ingen har fått ut ett exemplar av budgeten. Eftersom den är på 82 sidor får journalisterna svårt att hinna sätta sig in i den innan de måste skriva sina artiklar.

Några av de mer rutinerade reportrarna muttrar lite om det ovanliga greppet att lägga en presskonferens med efterföljande torgmöte klockan 15 på eftermiddagen. Den influgna journalisten från DN kommer nu att få svårt att få med sin text i riksupplagan. Reportern från Ekot är också förvånad:

– De missar ju Lunchekot och får inte med detta i några eftermiddagsnyheter. Det känns orutinerat.

Det orutinerade intrycket blir inte mindre när presskonferensen börjar. Istället för att låta någon av partiets mer verbala personer – som partiledaren Jimmie Åkesson, Erik Almqvist eller presschefen Mattias Karlsson – presentera budgeten har de valt att skicka fram Johnny Skalin. Han är partiets ekonomisk-politiske talesman, men påminner i sin för stora kostym, sina gråa sportstrumpor och sin gelé­spretiga frisyr mer om en gymnasieelev på sin första studentfest. Han ger ett nästan plågsamt fumligt intryck när han sida för sida läser innantill ur powerpoint-dokumentet som visas på en duk bakom honom. Mitt i en redogörelse för hur mycket invandringen kostar staten tappar han mikrofonen i golvet. En kraftig duns ekar ur högtalarna.

Budgeten bygger på att partiledningen räknat ut att staten skulle kunna spara 78 miljarder kronor genom att minska asyl- och anhöriginvandringen med 90 procent. På så vis tänker man sig kunna finansiera sina vallöften: utöver en skattesänkning för pensionärer och höjd A-kassa vill partiet bland annat bygga ut fängelserna, rusta upp försvaret, behålla hela den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag, höja sjukpenningen, utveckla rut-avdraget för hushållsnära tjänster och höja vårdnadsbidraget.

Två av de förslag som väcker störst uppmärksamhet bland de närvarande journalisterna är att tolvåringar ska bli straffbara och att hemspråksundervisning med svenska dialekter ska införas i skolan. Ett tredje förslag går ut på att ta bort instegsjobben som hjälper invandrare att komma in på arbetsmarknaden – Sverige­demokraterna tycker att systemet är diskriminerande mot arbetslösa svenskar.

På 40 av skuggbudgetens drygt 80 sidor nämns ordet invandring i olika former.

Johnny Skalin är ingen entusiasmerande talare och det är svårt att hålla koncentrationen uppe. När jag ser mig om i publiken upptäcker jag att jag är den enda journalisten som har satt sig på främsta raden. Några stolar från mig sitter partiledaren J­immie Åkesson i tajta kostymbyxor. Jag har läst att han inför årets valrörelse gått ner nästan 20 kilo med hjälp av en bantarsajt på internet. Sedan inser jag att den enda partirepresentanten som inte sitter på främsta raden är Erik. Jag måste ha tagit hans plats. Just som jag tänker att det nog inte spelar någon roll ser jag hur kameramannen från SVT sätter sig i hörnet av rummet och riktar kameran mot mig. För ett ögonblick får jag panik och tänker på alla släktingar och gamla klasskompisar som kommer att se mitt ansikte i Aktuellt och dra felaktiga slutsatser om vad det blivit av mig.

Annons

Jag börjar svettas, anlägger en kritisk min och antecknar frenetiskt i mitt block, för att signalera att jag är här som journalist.

 

Efter presskonferensen följer jag med Erik Almqvist bort mot Rådhustorget där han ska hålla i Sverigedemokraternas torgmöte. När vi närmar oss torget stannar Erik upp och tittar på ett tiotal personer med palestinska flaggor som står och väntar utanför den avspärrning som polisen satt upp.

– Jaha, vad trevligt, säger han. Motdemonstranter.

Han är van. Av alla ledande Sverigedemokrater är Erik Almqvist sannolikt den som fått utstå mest våld och hot. Han har blivit bombarderad med ägg, spottad på, jagad med kniv och fått dörren till sin lägenhet igenlimmad.

Runt torget står fyra polispiketer och ett tjugotal poliser utspridda.

Erik Almqvist sätter sig i en vit fåtölj mitt på torget.

– Välkomna till Rådhustorget som i dag är S­verigedemokraternas vardagsrum, börjar han, men överröstas snart av ramsorna från den växande skaran demonstranter på andra sidan avspärrningen: »Inga rasister på våra gator!«

En skylt bär det kärnfullt skånska budskapet »Jävla fobbeck!«

Till slut är demonstranterna så många och högljudda att polisens insatschef lånar Erik Almqvists mikrofon.

– Om ni inte upphör att hindra torgmötet måste vi vidga avspärrningen, säger han medan han vankar fram och tillbaka över torget med blicken ner i kullerstenarna.

– De som inte samarbetar måste vi omhänderta eller gripa.

Ramsorna och visslingarna blir högre medan insatschefen går tillbaka till sin bil. Någon kastar ett ägg mot Jimmie Åkesson som står längst bort från demonstranterna.

På andra sidan torget följer Sverigedemokraternas anhängare upphetsat uppståndelsen. Hälften av dem är farbröder i pensionsåldern med kameror i högsta hugg. Den andra hälften är rökande eller t­uggummituggande tonårskillar i stickade tröjor med rutmönster.

SVT:s kameraman följer Erik när han springer fram mot avspärrningen och släpper in några ton­åriga sympatisörer. Jag tänker att det är synd att så mycket fokus hamnar på honom.   

– Om du vill bo i ett land utan invandrare får du väl flytta till Danmark, skriker en tjej på bred skånska.

Några minuter senare tågar ett tjugotal poliser med kravallhjälmar och schäfrar fram mot avspärrningen. En demonstrant fortsätter att skrika »inga rasister på våra gator« i en megafon. Flera av de andra sätter sig trotsigt ner. Polisen får anstränga sig för att lyfta bort dem därifrån.

– Bravo! Ta bort munskydden på hundarna! På dem bara! skriker en äldre man i rutig gubbkeps.

– De får inte göra för mycket, invänder en farbror med kamera om halsen. Då mister de sina jobb.

– Ja, det är för jävligt, säger mannen i gubb­kepsen.

Medan farbröderna och tonårskillarna applåderar utvidgar polisen avspärrningen. Det är en k­onstig syn. Ett torgmöte på ett folktomt torg.

Snart utbryter kalabalik när en lokal sverige­demokrat som filmar demonstranterna attackeras. Polisen rusar fram med sina schäfrar – nu utan munkoppel – och dragna batonger. En kille får sin munkjacka sönderbiten, och en skrikande flicka bärs bort av polisen. Jimmie Åkesson smiter iväg från torget och springer tillbaka till hotellet.

– Får vi inte nya medlemmar nu får vi det aldrig, säger mannen i gubbkepsen.

– Det är ett jävla daltande med vänstergrupperna, säger en av de fotograferande farbröderna.

Ingen lyssnar på torgsamtalet där Erik Almqvist och den andre pressekreteraren Sven-Olof Sällström sitter och berömmer sin egen politik.

Bråket är över på någon minut, men skriken och visslingarna ökar i styrka. Erik Almqvist bestämmer sig för att avbryta mötet.

– Det är inte värdigt en demokrati att försöka hålla ett möte i upploppsstämning, säger han med en formulering som både han och Jimmie Åkesson sedan upp­repar flera gånger när de pratar med journalister.

Erik, fyra andra ur partistyrelsen och jag får poliseskort de fyrahundra meterna tillbaka från mötet till hotellet. En kvinna som passerar oss med sin hund spänner ögonen i mig och säger:

– Ni är inte jätte­välkomna här, kan jag säga.

Jag håller återigen upp mitt anteckningsblock i ett fåfängt försök att signalera journalist, men hon ger mig bara en arg blick och drar i kopplet.

»Om vi rent hypotetiskt skulle få färre röster än i förra valet och gå u­nder, då hade jag inte bott kvar i Sverige.«

På hotellet återsamlas alla. Nu återtar J­immie Åkesson ledarrollen och ser till
att de får ett bord i källarrestaurangen. Alla beställer fläskfilé utom Erik som beställer en räkmacka. När kyparen k­ommer in med bröd och tapenade undrar Mattias Karlsson nyfiket:

– Vad är det där?

– Tapenade, svarar Erik Almqvist.

– Va?

– Alltså, det är en röra på oliver, olivolja och kapris eller sardeller.

– Det märks att du är hemma i de finare salongerna, du.

– Prova, det är gott, svarar Erik.

Efter middagen går alla till Jimmie Åkessons hotellrum. Erik och Sven-Olof Sällström hämtar upp öl från receptionen. De har alla jobbat praktiskt taget dygnet runt den senaste veckan för att presentera partiets första skuggbudget genom tiderna.

Erik slänger av sig sina kläder och plockar fram en pikétröja och ett par bekvämare chinos ur en väska.

– Nu när man äntligen får en öl är ju risken g­anska stor att man är väldigt lättpåverkad, säger han medan han knäpper byxorna.

Alla trycker ihop sig framför TV:n för att se på nyheterna.

– I värsta fall blir det ju mer fokus på torgmötet än på budgeten, säger Erik Almqvist.

När vinjetten till Sydnytt går igång tystnar alla. Som andrarubrik läser nyhetsuppläsaren: »Tumult när Sverigedemokraterna presenterade alternativ budget«. Det visas bilder av skällande polishundar och skrikande demonstranter. Statsvetaren Anders Sannerstedt intervjuas om skuggbudgeten:

– Det är överraskande att den är så heltäckande, säger han. Det är ambitiöst. De är inget enfrågeparti längre. Förlorarna är invandrare och flyktingar. Med den här budgeten vill Sverige­demokraterna provocera fram en d­iskussion om vad invandringen kostar.

När inslaget är slut lyfts ölflaskorna igen.

– Det var bra ju, säger Jimmie Åkesson.

– Det man kan lära sig är att det kanske inte var taktiskt att presentera skuggbudgeten i samband med torgmötet. Nu blev det lite tråkigt där i början av inslaget, säger Erik Almqvist.

Sedan drar han fram sin laptop och klickar fram Rapports sändning. Där uttalar sig en annan statsvetare. Jan Ekberg, professor i national­ekonomi i Växjö, säger att det finns »allvarliga brister i Sverige­demokraternas sätt att räkna«. Enligt Jan Ekberg brister det särskilt i beräkningarna på intäktssidan, där SD räknat med att endast tio procent av invandrarna som kommer hit får ett jobb. I nästa led räknar man med att 90 procent av de få som hittar ett jobb tränger undan svenskar på arbetsmarknaden. Enligt Ekberg finns det inga vetenskapliga belägg för att till exempel invandrad arbetskraft tränger undan svenskar på arbetsmarknaden. Han menar att det inte heller finns några långsiktiga fördelar med att ta bort en sådan sak som instegsjobben.

I soffan är de ändå positivt överraskade av att de inte fick hårdare kritik, och enas om att det var en »ovanligt nyanserad rapportering«.

 

Det är förmiddag dagen efter torgmötet. Utanför bilrutorna svischar Sverige förbi och inne i bilen pratar Sven-Olof Sällström och Erik Almqvist om mat.

– Jag undrar varför ingen har kommit på att göra drive in-sushi, säger Erik.

– Sushi är en fluga, säger Sven-Olof bestämt.

– Sushi är väl ingen fluga? Det har ju funnits i tjugo år.

– Ja, jo. Men snart finns det ju ingen fisk.

– Vet du vad sushi betyder?

– Nej.

– Det betyder ris.

Erik är bakis och hungrig. Han, Sven-Olof och Mattias Karlsson satt uppe länge och drack öl på rummet, och han hann inte äta frukost innan de skulle åka vidare till Borås och nästa torgmöte.

– Där passerade vi just en Max, säger Erik. Typiskt. Jag äter ingenting på McDonald’s. Jag brukade äta McChicken, men nu halalslaktar de sina kycklingar.

Den tidigare yrkesofficeren Sven-Olof, som med sitt rakade huvud, bestämda underbett och sina över hundra kilo påminner om en stenhård Barbapapa, förklarar att han försöker gå ner i vikt. För det har han en egen taktik.

– Eftersom jag är så stor och har så hög förbränning räcker det att jag äter lite mindre än jag gör nu. Jag kan äta mer än alla andra och ändå gå ner i vikt. Målet är att inte vara tjockast i riksdagen. Jag tror att det betyder att jag måste bli smalare än jordbruksminister Erlandsson.

– Ja, där har det nog slunkit ner en och annan fläskfilé, säger Erik.

Varje gång bilen kör över ett gupp sprider sig en svag bensindoft från bagageluckan. Där ligger Sverigedemokraternas dieselgenerator. Under EU-valrörelsen förra året vägrade flera kommuner att låta Sverigedemokraterna koppla sitt PA-system till kommunens elskåp. I sista stund tvingades de köpa den gula dieselgeneratorn. Nu har de med sig den till alla tal och torgmöten för att inte behöva förlita sig på att andra lånar dem elektricitet.

Medan bilen rullar in mot Varberg plockar Erik fram sin dator och visar den föregående kvällens sena Rapportsändning. När de satt och drack öl blev han uppringd av en reporter som sett Sverige­demokraternas internationella talesman Kent Ekeroths twitterkommentar till attacken mot Ship to Gaza: »Ett gäng diktatur- och islamistkramande israelhatare anfaller israeliska soldater med bl a knivar. Sedan klagar de…« Ekeroth har tidigare gått i bräschen för Sverigedemokraternas mer uttalade roll som islamkritiker. Han har ordnat seminarier om »islamisering« och skrev i fjol att »araberna är antisemiter – har alltid varit«. Vid partiets lands­dagar i Ljungbyhed jämförde han partiets kamp mot islam med Winston Churchills kamp mot nazismen.

I Rapportintervjun tar Erik inte avstånd från twitterkommentaren men betonar att det inte är den officiella partilinjen. »Det är klart att som representant för Sverigedemokraterna så får man förhålla sig till partiets officiella linje, men att Kent blir personligt involverad när det gäller Israel har jag personligen förståelse för eftersom han är av judisk börd och har blivit utsatt för hot och våld av muslimska extremister.«

– Jag gillar normalt sett inte att göra intervjuer i berusat tillstånd, säger Erik.

– Det gick OK tycker jag, säger Sven-Olof.

Från baksätet frågar jag Erik vad han tycker om sitt namn.

– Erik gillar jag. Almqvist är lite alldagligt kanske.

– Vad kommer du att göra om ni inte kommer in i riksdagen?

– Det är osannolikt, men om vi rent hypotetiskt skulle få färre röster än i förra valet och gå under, då hade jag inte bott kvar i Sverige. Jag kan inte bo i ett land som jag inte tror på. Jag hade kanske flyttat till svenska delen av Finland, eller till Danmark. Förmodligen hade jag varit politiskt engagerad. Jag känner många i Danskt Folkeparti och sympatiserar med dem. Men som sagt, jag ser det som väldigt osannolikt att vi inte får mer än fyra procent.

 

Efter att ha cirkulerat ett varv genom c­entrala Varberg på jakt efter ett bra lunchställe parkerar Sven-Olof bilen framför Charlie’s gatukök vid central­stationen. Jag ska ta tåget till ett redaktionsmöte i Göteborg, och de ska fortsätta till torgmötet i Borås. Dygnet i Landskrona var så intensivt att jag aldrig kom mig för att be honom byta namn. Dessutom förvånades jag av att han var så inbjudande och artig. Han är social och verkar mån om att folk i hans närhet ska trivas. Han ställde nyfikna frågor till kyparen under middagen och såg till att alla fick vad de vill ha. Till skillnad från många andra offentliga personer jag har intervjuat är han dessutom till synes orädd och öppen; han tvekade inte att låta mig följa med på partitoppens middag och deras efterföljande informella öldrickande i hotellrummet.

Erik skiljer sig på flera sätt från de andra i partitoppen. Han är en av ytterst få sverigedemokrater som är uppväxt i Stockholms innerstad; en av ännu färre från Östermalm. De flesta andra kommer från mindre orter, och även om Erik Almqvist inte är universitetsutbildad ger han ett verserat intryck och verkar van att umgås även i akademiska miljöer. Eller som han själv uttrycker det:

– Min halvbror är plåtslagare. Hans kompisar tycker att det är häftigt när de får höra att jag är med i Sverigedemokraterna. Men i mina kretsar, akademiska i ett övre samhällskikt, har det varit lite svårare.

Vi skiljs åt utan att jag hunnit framföra mitt ärende.

»Vilket fint namn du har! Skämt åsido, vår namne håller på att dra det i smutsen om du frågar mig.«

Inte bara jag delar namn med mannen som står på elfte plats på Sverigedemokraternas riksdagslista.

Det finns 32 Erik Almqvist i Sverige enligt Skatteverkets folkbokföringsregister. Vi bor utspridda över landet på platser som Boden, Täby, Åkersberga, Varberg, Skövde, Helsingborg och Höör. De flesta av oss bor i Stockholm. En av oss har flyttat till Kongsvinger i Norge. Den äldste fyller 92 några dagar innan den här tidningen når kioskernas tidningshyllor. Den yngste är tio år.

Fler Erik Almqvist är födda på 1980-talet än under något annat decennium. Annars är våra födelsedatum jämnt spridda över det senaste seklet. De av oss som är födda före 1950 har andranamn som Fritz, Georg och Elmer; de som är födda efter 1985 bär namn som Marcelo och Walter.

En av oss träffade sin fru på en hårdrocksbönegrupp i Jönköping, en av oss vill vara anonym eftersom han arbetar på en myndighet som »åtminstone för några år sedan innebar en latent hotbild«. Två av oss dog i fjol.

Resten av oss har fullt upp med att vara Erik Almqvist.

I våras skrev jag ett brev till oss. »Berätta gärna lite om dig själv«, bad jag. »Hur fick du ditt namn? Vad har du för mål och drömmar? Har du något smeknamn? Är du gift? Vad gör dig lycklig? Är du medlem i Almqvistska släktföreningen?«

Erik Almqvist är 62 år och född i finska Malax. Han svarade: »1957 flyttade vi till Degerfors, på grund av arbetssituationen för mina föräldrar, och här bor jag fortfarande.« »Jag har varit anställd på Degerfors Järnverk, som i dag heter Outokumpu Degerfors, sedan 1963. Jag har under årens lopp haft en massa olika befattningar, men är i dag ›betare‹ – vilket betyder att jag jobbar med syrahantering.« Till hans mål och drömmar räknar han att som pensionär få tid att åka MC, resa utomlands »eller bara sätta sig ner med en öl och inte göra ett vettigt handtag«. »Vad som gör mig lycklig tycker jag är svårt att beskriva, det finns så mycket, det kan ju vara en liten skitsak egentligen, som för stunden känns utomordentligt bra, typ en kram från ett barnbarn som talar om att man är världsbäst, eller när allt faller på plats och man känner ett stort lugn och harmoni.«

Erik Almqvist är 37 år och bor i Stocksund. Han skrev: »Jag har faktiskt fått beröm för en av dina artiklar av en förvirrad tant som ringde hem till mig. På grund av att jag inte vill förväxlas med någon annan Erik Almqvist kunde jag hålla mig för skratt i en i övrigt komisk situation.«

Erik Almqvist är 25 år och bor i Linköping, där han till hösten ska börja jobba som IT-konsult. Han föddes som Erik Jansson i Bankeryd men bytte namn för ett år sedan när han gifte sig. »Anledningen till att vi båda bytte namn är väl kanske inget man borde berätta högt, men vi kan väl säga att det varit lite osämja inom hennes familj som gjorde att hon gärna ville byta.« Eftersom Jansson »inte klingade så bra« blev det hennes mors flicknamn. »Om jag känner någon annan Erik Almqvist? På min barndomsgata så har jag bestämt för mig att det fanns ett par bröder, där den ena brodern hette Erik Almqvist. Jag kan fortfarande ha lite dåligt samvete, för jag tror att jag har kvar ett av hans Nintendo 8-bitars spel någonstans hemma. Något som aldrig blev tillbakalämnat för 20 år sedan.«

De flesta av oss har de senaste åren upplevt hur reaktionerna på vårt namn förändrats. Eller som Erik, som gillar att paddla kajak, att sjunga i kör och att fotografera, skriver: »Hej Erik! Vilket fint namn du har! Skämt åsido, vår namne håller på att dra det i smutsen om du frågar mig.«

Han syftar naturligtvis på den mest kände av oss. Just den Erik Almqvist är också den ende jag inte skickade ett brev till. För att få veta mer om honom ringer jag istället till hans mamma. När hon svarar sitter hon och skriver kommentarer till nyhetsartiklar som hon läst i olika lokaltidningar under dagen. Hon förklarar att hon varje morgon och kväll sätter sig vid datorn för att under pseudo­nym kommentera artiklar som engagerar eller irriterar henne.

– Jag har alltid varit intresserad av politik och samhällsfrågor. Och jag märker att den politiska korrektheten i Sverige har gått för långt. Det finns en omvänd rasism där minoriteter får säga vad de vill, men majoriteten får passa sig noga. Man blir mer och mer censurerad. Bara i dag har jag skrivit två inlägg till Länstidningen i Södertälje som jag inte fått in. Det räcker att man skriver »flickor av arabiskt ursprung« så blir man censurerad.

Lisa Liikala är 63 år och sjukpensionär. Hon arbetade som revisor fram till att hon för elva år sedan blev påkörd av en bil när hon cyklade över ett övergångsställe.

Hon invandrade som barn från Rovaniemi i Finland till Stockholm, där hon träffade planarkitekten Inge Almqvist. I maj 1982 födde hon deras första gemensamma son, som de gav namnet Erik Almqvist.

– Det var ett kunganamn. Vi tyckte att det passade honom.

Lisa beskriver en politiskt intresserad familj. Inge var engagerad i det trotskistiska Socialistiska partiet och läste ofta partiets organ Internationalen vid matbordet. Hans mamma hade varit socialdemokratiskt kommunalråd. Lisa engagerade sig mer i lokala sakfrågor.

– Erik satt alltid med och lyssnade på samtal om politik. När han var med vuxna krävde han alltid att de skulle inkludera honom också. Jag minns en gång när vi var i USA och hälsade på några vänner. En släkting till dem hade arbetat med Eisenhower. Han tog sig an Erik, jag var väldigt fascinerad när jag såg att den gamle mannen såg hur clever Erik var.

– Jag såg också tidigt att Erik var väldigt selektiv, fortsätter Lisa. Han gjorde hela tiden på sitt eget sätt. Han tyckte inte om vissa människor, och det visade han tydligt. Det fascinerade mig att se att han hade en så stark intuition.

När Erik var sju år separerade föräldrarna. Han bodde med sin mamma och träffade Inge någon dag i veckan. Ändå var pappans inflytande på Erik starkt. I Engelbrektsskolan, några hundra meter från Lisas lägenhet, var de flesta elevernas föräldrar moderater. Men när Eriks klass i fyran skulle ha skolval agiterade han i flera veckor för Vänsterpartiet. I valet vann Moderaterna i alla klasser utom i Eriks, där Vänsterpartiet segrade med stor majoritet.

Jag minns en gång när Erik satt framför TV:n och sa till mig: »En dag ska alla mammor och pappor sitta i TV-soffan och titta på mig.« Han hade bestämt sig för att bli någon som skulle synas och höras.

På högstadiet började Erik bli intresserad av datorer. Han gick till biblioteket och lånade böcker om hur olika operativsystem fungerade och installerade Linux på sin PC. Han tillbringade mycket tid på forum för programmeringsnördar.

Vid samma tid anmälde han sig som medlem i Ung vänster.

Snart ersattes datorintresset av en passion för finanspolitik och aktiemarknaden. Erik fixade ett extrajobb på JP Bank och och blev snabbt utsedd till Månadens försäljare. Han lusläste Dagens Industri och Veckans Affärer, och ägnade alla skolraster åt att daytrada i datasalen. Alla pengar han tjänade på jobbet investerade han i nya aktier. Han gick hundratusen kronor plus på ett halvår.

Sedan kom IT-kraschen. Erik förlorade i princip alla pengarna och slutade handla med aktier. Istället tog intresset för politik över. Han hade börjat tvivla på socialismen. När han var 16 år gick han istället med i Liberala ungdomsförbundet. För att provocera sin pappa satte han upp en plansch från Luf på väggen i sitt rum. Under en bild på Gudrun Schyman och ett citat från henne om att »Lenin var bra« stod en siffra på hur många som beräknades ha dött »på grund av Lenin«.

Samtidigt började det gå sämre för Erik i skolan.

Erik började gymnasiet samtidigt som man började med fria gymnasieval, säger Lisa. En massa ungdomar från Järvafältet kom till Östra Real samtidigt som Erik. De kom bra överens överlag. Men när han var ute på stan med vänner blev det ibland konflikter när de mötte ungdomar med invandrarbakgrund. Han har alltid varit väldigt rakryggad och kunde inte ta att han och hans kompisar blev trakasserade.

Till slut bestämde sig Erik för att byta skola. Efter första terminen på Internationella skolan i Bryssel råkade Lisa ut för trafikolyckan. Erik reste hem för att ta hand om henne, och började tvåan på Viktor Rydbergsskolan.

– Erik växte upp i en fin stadsdel och gick på en bra skola. Jag tror att mötet med andra kulturer och ungdomar som betedde sig aggressivt påverkade honom mycket. Han såg att han måste ta avstånd från dem. Ibland fick han problem när han i slutet av gymnasiet började gå ut på krogen. Det var inte så okomplicerat. Invandrarflickorna var förtjusta i de svenska ungdomarna. Man visste aldrig vilka manliga släktingar de hade som kunde borra ögonen i dem.

 

Samtidigt blev Erik mer och mer politiskt desillusionerad. Han märkte att hans åsikter om »mångkulturalismen« inte gillades inom Liberala ungdomsförbundet, och efter valvakan 2002 lämnade han Luf.

Sverigedemokraterna fanns från början inte på kartan, menar Erik:

– Jag såg dem som ett rasistiskt parti, förmodligen även nazianstruket. Men av en slump kom jag in på deras hemsida. Det jag läste var bra, men jag var ändå kritisk. Jag gick på ett möte och kände »okej, det är bara en tidsfråga innan deras dolda agenda kommer fram«. Men jag gick på fler möten, och efter ett år tyckte jag mig ha sett partiet inifrån. Jag insåg att de stod för vad de sade.

Han beskriver processen att bli sverigedemokrat som »att komma ut«. Eftersom han visste vilka starka känslor det kunde väcka lät han omgivningen gradvis förstå var han hade sina sympatier genom att låna ut »intressanta böcker och broschyrer« innan han sade rakt ut att han var medlem i partiet.

Beslutet förändrade hans liv på många sätt. Hans tjej gjorde slut. Flera bekanta slutade att ringa och han märkte att många lät bli att bjuda honom på fester.

– Då, ännu mer än nu, var det väldigt socialt stigmatiserande, framför allt i Stockholms innerstad och i en socialt respekterad bekantskapskrets, säger han.

Enligt egen utsago fick han också sparken från sitt jobb som ordningsvakt på nattklubben Berns när hans chef fick höra om hans partitillhörighet.

Hans farmor sade upp bekantskapen med honom och hans pappa »oroade sig över vad folk skulle tycka«. En av få i hans närhet som inte tog illa upp var hans mamma. Hon blev tvärtom själv sverigedemokrat.

Efter att Jimmie Åkesson 2005 blev partiledare har Erik Almqvist snabbt fått ökat förtroende i partiet. Han valdes till ordförande i Sverigedemokratisk ungdom, som under hans ledning fått över tusen medlemmar. Han har gjort sig känd som en skicklig debattör och nätverkare. Han har dessutom byggt upp det sverige­demokratiska nätforumet Ungsvensk.se, där sympatisörer i alla åldrar varje vecka skriver hundratals inlägg om politik, filmer, sport, TV-program och kändisar. Parallellt med arbetet för ungdomsförbundet är han politisk sekreterare för partiet i Region Skåne, och nu kandiderar han alltså till riksdagen.

»De som väljer vad som står om oss i media – journalisterna – betraktar jag som politiska motståndare.«

Strax efter att jag talat med Eriks mamma får jag ett brev från en Erik Almqvist som har plågats ännu mer av vår gemensamma namne. Under det senaste decenniet har han i flera år arbetat med asylprövningar på Migrationsverket: »Jag har haft kollegor som skämtat med mig: ›Ska du jobba här, du som är rasist?‹, syftandes på den andre Erik Almqvist. Jag kan ta en rå jargong men just det skämtet känns inte så kul. Nu jobbar jag med arbetstillstånd och beviljar merparten av ansökningarna. Det gör det lättare att sällan tänka på jobbet på fritiden.«

Erik på Migrationsverket får mig att repa nytt mod. Vi är flera som gärna skulle se att vår namne slutade vara just det.

Några dagar senare står jag utanför den adress på Södermalm där Sverigedemokraterna enligt Erik Almqvist ska ha sin partiexpedition. När jag går in genom dörren kommer jag in i ett stort parkeringsgarage. Jag går ut och dubbelkollar på gatuskylten som sitter på fasaden. Den stämmer. När jag ringer Erik kommer han ut och visar mig in mellan de parkerade bilarna på parkeringshusets gatuplan. Han låser upp en dörr bakom några parkeringsautomater. Där innanför ligger en hög med skor, en dieselgenerator, två högtalare och några flaggor ovanför en cementerad backe ner till vad som är partiexpeditionen. Lokalen, som är en ombyggd tvättstuga, saknar fönster. Erik förklarar att de haft problem med att hitta folk som vill hyra ut en vettig lokal till dem, dels av oro för att förknippas med Sverigedemokraterna, men framför allt av rädsla för attentat.

Vi sätter oss ned i det vitmålade köket. En liten flaggstång med en svensk flagga står på bordet. Efter att ha utbytt några artighetsfraser och pratat om våra planer inför midsommar (Erik ska börja firandet hos några vänner i Stockholmstrakten och sedan sätta sig på ett plan till Monaco för att fortsätta festa med några »vänner utanför politiken«) presenterar jag mitt ärende.

Jag har med mig en lista över de mest besvärande träffarna som man får upp om man googlar vårt namn, och ber honom förklara. Den första: »Erik Almqvist handlade nazikläder av märket Thor Steinar« från tidningen Arbetaren. Klädmärket är populärt bland nazister. Deras logo bestod tidigare av en kombination av runorna tiwas och sowilo. Logon kunde tydas som en symbol för nazityska SS, vilket gjorde att märket förbjöds i det tyska parlamentet och på flera fotbollsarenor.

– Det handlar om att jag beställde en klädes­katalog från dem för tre år sedan. Det är inget nazistmärke, men jag tycker att de gör ganska roliga kläder. De anspelar i all symbolik på nordisk mytologi. Allt som anspelar på nordisk mytologi går ju att koppla till att någon någon gång använt någon runa i ett tveksamt sammanhang. Men jag tycker inte att man kan låta dem få patent på historien. Jag har kollat runt kring dem på internet. De har över 120 anställda, och inga verkar ha några nazikopplingar vad jag kunde se. Det var en syndikalistisk tidning som ringde och frågade om det där. Jag diskuterar gärna politik, men vad jag köper för böcker eller kläder kan de väl skita i.

Den andra googleträffen: Erik Almqvists bråk med den wallraffande Sveriges Radio-reportern?

– För det första så har jag inte tvingat av henne någonting eller hållit kvar henne i hytten. För det andra så var jag väldigt upprörd. Hon hade infiltrerat oss i flera månader. Hon var hemma hos mina vänner, som inte har med politiken att göra. När vi kom på henne var vi oroliga att hon var vänster­extrem. Och sedan visade det sig att hon jobbar för Sveriges Radio.

– Och musiken? undrar jag.

– Det hör liksom till. Om man lyssnar på oss en hel kväll får man höra en massa socialistiska sånger också. Vi är 30 ungdomar som gillar politiska sånger, även extremistmusik. Vi skrattar ju åt det.

Om anmälningen för hets mot folkgrupp säger han:

– Jag ringde polisen med en gång när jag hörde det och förklarade att jag hade allting inspelat på video och att anmälarens citat var fel.

– Men om nu jag och flera andra Erik Almqvist tycker att det är besvärande att heta samma sak som du – hur orkar du med att vara du?

– Jag kan inte ha någon respekt för ett sådant samhälle, där folk är så rädda. Bara någon säger hej till någon med mina åsikter så är de oroliga att folk ska tro att de också tycker så. Det är ett sånt stort socialt tryck i Sverige att det är sjukt.  I början tyckte jag att det var jobbigt, men nu har jag tappat respekten för de människorna. Jag är rätt så avtrubbad. Det är samma fenomen som med mitt parti över huvud taget. De som väljer vad som står om oss i media – journalisterna – betraktar jag som politiska motståndare. Vi är bara intressanta att skriva om ifall man kan hacka ner på oss, aldrig när man vill prata politik.

Det ligger naturligtvis någonting i vad Erik säger. Åtskilliga artiklar och böcker har skrivits där man försöker »avslöja Sverigedemokraterna«, och varje gång någon partimedlem sagt eller gjort något som kan tolkas som rasism har det beskrivits som partiets »sanna ansikte«. I själva verket har partiledningen flera gånger klargjort att personer med nazistsympatier inte är välkomna. Antalet medlemmar med kopplingar till vit makt-rörelsen är i dag få. Den grupp som nu leder Sverigedemokraterna har blivit medlemmar efter 1995. Erik Almqvist är inte konstigare eller mer extrem än människor jag kan stöta på dagligen på tunnelbanan, spårvagnen eller fotbolls­läktaren. Min utklädnad på den politiskt inkorrekta maskeraden var orättvis, men speglar den bild många har av ett parti med rötterna i Bevara Sverige Svenskt-kampanjen.

Samtidigt skriver partiet själva: »Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet.« De menar att ett bra samhälle kräver en etnisk och kulturell likhet hos befolkningen. I praktiken innebär det att de inte vill ha några moskéer i Sverige och att de vill förbjuda slakt och import av halal- och kosher­kött. De är emot vad de kallar »islamiseringen« av Sverige och hyllar ständigt »det svenska«. Enligt ett förslag som partiet lagt i Skåne är brytning på arabiska och serbokroatiska »ovälkomna avarter« av svenska som »aktivt bör bekämpas«.

Även om Erik faktiskt är en trevlig person så står han för värderingar som jag inte vill bli förknippad med.

Jag tittar ner i mitt papper och tar ett andetag innan jag frågar:

– Du skulle inte kunna tänka dig att byta namn?

Han tittar förvånat och allvarligt på mig.

– Varför då?

– Ja, för oss andras skull. För att vi ska slippa blandas ihop med dina värderingar.

– Men… så är det ju med alla namn, säger han. Jag har inte tänkt byta namn. Det kommer jag inte att göra.

– Du har ju sagt att du tycker att Almqvist är ett tråkigt namn. Din mamma heter Liikala, föreslår jag.

– Jo. Men det heter inte jag. Kanske om jag gifter mig någon gång att man skapar ett nytt namn. Det är ju vanligt. Men jag tror också att många av våra sympatisörer gillar att jag har ett vanligt namn.

Han tystnar.

– Ska inte du byta namn istället? frågar han.

Jag svarar att jag hade kunnat tänka mig att ta min mammas efternamn som ogift, Hagbarth, om jag inte tyckte att det var så fult.

Då säger han:

– Om du byter namn till Erik Hagbarth så kanske jag också gör det.

Helt spontant kontrar jag med att ge honom fingret. Det är tänkt att vara lite skämtsamt, men stämningen blir genast väldigt konstig.

Jag inser naturligtvis att min föresats att be honom byta namn var fåfäng redan från början. Mitt hopp står nu till att Sverigedemokraterna får så få röster att Erik Almqvist flyttar till Danmark.