Flyktingfamiljen

Finansanalytikern David Webbs ­kollegor byggde ett beväpnat fort. Själv likviderade han sin hyllade investeringsfond och ­rekommenderade kunderna att istället köpa upp sig på »­konserver, ammunition och guldmynt«. ­Sedan flydde han med familjen till ­platsen med störst chans att klara ­Armageddon: Stockholm.

En kall morgon i slutet av mars 2008 landade en 48-årig amerikan på Arlanda flygplats. I sin ryggsäck bar han ombyten för en vecka och en utskriven karta över Stockholm där han hade ringat in ett tiotal av stadens bankkontor. Han passerade säkerhetskontrollerna, tog bussen till T-centralen och ägnade resten av dagen åt att leta efter ett hotellrum. Eftersom en stor medi­cinsk kongress hade lockat tusentals över­nattande läkare till staden somnade han slutligen på ett vandrarhem i Gamla Stan med dusch i korridoren. Det var hans första besök i Sverige någonsin.

Morgonen därpå packade David Webb upp en mörk kostym ur ryggsäcken. Det var ett plagg han burit dagligen i sitt tidigare liv: först under åren som framgångsrik finansanalytiker och »deal guy« på Wall Street, senare när han ansvarade för en hedgefond vars tillgångar växte från två miljoner dollar till en och en halv miljard dollar på mindre än tio år.

Sedan David Webb självmant avslutat sin karriär i mitten av 2000-talet hade han inte burit kostym en enda gång. En sådan klädkod lämpade sig illa för en människa som ansåg att världsekonomin befann sig i fritt fall, hyste ett bottenlöst förakt för det amerikanska finanssystemet och var övertygad om att det skulle kollapsa fullständigt inom ett par månader.

Annons

David Webbs ärende i Sverige krävde dock ett respektabelt yttre, så han knöt sin slips ordentligt innan han lämnade vandrarhemmet och promenerade till Nordeas kontor i centrala Stockholm. När det blev hans tur förklarade han att han ville öppna ett svenskt konto, så snabbt det bara var möjligt. Bankmannen sade att det kunde bli svårt. För att öppna ett svenskt konto krävdes ett svenskt personnummer, och för att få ett sådant krävdes åtminstone uppehållstillstånd i Sverige – vilket David Webb saknade. Han fick samma besked på ytterligare ett par banker, och när han gick och lade sig den kvällen var det med tanken: »Vilket slöseri med tid.« Sedan slogs han av en idé: Var det inte möjligt att köpa en lägenhet i Sverige, även om man inte var med­borgare? Och var man i sådana fall inte tvungen att ha ett svenskt bankkonto för att kunna genomföra affären?

Nästa morgon klev David Webb in på Handels­bankens huvudkontor vid Kungsträdgården. Tjänste­mannen bakom kassan lyssnade på hans förslag och ringde placeringsrådgivaren Tobias Tallberg, som tog med David till ett avskilt rum. Tallberg anade vad som väntade – ibland dök det upp amerikanska turister på banken och bad om att få öppna ett konto. Ibland bar de med sig tidningsartiklar om den trygga svenska finansmarknaden. Tobias ­Tallberg brukade förklara att det var mycket komplicerat för amerikanska medborgare att ta sig in i det svenska banksystemet. De flesta besökarna insåg snart att det inte var värt besväret. David Webb tillhörde inte den kategorin.

– Det första som slog mig var att han var extremt påläst, säger Tobias Tallberg. Vanligtvis får man förklara för kunderna, men David visste precis hur vårt banksystem fungerar och hur vår nationalekonomi är uppbyggd. Det var tydligt att han var mycket intresserad av Sverige som land.

Innan David Webb lämnade banken fick han ett löfte: kom tillbaka om några dagar, så ska vi försöka hjälpa dig. Han ägnade eftermiddagen åt att vandra runt i staden. Sedan ringde han hem till sin fru Valerie:

– Jag tror att du skulle trivas här.

När David Webb återvände till Handelsbanken för nästa möte bar han med sig en trave mäklar­bilagor och en Stockholmskarta.

– Han sade att han var intresserad av att köpa en bostad och frågade mig vilket område jag rekommenderade, säger Tobias Tallberg.

David Webb gjorde snart som placeringsråd­givaren föreslog – han fokuserade på lägenheter innanför tullarna, främst på Östermalm. De kommande dagarna besökte han fler än 50 visningar. Vid ett tillfälle sprang han mellan så många adresser att sockorna var stela av koagulerat blod när han tog av sig skorna på kvällen. Till slut hittade han en enrummare med stora fönster och utsikt över takåsarna.

 

David Webb växte upp med självbilden av att vara »ungefär så amerikansk det går att bli utan att vara indian«. Hans förfäder anlände till det nya landet med de första så kallade pilgrimsfärderna. Två presidenter stammade från hans släktträd. Hans morfar var döpt efter en kusin som stupade under general Custers sista strid.

David Webb tillbringade barndomen i Cleveland, i ett hus som hans pappa hade snickrat ihop på egen hand. Liksom stora delar av släkten var ­pappan ingenjör och arbetade för Davids farfar på ett företag som tillverkade kranar och lyftskenor åt den tyngre industrin.

Familjen var »bildad, solid medelklass« med konservativa värderingar och en given plats på kyrkbänken under söndagsmässan. De övriga familjerna i David Webbs område delade den livsstilen, och när han började i skolan hamnade han i en klass där även kamraterna var övertygade om att ingenting någonsin skulle förändras.

Under 1960-talets mitt upplevde industristaden Cleveland dessvärre sina sista goda år. Världen krympte i samma takt som företagen växte, den industriella tillverkningen flyttades till låglöne­länder på andra sidan världshaven, och de inhemska fabrikerna lades ner. Vid samma tid som området runt Cleveland började kallas för »rostbältet« dog David Webbs farfar. Det var upp till Davids farbror att ta över det företag som nu tillverkade varor som ingen ville ha.

Ansvaret var överväldigande: ett år efter tillträdet dog farbrodern i sviterna av en hjärtattack.

– Så allt tryck hamnade på min pappa, som just hade förlorat sin pappa och sin storebror, säger David Webb.

Annons

Snart drabbades Davids pappa av svår astma. Ibland var han tvungen att köras i ilfart till sjukhuset på grund av sina andningssvårigheter. Andra dagar vägrade han att kliva upp ur sängen. Yrkes­banan ingenjör kändes allt mindre lockande ju äldre David blev. Hans familj höll på att krossas under den sviktande ekonomin, men David upplevde att de var statiska och oförmögna göra någonting åt sin situation. Pappans reaktion när han förklarade att han ville läsa ekonomi förändrade inte den saken:

– Han sade i princip: »Du måste lära dig hur man skapar någonting.« Han accepterade inte att ekonomi var en utbildning. Men jag ville lära mig mer om affärer, om hur ekonomin fungerade. Det var nog ett sätt att försöka få något slags kontroll.

Strax efter att David Webb skrivit in sig på det statliga Miami University i Ohio diagnosticerades hans pappa med tarmcancer. Han dog en månad senare. David var övertygad om att sjukdomen var stressrelaterad.

 

En höstkväll i slutet av 1970-talet hamnade David Webb på en fest i en gammal byggnad där en handfull av Miami-universitets konststudenter gjort sig hemmastadda bland slitna sidengardiner och gamla eldstäder i marmor. Eftersom David inte kände någon av dem smög han runt i husets dunkla korridorer på egen hand. Ett rum skilde sig från de andra: på väggen hängde ett hästkranium, golvet täcktes av persiska mattor, en asiatisk träskärm skiljde arbetshörnan från sängen och väggarna pryddes av vackra tavlor. Rummet såg inte ut att tillhöra någon från Ohio. David blev kvar i tre kvart innan han frågade de övriga fest­deltagarna vem som bodde där.  »Det där är Vals rum«, svarade de.

Till slut lyckade David hitta Valerie. Hon var två år äldre än han och utklädd till vampyr. Med en brittisk dialekt som fick honom att smälta för­klarade hon de udda inredningsdetaljerna i sitt rum: hennes familj hade emigrerat från Sydafrika ett par år tidigare, främst för att hennes mamma ville undvika att Valeries bröder skulle skickas i krig mot grannländerna.

– Jag beundrade henne och hennes familj för sådana saker som jag tyckte att min egen familj saknade, säger David. De hade lyckats förändra sig. De var mycket mer dynamiska. Jag tyckte att det fanns någonting romantiskt i det.

Valerie, som hade flyttat runt i hela sitt liv och gått på 13 skolor innan hon började på universitetet, såg någonting annat i David.

– Jag var imponerad av att han kom från en släkt som bott i samma stad i flera generationer. För mig var det fascinerande att han kunde minnas namnen på dem han gått på dagis med. Han var väldigt statisk.

David Webb

Född: 1959 i Cleveland, Ohio

Bor: Östermalm

Bakgrund: Finansanalytiker på firman Oppenheimer, jobbat med fusioner och ­förvärv på EM Warburg, ­Pincus samt drivit hedgefonderna Shaker och Verus.

Valerie och David gifte sig två veckor efter att han hade tagit sin examen. Tack vare ett par extra kurser i det nya ämnet data­vetenskap fick David jobb på ett företag som sysslade med datorsupport åt firmor i finansvärlden. Som ny­anställd fick man själv välja vilken stad man ville arbeta i, och för David Webb var valet självklart. Han ville dit investmentbankerna fanns – New York.

Annons

Paret bosatte sig på en vind i stadsdelen Port Washington ett par mil öster om Manhattan. David sammanställde rapporter åt investmentbanker medan Valerie jobbade som receptionist på ett finans­företag. Deras löner var så usla att de när räkningarna var betalda levde på tio dollar i veckan.

Efter ett år fick David höra talas om att firman Oppenheimer sökte en ny finansanalytiker – ett jobb som vanligtvis går till studenter eller någon av de högt uppsatta chefernas söner. Att yrket stod längst ner på finansfirmornas interna hierarki blev tydligt under anställningsintervjun.

– Det var den ultimata stressintervjun, säger David. Han verkligen njöt av att grilla mig. Efter någon halvtimme spände han blicken i mig och sade: »Jag hoppas verkligen att du vill göra det här, ’cause if you fuck up, you’re gone.« När jag gick därifrån tänkte jag bara: »Vilket misstag.« Men några dagar senare fick jag ett samtal från honom där han var mycket vänlig och frågade om jag inte skulle börja snart.

När David dök upp på kontoret fick han träffa bankens gränslösa gruppledare Jeff Beck som hade för vana att skrika »Det här är bättre än sex!« när han blev upphetsad av de stora affärer som pågick omkring honom. Sedan han tagit med sig ett paket hundgodis in på ett mycket viktigt möte och ätit upp varenda bit framför ögonen på den förbluffade börsbolags-VD:n gick han under smeknamnet »Mad Dog«. Becks jobb gick i stort sett ut på att imponera på människor med mycket pengar. Han berättade gärna fascinerande historier om alla vansinniga saker han varit med om som elitsoldat i Kambodja och Vietnam. När han gav David ett psykologiskt test utformat för att mäta bland annat stresstålighet lugnade han honom med orden: »Oroa dig inte, om det visar sig att du är en patologisk lögnare eller en psykopat får du en bonus.«

Davids entré på Wall Street i början av 80-talet sammanföll med slutet av en kraftig lågkonjunktur. De allra flesta företag visade lägre omsättning än de gjort föregående år, vilket rimmade illa med kapitalismens grundläggande tes om ständig tillväxt. För att nå samma mål trots sämre förutsättningar uppfann marknaden nya finansiella instrument. Den avdelning av Oppenheimer som David hamnade på sysslade med att köpa, sälja, dela upp och slå samman olika företag för att maximera vinsten inom en specifik bransch eller ett område. Vanligtvis släppte företagets chefer ett eller flera projekt på Davids bord när de var på väg hem på kvällen, och förväntade sig en komplett analys dagen därpå.

I samband med att Valerie födde parets första barn flyttade de till Brooklyn Heights, en tunnel­banestation från arbetsplatsen. David, som jobbade till sent på nätterna, hann ofta bara träffa dem ett par timmar i veckan.

 

I slutet av 1988 värvades David Webb till den enorma firman Warburg Pincus, som profilerat sig inom fusioner och förvärv. Hans första uppdrag var att försöka köpa upp ett regionalt telekomföretag med hjälp av avancerade lån. Affären gällde enorma summor.

Runt omkring honom rasade yuppie-eran för fullt. Finansmarknaden började avregleras och det fanns stora pengar att tjäna för den som visade lite framåtanda. Statsobligationer, guld, ja till och med aktier hörde till det förgångna, nu gällde avancerade värdepapper, moderna obligationer och nymodigheten derivatinstrument – ett slags kontraktsstyrd handel med risker som var så komplicerade att börsmäklarna knappt själva förstod vad de gjorde. Å  andra sidan spelade det allt mindre roll: många Wall Street-firmor hade omvandlat sig själva till aktiebolag. Därmed var det inte längre ledningen och handlarna som tog riskerna – det var aktieägarna.

David Webb hade svårt att relatera till de gränslösa personlighetstyperna runt omkring honom. Däremot kunde han förstå deras drivkraft: känslan av oövervinnerlighet som följde med på köpet när man hanterade häpnadsväckande summor pengar.

– Han älskade det, säger Valerie. Han älskade sitt arbete, han älskade finanssystemet och han älskade hur mycket han lärde sig. Politiskt sett var David väldigt republikansk, en finansiellt konservativ ­person som köpte partilinjen. Allt gick väldigt väl och han var väldigt mycket on board.

Finansmarknaden var glödhet och allmänhetens intresse kulminerade i filmen Wall Street, där David Webbs gamla chef Jeff Beck lyckats ordna en liten biroll åt sig själv.

I samband med inspelningarna lärde Beck känna regissören Oliver Stone, vars debutfilm Plutonen handlar om hans tid som soldat i Vietnam. De två veteranerna hade mycket att prata om, och Stone blev snart så fascinerad av Oppenheimerchefen att han bestämde sig för att göra en film om hans liv. När manusgruppen började kontrollera Jeff Beck hittade de dock ingenting som stödde att han över huvud taget hade tjänstgjort i den amerikanska armén. De drog slutsatsen att nästan hela hans bakgrund var påhittad. Snart såg David Webb sin gamla chef på ett osmickrande fotografi i Wall Street ­Journal. I artikeln hade journalisten lyckats få tag på Jeff Becks första fru, som berättade att han ofta hade vaknat mitt i nätterna, kallsvettig och skrikande. När hon frågat honom hur det var fatt ­brukade han svara: »Inget, jag drömde bara om ’Nam igen.« Exfruns slutsats: »The bastard even lied in his sleep.«

David Webb arbetade konstant med sin stora telekom­affär. Han kunde vakna till ett konferenssamtal på lördag morgon, sitta i telefon hela dagen, sova ett par timmar tills han blev väckt på söndags­morgonen av ett nytt konferenssamtal, sitta i telefon hela dagen… Mitt i allting föddes hans första son.

– Valerie låg i förlossningsrummet och jag stod utanför och skrek i telefon bara för att få någon annan att ta över i ett par timmar. Det var … ett problem. Jag fick några dagar ledigt, sedan kastades jag tillbaka in igen. Jag försökte ta semester flera gånger, men det blev alltid inställt.

Det krävdes nio månader av förhandlingar innan affären gick igenom. Den innebar Warburg Pincus största kapitalvinst någonsin, och företaget erbjöd David Webb delägarskap. Stressen hade nästan förstört honom, hans familj och hans äktenskap. Istället för att tacka ja plockade han fram en atlas och sade till Valerie: »Vi kan åka vart som helst, men vi kan inte fortsätta leva så här.« Snart hade de bestämt sig: det var dags att flytta hem till Cleveland.

 

I början av 90-talet anslöt David till den nystartade investeringsfirman Shaker, som sysslade med aktiehandel på den öppna marknaden. Hans kollega förvaltade tillgångar värda ungefär två miljoner dollar, men företaget växte snabbt. Under de första åren dubblerade Shaker sitt kapital var tredje månad, och lockade en rad nya investerare. Samtidigt växte spänningen mellan David och hans äldre kollega, som David upplevde som »en kronisk optimist, på ett vårdslöst sätt«.

Utöver aktiehandel ägnade Shaker en liten del av verksamheten åt att driva en hedgefond – ett slags oreglerad specialfond som bygger på idén om ständig avkastning oberoende av marknadens svängningar. För att uppnå den sortens storslagna mål arbetar placerarna med en kombination av »långa« och »korta« positioner. Långa positioner är tillgångar som fonden äger, och på klassiskt manér tjänar pengar på genom att de ökar i värde. Korta positioner innebär, mycket förenklat, att handlaren köper ett kontrakt av en tredje part, som innebär att fonden dessutom tjänar pengar om en tillgång minskar i värde. Shakers hedgefond ­jobbade främst med aktier, och det ultimata var alltså att »vara lång« i aktier som steg mer än marknaden i stort, och »vara kort« i aktier som föll mer än marknaden i stort.

David följde marknadens svängningar från sin handelsdesk på Shakers kontor i Cleveland. På en skärm rullade nyhetskanalen CNBC dygnet runt, på en annan syntes affärskanalen Bloombergs flöde och på en tredje lös ett enormt kalkylblad som var dynamiskt länkat till Shakers alla hundratals positioner. David, hans kollega och en mindre grupp analytiker kunde se hur aktiernas värde förändrades i realtid. När den asiatiska finanskrisen slog till i slutet av 1997 var siffrorna inte alltid någon vacker syn. Samtidigt som börserna rasade hårdnade konflikten mellan David och hans kollega. David ansåg att krisen var djup, och skulle pågå en längre tid. Han ville därför minimera riskerna genom att främst ta korta positioner. Kollegan var av motsatt åsikt. I slutet av 1998 återvände David till kontoret efter en två dagars kanotutflykt med sina barn och insåg att kollegan plockat bort alla hans korta positioner. Kaotisk stämning rådde på kontoret, enorma summor var på väg att försvinna. Kollegorna nådde en lösning: David skulle ensam ta över ansvaret för hedge­fonden, medan kollegan ägnade sig åt annat. De följande månaderna utvecklade David Webb två unika metoder. Den första byggde på ett eget index som han skämtsamt kallade för Cream of the Crap – företag som gjorde sämre resultat än aktie­marknaden i stort, och alltså var extra lämpliga att ta korta positioner i. Han byggde sitt index genom att analysera uppemot ett hundratal verksamheter om dagen, tills han slutligen betat av alla företag på hela den amerikanska börsen.

Den andra metoden kräver en kort national­ekonomisk utläggning för att kunna förklaras. Varje land har en riksbank som ansvarar för landets samman­lagda pengautbud – de pengar som cirkulerar i det ekonomiska systemet, plus de pengar som företag och småsparare förvarar på bankkonton. I  USA heter riksbanken Federal Reserve, Fed, och är den enda institutionen som har makten att skapa nya dollar. I en stabil ekonomi bör Fed hålla utbudet av pengar på en stabil nivå, men i en lågkonjunktur eller ekonomisk svacka kan de öka mängden pengar i systemet för att hålla räntorna nere och hjälpa tillväxten på traven. I sådana lägen skapar Fed elektroniska pengar ur tomma intet och lånar ut dem till landets banker, till låg ränta. Bankerna lånar i sin tur ut pengarna till medborgare och institutioner, till lite högre ränta, och pengarna förökar sig i samhället där befolkningen uppmuntras att konsumera och på så sätt stimulera ekonomin.

Sådana ingripanden tillhör nationalekonomisk praxis, och den som var intresserad av att se hur mycket nya pengar Fed injicerade i systemet kunde hämta siffrorna via riksbankens datorsystem, varje vecka. En av ytterst få människor som faktiskt ­tittade på dem var David Webb. Han insåg att de nya pengarna snart sipprade ut i finanssystemet och påverkade börsens riktning – om riksbanken skapade mer pengar än vanligt skulle den sannolikt stiga, om motsatt inträffade skulle den sannolikt sjunka.

När den asiatiska finanskrisen ebbat ut inträffade någonting som David Webb inte kunde förstå: riksbanken fortsatte att skapa nya pengar och pumpa in dem i systemet, trots att de svåra tiderna var förbi. Allt pekade istället mot ett börsrally där marknadskrafterna gjorde ett alldeles utmärkt jobb med att på egen hand pumpa upp de nya IT-företagen till orimliga värden. David Webb drog slutsatsen att de extra pengarna i systemet gjort teknikföretagen ännu mer övervärderade än vad alla trodde. På samma sätt var alltså de traditionella tillverkningsföretagen ännu mer undervärderade. Han tog korta positioner i de första, och långa i de andra. Under det nya millenniets första år, då IT-bubblan brast och Nasdaq-börsen föll med 39 procent, steg ­Shakers hedgefond med 59 procent.

»Det är inte överdrivet att konstatera att 2000 har varit ett fantastiskt år för Shaker«, skrev David Webb i en årssammanfattning som skickades ut till investerarna. Det var den enda glädjen han tillät sig känna. Resten av brevet ägnade han åt att förklara hur riksbankens monetära lättnader blåst upp finansmarknaden och gjort den amerikanska befolkningen skuldsatt upp över öronen. Hans centrala poäng var långt ifrån munter: den ekonomiska nedgång som väntade skulle bli »djupare och längre än vad någon i dag vågar erkänna«.

»Hans känsla av en ­konspiration och en ­stundande kollaps blev allt mer extrem.«

Varje söndag gick David och Valerie Webb i kyrkan. Valerie, som inte kom från en religiös bakgrund, hade dragits allt mer till kristendomen sedan hennes pappa gick bort, och David såg kontakten med högre makter som ett hjälpmedel för att hantera sitt stressiga yrke.

Shakers tillgångar fortsatte att stiga, men när David kom hem till Valerie på kvällarna var det sällan firmans framgångar han talade om. Han berättade anekdoter om hur ett gift par som saknade inkomst gått in på en bank, förklarat att kvinnan ville starta en verksamhet, frågat hur stort lån de kunde få för att köpa ett hus och blivit erbjudna 350 000 dollar av bankmannen som ursäktat sig för att de inte kunde få mer. Han kunde förklara hur bankerna handlade med invecklade derivatinstrument för summor som motsvarade världsekonomin – gånger två. Månaderna efter terroristattackerna den 11 september fortsatte riksbanken att utöka USA:s pengautbud för att hålla ekonomin vid liv, och David sade att det var »som att ge anabola steroider till en patient som borde ordineras vila och eftertanke«.

– Han började prata om lögnerna och sveket, säger Valerie. Han såg saker i siffrorna, information som skulle indikera att det pågick någonting bakom kulisserna. Jag hade känt David under större delen av mitt liv, och han hade aldrig ljugit för mig. Dessutom brukade han ha … rätt. Så jag lyssnade ganska noga.

Efter en konflikt med sin kollega i början av 2002 fick David Webb nog och lämnade Shaker. Han likvi­derade hela hedgefonden, som nu var värd 1,4 miljarder dollar, och erbjöd kunderna att ta tillbaka sina pengar kontant. Under de fem år David hanterat fonden hade den gett enorma 252 procents avkastning, så drygt hälften av kunderna valde istället att flytta sina tillgångar till Davids nya firma Verus ­Investment. Han anställde en grupp analytiker, ställde upp sin handelsdesk i nya lokaler och började navigera finansmarknaden på precis samma sätt som förut: genom att övervaka till­växten i penga­utbudet och ta korta positioner i Cream of the Crap.

Men börsens svängningar och riksbankens monetära policy tycktes inte längre hänga ihop. De siffror David Webb hämtade från Fed visade inga ytterligare injektioner i marknaden, samtidigt som aktiemarknaden, värdepappersmarknaden och obligationsmarknaden fortsatte spikrakt uppåt. I hans värld tydde situationen på att någon pumpade in nya pengar i systemet utan att det registrerades, och att de pengarna sipprade in även i de övervärderade, misskötta och överflödiga företag som enligt all annan logik hörde hemma i Cream of the Crap.

En av David Webbs analytiker var en ung kille som tagit ett uppehåll från sina medicinstudier för att pröva sina vingar i finansvärlden. Han och David brukade nästan dagligen ställa sig samma fråga:  »Hur länge kan det här pågå?« Davids svar var alltid detsamma: »Om det pågår i mer än ett år, just kill me now

– Egentligen borde jag ha lagt ner firman, säger han. Men jag kunde inte. Jag kände: »Jag vet någonting som ingen annan vet.« Jag hade ett ansvar för människors pengar, och jag var tvungen att ta mig igenom det här.

Valerie:

– Hans känsla av en konspiration och en stundande kollaps blev allt mer extrem. Jag började oroa mig. Det kändes som att han kanske hade tappat perspektivet.

Även Davids kunder undrade vad som pågick. Tidigare hade hans hedgefond stigit trots att marknaden föll – nu var det tvärtom. Verus backade nästan 25 procent under 2003, samtidigt som börserna visade rekordsiffror.

Det kvartalsbrev David skickade ut i slutet av året erbjöd knappast de förklaringar investerarna hade hoppats på. Utöver ännu ett angrepp på riksbankens monetära lättnader som lett till skyhöga skuldnivåer hos den amerikanska allmänheten gick han till generalangrepp mot landets banker och kreditinstitut. Han skrev att de hade blåst upp en enorm kreditbubbla kopplad till den övervärderade bostadsmarknaden genom att låna ut pengar till människor som inte hade möjlighet att betala tillbaka dem. Lånen hade sedan paketerats om och sålts till en tredje part i form av bostadsobligationer, som sedan hade paketerats om en gång till och placerats i pooler tillsammans med andra skräplån, som av bankernas egna kreditinstitut klassats som »riskfria«. När bostadspriserna slutade att gå upp skulle det bli uppenbart att låntagarna inte kunde betala av sina skulder, vilket i sin tur skulle innebära problem för de banker som köpt skräplånen eller via derivatinstrument satsat på att bubblan aldrig skulle spricka. David Webb påpekade att banken JP Morgan Chase ensam stod som motpart för derivatinstrument motsvarande trettio triljoner dollar – hälften av världsekonomin. »Varför kan det här fortsätta i oförminskad takt, trots riskerna?« skrev han. »Det kan fortsätta för att människor får arvoden för att skapa och sälja de här sakerna, men inte behöver ta konsekvenserna personligen.«

Han gav sedan de människor som investerat omkring 600 miljoner dollar i hans hedgefond det bästa investeringstips han för tillfället hade: »En diversifierad portfölj av konserver, ammunition och guldmynt.«

 

På Verus Investment bad David Webb sina anställda att samla på sig siffror och nyhetsartiklar som visade på det faktiska läget i USA – information han ansåg försvann allt för snabbt ur nyhetsflödet. Efter ett par månader hade han en bunt tjock som en telefonkatalog, som han destillerade ner till »en mindre telefonkatalog« och skickade ut till vänner, bekanta och kollegor.

Han fick allt svårare att njuta av söndagarna i kyrkan. Istället för medmänsklighet, förståelse och kristna värderingar handlade predikan allt oftare om det moraliskt förkastliga påfundet abort. När David och hans familj lämnade kyrkan efter gudstjänsten låg det alltid lappar under bilens vind­rute­torkare som förklarade vikten av att rösta på den presidentkandidat som var pro-life: George W Bush.

Att gå i kyrkan kändes som att utsätta sig för en slug reklamkampanj för det republikanska partiet. Religionen användes för att ta över det politiska systemet, som i sin tur styrdes av pengar snarare än en vilja att fatta beslut som gynnade befolkningen.

Allt oftare kunde familjens forna vänner se ­Valerie dyka upp i kyrkan ensam.

– Det var jobbigt att gå dit utan David, säger hon. Men det var ännu svårare när han följde med. Han var så spänd. När han sade att han inte ville komma tillbaka överhuvudtaget blev jag inte precis överraskad.

De sista månaderna före presidentvalet tog David Webb med sig sin »mindre telefonkatalog« och började knacka dörr: »Jag röstade på George W Bush. Men jag befinner mig i en situation där jag ser alla nyheter, hela tiden, varje dag, ögonblick för ögonblick. Och det händer saker som är chockerande. Jag har sammanställt de här dokumenten, och jag tycker att du ska läsa dem.«   

George W Bush omvaldes i november 2004. När David kort därefter tyckte sig se att riksbanken ­skapade en rejäl summa nya pengar och injicerade dem i landets pengautbud lade han ner Verus Investment och övergick till att endast förvalta familjens tillgångar. Målet: att ta sig ur det ­amerikanska finanssystemet.

 

David Webb, som ägnat snart trettio år av sitt liv åt fusioner och förvärv, företagsanalys och avancerad aktiehandel, övergick nu till de finansiellt sett mest torra och konservativa placeringar som existerar. Först och främst investerade han delar av sina tillgångar i guld. Resten bestämde han sig för att placera i statsobligationer – ett instrument med medeltida anor som innebär att man lånar ut pengar till en nation, och i gengäld får ett räntebärande skuldebrev. David Webb ville helst låna ut sina pengar till länder utan dödsdömda finanssystem, vilket begränsade hans utbud.

USA såg han som ett land på ruinens brant. Importen var löjeväckande mycket högre än ­exporten och budgetunderskottet var chockerande högt i förhållande till bruttonationalprodukten. David Webb ansåg att skuldsituationen snart skulle eskalera till en sådan nivå att det inte fanns någon återvändo – hur mycket pengar riksbanken än skapade skulle det inte leda till någon tillväxt. Paradigmet hade kollapsat, och någon annan nation skulle bli tvungen att ta över som finansiell världsmakt.  Efter andra världskriget hade USA tagit över just den makten från det bankrutta Storbritannien, men alla förmildrande omständigheter som fanns vid den övergången – liknande kulturer, samma språk, ett enormt amerikanskt stödpaket som hjälpte ­Englands beslut på traven – saknades den här gången. Även om USA mot all förmodan skulle lämna ifrån sig makten frivilligt – vem skulle då ta  över?

Japan, vars statsskuld var mer än dubbelt så hög som landets BNP? Kina, vars invånare höll på att skuldsätta sig på samma sätt som amerikanerna? England, som varje år gick med enorma budgetunderskott?

David Webb bestämde sig för att leta länder i motsatt ände av skalan. Utöver ett sunt bank­system hade han ett särskilt gott öga till länder med ordentliga sociala skyddsnät samt offentliga sjukvårds- och utbildningssystem. Han bestämde sig för Kanada, Australien och Nya Zeeland. De visade pålitliga siffror och kunde dessutom skryta med en imponerande mängd naturresurser. Därefter nådde han fram till Skandinavien – en region vars totala ekonomi var ungefär lika stor som Indiens, åtminstone om man även räknade in Finland, vilket David Webb gjorde.

 

År 2005 ville David Webb ha lite »frisk luft«, och tillbringade så mycket tid han kunde utanför USA. Han tog med sin son till Skottland, och reste runt de stora sjöarna i Kanada med Valerie. Efter flera långa och hetsiga diskussioner hade hon tagit till sig samma världsbild som David och valt att lämna kyrkan. Hon och David pratade allt oftare om att lämna landet för gott, och under de närmsta åren köpte de mark i Kanada och besökte Nya Zeeland vid ett flertal tillfällen. Valerie älskade stället, men David var osäker på finanssystemet – alla bankerna hade köpts upp av australiensiska konkurrenter – och att ta sig dit var ett projekt. En exilkanadensare de träffade på plats förklarade att han var på väg hem igen, trots att han precis hade fått medborgarskap. »Din familj och dina närmsta vänner kommer att besöka dig«, sade han. »En gång. Sedan kommer de aldrig tillbaka. Det är helt enkelt för långt borta.«

David tänkte att det kanske kunde vara värt att ge USA en sista chans. Han återvände hem och började arbeta för den lovande demokraten Barack Obamas kampanj.

I början av 2008 ringde David Webbs telefon. Rösten i andra änden presenterade sig inte ens, utan sade bara: »Fem år.« Det var Davids före detta analytiker, som lämnat finansvärlden, återvänt till skolan och nu blivit läkare. Med facit i hand kunde han äntligen svara på frågan han och David ältat varje dag under 2003: »Hur länge kan det här pågå?« För första gången på mycket länge sjönk bostadspriserna. Därmed försvann också möjligheten att finansiera sitt boende genom nya lån där man använde huset som säkerhet. Folk tvingades från sina bostäder i en rasande takt, och det var bara en tidsfråga innan bankerna som spelat på obligationsmarknaden skulle dras med i fallet. David Webbs profetia höll på att slå in.

För att gardera sig för den kommande kollapsen började han ringa runt till alla de mäklarfirmor och banker genom vilka han köpt statsobligationer och be om »fysisk leverans« – det vill säga möjlig­heten att hålla värdepappren i handen och få se att de faktiskt existerar. I samtliga fall blev han tillsagd att det inte var möjligt: allt sköttes numera elektroniskt. När han började studera regelverket för »customer securities« insåg han att det nyligen genomgått stora förändringar. Värdepapper hade tidigare alltid betraktats som en fysisk ägodel, på samma sätt som en guldtacka i ett låst bankfack. Sedan bara något år tillbaka klassades de istället som en »kontraktstyrd fordran«. För en ­person som inte var insatt i affärsjuridik såg det ut som en trivial förändring, men David Webb insåg snart vad den faktiskt innebar.

Om en bank eller mäklarfirma går i konkurs är de med få undantag tvungna att återlämna sina kunders ägodelar. En kontraktstyrd fordran däremot, förvandlar kunden till en »oförsäkrad fordrings­ägare« som får slåss om det som blir över efter att de »primära fordringsägarna« – i princip institutioner med tillgång till en stab konkursjurister – fått sin del av kakan. Det dröjde inte länge innan han ­hittade en mängd exempel på hur systemet fungerade i praktiken.

En bank vid namn North American Clearing hade använt sina kunders tillgångar som säkerhet för riskabla lån och gått i konkurs kort därefter. När det var dags att reda ut härvan gick de »primära fordringsägarna« – mäklarfirmor och andra banker – före i kön, medan kunderna blev lottlösa. Samma sak hände när den australiensiska mäklarfirman Opes Prime upptäckte »oegentligheter« efter ett antal högst tveksamma affärer och plötsligt saknade över en miljard dollar. De två största primära fordringsägarna, banken ANZ och världens största mäklar­firma Merrill Lynch, plockade snabbt åt sig 650 respektive 400 miljoner dollar var. Små­spararna fick slåss om det som blev över.

Eftersom David Webb var övertygad om att majoriteten av de amerikanska finansinstituten snart skulle upphöra att existera drog han slutsatsen att det anglo-amerikanska banksystemet var ungefär lika säkert som att lägga sina pengar i en bensinindränkt säck, och tända på. Efter en kort tids intensiva efterforskningar insåg han att det bara fanns två länder i hela världen som inte hade anpassat sig till den anglo-amerikanska modellen av »investment securities« och hade ett regelsystem som skyddade kunderna snarare än finansinstituten: Sverige och Finland.

David Webb var åtminstone inte längre ensam om att oroa sig för framtiden. Någon månad efter att hans gamla analytiker ringde blev han inbjuden till en lunch med en handfull investerare i Cleveland. Efter en kort stunds kallprat berättade en av dem att han nyligen hade passerat ett stort, inhägnat område, på vilket det låg en bepansrad byggnad skyddad av en imponerande mängd gevärstorn. Han förstod syftet – mycket tydde på att USA var på väg mot en social kollaps, det var en lämplig idé att ­gardera sig. När mannen var färdig med anekdoten lade han fram sin tanke: De borde alla gå samman, köpa en bit jordbruksmark och utrusta ett ordentligt fort dit de kunde ta sina familjer om situationen blev riktigt jobbig. En av männen kom från en familj där hälften av medlemmarna var poliser, och den andra hälften ägnade sig åt yrkeskriminalitet. Han sov med en pistol under kudden varje kväll, och tyckte att det hela lät som en utmärkt idé. I ett försök att uppmuntra David förklarade han: »Om någonting händer kommer jag att vara den sista ut. Jag kommer att slåss till sista andetaget.«

Inte långt efter lunchmötet i Cleveland satte den lilla gruppen med vanliga, amerikanska investerare igång att bygga sitt fort. David Webb däremot, hade andra planer.

»Det är en mycket verklig risk, som kommer att skapa enormt socialt armod.«

Ett par veckor efter att David Webb köpt en bostad på Östermalm tog han med sig ­Valerie och parets två yngsta barn till ­Stockholm för en veckas semester. De sov till­sammans i enrummaren och förundrades över att människor drack kaffe på uteserveringarna trots att det fortfarande låg snö på marken.

– Sedan började David prata om att flytta dit, säger Valerie. Vi hade diskuterat att flytta till andra länder, men aldrig gjort det, så jag tänkte: »Det är nog inte på riktigt.« Samtidigt var jag orolig för situationen i USA.

– Jag känner mig inte riktigt som en amerikan. Och inte som en sydafrikan heller. Jag har inte riktigt några rötter. David är min bästa vän, och så länge jag är med honom känns det inte riktigt som att flytta. Jag visste att vi var tvungna att lämna landet, för han skulle inte komma till ro innan vi gjorde det.

När de värdepapper som var kopplade till bostadsmarknaden slutligen visade sig värdelösa i november 2008 gick finansinstitutet Lehman Brothers omkull, samtidigt som firmorna Bear Stearns och Merrill Lynch såldes till andra institutioner för en bråkdel av sitt forna värde. Goldman Sachs och Morgan Stanley upphörde att kalla sig investmentbanker. David hade flyttat över delar av familjens tillgångar till Sverige, men majoriteten av dem fanns kvar i det amerikanska systemet. Det enda som hindrade honom från att förlora i stort sett allt han ägde var en massiv våg av ingripanden som den amerikanska staten sjösatte för att ytterligare skänka legitimitet åt devisen too big to fail – idén om att bankerna är så viktiga för systemets fortlevnad att de inte kan tillåtas att gå under. När inte räddningspaketen räckte skapade riksbanken 600 miljarder nya dollar, använde dem för att köpa värdelösa obligationer och värdepapper av bankerna och såg därmed till att bankerna fick pengar i sina kassor – pengar de förhoppningsvis skulle kunna låna ut till de medborgare som inte redan var skuldsatta bortom all räddning. Ett halvår senare gjorde riksbanken samma sak igen, den här gången med 700 miljarder dollar. David Webb insåg att samma sak måste ha skett i hemlighet 2003, då börserna och obligationsmarknaderna rusade utan att riksbanken redovisade någon tillväxt i landets pengautbud.

Kollapsen hjälpte familjen Webb att ta ett snabbt beslut om huruvida de skulle lämna landet eller inte. Några månader senare hade de bestämt sig för att flytta till Sverige. Landet kunde erbjuda finansiell trygghet, en bra miljö för deras barn och en »socialdemokratisk policy« som de ville vara en del av. Endast en detalj återstod – permanent uppehållstillstånd. När David studerade informationen på Migrationsverkets hemsida insåg han att ramarna för familjens ansökan var snäva. De ville inte komma dit för att arbeta, hade inga släktingar i landet och hade behövt »gå ett par tusen år tillbaka i tiden« för att kunna göra anspråk på svenskt ursprung. Den enda kategorin David kunde söka under var egentligen »egenföretagare«. Han ansåg att det borde gå; han var en erfaren investerare som nu helt enkelt skulle sköta sin egen familjs finanser. För att ytterligare spä på sina chanser skaffade han ett utlåtande från en revisor som intygade att familjen Webb med största sannolikhet inte skulle ligga det svenska samhället till last. När immigrationsverket avslog ansökan ett år senare gav en advokat David rådet att driva verksamheten som en fond. Myndigheterna hälsade därefter att allting såg bra ut, och sommaren 2010 skrev David och Valerie in sina två yngsta barn i svenska skolor och satte sig på ett plan till Stockholm.

 

När David Webb öppnar dörren till familjens nya lägenhet i närheten av Humlegården ger han och hans fru sken av att vara fullständigt assimilerade till livet innanför tullarna. I  hallen lägger Valerie sista handen vid en tre meter lång och två meter hög målning som främst är inspirerad av den Stockholmsromantiska utsikten från familjens förra lägenhet. David beklagar att hissen inte fungerar – föreningen håller på att renovera trapphusen och riva ut råvindarna för att göra plats för nya bostadsrätter.

Medan han kämpar med kaffemaskinen i familjens ljusa kök berättar han att han tillbringade föregående dag tillsammans med ett par inhemska investerarvänner för att diskutera huruvida det är lämpligt att köpa svensk jordbruksmark.

– Jag försöker att titta på mark på olika platser på jorden och översätta hektarpriset till dollar. Du kan hitta fantastiskt mark en timme utanför Stockholm som kostar en bråkdel av marken utanför Cleveland. Jag tror att värdet här kan öka, eftersom vi går mot en tid där det blir allt vettigare att producera lokalt. Jag tror att… människorna här inte värderar jordbruksmarken så högt som de borde.

Han tänker högt:

– Människorna här i Sverige, de känner sig säkra. De inser inte hur mycket saker håller på att förändras. De är helt enkelt en bit efter när det kommer till att oroa sig.

David Webb, klädd i ett par urtvättade jeans och en lika urtvättad t-shirt, ler när han har avslutat meningen. För att vara en person som de allra flesta nog skulle klassa som pessimist ler han förhållandevis ofta. Han ler när han berättar vad han tycker att det amerikanska finanssystemet borde kallas – »Hooray for me, and piss on you all« – han ler åt att kinesiska banker utfärdade nya lån till folket motsvarande 70 procent av BNP år 2009 och han ler när han lyckats förklara varför amerikanska storföretag i princip inte betalar någon som helst skatt. Att David Webb har lämnat USA innebär dock inte att han har slutat att oroa sig. Tvärtom: han är övertygad om att världen befinner sig ett decennium in i en trettio år lång depression som i efterhand kommer att betraktas som värre än 30-talets ekonomiska svacka.

– Och vi är bara i inledningsfasen, som brukar bestå i att regeringar fattar beslut som bara gör saker värre. Man försöker motverka deflations­krafterna genom att förespråka överinvestering och överkonsumtion, vilket leder till skyhög skuld­sättning, bostadsbubblor … det är den tioårsperioden vi är inne i nu. Till slut kommer deflationskrafterna ändå att slå igenom och varupriserna kommer att nå de lägsta nivåerna på flera decennier. Länder och regeringar kommer att kollapsa, regerings­former kommer att förändras. Människor som tror att allt ska bli som vanligt igen kommer att få problem.

Hans främsta käpphäst är fortfarande kollapsen av det system som han menar har drivit USA:s ekonomi sedan mellankrigstiden – stimulans av ekonomin genom skapade pengar.

– Det har varit en nedåtgående spiral sedan mitten av 90-talet. Tidigare fanns en koppling mellan pengarna som skapades och tillväxten i BNP, eftersom pengarna förökade sig i det finansiella systemet. Men nu har det på riktigt kollapsat. Du kan skapa triljoner dollar utan att ekonomin återhämtar sig. Det har underminerat hela det amerikanska systemet.

David Webb menar att världshandeln inte kan baseras på dollar mycket längre till, och att övergångsfasen till en ny monetär världsmakt kommer att bli »problematisk«.

– Somliga tror att Kina kanske tar över. Men anglo-krafterna kommer inte att acceptera det. Att bara ge bort en sådan makt till kineserna … nej. Det kommer att bli en farlig tid.

 

Familjen Webb betalar skatt i Sverige sedan ett år tillbaka men har fortfarande inte något uppehållstillstånd. Idén om att förvalta familjens pengar genom en fond föll på mållinjen, och nu har han fått veta att han måste driva ett företag som arbetar med klienter – eventuellt på någon form av konsultbasis – och att klienterna måste finnas i Sverige.

– Jag vill inte vara kritisk till hur saker fungerar här, säger David. Jag vet att de bara tillämpar lagen, och jag respekterar det. Förmodligen kommer det att lösa sig. Men för mig måste det vara autentiskt. Ett riktigt jobb, som jag uppskattar. Inget hittepå-arbete.

Helst vill David Webb arbeta med att öka förståelsen för »makroekonomiska strukturer«, vilket i princip betyder att hålla föredrag om varför hela världen är på väg åt helvete.

– Men jag skulle föredra att göra det gratis. Jag tycker om att studera det här, och att berätta om det för människor. Det handlar om saker som är på väg att ske mycket snart, och det är viktigt att prata med människor på direkten. Säger man »vi måste ha ett kontrakt och jag måste ha betalt« tar det oerhört mycket längre tid.

I någon utsträckning har David Webb redan inlett sitt gratisarbete. Nyligen sammanställde han sina tankar om världsekonomin i ett deprimerande, 44 sidor tjockt Excel-dokument med titeln Paradigm Collapse som han ständigt utökar med nya siffror och diagram. Han har föreläst på en investeringskonferens, ordnat seminarium med kollegor och driver en mejlinglista där han skickar ut mängder av artiklar, analyser och domslut till kollegor över hela världen.

I slutet av 2011 blev han till och med inbjuden till ett halvtimmeslångt samtal med Sveriges finansmarknadsminister Peter Norman och statssekreteraren Johanna Lybeck Lilja.

– Jag skulle aldrig fått prata med någon i en sådan position i USA. Det var väldigt hoppfullt, tycker jag.

Under mötet pratade David Webb om Sveriges unika skyddssystem för investerare: här finns ett oberoende register över alla värdepapper, vilka alltså fortfarande räknas som privata ägodelar. Han förklarade också att Sverige måste motstå alla påtryckningar om att anpassa sig till »The Unidroit Convention on Substansive Rules for Intermediated Securities« – ett färskt, ännu inte antaget avtal med syftet att »harmonisera« olika länders finanssystem. Han påpekade att Sveriges unika regler kan komma att locka investerare till landet, men för honom handlar det främst om någonting helt annat: bankerna garderar sig för ett »monolitiskt misslyckande« genom att föra över riskerna från sig själva till sina kunder.

– När misslyckandet kommer drabbas allmänheten i stället. Det är en mycket verklig risk, som kommer att skapa enormt socialt armod. Människor kommer att bli väldigt arga, men de kommer inte att veta vem de ska vara arga på. Jag växte upp under en period där alla bar kostym och slips. Jag brukar skämta med människor i min ålder, och säga: »Gräv ner din slips i trädgården. Du vill inte se ut som en kille som har varit inblandad i det här.«

 

Sedan David Webb lämnade USA har många av hans »extrema« åsikter blivit allmängods. Guld, konserver och ammunition säljer bättre än på mycket länge. Den som hävdar att riksbanken påverkar finanssystemet blir inte längre kallad konspirationsteoretiker – särskilt inte sedan bankens enorma »monetära lättnader« gjordes helt öppet i finanskrisens svallvågor. Investeringslagar som gynnar bankernas kunder snarare än bankerna själva är på tapeten sedan det framgick att mäklarfirman MF Global, som gick i konkurs vintern 2011, hade spekulerat bort 1,7 miljarder dollar av sina kunders pengar.

Samtidigt har proteströrelsen Occupy Wall Street, som vänder sig mot sociala och ekonomiska orättvisor, spridit sig till ett 80-tal av världens länder. Rörelsens slogan »We are the 99 percent« syftar på faktumet att en överhängande majoritet av världens befolkning betalar priset för de misstag som begås av en liten, förmögen och mäktig minoritet. Ungefär samma sak som David Webb – en person som med de flesta sätt att räkna tillhör just den där minoriteten – har predikat i snart tio år.

– Medierna målar gärna upp dem som en splittrad rörelse, men en sak de ständigt återkommer till är att vi aldrig kommer att uppnå någon förändring så länge företag tillåts att sponsra det demokratiska systemet. Det är precis vad jag har sagt i tio år.

Någon lust att återvända till hemlandet som en förlorad son har han dock inte.

– Ärligt talat… nej. Människor i USA kommer att vakna upp förr eller senare. Det jag har att säga kommer inte att göra någon skillnad. Men i Sverige är det helt annorlunda. Min erfarenhet är att jag faktiskt kan prata med människor här. De kan delta i diskussionen och förstå, och det gäller även människor som arbetar med finanssystemet. Men här behöver systemet inte förändras – det enda vi måste göra är att inte förändra det.

David Webb suckar.

– Folk tror att skatterna är låga i USA, men om de ställde äpplen mot äpplen skulle de inse hur bra det egentligen är här i Sverige.

David Webb förklarar det ungefär så här: Ett amerikanskt par med en hushållsinkomst på 100 000 dollar per år betalar 7,65 procents skatt till välfärd och sjukvård, en skatt man betalar två gånger om man driver ett företag. Därutöver tillkommer federal skatt på 22 procent och lokal skatt på uppemot 7 procent, som man betalar både i staden man bor och i staden där man arbetar. Fastighetsskatten är omkring 10 procent, eftersom den bekostar de skolor »där du ändå inte vill att dina barn ska gå«. Sedan tillkommer 8-procentig moms på alla inköp, vilket i slutändan leder till en skattesats på ungefär 60 procent. Vill man dessutom ha sjukvård som motsvarar den svenska uppskattar David utgifter på ytterligare 20 000 dollar per år, och därtill kommer kostnader för skola, eller åtminstone barnens universitetsstudier.

– När du justerar utbildnings- och sjukvårdsdelen så spenderar många familjer mer än 100 procent av sin inkomst på att skaffa sådant som människor i Sverige tar för givet. Och här finns ytterligare saker: om du är sjuk så blir du inte utblottad.

Han fortsätter:

– Med tanke på hur systemet är uppbyggt kommer det aldrig att finnas möjlighet att hantera de riktiga problemen. Varje person med en halv hjärna borde kunna se det. Systemet är, enkelt sett, kontrollerat av pengar. År 2000, när George W Bush valdes, så spenderade båda kandidaterna ungefär 500 miljoner dollar på marknadsföring. Som en jämförelse är marknadsföringsrättig­heterna för den amerikanska fotbollsligan värda en miljard dollar.

– Så ett företag, eller ett par företag, skulle antingen kunna kontrollera marknadsföringen för NFL – eller för en presidentkandidat, till halva priset. Vilket tror du att de väljer? Och vilket ger mest tillbaka för pengarna?

Trots att ovanstående uttalanden möjligen visar på motsatsen ser sig David Webb i grund och botten som optimist. Tiderna blir visserligen sämre, men han har åtminstone möjligheten att göra någonting åt saken.

– Det jag har sett i livet och i affärsvärlden är att … om man hamnar i en riktigt dålig situation är det ofta nästan omöjligt att förändra den. Ett bättre sätt är att använda sin energi till att hitta ett bra system, och bra människor, och försöka stödja dem i deras beslut.

David Webb hoppade av Obama-kampanjen bara någon vecka efter valet 2008, då han ansåg att det blev »uppenbart att det inte var någon skillnad mellan hans administration och Bush-administrationen«. Istället anser han att han har hittat ett fungerande system här. Sverige fungerar som en verklig ekonomi, har ett banksystem byggt på regler istället för »principer«, ett politiskt system som inte uteslutande är byggt på pengar och som, så vitt David Webb har kunnat se, tar beslut som görs i allmänhetens intresse.

– Jag tror att det kommer bli problem överallt. Jag tror att en stor kollaps är på väg i Kina. Och i USA. Och i England och Japan. Folk här säger: »Om det händer blir det dåligt för Sverige också, eftersom vi är beroende av dem.« Och visst, det är sant. Men Sverige, Norge och Finland har en ekonomi som nästan är lika stor som Indiens. Och till skillnad från USA:s ekonomi så finns det en substans här.

– När jag pratar med människor här tycker de ibland att jag är negativ. Då säger jag: »Well, det finns goda nyheter. Du bor här. Du föddes i det bästa systemet på jorden.« Jag tycker att människor ska känna till det, och uppskatta det.