Fyndet

För 500 år sedan lade arbetarna som slet i g­ruvorna i Falun och Dannemora grunden till Sveriges stormaktstid. Med skenande m­etallpriser är gruvorna återigen på väg att bli landets framtid. Filter var med när två sten­letande tanter blev miljonärer över en natt.

Eleverna hade precis sprungit in till dagens första lektion när Siv Wiik parkerade sin röda Volvo framför den gräs- och grustäckta hockeyrinken på skolgården.

Den röda skolbyggnaden med de vita knutarna såg likadan ut som när Siv själv gick i skolan där på 1940-talet, men på den tiden var de 60 elever.

Nu, i augusti 2007, fanns bara 16 skolbarn i Överturingen och på Ånge kommunfullmäktiges senaste sammanträde pratade man om att lägga ner skolan. I den jämtländska orten, som en gång haft över femhundra invånare, bodde nu bara 171 personer. Det såg helt enkelt inte ut som om antalet elever skulle öka.

Annons

Det var under skoltiden som Siv började tycka om stenar. Sivs pappa kunde berätta spännande historier om när han arbetat som guldgrävare i kanadensiska V­ancouver på 1910-talet. Under lektionern­a hade Siv ofta fickorna fulla med lena och färgglada stenar, som hon och hennes klasskamrater hittat under rasten.

På den tiden levde Överturingen fortfarande på sitt skogsbruk. Precis som de flesta av hennes klasskamraters fäder j­obbade hennes pappa i skogen åt SCA, som var ortens största arbetsgivare. Nu fanns ingen stor arbetsplats kvar i trakten. Nästan alla som fortfarande bodde kvar var ensamföretagare. Den enda arbets­platsen som hade flera anställda var sågen i Östavall, på andra sidan Holmsjön.

Bredvid den torrlagda hockeyrinken, tvärsöver den lilla grusgården framför skolan, bodde Harriet Svensson i den gamla lärarbostaden. Medan Siv väntade med säkerhetsbältet på såg hon i backspegeln hur Harriet kom ut på farstutrappen med en enmetershammare i ena handen och en kaffetermos i den andra.

Siv var sedan flera år pensionerad från jobbet som vaktmästare i kyrkan. Harriet arbetade som mattant och musiklärare på skolan, och bodde sedan länge i lärarbostaden, men i dag var hon ledig.

Det var bara en vecka kvar till att älg­jakten skulle dra igång och de ville passa på att plocka blåbär innan dess. Hammarn­a brukade de alltid ta med sig, ifall de skulle hitta någon intressant sten.

De körde ut på vägen, mellan den nedläggningshotade Konsumbutiken och macken som inte längre hade någon bensin utan bara sålde korv med mos och inplastade baguetter med kycklingsallad. När de passerade Folkets hus, där Sivs man förr i tiden brukade uppträda med sitt dragspel, satt Siv tyst. Det var mest Harriet som pratade. Som vanligt.

 

När Siv slutade skolan hade hennes vänner tröttnat på att samla stenar. Men Siv fortsatte att traska i skogen med sin geologhammare. Så småningom blev hon ganska framgångsrik och hittade flera stenar som rönte viss uppmärksamhet i Mineraljakten, tävlingen för Sveriges alla hobbygeologer. Hon kan fortfarande inte låta bli att studera glimret i asfalten när hon kör bil för att se vilka mineraler den innehåller.

Harriet hade också samlat på stenar ända sedan skoltiden i Ytterhogdal, några mil från Överturingen. Hemma i hennes mormors vardagsrum låg flera stenar av rosa rosenkvarts. När Harriet fick en av stenarna avundades alla hennes vänner henne. »En helt rosa sten var ju fantastiskt. Allt en flicka ville ha.« I takt med att åren gick blev också hon ensam om sitt intresse.

När Harriet flyttade till Överturingen 1971 för att börja arbeta på skolan läste hon en artikel i Östersunds-Posten om en kvinna som fått pris i Mineraljakten efter att hon hittat en hel holme av hälleflinta i Holmsjön.

När Harriet, som väntade sitt andra barn, åkte till mödravårdscentralen i Ånge några månader senare fick hon dela taxi med en annan gravid kvinna. Harriet kände genast igen Siv Wiik från tidningen och berättade om alla stenar hon samlat på sig.

Siv berättade i sin tur att hon fått en slipmaskin av sin svåger. Snart startade de handelsbolaget Tellus Konsthantverk och fyllde lekstugan utanför Harriets hus med sina egentillverkade smycken.

De tyckte om varandras sällskap, trots att de var så olika. Harriet – som pratar mycket, skämtar ofta och skrattar högljutt och kluckande – älskar att dansa och brukar snabbt bli mittpunkten i de flesta sociala sammanhang.

Siv är mer tillbakadragen. Hon röker Blend, läser Steinbeck och löser korsord »för att slippa tänka«.

Under åren har de vant sig vid varandras olikheter och har varit med om mycket tillsammans. Som alla gånger då de har fått priser från Mineraljakten för att de hittat någon särskilt intressant guld- eller koppar­glimrande sten.

Annons

Eller den där dagen när de hittade en glänta med så mycket blåbär att de plockade 800 kilo. De var tvungna att ringa efter sina män, som kom med en släpvagn. När Siv och Harriet sprungit fram och tillbaka mellan skogen och vagnen med nyfyllda korgar körde de lasset till en bärhandlare i Nästeln. På väg därifrån blev de uppringda av lokalradion som ville intervjua dem om deras bärfynd.

Tillsammans brukade de varje år hålla geologkurser för Överturingens ungdomar, där de lärde dem grundläggande bergartskunskap som att »granit ser ut som prickig korv och gnejs som sidfläsk«.

Under 70- och 80-talet lyckades de ofta locka med sina familjer ut skogen för att leta sten och plocka bär. Sedan dess hade flera av barnen flyttat från Överturingen. Sivs man, dragspelaren Jan-Erik Wiik, som fortfarande åtnjuter en viss ryktbarhet i byarna kring Överturingen, var ofta borta och spelade någonstans.

Harriet och Siv fortsatte att gå ut i skogen själva. Ändå tills för tre år sedan var de ute och letade sten nästan en gång i veckan. Då diagnostiserades John, H­arriets man, med cancer och hon började ägna all sin lediga tid åt att ta hand om honom. Han blev till slut förlamad och Harriet fick den sista tiden bära honom till och från sängen. Innan han dog på sjukhuset i Sundsvall sade han att han inte ville ha några planterade blommar på sin grav. Han ville bara ha en natursten.

Harriet letade i tre månader innan hon hittade en som var tillräckligt vacker, en blandning av gnejs och granit.

 

Den här förmiddagen hittade de inga blåbär, och efter en halvtimme bestämde de sig för att åka till Gålvattskullen istället, en liten höjd på andra sidan länsgränsen. 2002 hade de hittat flera intressanta stenar där, som de skickade in till Mineraljakten. Harriet hade hackat fram en bit omvandlad granit med koppar och guld i. Siv hade hittat en stor sten med bly, zink och silver.

De hittade inget mer, men Harriet och Siv hade ändå inte gett upp, utan återvände till platsen många gånger. De kunde inte släppa tanken på att det någonstans under den rostfärgade moränjorden borde finnas en kraftigt mineraliserad malmkropp.

Alldeles invid kullen stod ett gammalt fallfärdigt hus med en rostig järnspis. Harriets man John, som ofta följt med dem till Gålvattskullen, brukade alltid peka på järnspisen och säga: »Där kommer ni två att ha ert kontor när ni hittat guld och startat ett gruvbolag.«

Där det finns arsenik­kis är chansen stor att hitta guld och silver. Man känner igen den på att den luktar vitlök när man slagit loss en bit.

Gruset smätte mot undersidan av bilen när Siv parkerade uppe på kullen. De började gå längs vägen för att leta efter rostfärgade stenblock. Plötsligt stannade Harriet och kisade i solen. Lite längre bort såg hon att jorden var bortskrapad. En skogstraktor måste ha kört timmer där och blottat stenarna i jorden. De var alldeles rostiga.

Harriet, som är skadad i den vänstra handens tumme och pekfinger sedan hon klämt sig i en dörr och läkaren misslyckats med operationen, kan inte svinga geologhammaren med full kraft. Siv höjde den yxliknande hammaren över huvudet, och lät den falla över stenen. Flisorna flög mot hennes jeans. Hon lyfte hammaren igen, för att slå loss en större bit. För att man ska få skicka in en bit för analys till Mineraljakten måste den vara stor som en knytnäve.

Hammaren träffade stenen med en matt smäll. Bara flisor lossnade.

Harriet lyfte luppen som hängde i ett snöre runt halsen och granskade en av dem. Under rosten blänkte den mässingsgult. Det var koppar. I de här trakterna gick koppar ofta ihop med guld.

De satte sig på knä och började gräva i jorden med baksidan av sina hammare för att hitta ett hörn på stenen som de kunde slå loss.

När de grävt en 60 centimeter djup grop kom de ner till en grå stelnad lera. De hade fortfarande inte hittat något hörn.

Annons

Efter två timmar sträckte de på ryggarna, gick tillbaka till bilen och hällde upp kaffe. Det var dags att åka hem och äta lunch, men Harriet ville inte sluta. Det var något med hur jorden såg ut.

När de vilat en stund satte de sig på marken och fortsatte. Snart blandades leran under hammarhuvudet med ett skimrande glimmer.

De grävde allt snabbare. Om det glimrade så här mycket måste de vara nära en malmkropp. De hade aldrig sett något liknande förut. Vad dolde sig längre ner?

Under glimret skrapade de upp något som såg ut som tjock rost.

Harriets hammare träffade något hårt. Hon slog loss en rejäl bit. När hon lyfte upp stenen kände hon hur tung den var. Den mörkblanka ytan glänste. När Harriet drog baksidan av hammaren över stenen bildades ett kakaofärgat streck. Det var zink.

De fortsatte att gräva för att se hur stort blocket var, men efter ett tag insåg de att det var lönlöst. De tittade på varandra.

– Är det hällen, Siv?

– Jag tror det.

Att hitta malm i ett löst block innebär att man fortfarande kan vara långt från malmkroppen. Blocket kan ha flyttats flera mil från den mineraliserade ådern redan under istiden. Att hitta malm direkt i berghällen är betydligt mer värdefullt eftersom det betyder att man träffat själva malmkroppen.

– Herregud, sa Harriet. Vad är det för datum?

Siv förstod inte varför hon frågade, men svarade:

– 21 augusti.

– Det är ju Johns födelsedag.

De såg på varandras svettiga ansikten. De hade blivit solbrända. Händerna var smutsiga och kläderna dammiga. Så satt de i någon minut tills Siv tittade på klockan. Den var tre. De hade grävt i nästan sex timmar. Ryggen värkte när Harriet reste sig upp.

De öste tillbaka jorden och slängde några stenar och pinnar över hålet innan de körde därifrån.

 

De hann precis hem i tid för att ringa till Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, innan de stängde. Harriet var fortfarande andfådd när Arne Sundberg svarade.

Harriet och Siv kände honom sedan tidigare. Arne hade ansvarat för Mineraljakten under alla år som de deltagit i tävlingen. De litade på honom. Han var noggrann och geologiskt kunnig; han talade långsamt och formulerade sig korrekt – nästan skriftspråkligt – på sitt förtunnade dalmål. Dessutom var han välklädd och hade ett förtroendeingivande utseende, inte helt olikt den politiske TV-journalisten K-G Bergströms.

– Arne, vi har hittat något så fantas­tiskt så du kan inte ana. Du måste komma hit.

När Harriet dagen därpå gick från jobbet vid lunch stod Arne och väntade på skolgården.

Tillsammans med Siv körde de tillbaka till Gålvattskullen. När Harriet såg Arne böja sig ner vid hällen med sin lupp ö­nskade hon att hon haft en videokamera. Först tittade han på luppen, som om det var något fel på den. Sedan granskade han stenen innan han blickade upp mot Harriet – »han blev helt stel i ansiktet« – sedan tittade han på stenen igen, sedan på Siv, sedan på stenen och så upp igen.

– Han låg under morän, sa Harriet fnittrigt.

Arne naglade fast blicken i stenen med båda händerna i marken.

– Men… det här är en rik zinkmalm. Hur kan man gräva fram nåt sånt ur morän? Det är… inte sant. Ni är… inte kloka.

 

När Arne samlat sig sade han till Harriet och Siv att hoppa in i bilen:

– En fyndighet av det här slaget måste skyddas med en gång.

Arne hade med sig sin bärbara »fältdator« från SGU, men internetuppkopplingen hemma hos Harriet var för dålig. Eftersom de inte hade någon skrivare kunde de inte heller få ut ansökningsformulären ur datorn. Till slut sprang Harriet in på skolan och lyckades koppla in Arnes dator på Ånge kommuns intranät så att de kunde skriva ut dokumenten. De var lätta att fylla i, eftersom de mutat in samma område en gång tidigare och hade alla koordinater. Med de ifyllda blanketterna kastade de sig in i bilen och körde hem till Harriets son Jens, som hade en fax och skickade in ansökningen till Bergsstaten.

Sedan lade de ner tre stenbitar i bruna provpåsar som de märkte med Harriets initialer och skickade till Mineraljakten. På så vis skulle de få dem kemiskt analyserade gratis.

 

Veckorna gick utan att Siv och Harriet fick något besked om sina stenar. De ringde till SGU:s mineralinformationskontor i Malå och undrade, men fick bara till svar att proverna fortfarande var i Kanada.

I slutet av september kom Arne från Uppsala och hälsade på. Han hade också blivit otålig av att vänta och ville själv följa med Harriet och Siv ut till Gålvattskullen för att gräva och ta ytterligare prover.

Harriet och Siv höll precis på att ställa fram älgfärsbiffar och svampstuvning i Harriets kök när Arnes mobiltelefon ringde. Medan de dukade hörde de att han talade om olika malmhalter. När han lagt på sköt han ut furustolen från bordet.

– Sätt er vid bordet, flickor, sade han.

– Varför då? frågade Harriet.

– Sätt er bara, jag har fått analysresultaten.

Harriet och Siv ställde ifrån sig tallrikarna.

– Det var 23 gram guld per ton i en av bitarna.

Siv tittade på honom.

– Vad säger du?

Harriet började skratta högt. Hon trodde att han skojade. De hade förstått att stenbitarna var rika på zink, men inte sett några spår av guld. Båda visste att gränsen för att guld ska vara ekonomiskt brytbart gick vid tre gram per ton. Deras bit innehöll alltså nästan åtta gånger så mycket.

– Hur mycket zink var det då? frågade Harriet.

– Zinkhalten var så hög att mätarna slog i taket, den måste analyseras ytterligare.

När Arne ringde till Harriet två veckor senare berättade han att provet innehöll 33,8 procent zink. Om volymen är till­räckligt stor brukar det räcka med fem procent zink för att det ska vara värt att bryta.

I 40 år hade Harriet och Siv letat sten, med förhoppningen att hitta en malm som någon skulle vilja bryta. Harriet tänkte på att John alltid trott att hon och Siv skulle starta sin gruva just på Gålvattskullen. Vilken ofattbar tur att de inte grävde 20 centimeter till när de var där för sju år sedan. Då hade en zinkfyndighet inte varit värd alls lika mycket.

Harriet visste inte vad hon skulle säga. För ovanlighetens skull var hon tyst.

På vägen mellan Rätan och Överturingen dyker en vit älg upp i v­ägrenen.

Arne Sundberg parkerar SGU:s blåa Ford Transit vid en fallfärdig röd stuga vid sidan av grusvägen och vecklar upp sin berggrundskarta över ratten.

– Gruvan borde ju ligga här någonstans.

Kartan visar ett område av Dalarna där inget brytningshål är utmärkt, men Arne har hittat en fastighetskarta från Lantmäteriverket som visar att det ska finnas en gruva här. Han halar upp en inzoomad utskrift av den kartan och jämför den med berggrundskartan.

– Jaha, det måste vara här.

Han plockar fram sin utrustning ur bagageluckan: geologhammare, GPS, digitalkamera, anteckningsbok och en liten UV-lampa. Sedan lägger han ner alla prylar i olika bröstfickor på sin gröna »karteringsväst«. Det långa gräset f­astnar i strumporna när han sätter sig på kofångaren och drar på sig ett par höga gummistövlar.

Med en geologhammare i ena handen och en grön axelväska med ett flagnat klistermärke från Mineraljakten i den andra, traskar han med bestämda steg rakt in i skogen. Han är rak i ryggen och ser nästan ut som en militär.

Ett tunt moln av mygg surrar kring den beiga kepsen på Arnes huvud. Han stannar upp alldeles intill en pyramid med harbajs och spanar inåt skogen.

– Där har vi varphögen!

Varphögarna är de små kullar som bildats av stenarna och gruset som gruvarbetarna grävt upp ur brytningshålet.

– Ja! Nu ser jag en inhägnad. Där är gruvan!

Bakom några granar omringar ett tre meter högt stålnät en stor grop med kolsvart vatten. En solblekt schampoflaska flyter bland löven på ytan.

Arne placerar varsamt GPS:en på en bit mossa och lägger sig ner på marken med armbågarna mot magen och rullar in under staketet. Mossa och spindelväv fastnar på den välstrukna blåa skjortan.

Han bryter loss en trädgren och trycker ner den i vattnet, men når inte botten. I vanliga fall har han med sig ett 25 meter långt måttband för att mäta gruvans djup, men det har han glömt i bilen. I stället iakttar han varphögarna och uppskattar deras volym till 150 kubikmeter.

Arne tittar på de rundade rostfärgade väggarna som stiger upp ur vattnet. Om gruvan hade brutits med nitroglycerin eller dynamit hade väggarna varit kantigare. Den här är tillmakad med eld.

– Den måste vara från 1700-talet. Att döma av storleken på varphögarna har det här varit en arbetsplats för ett tiotal personer, under 10-15 år. Koppar, jag är redan synnerligen övertygad om att det är koppar de brutit här.

Med meterlånga kliv, som han räknar högt för sig själv, stegar han noggrant runt gropen innan han tar fram kameran ur västen och fotograferar det vattenfyllda hålet. Sedan läser han av koordinaterna i GPS:en, plockar fram sin anteckningsbok ur västen och skriver: »Sulfidmalmsgruva, rikligt med svavelkis och något kopparkis. 6×5 meter. Vattenfylld, inhägnad och ca 5 meter djup. Prov för kemisk analys.«

SGU ansvarar för frågor som rör berg, jord och grundvatten i Sverige. I 150 år har myndigheten samlat och analyserat information om Sveriges berggrund, som sedan används som underlag för prospektering efter malm och mineral, byggarbeten och dricksvattenförsörjning. SGU är också chefsmyndighet för Bergsstaten, den myndighet som ansvarar för tillstånd att prospektera och öppna gruvor.

Som ett led i kartläggningen av Sveriges berggrund inventerar SGU landets malmfyndigheter och alla runt 20 000 övergivna gruvor. Det har varit Arnes arbetsuppgift sedan 1982. Dalarna är hans elfte län. Han har tidigare »gjort Älvsborg, Jönköping, Kronoberg, Kalmar, Östergötland, Södermanland, Västra Götaland, Stockholm, Uppsala och Gävleborg«. Få personer känner till alla gruvhål i den svenska berggrunden lika bra. Dalarna blir det sista länet innan han går i pension och han tänker inte lämna någonting åt slumpen. I SGU:s databas finns uppgifter om 1743 övergivna gruvor i Dalarna, men Arne tror att han under inventeringen kommer att hitta ungefär dubbelt så många.

– Gruvnäringen här var väldigt intensiv på 1700- och 1800-talet. De allra flesta gruvorna i Dalarna är från den tiden. Många av dem var i bruk ända fram till 1970-talet. Då blev det omodernt med gruvdrift. Sverige är fullt av övergivna gruvor.

 

Förklaringen till att det finns så många gamla gruvhål i mellersta och norra Sverige ligger ungefär två miljarder år tillbaka i tiden. Då stötte mineralrik magma upp ur djupen och formade mäktiga bergskedjor som sedan nöttes ner under miljoner år av stormvindar, regn och isbildningar. Kanada, Ryssland och delar av Afrika vilar på liknande urbergssköldar, men i resten av världen är det mineralrika urberget dolt av kilometertjocka sedimentpackar av yngre bergarter.

De tidigaste spåren av malmbrytning i Sverige är från Falun, där man sannolikt bröt koppar redan på 700-talet – innan Sverige bildades.

Kunskapen om hur man tillmakade malmen – den hettades upp med eld för att sedan kylas med vatten så att den sprack – fick man från Indien, via tyskarna. Tekniken var dock inte särskilt förfinad, och det dröjde ända till 1200-talet innan man började bryta koppar i större skala. Ungefär samtidigt började man tillmaka järnmalm i Lapphyttan i Bergslagen.

Sedan dess har Sveriges historia gått hand i hand med dess gruvnäring. År 1288 köpte biskop Peter i Västerås en åttondel av Falu koppargruva och verksamheten ombildades till ett aktiebolag. När Stora Kopparbergs Bergslags AB gick samman med Enso 1998 var det troligen världens äldsta ännu verksamma aktiebolag.

Under 1300- och 1400-talet tillmakades allt fler gruvhål, framför allt i Bergslagen. På 1500-talet började Sverige exportera järn och koppar. Det var så lönsamt att Gustav Vasa så småningom själv tog över en stor del av bland andra Dannemora gruvor för att dra in pengar till staten. Sverige blev snart beroende av både malmen och exportinkomsterna.

För att effektivisera arbetet och öka produktionen tvingades man anställa handelsmän och bruksarbetare från Holland, som var såväl tekniskt som affärsmässigt kunnigare än deras svenska motsvarigheter.

Under holländsk ledning – i synnerhet Louis De Geers – växte bruken. Eftersom järnet från Bergslagen innehöll så lite fosfor ansågs det särskilt lämpligt för att tillverka mer avancerade stålföremål som verktyg, vapen och fjädrar. De svenska metallerna blev snart eftertraktade i hela Europa. Vallonjärnet exporterades till bland annat Sheffield, där gatan Dannemora Drive fortfarande vittnar om att den svenska gruvan bidrog till Sheffields världsrykte som stålstad.

Tillsammans med exporten av framför allt Dannemorajärn lade den internationella efterfrågan på koppar från Falun grunden för den svenska stormaktstiden. Under 1600-talet var Falu gruva med sina fler än tusen arbetare Sveriges största arbetsplats. När Drottning Kristina år 1641 bestämde sig för att ge bygden som växt upp kring gruvan stadsprivilegier var Falun redan Sveriges näst största stad.

Koppargruvan svarade för omkring två tredjedelar av den samlade världsproduktionen ända fram till midsommardagen 1667. Då hade man brutit så mycket koppar, så länge och så planlöst att gruvans fästen och våningsbottnar, med ett stort dån, rasade samman ner till 300 meters djup. Hålet, som fortfarande finns kvar, mäter 1,5 kilometer i omkrets och är 95 meter djupt. Eftersom midsommarhelgen och juldagen var de enda dagarna på året då gruvarbetarna hade ledigt var gruvan tom och ingen omkom.

Gruvdriften återtogs snart, men återfick aldrig sin forna status. Dessutom minskade behovet av koppar. Krigen i Europa krävde järn och istället blev järnmalmsgruvorna i Bergslagen allt fler. Under 1700-talet stod Sverige för en tredjedel av all malm som exporterades i hela världen och flera av gruvindustrins främsta innovationer togs fram och testades här. Falu koppargruva anställde uppfinnaren Christopher P­olhem, som konstruerade flera betydelsefulla maskiner, bland annat ett mekaniskt »uppfordringsverk« som med hjälp av kraften från ett vattenhjul transporterade malmen från gruvan till hyttan i tunnor som var fasthakade i två parallella trästänger.

En annan viktig uppfinning var den engelske tingsnotarien Sidney Thomas masugnar, som separerade fosforen från malmen. Det tidigare förkastade, fosforrika järnet på platser i Norrland som K­iirunaavaara och Malmberget blev p­lötsligt kolossalt värdefullt. I ett Europa som gick från bonde- till industrisamhälle var efterfrågan på lättarbetat järn dessutom större än någonsin. 1890 bildades LKAB, Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag. För att kunna frakta malmen från norra Sverige började man bygga Malmbanan. På bara några år kopplade rallarna samman fyndigheterna med både Atlanten – via hamnen i Narvik – och Botten­viken – via Luleå. Gruvdriften sattes sedan igång så snabbt att man inte hann bygga bostäder åt de första gruvarbetarna som fick bo i skjul som de spikat ihop av gamla dynamitlådor.

Efterhand växte en ordentlig bebyggelse och infrastruktur upp kring LKAB:s gruvor. 1948 bildades Kiruna stad.

När det sönderbombade Europa skulle byggas upp efter andra världskriget skenade efterfrågan på stål. Återigen låg det svenska järnet bra till eftersom arbetet fortsatt i de svenska gruvorna när stora delar av Europas industrier stått still under kriget.

Högkonjunkturen skruvades upp; de svenska gruvbolagen investerade.

När Arne Sundberg började arbeta på SGU 1966 fanns hundra gruvor i drift i Sverige. Staten sysslade fortfarande med prospektering och de första åren arbetade Arne med att leta efter koppar- och järnmalm i Norrbotten.

Eftersom malmen var så efterfrågad och svår att hitta ville SGU ta vara på kunskapen och upptäckarglädjen hos alla landets hobbygeologer och stenletare. 1967 startade SGU, i samarbete med Norrlandsfonden, tävlingen Mineraljakten, dit stenintresserad allmänhet – som Siv och Harriet i Överturingen – uppmuntrades att skicka in mineraliserade stenar. Arne tog så småningom över ansvaret för tävlingen. Sammanställningen av mineral­jägarnas fynd är fortfarande en viktig del i kartläggningen av Sveriges geologi.

Fredens år 1945 hade Sverige producerat sju miljoner ton malm. 1974 var produktionen uppe i 55 miljoner ton. Under början av 70-talet var LKAB världens största järnmalmsproducent.

Samtidigt började man i Brasilien och Australien, där arbetskraften var billigare, att bryta malm i jättelika dagbrott där stora skovlar lyfte upp järngruset direkt i järnvägsvagnar. Sådana stordriftsfördelar hade inte LKAB, som fick allt svårare att konkurrera.

När det krigshärjade Europa var återuppbyggt sjönk dessutom metallpriserna. På bara några år blev det olönsamt att, som i de flesta svenska gruvor, lyfta berg från djupa schakt i underjorden.

En efter en lades nästan alla Bergslagens gruvor ner och på ett decennium förvandlades regionen från ett tillväxtområde med framtidshopp till en övergiven problembygd. Gruvhålen, som snabbt fylldes med grund- och regnvatten, bildade tusentals små bassänger. Ingen var längre intresserad av de omoderna gruvorna. Investerarna lade hellre sina pengar på IT.

1992 var järnmalmspriserna så låga att SSAB tvingades lägga ner Dannemora, som då var Bergslagens sista järnmalmsgruva.

Samma år sköts den sista salvan i Falu koppargruva som lades ner efter mer än 1 000 års drift.

 

Arne bänder upp ett rostigt block ur varphögen med geologhammaren och bankar i några stenar. Han tar av sig glasögonen och granskar stenen med sin lupp. Den glänser gult.

– Visst är det koppar.

Han lägger ner den i en brun papperspåse som han märker AS08-55.

För säkerhets skull plockar han också fram den kortvågiga UV-lampan, trär ett tältliknande tygstycke över huvudet och sätter sig på alla fyra för att kunna granska stenen med kortvågigt UV-ljus i mörker. Volfram är svårt att se i vanligt dagsljus.

– När de hade gruva här var de förmodligen bara intresserade av koppar eller järn. Men det skulle kunna finnas volfram här.

Många av de gruvor som Arne Sundberg inventerar har inte övergetts för att malmen tagit slut. Ofta är det istället efterfrågan och priserna som sjunkit så mycket att gruvbolagen inte haft råd att fortsätta utvinningen.

När han började med inventeringarna på 1980-talet var det inte många som intresserade sig för hans resultat, med undantag för någon geolog och kanske någon stadsplanerare som behövde veta var det fanns håligheter och luftfickor i jorden. En av de viktigare uppgifterna var att kontrollera att det fanns stängsel runt hålet så att lekande barn eller svamp­letande pensionärer inte skulle trilla ner. Men för några år sedan märkte han att gruvbolagen plötsligt började intressera sig för hans kartläggningar.

– Det började 2003 och ökade året därpå. Sedan exploderade intresset 2005. Det har naturligtvis blivit mycket roligare de senaste åren, när fler företag frågar efter det jag gör.

De senaste åren har gruvbolagen andäktigt väntat på att de nya geologiska kartorna och inventeringsrapporterna som Arne tagit fram åt SGU ska offentliggöras. Dels för att han kan ha hittat en potentiell fyndighet, men också för att SGU:s geologiska kartor hjälper dem att lista ut var det kan finnas stråk av malm.

– För några år sedan hittade jag ett spännande zink-, bly- och silveruppslag i Uppland. Det gick bara några minuter efter att vi lagt ut information om uppslaget på SGU:s hemsida innan en man från världens största gruvmässa i Toronto ringde till Bergsstaten för att muta in det.

 

Metallbranschen har de senaste åren gått igenom vad man på London Metal Exchange kallar »the perfect storm«: När det under 80- och 90-talet blev så olönsamt med gruvdrift skar alla bolag ner på – eller slutade helt med – att prospektera efter nya fyndig­heter. Men kring millennieskiftet började Kinas ekonomi växa kraftigt. Man byggde nya hus, vägar och affärer. Den växande kinesiska medelklassen köpte bilar, kylskåp och tvättmaskiner.

Trots att tillväxten var stor utgjorde Kina fortfarande en så liten del av den totala metallmarknaden att inga gruvbolag vågade satsa. En som tänkte annorlunda var Lukas Lundin, ordförande i familjeföretaget Lundin Mining – som då hette South Atlantic Ventures.

År 2004 hade den brittiska gruvjätten Rio Tinto i flera år försökt göra sig av med sin zinkgruva, i orten med det passande namnet Zinkgruvan i Närke. Men ingen var intresserad av zink.

Lukas Lundin såg till att Lundin Mining köpte gruvan. Två år senare hade zink­priset stigit med 350 procent. Under samma period gick Lundin Mining från att vara ett litet prospekteringsföretag till en europisk storproducent av zink.

Sedan dess har Lukas Lundin med en rad strategiska gruvköp, sammanslagningar och prospekteringar gjort sig känd som en auktoritet med sällsynt bra näsa för vad som är »nästa stora grej« på råvarumarknaden.

– Vi tyckte att industrin var så under­investerad. Samtidigt såg vi att världen utanför Europa och Nordamerika började växa och att de skulle behöva bygga mycket i exempelvis Kina. Att gruvköpet blev så väldigt vältajmat var mest tur. Det är klart att vi lika gärna kunde ha varit tre år för tidiga eller för sena.

De senaste två åren har Lundin satsat mer på koppar, i takt med att zinkpriset sjunkit. Eftersom koppar framför allt används i kablar vid infrastrukturbyggen är den inte lika känslig för konjunktursvängningar som zinken – vars främsta användningsområden är att galvanisera bilar och andra konsumtionsvaror.

Många har kallat de höga metallpriserna för en sprickfärdig bubbla. De senaste månaderna har den osäkra världskonjunkturen fått priserna på basmetaller att sjunka, men i likhet med andra experter tror Lukas Lundin att metallpriserna på sikt kommer att stiga ännu mer – av den enkla anledningen att det inte finns tillräckligt mycket metall i världen. Det är svårt att hitta bra malmkroppar, och när man väl gjort det brukar det ta uppemot tio år innan man kan sätta igång själva brytningen. För att utbudet ska hinna ikapp efterfrågan behövs fler gruvor. Om gruvbolagen ska våga satsa på prospek­tering och nya brytningar måste priserna på metaller helt enkelt ligga långt över kostnaden för att framställa dem.

– Råvarubristen kommer att hålla i sig i 20-25 år så priserna kommer att vara fortsatt starka. I Kina, Indien, Brasilien och Ryssland bygger de så att det knakar. Även i Mellanöstern. Det tar lång tid för produktionen att nå marknaden. Det är en långsam bransch, säger Lukas Lundin.

Historiskt sett brukar ett lands efterfrågan på järn och basmetaller, som koppar, zink, bly och nickel, öka dramatiskt när BNP per capita når 5 000 dollar. Då byggs mycket av ett lands metallkrävande infrastruktur upp, medelklassen växer och hushållens efterfrågan på bilar och hushållsmaskiner ökar. Vid 15 000 dollar brukar metallbehovet plana ut. Möjligheterna att återvinna metallskrot blir dessutom större.

Ryssland, med sina 142 miljoner invånare, och Brasilien med 188 miljoner, befinner sig mitt i denna metallkrävande fas. Kinas 1,3 miljarder invånare har precis nått dit. Om några år bör det bli en miljard indiers och 225 miljoner indonesiers tur.

Det kommer helt enkelt att behövas många fler gruvor.

Sveriges långa historia av framgångsrik gruvdrift gör att landet hör till dem som har bäst förutsättningar att bli en vinnare på den återuppblommade metallmarknaden.

I Sverige finns flera företag som har byggt upp sin verksamhet kring näringen, här finns till exempel de som tillverkar analysinstrument för att mäta magnetism i berggrunden och tillverkare av de borrmaskiner som används för att provborra efter malmer. Två av världens största tillverkare av gruvutrustning, Atlas Copco och Sandvik, är svenska.

– Sverige har fördelarna att det är lätt att få tillstånd att starta gruva. Det finns bra arbetskraft och skatterna är bra. Sedan är det ett politiskt stabilt land. Nackdelarna är desamma som i resten av världen: du måste hitta malmkropparna. Men i det perspektivet är det en fördel att Sverige är så bra kartlagt, säger Lukas Lundin.

Många prospekterare från gruvnationer som Australien och Kanada har häpnat när de kommit till SGU:s mineralkontor i Malå. Där har de noggranna svenska myndighetsgeologerna samlat borrkärnor från i stort sett alla hål som borrats i Sverige när man letat efter malm sedan 1858. Här får prospekterarna också information från pappersarkiven om alla fyndigheter i landet. En stor hjälp, eftersom mycket av det förarbete man i andra länder behövt göra själv, redan finns färdigt.

Vid varje gammalt gruvhål som Arne Sundberg besöker knackar han loss ett stenprov. Informationen hamnar sedan på mineralkontoret i Malå.

– Metallbristen är på ett sätt bra för Sverige, säger Arne. Under 1990-talet satsade alla på IT. Men nu när man har provat det så har många förstått att historien kan vara framtiden. Flera kommuner har börjat blicka mot den industri som en gång utvecklade bygden. Precis som Norge och Saudi­arabien har sin olja, så har vi nu vår malm.

Trots att Sverige är så kartlagt tror både Lukas Lundin och Arne Sundberg att det finns många stora fyndigheter kvar att hitta. 97 procent av Sveriges yta är täckt av jord och växtlighet. I princip är alltså bara tre procent av markerna ordentligt utforskade.

I dag produceras cirka 90 procent av all EU:s järnmalm vid gruvorna i Malmberget och Kiruna. Sverige står dessutom för omkring en tredjedel av EU:s blyproduktion, samt för en fjärdedel av allt zink och guld.

LKAB, som tidigare var ett problem för ägaren staten, har gjort rekordvinster de senaste åren. Boliden, som var på väg mot konkurs runt millennieskiftet är i dag i princip skuldfritt och drar in mer pengar än någonsin. Inom 15 år lär Sveriges i dag 14 verksamma gruvor vara minst dubbelt så många.

2006 beslutade Boliden att fördubbla malmproduktionen vid Aitikgruvan i Gällivare, från 16 till 36 miljoner ton malm per år. I december samma år fick det nystartade bolaget Dannemora Mineral AB rätt att återuppta driften i den övergivna Dannemoragruvan. Järnmalmspriset hade då femdubblats sedan SSAB lade ner verksamheten 1992. Nyligen började man länspumpa den 600 meter djupa gruvan som vattenfyllts under de overksamma åren.

I februari i år tecknade den brasili­anska gruvjätten Vale en uppgörelse med de största japanska stålverken om att höja järnmalmspriset med ytterligare 65 procent under 2008. Sådana avtal mellan världens ledande exportörer och ståltillverkare sätter sedan nivån för hela branschen. För ett bolag som LKAB innebär det att vinsten kan bli nästan dubbelt så stor som förra året.

»Man kunde tro att de skulle vara naiva, men de var hårda förhandlare«, säger Hansas VD, Jeff Gale.

Klockan är bara halv två när den ena bilen efter den andra börjar rulla förbi Pernilla Halvarsson, som sitter och röker utanför den bensinlösa macken. Framför Konsum på andra sidan vägen erbjuder Ejvy Lindström 24 petunior för 129 kronor. Båda två vet naturligtvis vad det handlar om. Sedan flera veckor tillbaka har de läst i Dagbladet och sett på Mittnytt att Siv och Harriet ska skriva avtal med ett kanadensiskt gruvbolag. Harriet har ju dessutom, på sitt typiskt entusiasmerande sätt, förkunnat för de flesta hon träffat i den lilla Konsumbutiken att »nu kommer det att hända grejer i byn«. Och precis som Harriet hoppas de att det här ska bli dagen då Överturingen räddas.

När bilarna passerat macken svänger de till vänster och kör upp till skolan där de parkerar framför Harriets hus.

Ur bilarna kliver journalister, fotografer och kameramän. De samtalar trevande med Sivs och Harriets barn och barnbarn som väntar på gräsmattan.

Inne i huset äter Siv och Harriet lunch med de ditresta representanterna för gruvbolaget Hansa Resources för att fira att de kommit överens.

Till dem som väntar utanför farstutrappan har Siv och Harriet ställt fram två kaffe­termosar och morotskaka i en plastburk som det står »EM-kakan« på. Locket pryds av en bild med det svenska fotbollslandslaget från sommaren 2000.

Fem minuter i två kommer Harriet ut ur dörren. Några av barnbarnen spelar fotboll vid husknuten. Ett av dem ställer sig på trappan och fotograferar pressfotograferna.

– Jag är ledsen, men vi är inte riktigt klara än. Har ni fått kaffe? Det finns kaffe här! Kaffe här! Ja, men hej, där är ju du! Har du tagit kaka? Har det inte kommit någon från Sundsvalls Tidning än?

Fem över två sladdar en mörkblå Audi in på skolgården och parkerar mitt framför den lilla grusgången upp till huset. En blond man i svart kostym skyndar upp till huset med portföljen under armen. Hansas advokat.

Fem minuter senare öppnas dörren igen. Harriet kliver ut i svart kavaj och grön sjal. Siv har en vitblå seglarjacka. Kamerorna blixtrar. Harriet och Siv ler avspänt. Under det senaste halvåret har de vant sig vid uppmärksamheten. Så snart analysresultaten blev offentliga började telefonerna ringa. Gruvbolagen ville titta på fyndet för att köpa undersökningsrätten och journalister ville intervjua de två »guldletartanterna«.

Sedan dess har Överturingens 171 invånare vant sig vid att gruvbolagschefer i dyra bilar och journalister från hela världen svängt till vänster efter macken och parkerat utanför lärarbostaden vid skolan.

I en hylla hemma hos Siv står en pärm där hon har samlat alla pressklipp. De har gjort intervjuer med de flesta stora svenska tidningar och nyhetsprogram, men också med utländska medier som Der Spiegel, BBC och TV Berlin. Dessutom har de fått högar med brev från andra stenletare i hela världen. Och ett brev från en man i Borås. Han tyngdes av skulder, hans fru väntade barn och de hade inte råd att bygga ett hus: »Jag har läst om er i tidningen. Skulle du kunna räcka ut en hand och skänka oss 150 000 kronor?«

Representanterna från alla de stora svenska gruvbolagen, som Boliden och Lundin Mining, samt flera internationella prospekteringsföretag, har blivit bjudna på kaffe och morotskaka med hjortronsylt i Harriets kök.

I vanliga fall tar det upp emot tio år från att man inlett provborrningar till dess att man startar en gruva, men Siv och Harriet har velat få fram ett avtal som tvingar det köpande bolaget att agera så snabbt som möjligt och inte låta fyndigheten stå orörd.

De hoppas att fyndet ska leda till att ungdomarna i skolan kan få jobb i Överturingen så att de slipper flytta därifrån. En gruva skulle också rädda Konsumbutiken från nedläggning. Folk skulle kanske till och med flytta till Överturingen.

– Folk åker härifrån till Ånge, Östersund eller Rätan för att få jobb, resonerar Siv. Den närmaste arbetsplatsen är Östavallssågen. En gruva skulle bli ett lyft för bygden. Varje gruvarbetare ger ju ännu fler jobb. Grävare, pumptekniker, leverantörer, och så behöver de ju någonstans att bo och handla mat.

Om det händer vill 65-åriga Harriet och 69-åriga Siv vara med och se det själva.

Efter att ha träffat de flesta intressenterna flera gånger var de överens om att det kanadensiska bolaget Hansa Resources verkade mest lyhört för deras önskemål. Hansa visade också att de verkligen ville ha undersökningsrätten genom att bjuda högst. Dessutom tyckte både Harriet och Siv omedelbart om bolagets VD, Jeff Gale. Han hade ett ödmjukt avväpnande sätt och var intresserad av vad de hade att säga.

Jeff Gale är en 47-årig före detta fotograf och reklamfilmare som växte upp i en gruvfamilj i Australien. Han flyttade till Göteborg för kärlekens skull i början av 1990-talet. Efter att ha hjälpt det nystartade TV4 att hitta fungerande rutiner i Bingolottos första direktsändningar gjorde han reklamfilmer åt Volvo i några år. 2007 fick han ett erbjudande från det kanadensiska gruvbolaget Mawson Resources att bli VD för deras nystartade dotterbolag, Hansa Resources.

Den snabba metallruschen hade lett till en internationell brist på människor med geologisk kunskap. Jeff, som i flera år arbetat på sin pappas gruvbolag i Australien innan han flyttade till Sverige, hade god kunskap om hur gruvdrift gick till och fick fria händer. Han insåg att han inom ett år skulle bli tvungen att etablera Hansas namn och investera i åtminstone två »högklassiga projekt«. När han fick höra talas om Sivs och Harriets fynd insåg han att han hade chansen att slå två flugor i en smäll. Att teckna ett avtal med två äldre damer som gjort ett av de mest lovande fynden någonsin i Sverige skulle innebära ett större medialt genomslag än han kunnat köpa hos någon PR-byrå.

När han sedan träffade Harriet och Siv imponerades han av deras hårda förhandlingsstil, kunskap och förståelse för branschen. Han tyckte omedelbart om dem, och Hansas geologer övertygade honom om att fyndet var för bra för att de skulle låta det gå till någon annan.

Själv tror han att Siv och Harriet valde Hansa därför att han var hungrig, kunnig och »inte så business, när de andra gruvbolagscheferna kom i slips och kostym hade jag skjorta och jeans«. Tillsammans kom de överens om ett avtal som ger Harriet och Siv 4,2 miljoner kronor kontant, varav den första miljonen på kontraktsdagen. Hansa får 18 månader på sig att undersöka om resten av malmkroppen är lika rik på zink eller guld som de analyserade bitarna. Om de vill behålla rätten till området får Harriet och Siv ytterligare 1,4 miljoner och efter ytterligare ett år får de 1,2 miljoner till. Avtalet kommer också att göra Harriet och Siv till delägare, med en gemensam andel på 20 procent i en eventuell gruva. Fram till dess anställs de också som prospekteringstekniker.

 

Ute på lärarbostadens trappa får Harriet och Siv sällskap av tre geologer från Hansa. Efter dem kommer Jeff Gale och hans föräldrar från Australien, som när de ändå var i Sverige tyckte det var kul att åka upp och titta på mineralfyndet som Jeff berättat om. De har rest runt i världen och tittat på många gruvor. Hemma i Australien har de inrett och flyttat in i en av Jeffs pappas gamla opalgruvor.

De går ner till pressuppbådet och bilarna på skolgården. Det är dags att skriva på avtalet.

– Nu kör vi ut till fyndplatsen. Följ efter oss, ropar Harriet och hoppar in i Sivs röda Volvo.

En efter en kör bilarna ut från skol­gården och bildar en 20 bilar lång karavan. När de lämnar Överturingen och kör in på en grusväg i skogen avbryts Harriet av att hon hör sin egen röst från bilradion. Under förmiddagen ringde Lotta Bromé från P4 Extra och intervjuade Harriet, som knappt hunnit ur duschen.

Vinden sliter i Harriets sjal när hon kliver ur bilen uppe på Gålvattskullen. Uppbådet samlas kring henne och Siv sätter sig på huk vid den rostfärgade hällen. Fotograferna ställer sig i en halvcirkel runt dem, medan Jeff räcker över två dokument.

– Skriv på nu, så får ni champagne!

Reportern från Östersunds-Posten frågar hur lång tid det kommer att ta innan man kan starta en gruva här.

– Det kan ta ett till två år innan vi vet tillräckligt mycket för att fatta beslut. Sedan tar det ytterligare några år innan man kan starta gruvan, säger Jeff.

– De får väl gräva ett hål i kyrkogården att hälla ner våra pengar i, skojar Siv sammanbitet.

En reporter från Länstidningen undrar vad de tror att det här avtalet kommer att innebära för bygden.

– Nu kommer ju fem personer hit från Hansa och undersöker. De ger i sin tur nya arbetstillfällen, säger Harriet. Skulle det sedan bli gruvdrift kan det ge 200 arbetstillfällen till bygden. Det är min djupaste förhoppning. Överturingen är hotat, precis som hela Sveriges landsbygd. Det verkar ibland som att det bara är storstäderna som fortfarande lever. Men om vi får en gruva så hamnar arbetstill­fällena här och ingen annanstans. Malmen går inte att flytta, och världen behöver ju malm.

Den svartklädde advokaten springer tillbaka till bilen för att hämta en två meter lång check från Handelsbanken. När han ska räcka över den till Jeff snubblar han i hålet där Siv och Harriet grävt sig ner till zinkhällen. Alla skrattar. Advokaten ler. Jeffs pappa fotograferar stolt sin son med sin stora systemkamera, utan att märka att han har glömt linsskyddet på.

Siv och Harriet poserar framför den stora checken medan kamerorna blixtrar. Jeff Gale pussar dem på kinden och korkar vant upp en flaska champagne. Jeff, Siv och Harriet halsar varsin klunk.

Sedan vänder de försiktigt flaskan upp och ner och låter det mousserande vinet skölja bort den rödbruna jorden från den mörka hällen som blänker av zink.