Thomas Öström och hans kompanjon Jochim Karthäuser satt på hotellet i Frankfurt och slipade på sin presentation ända till klockan två på natten. De hade blivit förvarnade om att företaget de skulle besöka bredde ut sig över tio kvadratkilometer, men när taxin tog dem dit nästa morgon överväldigades de ändå av anläggningen som sträckte sig längs floden likt ett köpcenter utan slut.
Thomas Öströms steg ekade mot golvet i den tyska kemikoncernens högkvarter.
Det var ju inte klokt det här. Varför var han egentligen här? Var det någon mening med detta? Kanske var det lika bra att åka hem?
Thomas Öström minns att han slängde en blick över axeln. Joachim befann sig några steg bakom honom i korridoren, som vanligt med lätt hukande gång och glasögonen nära till hands i pannan, så att han enklare skulle kunna urskilja bokstäverna framför nästippen. Han skickade SMS, till synes helt oberörd. Själv kände sig Thomas nästan panikslagen av nervositet.
- Mer:
- Reportage
