Tankekraft. Fortfarande får Thomas Öström och Joachim Karthäuser en känsla av overklighet när de kör maskinen på KTH.

Genombrottet

Peak oil, växthuseffekten och en miljard allt rikare kineser har gjort energiförsörjningen till mänsklighetens mest svårlösta fråga. Möt svenskarna som upptäckt att alla letar efter fel svar.

Thomas Öström och hans kompanjon Jochim Karthäuser satt på hotellet i Frankfurt och slipade på sin presentation ända till klockan två på natten. De hade blivit förvarnade om att företaget de skulle besöka bredde ut sig över tio kvadratkilometer, men när taxin tog dem dit nästa morgon överväldigades de ändå av anläggningen som sträckte sig längs floden likt ett köpcenter utan slut.

Thomas Öströms steg ekade mot golvet i den tyska kemikoncernens högkvarter.

Det var ju inte klokt det här. Varför var han egentligen här? Var det någon mening med detta? Kanske var det lika bra att åka hem?

Annons

Thomas Öström minns att han slängde en blick över axeln. Joachim befann sig några steg bakom honom i korridoren, som vanligt med lätt hukande gång och glasögonen nära till hands i pannan, så att han enklare skulle kunna urskilja bokstäverna framför nästippen. Han skickade SMS, till synes helt oberörd. Själv kände sig Thomas nästan panikslagen av nervositet.

Bakom en dörr, i ett stort rum med mörka träpaneler, väntade en hel delegation på dem: några av världens ledande energiforskare och analytiker, knutna till ett av världens största företag.

Det var nu det skulle ske. Om några minuter skulle Thomas och Joachim få veta om all tid de lagt ner var någonting värd. Thomas skulle egentligen inte ha något emot att bli avspisad – då kunde han släppa de här idéerna och börja leva ett vanligt liv igen. Om resultatet blev det motsatta visste han inte alls hur framtiden skulle te sig, och det skrämde honom lite.

Han tog ett djupt andetag och vände sig mot Joachim.

– Är du redo?

Joachim tittade upp från sin mobiltelefon och nickade kort.

Thomas Öström nickade tillbaka, tog tag i dörrhandtaget – och så gick de in för att presentera sin uppfinning som skulle kunna förändra världen.

I det enorma konferensrummet gjorde de sin dragning vid den ena bordsänden medan de tyska vetenskapsmännen rynkade pannan på sina platser.

– Jaha, det var allt jag hade att säga, avslutade Thomas lite tveksamt.

Det blev helt tyst i rummet.

Vetenskapsmännen skruvade lite på sig. Joachim fingrade på mobilen.

Efter vad som kändes som en evighet lyfte en av de tyska forskarna blicken:

– Jag kan se den enorma potential som finns i det här.

En av de andra forskarna sade:

– Vi har aldrig lyckats med det ni har gjort. Våra uträkningar blev aldrig så här bra, och nu vet jag varför.

Annons

Joachim och Thomas väntade. Forskaren tittade ner i sina anteckningar.

– För vi kom aldrig på det där med vakuum. Grattis, det här vill vi absolut vara en del av.

Thomas andades ut. Sade lugnt och hövligt att han måste gå på toaletten, och lämnade rummet.

Han gick in på herrmuggen och lutade sig över handfatet. Känslorna bubblade som skakad julmust i magen. Han sträckte ut händerna och gjorde dubbla V-tecken till sin egen spegelbild. Sedan vrålade han rätt ut.

När de senare skulle ta tåget till Sverige fick Joachim infallet att de behövde något att skåla i under hemresan. Smått chockskadade gick de in i en affär på stationen för att köpa en flaska vin. Då  knackade någon Thomas på axeln.

Efter någon millisekunds tvekan kände Thomas igen honom som en av de många anonyma figurerna från bolagsjätten.

– Ursäkta att jag stör, sade tysken. Jo, jag undrar om jag kan få köpa in mig?

 

Allt vi människor gör, och allt vi människor äger, bygger på tämjandet av någon energikälla.

Upptäckten av mer energirik kost, och metoder för att bevara och förvara den, lät oss ta steget från kutryggiga pälsdjur till redskapstillverkande tvåbeningar. Nyttjandet av dragdjur förbättrade jordbruket, tämjandet av vattenkraften födde mekaniseringen, koleldningen gav industrialiseringen, och när samma ångmaskiner matades med långt mer energirik och lättransporterad olja föddes det komplicerade samhälle vi har i dag.

Knappt hade vi nåtts av insikten att vi i rask takt var på väg att elda upp de fossila bränslen det tagit planeten miljontals år att pressa fram, innan nästa dåliga nyhet dök upp: växthuseffekten. I dag räknas allt – från minsta baconskiva till din efterlängtade solsemester – om till energiekvivalenter, och ges en miljöprislapp som långt överstiger den monetära. Och så länge alla alternativ till de fossila bränslena är antingen dyrare eller mindre effektiva, och oftast både och, bjuder framtiden logiskt sett bara på ett av två möjliga scenarion: förändrade levnadsmönster, eller någon form av kollaps.

Det är med andra ord inte så underligt att drömmen om ren energi, efter drömmen om evigt liv, har antagit rollen som människans heliga graal.

Utöver att göra mänskligheten en stor tjänst kommer den som hittar rätt energilösning förmodligen att bli rik. Väldigt rik. Världen över skjuter allt ifrån regeringar till privatpersoner till medel för att forska fram och testa nya energilösningar. Detta trots att många egentligen inte riktigt vet vad det är de investerar i – ena dagen står förhoppningen till oljeproducerande alger, nästa dag ska energin utvinnas med hjälp av jättelika solpaneler i Sahara.

Denna Klondykeanda är lika lockande för seriösa forskare som för lycksökare; samma typ av människor som för hundra år sedan byggde svajiga flygmaskiner bygger nu den ena mer märkliga skapelsen efter den andra hemma i garaget. Är det inte en motor som går på vatten är det en elbil som ska skaka liv i Trollhättans insomnade fordonsdustri.

För några år sedan hamnade jag under en flygresa från Italien bredvid en svensk veterinär som bodde strax utanför Rom. Innan vi passerat Alperna hade han avslöjat att han jobbade med ett projekt som gick ut på att utvinna energi ur havsvatten. Vi bytte nummer och han skulle höra av sig när han kunde berätta mer om alla visioner, men det enda livstecknet blev ett mejl som berättade att de »fått pengar« till projektet, förmodligen för drinkar och solstol.

Annons

Därför var jag mycket tveksam när jag först hörde talas om Thomas Öströms upptäckt.

Faktum är att han var lika skeptisk själv. Hans fru Helen – och här är det på sin plats att berätta att jag är avlägset bekant med dem båda, eftersom Thomas växte upp i samma norrländska håla som min exfru – berättade för mig att han i månader efter upptäckten försökte hitta fel och brister, men utan att lyckas. Till slut byggde han en prototyp. För att med egna ögon få se hur allt gick åt helvete.

Han bestämde sig för att filma det hela. Det blev en två minuter lång filmsnutt som förändrade honom för alltid.

Filmen spelades in en höstnatt 2011 på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Den gryniga bilden visar först stabschefen Peter Hill som sitter lugnt framför den dator som ska logga och övervaka experimentet. Bredvid står hans assistent Benny Sjöberg lutad mot en bänk. Alla väntar på att få köra igång.

Framför dem står en stålställning, två meter hög och bred som en garderob. Olika behållare, mätare och ledningar sitter fastskruvade här och var.

Thomas Öström, iförd skyddsglasögon, filmar med sin mobiltelefon.

– Där sitter Peter, är allt okej? hörs hans röst.

Peter nickar och vinkar in i kameran.

– Benny, allt okej?

Benny gör tummen upp.

Kameran vrids mot ställningen. Thomas ena hand, iförd blå skyddshandske, skymtar i bildens underkant.

– Allt verkar okej här. Då kör vi eller?

De två andra nickar och kameran rör sig ryckigt mot ställningen. Efter en stund ser man Thomas hand som trycker på en knapp.

Ett brummande ljud hörs på filmen. Sedan blir det tyst.

– Öh … Thomas?

Kameran svänger mot Peter.

– Ja?

– Något är fel här, tror jag. Kom och kolla. Det här kan inte stämma.

Thomas springer runt ställningen så att mobilkameran hamnar i nacken på Peter, innan den riktas mot skärmen. Efter en sekund ställer kameraskärpan in sig.

– Är det något fel här tror du? undrar Peter och pekar på skärmen, där en mätare har fallit från den högsta siffran på en skala ner till noll.

– Nja. Allt verkar funka …

Man hör tveksamheten i Thomas röst.

– Jaha, men … då funkar det ju, säger Peter.

Thomas röst hörs igen, och nu går det inte att ta miste på upphetsningen.

– Men helvete. Det är vakuum.

– Så snabbt?

– Jo, fan helvete, det funkar.

 

Byn Thomas Öström växte upp i heter Måttsund och ligger två mil söder om Luleå. Ortens slogan – »Byn mellan bergen – vid havet« – säger ungefär vad som finns att säga, förutom att man också har en skidbacke. De 800 invånarna bor längs några villagator; många är egenföretagare, andra jobbar på SSAB.

Thomas Öströms bästa barndomsvän Olle Bergström bodde i ett rött hus nere vid vattnet. Olle minns hur Thomas en gång skulle ta sparkstöttingen över till honom för att leka men aldrig dök upp. Grannhuset var nämligen också rött, och i flera timmar stod femåringen utanför fel hus, med snö upp till axlarna, och vrålade: »Olle!«

– Han gav sig fan aldrig, minns Olle. Jag har för mig att han blev sjuk efteråt, fick väl lunginflammation eller nåt.

På somrarna badade de nere i Kallviken, på vintrarna åkte de skidor i Måttsundsbacken. Att en i kompisgänget en gång visade sig häftig genom att pissa på elstängslet till försvarets radaranläggning, med lika smärtsamt som förväntat resultat, blev en anekdot att minnas och återberätta än i dag.

– Att växa upp i Måttsund i slutet av 70-talet var speciellt, säger Olle. Det fanns fan ingenting. Vi fick hitta på saker och ting själva, och när vi åkte till skolan i Antnäs var det fri jakt på oss måttsundare. Det skapade en enorm sammanhållning. Vi blev en grupp som fortfarande håller ihop.

De var en blandning av nördar och huliganer som spelade strategispel på nätterna och på allvar drömde om att en dag kunna åka till Mars. I väntan på den framtiden pressade de varandra inom idrotten. Olle Bergström var en duktig medeldistanslöpare. Den envise Thomas Öström nådde förstås längst – som junior var han en av Sveriges bästa hundrameterslöpare, i SM endast besegrad av det kommande stjärnskottet Mathias Ghansah.

I dag består grabbgänget av affärsinnehavare, stridspiloter och ingenjörer. Eftersom de numera är spridda för vinden träffas de på sommaren eller vintern – en hållfast tradition är pokerkvällen dagen före julafton. Då spelar man om pengar, men framför allt dricker man sprit. Det var en sådan afton som jag själv, för många år sedan, bjöds in till denna lilla krets. När jag som utsocknes göteborgare mot alla förhandstips tog hem potten, slet Olle Bergström upp en hagelbössa och skulle skjuta. De grabbiga och väldigt norrländska skratten ekade högt i rummet. Själv hade jag svårt att se det roliga i situationen – i alla fall just då.

Thomas Öström var den som kom närmast den där Marsresan. Han utbildade sig till ingenjör och värvades till ett än i dag topphemligt projekt som skulle leda till en framtida, vassare version av Jas Gripen. När det lades på is följde en tid där han på företaget Micronic var med om att utveckla den teknik som gör det möjligt att tillverka de platta skärmarna i exempelvis TV-apparater och smartphones. Pengarna rullade in och Thomas gjorde kometkarriär.

– Man tänker aldrig efter, säger han. Jag minns när försvaret stängde ner vårt Jasprojekt, hur ledsen och arg jag blev – fattade de inte hur bra vårt projekt var? Men då saknade jag det där övergripande perspektivet. Vad var det vi gjorde egentligen? Vi la ner en massa tid och pengar på att utveckla något som inte var bra för folk. På vapen. På krig.

Vändpunkten kom 2006 i Kina. Han var där för Micronics räkning och tillbringade en ledig eftermiddag på Pekings gator. Folk gick omkring som zombies i den avgasfyllda staden.

– Det slog mig att det aldrig skulle kunna fungera om det fortsatte så här. Sättet vi lever på. Sättet vi konsumerar resurser på. Det kommer att gå åt helvete om inget görs. Det är fakta.

Thomas uppdrag var att snoka reda på ny spetsteknik som Micronic kunde vidareutveckla, och han fann en sådan i LDI-teknologin, ett sätt att framställa mikroprocessorer med laser. Tekniken möjliggjorde ännu mindre datorer, ännu smartare telefoner. Men i tankarna var Thomas på annat håll.

På planet hem bestämde han sig för att bli miljökämpe.

– Jag vet, det låter ju inte klokt, säger han. Fast man kanske inte kan tro det så lockas jag av äventyr, av utforskandet av saker. Vad kan man hitta? Kommer det att gå bra? Det finns något romantiskt i den där känslan av att kunna göra något som förändrar vår värld. Problemet om man tittar på grön miljöteknik är att allting är beroende av något. Vindkraft och vågkraft av att det blåser, solkraft av att solen lyser. Drömmen var att komma på någonting som funkar hela tiden.

Micronic bestämde sig för att satsa på LDI, och samtidigt som Thomas Öström var med om att dra igång det projektet startade han en privat miljöblogg, helt enkelt för att lära sig. Han tillbringade allt mer av sin lediga tid i källaren till 70-talsvillan i Sollentuna, där han surfade på nätet och bloggade. Det gick fint, bloggen Thegreentechnologyblog.com klättrade i Googlerankingen och Thomas kände att han började få grepp om ämnet.

2010 sade han upp sig. För bekantskapskretsen framstod hans nya tillvaro förmodligen som en klassisk medelålderskris; när han inte bloggade kollade han på nedladdade science fiction-serier eller gick ut och grejade i trädgården. När det blåste klättrade han upp på husnocken för att mäta vindstyrkan och se om det där med vindkraft verkligen var någonting att hänga i granen.

Thomas gamla chef på Micronic, som hade lämnat företaget för att arbeta på heltid som investerare och styrelseproffs, var också inne på krisspåret när Thomas ringde upp honom och berättade att han ville fika lite och prata miljöidéer.

– Thomas är en person man tycker om, säger Sven Löfquist. Det betyder inte att han är mesig. Han kunde vara stenhård i de projekt jag satte honom i, och driva sitt team till bristningsgränsen, men alla gillade honom. Den där dagen kom han hem hit till mig och gaggade om miljö hit och miljö dit. Till slut bad jag honom att hålla tyst.

Sven Löfquist reste sig från köksbordet i villan i Täby, lyfte luren och ringde en kontakt på investmentbanken Carnegie. Snart lämnade de villan för att åka och träffa mäklaren. Denne lyssnade på Thomas idéer, där den mest konkreta rörde ett sätt att effektivisera vindkraftverk, och ställde sedan en fråga: »Hur tjänar du pengar på det här?«

Thomas lyckades inte svara.

– Vad som sedan följde är att betrakta som en totalsågning, minns Sven Löfquist upprymt.

Sedan drar han en liten berättelse om idealism kontra den hårda verkligheten, och att allt i slutänden handlar om efterfrågan, marginaler, volym – och intäkter. »Kom tillbaka när du har något bättre att komma med!« minns Sven att han uppmanade sin forne adept.

– Jag är så in i helvete prestationsinriktad, säger Thomas Öström. Det har jag varit ända sedan friidrotten, så jag gick hem och tänkte: »Jävlar, jag ska nog visa dem.«

 

Thomas Öström och Joachim Karthäuser träffades genom sina barn. Joachim är kemist och jobbade tidigare i Holland och Norge för bland andra Shell och Aga. Nu lyssnade han med hakan i handen på grannens bryderier. Joachims pappa satt ett par år som krigsfånge i en sovjetisk fabrik. När han mager som en sticka återvände till familjen i Mönchengladbach lovade han sig själv att uppfostra sina barn till fria tänkare.

– Att kunna tänka utanför det normala, kanske är det därför jag precis som min far har lätt för språk, säger Joachim, som förutom tyska, engelska och svenska även pratar holländska, norska och danska flytande.

Joachim och Thomas förstod snart att de resonerade på liknande sätt. De kastade fram sina idéer för varandra och sågade dem gemensamt: för dyrt, för låg effekt, för krångligt.

– Jag är ju ingenjör och Joachim kemist, säger Thomas Öström. Just det här att vi behärskade två olika discipliner och liksom hela tiden möttes i mitten tror jag bidrog till att det blev så kreativt.

Efter att ha övergivit vindkraftsidén fokuserade Thomas och Joachim på värmekonvertering, framför allt på hur man skulle kunna utvinna mer energi ur redan varmt vatten. Det var ett annorlunda angreppssätt.

Inom väldigt många energilösningar är vatten en del av processen, oavsett om det hettas upp till att driva den elektricitetsgenererande turbinen i ett kärnkraftverk eller bara transporterar energin från ett bergvärmeaggregat till elementen i en villa. Jakten på nya energilösningar handlar därför i mångt och mycket om att finna nya sätt att värma vatten.

Branschens favorituttryck är EROI – en förkortning för energy return on investment. Det beskriver förhållandet mellan det du måste satsa för att utvinna energi ur en energikälla, och energin du får tillbaka. EROI-talet för de stora, lättfunna och lättexploaterade oljefälten i exempelvis Texas och Saudiarabien, som möjliggjorde västvärldens explosiva tillväxt, var ungefär 1:100. För de mer svårarbetade fält man nu tvingas leta fram är ett vanligt tal 1:20, och för de hårt kritiserade oljesandsfälten i Kanada lyder talet 1:5.

Omställningen från fossila bränslen till något annat hade därför påbörjats även utan växthuseffekten – oljeproduktionen är helt enkelt på väg att bli för dyr.

Under gynnsamma förhållanden kan vindkraftverk och solpaneler numera uppnå EROI-tal kring 1:15. Punkten är därmed nådd där viss förnyelsebar energi är billigare än vissa fossila bränslen, men likväl kommer inte ens kombinationen av de båda att täcka behoven när resten av världen reser sig mot västvärldens levnadsstandard.

I en värld där allt mäts i pengar hamnar fokus lätt på den sista bokstaven i den populära förkortningen: hur dyr blir vår investment? Thomas Öströms och Joachim Karthäusers tänkande siktade snarare in sig på den andra bokstaven: oavsett investering, hur kan man få ut mer return?

Energivärlden är full av spillvatten, det vill säga vatten som en gång värmts upp men som svalnat till en temperatur där den lagrade energin inte längre enkelt låter sig utvinnas. Fann man ett sätt att utnyttja även den skulle man rimligtvis ha funnit ett sätt att öka effektuttaget även ur varmare vatten. Och i förlängningen: något som till och med skulle kunna räknas som en ny energikälla.

Kemisten Joachim kom med förslaget att lösningen kunde finnas inom kemins snarare än fysikens lagar. Spåret var kittlande.

Samtalen i trädgårdar och över häckar på Blockvägen blev allt längre, och barnen hann hoppa sig svettiga på studsmattan innan deras fäder i sakta mak insåg att den förväntade lunchen utan problem kunde definieras som kvällsmat. Eller så stod Joachim och väntade när Thomas svängde in med bilen på den ännu inte färdiga garageuppfarten: »Du, jag har bara en liten grej …«

En timme senare hade maten blivit kall. När Helen tittade ut såg hon sin man fortfarande stå vid bilen och prata med grannen. De två såg ut som ivriga barn där de ritade imaginära ekvationer på den röda Saabens kaross.

Vecka efter vecka följde samma mönster. En av de två var i trädgården, den andre kom över och sedan var allt annat kört. Grillkvällarna blev sociala katastrofer där Thomas och Joachim pratade ingenjörsspråk ingen annan förstod. De gjorde uträkningar på baksidan av barnteckningar, kvitton och vad annat de kunde hitta.

Till slut skippade de undanflykter som gräsklippning, biltvättning och äppelträdsbeskärning, och sa att de helt enkelt behövde vara ifred och prata lite.

Det blev februari 2011. Båda kände att de var nära. Thomas hade ätit middag med Helen och barnen.

– Men han var inte där, säger Helen. Alltså … han satt vid bordet, men han var helt borta.

Plötsligt reste sig Thomas från bordet. Han »behövde bli professor Balthazar en stund«.

Thomas gick ner i källaren.

Att förånga vatten för att skapa energi är en teknik nästan lika gammal som mänskligheten själv. Men om man istället för traditionell förångning skapar en kemisk reaktion mellan vatten och ett annat ämne kan man skapa en gas. Frågan var hur fasen man utvann energi ur den.

Thomas gick runt, runt i gillestugan. Han snubblade på en kvarglömd innebandyklubba.

Om det är processen istället för tekniken som är fel?

Thomas saktade in på stegen. Han mindes ett av alla samtal med Joachim och hur denne pratat om egenskaperna hos olika kemiska vätskor.

Även rumstempererat vatten kunde väcka en kemisk reaktion …  som i sin tur innebar en kraft … men för att få ut den kraften behövde man en tryckskillnad. Så om hela processen skedde i ett vakuum …

Han stannade.

I ett vakuum blir processen kraftigare. Mycket kraftigare.

Han räknade efter. Herrejävlar.

Sprejade man dessutom in ett kemiskt ämne i gasen accelererade reaktionen. Det kunde faktiskt gå …

Jösses. Var var han? I källaren. Jaha.

Sedan kom den där helt fysiska känslan av att ha brutit sig igenom någonting.

Han tog upp mobilen och skickade ett SMS till Joachim: »Vi kommer att bli miljardärer!«

 

Thomas och Joachim försökte döda den nya idén. Kunde det vara så enkelt? Kunde de verkligen ha kommit på en avgörande energilösning?

Thomas och Joachim satt i varsin källare och räknade på sina ekvationer. Smått chockskadade höll de kontakt via SMS och mejl. De försökte rasera idén såväl för sig själva som för varandra, utan att lyckas.

Med deras process skulle den elektricitetsmängd man fick ut per liter varmvatten bli extremt stor, flera hundra procent större än med existerande lösningar.

Varför hade ingen annan kommit på det här? Om det nu var så enkelt?

– Så här i efterhand har jag svårt att minnas exakt vad jag kände då, bara att det var omtumlande alltsammans, säger Thomas. Men jag tror att den främsta orsaken till att vi kom fram till det vi gjorde var att vi såg varandras idéer ur så olika perspektiv. Joachim är kemist och kunde se brister i mina idéer som jag aldrig hade kunnat se, och tvärtom. Till slut fanns liksom bara de bra grejerna kvar.

Det handlar också om traditioner.

– Som med allting annat skapas det en standardväg, säger Thomas. Vi förbränner olja eller gas för att få energi, vi har sett på vatten på samma sätt. Det ska förångas vid hög temperatur, det ska liksom följa den standardiserade ångcykeln. Vi har hittat ett annat sätt, som är bra vid låga temperaturer, för vanligt vatten egentligen.

När chocken lagt sig började de skriva på ett patent.

För att någonting ska bli framgångsrikt behövs inte bara en god idé. Det behövs också en affärsidé.

Sven Löfquist skrattar lite åt minnet.

– Ja, han ringde ju igen. Berättade att han hade träffat en kompis som hette Joachim och att de hade en idé. Jag bjöd på fika igen.

Denna gång spetsades affärsrävens öron.

– Jag insåg den enorma potential det här hade. Så jag körde ner dem i soffan och sa att det här måste vi köra ett bolag på.

Strax därpå föddes bolaget Climeon. Den 20 mars 2011 körde Thomas in till Patent och registreringsverket för att personligen lämna in bolagets första patentansökan.

– Det var en fantastisk känsla, säger han. Men lite märklig, jag trodde liksom inte riktigt på det än.

Så vad göra om man verkligen behöver höra den osminkade sanningen? Man ringer upp någon man verkligen känner.

Olle Bergström satt som mellanchef på ett stort svenskt bolag. Han tjänade bra och trivdes med sitt arbete men passionen för fysik hade inte klingat av. Inte heller suget efter lite mer … gigantiska äventyr, i stil med Marsresor.

Olle Bergström försökte hitta svagheter i projektet, lyckades inte och blev snart delägare i bolaget, med uppgiften att se hur systemets olika delar påverkar varandra och hur man kan få ut mesta möjliga elektricitet ur dem, det som på teknikspråk kallas systemdynamik. Barndomsvännerna, som en gång pressade varandra till ständigt bättre resultat på löparbanorna och i skolbänken, lyckades på bara några månader ta fram den prototyp som hösten 2011 filmades på KTH.

Förklaring. Thomas Öström beskriver Maskinen för Energimyndigheten. En av personerna i spegelbilden utropar att idén är den mest intressanta han någonsin hört.

Projektet är hemligt.

Faktum är att det är väldigt, väldigt hemligt. Jag får skriva under ett avtal om att inte yppa någonting till utomstående innan vissa affärsmässiga grundförutsättningar är i hamn. Alla skisser som beskriver den nya processen är märkta med »confidential«, och även de är konstruerade så att de bara beskriver principen, inte exakt vilka kemikalier som används.

Första intervjumötet med Thomas sker på en öde kinarestaurang i Sollentuna där han upprepade gånger ber mig stänga av bandspelaren.

Rädslan för industrispionage och idéstöld är stor, och därför är det något av en ödets ironi att vi sitter på just en kinakrog. Fråga bara danska Vestas, vars banbrytande vindkraftsteknik gav några extremt lukrativa år på världsmarknaden – innan kinesiska tillverkare under namn som Goldwind bytte den danska börsyran mot jylländska storvarsel.

Inga anteckningar lämnas kvar efter Climeons möten, lösenord ändras konstant.

Till en början är det svårt att förstå, men sedan uppsöker jag en energiexpert som bara vill uttala sig mot löfte om anonymitet. Han jobbar på ett annat företag men känner till Thomas uppfinning, i grova drag. Det räcker för att han ska se mig i ögonen och säga:

– Du vet om att det här är den största uppfinningen på hundra år när det gäller el och energi?

Det är också en av anledningarna till att Climeons kärna bara består av betrodda. Oron finns där, men med ett internationellt patent i ryggen är Thomas numera rätt säker på sin sak.

– Skulle en sådan här maskin dyka upp någon annanstans i världen skulle jag se på tre sekunder om det var en kopia. Det är ett så speciellt system att det märks med en gång om det är en kopia. Men samtidigt: om vår maskin ger upphov till andra maskiner som bygger på vatten och värmekonvertering är det ju bara bra. Det betyder att alternativen till olja och gas blir fler.

Det är tydligt att alla i bolaget har sin bakgrund i den tekniska myllan. Några större marknadsföringsmänniskor är de inte, maskinen heter till exempel än så länge bara Maskinen.

– Det där med namn är svårt, säger Thomas. Vi har inte kommit på något bra än.

En idé var att den skulle heta Carbon.

– Men det funkade inte. Vi hade en sifferbenämning ett tag, men det funkar inte heller.

Han suckar.

– Det är lättare att komma på vad den ska göra än vad den ska heta.

 

En dag visar Thomas upp experimenthallen på KTH där den första provkörningen förevigades. Maskinen står kvar. Den fungerar fortfarande fint.

I ett intilliggande rum har någon med rödpenna ritat upp en skiss över Maskinen som ett sammelsurium av pilar och siffror. Det ser ut som någonting Kurt Olsson har tagit fram. I datorn har Thomas dock en mer pedagogisk sprängskiss.

Det tar fem minuter, sedan lägger fotografen Nicke Johansson huvudet på sned och ser betänksam ut.

– Men alltså …

– Ja?

– Alltså, jag kan ingenting om sådant här egentligen …

– Nej, men fråga! uppmanar Thomas, samtidigt som han söker av rummet efter snus.

– Jo, alltså, om man kopplar en solfångare till den här …

– Ja?

– Då har man ju gjort en evighetsmaskin, eller?

Thomas Öström kastar ett öga på skissen. Han ser ut att ha tankarna någon helt annanstans.

– Jo, just det.

– Men … då får ju du Nobelpriset?

– Ja, men det vill jag inte ha. Eller kanske, säger Thomas, hittar en dosa och fäller ihop laptopen med en liten smäll.

Joachim Karthäuser dyker upp med en kartong glasburkar i famnen. Det är burkar som från början innehållit pesto eller tacosås, men som nu diskats ur och fått ett helt annat innehåll.

– De innehåller olika former av kemiska lösningar, säger Joachim med kraftig tysk brytning samtidigt som han visar upp en burk.

Han ser milt uttryckt inte ut som en kemiexpert. Snarare som en man redo för en promenad på en av Gran Canarias många stränder, iklädd blåa shorts som slutar strax ovanför knäna och en matchande blåvit skjorta som är fint struken.

Men det är i hans famn en av lösningarna på världens energiproblem vilar. Det är de här vätskorna som, när de reagerar med koldioxid i vakuum, skapar energi.

Det som gör att det kommer el ur Maskinen är turbinen. Den turbin som just nu är kopplad till prototypen är ungefär stor som en skokartong. Men tiderna förändras. Redan i dag ryktas det om en turbin som inte är större än en kulspetspenna.

Med en mindre turbin kan hela maskinen skalas ner, och här möter nu verkligheten serietidningsfantasier och populärvetenskap. En mindre maskin skulle exempelvis kunna infogas i en bilmotor, och därigenom utveckla dagens hybridteknik bokstavligt talat flera mil framåt.

En stor personbilstillverkare har redan bokat in ett möte. Thomas vill även knyta avtal med Sida och liknande organisationer och få ut maskinen i u-länder.

– Tänk dig en sådan i Afrika, säger Thomas. Som försörjer en hel by med energi. Det låter fan inte klokt men det kan vara möjligt.

 

Uppfinningen kan jämföras med ett batteri – oavsett om man talar om ett pyttelitet som får visarna att ticka på ett armbandsur, eller ett husvagnsstort som får propellern att snurra på en ubåt, är grundprocessen densamma. Just skalbarheten gör att de intressenter som redan nu ligger i förhandlingar med Climeon återfinns i de mest skiftande branscher.

Ett stort geoföretag vill använda maskinen för att förse en ungersk stad med energi. Ett svenskt byggbolag med filialer över hela världen vill koppla den till varmvatten som ska borras fram ur marken på Hawaii. Ett ledande bolag inom stålindustrin vill återanvända det varmvatten företaget i dag bara släpper  ut.

– Får det här utvecklas är det mycket möjligt att detta kan vara energistandarden om 20–30 år, säger Thomas Öström. Men för att den ska bli det krävs det att vi är smarta. Världen vi lever i är på så många sätt uppbyggd runt olja och gas. Skulle priset på exempelvis naturgas sjunka drastiskt i USA, skulle det vara förödande. Då skulle man kanske välja att köra vidare i 50 år till på det energisättet, och då skulle vår maskin inte bli någonting annat än ett kul komplement. Därför kan den inte ensam förändra vårt sätt att se på energi i dag, det måste världens politiker göra.

Hur det än blir med den saken har Thomas och de övriga i bolaget sin egen ekonomiska framtid tryggad. Redan i dag nämns siffran en miljard för tekniken. Då är den inte ens testad i verkligheten än, det sker först våren 2013.

– Men det känns rätt gott att veta värdet i runda slängar redan nu, säger Thomas.

Vi sitter i trädgården på Blockvägen och dricker kaffe. Thomas säger att han egentligen ännu inte har fattat den fulla innebörden av det han kommit på.

– Det är klart att det är lätt att tappa fotfästet. Om detta nu verkligen är energins heliga graal och har potential att förändra världen är ju det fantastiskt. Men jag tänker inte så. Det finns delmål på vägen hela tiden, och resan mot de där målen är nog grejen för mig.

Något rör sig bakom oss. Det är Joachim Karthäuser som tyst som en indian tassat över gatan och nu står bakom oss. Han nickar åt Thomas ord, och säger:

– Precis. Världen måste förändras. Och hur det än går kommer det att bli ett fantastiskt äventyr för oss alla.