Grattis världen!

Efter urpremiären kallades programmet för »Satans dokusåpa« och »det ultimata beviset på samhällets förfall«. Tio år senare är det en kulturexport i paritet med Abba och Ace of Base. Filter följde med när Baren erövrade land nummer 23.

När Michael Rothschild landar i Jerevan är han utmattad efter en onödigt lång flygresa tvärsöver Europa. Han är i stort sett ensam i den nedsläckta ankomsthallen, klockan har redan passerat fyra på natten. Vanligtvis förväntas han ta sig till hotellet på egen hand men i kväll har Levan Mayrapetyan, vicedirektör för Armeniens största kommersiella kanal H2, personligen tagit sig ut till flygplatsen för att välkomna honom. Michael Rothschild är celebert besök: den första utländska TV-konsulten att sätta sin fot i Armenien, någonsin.

Morgonen därpå svidar Rothschild om till blanka skor och svart kavaj, och gör entré i hotellets lobby några minuter efter utsatt tid. Två iranska affärsmän som halvligger i varsin röd sammetsfåtölj vänder sig om när han skakar hand med H2:s producent Suren, uppklädd i lila skjorta och halskedja i silver. I hasorna har Suren ett TV-team med den särskilda uppgiften att förvandla Rothschilds historiska besök till en minidokumentär. Materialet ska dessutom användas till ett nyhetsinslag som ska väcka uppmärksamhet kring kanalens första reality­program Club Bar, en storsatsning med planerad premiär om sex veckor. Innan dess har den armeniska produktionsapparaten mycket att lära.

Suren sätter på sig ett par rejäla solglasögon, eskorterar Rothschild ut i den molniga huvudstaden och släpper in honom i sin gråa Toyota Camry för att köra de knappt 500 meterna till platsen där Club Bar ska utspela sig.

Annons

Very good location, lovar Suren på vägen men övergår snart till att kommunicera via kollegan Lucy, som har gått ett år på universitet i USA och därför får fungera som tolk.

– Där tänkte vi först ha baren, översätter hon medan Suren pekar på en förbipasserande glasfasad med inskriptionen »Star Time Disco Club«. Bok­staven A är utbytt mot en blinkande stjärna.

– Men det kändes inte bra. Stället har dåligt rykte, det var slagsmål utanför nästan varje kväll.

Hundra meter längre ner på gatan visar Suren in Michael Rothschild i ett ljust trapphus bakom en dörr med flagnande målarfärg. En gång inhyste fastigheten Jerevans Geologiska Museum – namnet är fortfarande ditmålat på ett fönster vid trappans slut – men nu är den förvandlad till en byggarbetsplats. Väggarna är kantade av säckar med gips och kablar ligger utspridda på de dammiga parkettgolven. För att ta sig fram måste man navigera mellan skott­kärror och stenkross.

– Toaletterna, säger Suren, och pekar på vad som just nu är ett hål i väggen.

– Bardisken, fortsätter han, och pekar på en hög med brädor.

– Vip-hörna, förklarar han, och sveper med armen mot ett halvcirkelformat rum med spacklade väggar.

Suren visar den svenska konsulten in i ett rum som liknar ett skyddsrum. Här ska deltagarna bo.

– Bor killarna och tjejerna i samma rum? undrar Michael Rothschild.

Suren skakar på huvudet.

No, no. This is Armenia.

– Ska ni förbjuda dem att sova tillsammans?

– Nja, de sover separat. Men vi kan ju inte hindra dem från att gå in till varandra.

Michael Rotschild nöjer sig med svaret.

Suren slår ut med armarna och vänder sig till den svenska konsulten.

Annons

– Gillar du stället?

Michael nickar. Om inte annat uppskattar han ambitionsnivån.

It’s very nice.

 

Michael Rothschild har arbetat som regi­assistent på såpan Nya Tider, redaktör för Farmen och reporter på dokusåpor som Expedition: Robinson och Fame Factory. Han har tagit fram den svenska versionen av Paradise Hotel och sysslat med formatutveckling på ett otal produktionsbolag. Sedan tre år tillbaka bor han i Tel Aviv och frilansar för det svenska produktions­bolaget Strix som utvecklare och konsult.

När hans vänner frågar vad han egentligen sysslar med under de drygt hundra dagar om året då han försvinner till platser som Serbien, Bosnien och Slovenien brukar Michael Rothschild svara att han ägnar sig åt ett slags franchising. »Att sälja Baren är som att öppna ett McDonald’s«, kan han säga. Han förklarar att han representerar ett välkänt koncept med en existerande meny.

Men konceptet är öppet för lokala variationer, precis som turkiska McDonald’s säljer kebab-burgare och den mexikanska förgreningen byter ut dressingen mot guacamole.

I ett själlöst sammanträdesrum på TV-kanalen H2:s högkvarter i utkanten av Jerevan försöker Michael Rothschild förmedla den tanken till de knappt tio personer som än så länge är inblandade i den armeniska versionen av Baren. Röken från ett halvdussin cigaretter ligger tung i rummet. Ingen pratar engelska, men tolken gör sitt bästa för att sortera i kakofonin av röster. Det går inget vidare, och varje gång Michael Rothschild försöker säga något blir han avbruten. Särskilt av den blivande arbetsledaren Karim, en skräckinjagande man som är 36 men ser ut att vara minst tjugo år äldre. Till slut får Michael nog och vänder sig till tolken.

– Vi kan inte avbryta varandra hela tiden. Vi måste föra en konstruktiv diskussion!

De barska männen verkar inte uppskatta att bli indirekt tillsagda av en kvinna i tjugoårsåldern, men tystnaden sänker sig över rummet. Karims telefon ringer för tionde gången på en halvtimme. Den här gången klickar han bort samtalet.

– Okej, säger Michael Rothschild. Jag ska förklara vad som är viktigt, utifrån Strix perspektiv. Det ­gäller att ni behåller konceptet: tolv deltagare som inte känner varandra driver en bar tillsammans. De ska förvandla den till stadens nya hot spot. Det är en tävling, och det kan bara finnas en vinnare. Av det jag sett hittills har ni tagit det i rätt riktning, och det är bra.

Han tar ett djupt andetag och ser sig omkring vid bordet.

– Men för varu­märket är det viktigt att det också blir en show för tittarna. Ni måste hitta så många sätt som möjligt att blanda in publiken, både tittarna och de som besöker baren. De bestämmer vem som ska åka ut. Och de kan få rösta fram olika uppgifter och tävlingar för deltagarna.

– Vilka ska vi fokusera på, översätter tolken. Publiken eller deltagarna?

– Det är alltid fokus på deltagarna.

Annons

– Men kan du ge någon procentsats, hur vi ska dela upp det? Trettio-sjuttio?

Michael Rothschild blundar och masserar en punkt mellan ögonen. Han är fortfarande trött och stämningen är förvirrad, men han har varit med om betydligt värre. När han var i Serbien för att dra igång Farmen, en dokusåpa som går ut på att deltagarna lever som för hundra år sedan, hade produktionsbolaget smällt upp en bondgård mitt på ett industriområde fullt av rökspyende skorstenar. Runt området gick ett högt, strömförande stängsel. Michael Rothschild fick dem att ändra sig, efter många timmars diskussion. Det var trots allt den serbiska kanalchefen som ägde industriområdet. En av Rothschilds kollegor, som konsultade en annan dokusåpa på Balkan, hade inte samma tur. Efter tre intensiva dagar hälsade produktionsbolaget: »Antingen lämnar du landet självmant, eller så lämnar du landet i en kista.« Han valde alternativ nummer ett. Generellt, säger Michael, har kanalerna i västländer bra koll på produktionsdelen – där är hans roll främst att skydda varumärket från allt för grova vantolkningar. I östländer, fungerar han mer som en handledare och bollplank.

Nu vänder han sig åter till tolken.

– Deltagarna är det primära. Men ni bör uppfinna sätt att blanda in publiken. Ni kan ha en speaker’s corner, där besökarna kan bikta sig inför en kamera. Eller så finns det en stammis som kommer in varje dag som ni kan bygga en story kring. Har ni sett Skål?

Tolken skakar på huvudet.

Sometimes you want to go, where everybody nows you naaaame, nynnar Rothschild för att påminna armenierna om den kultiga 80-talsserien. Tolken tittar forskande på honom.

– Måste vi använda den musiken i programmet?

Strixkonsulten kliar sig i skäggstubben och ler plågat.

Club bar. Tolken Lucy, i vitt, och reportern Karen förbereder en intervju med Michael Rothschild i det som snart ska bli »The number one hotspot in Jerevan«.
Arbetsmoral. Surens ursprungliga plan var att redigerarna skulle jobba i 24-timmarsskift. »Min rekommendation är att du tänker över det beslutet«, sade Rothschild.

Baren såg dagens ljus när 2000-talet var nytt. Dokusåpor var glödheta. Hetast av alla var Big Brother – en holländsk programidé där en grupp människor spärrades in i ett hus under hundra dagar och levde under konstant kamera­övervakning. Formatet fick TV-chefer runt hela världen att dregla av förtjusning, så även Kanal 5:s programdirektör Anders Knave. Tyvärr var produktionsbolaget Endemol väl medvetna om detta, och sålde enligt Knave Big Brother »tokdyrt, på gränsen till ofattbart dyrt«.

Det svenska produktionsbolaget Strix såg en marknad för ett billigare, konkurrerande format. De diskuterade »Dykarbaren«, en serie där en samling människor skulle driva en bar på Sandhamn, men programmet lämnade aldrig idéstadiet. Under en resa till Holland lade Bråkenhielm märke till en mängd pubar med lägenheter ovanför, där familjerna som drev verksam­heten bodde. Tänk om man lät ett gäng människor driva en sådan pub, och dessutom bo tillsammans? Då fanns ju dessutom en möjlighet för publiken att besöka baren, och få vara med i TV. När Bråkenhielm återvände till Stockholm gav hon Expedition: Robinson-veteranen Mattias Olsson och Strix utvecklingschef Jock Millgårdh i uppdrag att utveckla ett sådant program.

För att konkurrera med Big Brother skulle Baren vara »strippad«, det vill säga sändas varje veckodag. Jock Millgårdh och Mattias Olsson oroade sig för hur de skulle lyckas fylla sex timmar med innehåll varje vecka, och tryckte in så många dramaturgiska höjdpunkter de kunde. Ett paktmöte på tisdagar, ett onsdagsmöte där deltagarna skulle ge varandra plus och minus och en direktsänd veckofinal där den med flest minus riskerade att röstas ut av folket. Till det kom utflykter, utmaningar och bestraffningar som alla gick att bygga historier kring. Det talades om att lägga in ett tävlingsmoment inspirerat av det för tillfället heta Vem vill bli miljonär, och det fanns tankar om en drinkskola.

Idéhöjden var kort sagt varierande men snart fanns ett 21-sidigt programförslag. Kanal 5 var mycket intresserade.

– Vi kunde inte räkna hem Big Brother, säger Anders Knave. Så vi valde det näst bästa, Baren, som rakt igenom var en ripoff på Big Brother, men till en tredjedel av kostnaden.

Innan några papper var underskrivna träffade Anna Bråkenhielm MTG:s VD Pelle Törnberg på ett plan till en TV-mässa i USA. Han bjöd fram henne till business class, och när han såg vad hon läste bad han att få se. Efter att ha bläddrat i Barens programförslag i några minuter sade han: »Det här måste vi göra på Gamla Stans Bryggerier.«

Gamla Stans Bryggerier ägdes av Jan Stenbeck, affärsmannen som grundat TV3 och som även ägde Strix, skapat för att leverera innehåll till hans växande TV-imperium. Produktionsbolaget hade däremot inga krav på sig att särbehandla Stenbecks kanaler och Bråkenhielm förklarade att formatet var avsatt för femman. Men Thörnberg gav sig inte. Gamla Stans Bryggerier, menade han, var perfekt.

– Det var ett ganska sunkigt ställe, säger Anna Bråkenhielm. Stenbeck hade ett bryggeri i Tjeckien där han gjorde sitt eget öl, som han hade en stor kärlek till. Han hade i princip lokalen bara för att sälja det där ölet, och höll kvar vid den trots att baren gick med förlust.

Några dagar senare lyckades Kanal 5:s ägare pruta till sig sitt förstahandsval Big Brother och ­hälsade Strix att de inte längre var intresserade. Femmans ständige konkurrent TV3 såg sin chans. Big Brother skulle ha premiär först om ett halvår – om de skyndade sig kunde de hinna före med en svensk storsatsning. På stående fot bestämde de att Baren skulle ha världspremiär den 24 april. Det var om 17 dagar.

Robert Aschberg tackade ja till att leda programmet och därefter fanns det, som han uttrycker det, »ingen tid att sätta på sig baskern och tänka vackra tankar«.

Strix rekryterade reportrar, manusförfattare, redaktörer, redigerare och ljus-, ljud- och kameratekniker. Samtidigt riggade man upp drygt trettio fasta kameror i Gamla Stans Bryggerier och den tillhörande lägenheten. Från de mobila kamera­teamen löpte stora kablar ner till fyra containrar på Nybrokajen för webbsändningar, rörliga kameror och redigering. Eftersom programmet skulle sändas »live on tape« – det inspelade materialet gick upp till TV3 med ungefär tjugo timmars fördröjning – krävdes blixtsnabb hantering och ett väl fungerande maskineri. Allt som allt var mer än hundra personer inblandade i sändningarna. Deltagarna hittade Strix genom reklamtrailers på TV3 och castingbolagens växande register med sökande till andra dokusåpor som till exempel Villa Medusa – som i sig bestod av överblivna sökande till Expedition: Robinson.

Men alla sökte inte själva. I Stockholmsförorten Haninge ett par mil från Strix kontor bodde 21-åriga Meral Tasbas i en lägenhet tillsammans med sin mamma och sina systrar. Mamman hade nyligen övertalat syskonskaran att ta porträttbilder, och fotografen blev så nöjd med Merals bild att han lade upp fotografiet på sin hemsida. Strax därpå blev han kontaktad av Strix.

– De sade till honom att de var ute efter en invandrartjej, säger Meral Tasbas. Det var vad de ville ha: en crazy blattebrud som lätt skulle kunna slå någon i TV.

För Meral Tasbas förklarade castingfirman att trean skulle dra igång ett program som hette Baren och undrade om hon var intresserad. Meral, som bara såg på turkisk TV, visste inte ens vad en dokusåpa var.

– Jag gick på intervjun och de ringde upp mig ­nästan direkt efteråt. »Du är en av deltagarna i Baren. Du ska på presskonferens nästa söndag.« Jag bara: »Presskonferens? Vad fan är det?« När jag kom dit öppnade sig en helt ny värld. Aftonbladet var där, Expressen var där, Robban Aschberg var där. När han gick förbi mig för att ställa sig på podiet och presentera deltagarna höll jag på att skita på mig. Allt gick så jävla snabbt: Jag visste inte vad vi skulle tävla om, jag visste inte att vi skulle bo i baren, jag visste inte hur länge vi skulle vara där. Jag hade inte ens några kläder med mig. Och programmet började sändas nästa dag.

 

Utländska aktörer som köper Baren betalar huvudsakligen för två saker: rättigheterna och »Bibeln«. Bibeln är en för tillfället 177 sidor tjock pappersbunt med samlade erfarenheter från programmets sammanlagt 48 säsonger. Michael Rothschild tror att dokumentet kommer svälla ytterligare några sidor efter den armeniska varianten. Den dyrbara informationen är hemligstämplad men efter SMS-kontakt med Strix låter Michael Rothschild mig ta en titt på innehållsförteckningen. Där finns grundläggande information om teknik, personal, arbetsflöden, regler, utmaningar och belöningar, men också kapitel med titlar som »Mänskligt beteende«, »Etik & Moral«, »Att välja karaktärer« och »Sätt att påverka«. Tolken Lucy har översatt delar av dokumentet till armeniska. Kanalen bestämde sig sedan för att också köpa tillvalstjänsten, som innebär att Strix skickar ner en konsult.

I kväll har den armeniska produktionsledningen tagit Michael Rothschild till en traditionell armenisk restaurang för att avnjuta lokala delikatesser som spenatcrêpes och oxkebab i bröd.

– Min diet går åt helvete, beklagar sig Michael medan han smetar buffelost på ett armeniskt tunnbröd.

Han har nyligen slutat röka, och har till sin stora förtret gått upp åtta kilo sedan dess. Just nu kör han en specialkomponerad mix av olika bantnings­kurer: Atkins på morgonen, GI på eftermiddagen och Viktväktarna på kvällen. På fredagar, får han äta hur mycket han vill. »Det fungerar inte så jävla bra«, konstaterar han.

– Vi är mycket glada att ha dig här, säger H2:s vice VD Levan. Han bär moderna västerländska kläder, har ett närmast fläckfritt engelskt uttal och är med sina 25 år den yngsta vice VD kanalen någonsin har haft. »Han är ägarens son«, förklarar producenten Suren. »Men han är också mycket intelligent.« Levan hörde talas om Baren via det ryska produktionsbolaget Cinemotion, som är Strix agent i området, och fastnade för de interaktiva aspekterna. Armenien har 16 TV-kanaler på tre miljoner invånare, och det är svårt att hävda sig i konkurrensen. Ryska är Armeniens andraspråk och befolkningen får dessutom in två ryska kanaler, där dokusåpor är betydligt vanligare.

– Det är omöjligt för oss att konkurrera med dem, säger Levan. De har betydligt större resurser, så det lönar sig inte att göra armeniska varianter på program som de redan har gjort. Det blir bara generande. Baren har inte gått i Ryssland. Men däremot i Georgien, och för dem gick det mycket bra.

Utöver TV är Levan främst intresserad av att disku­tera hur Armenien kan locka till sig fler turister – fler bankomater och engelsktalande taxi­chaufförer – och av att ge avancerade utläggningar om landets blodiga historia. Den generella bakgrunden, säger han, är Armeniens läge: en geo­politisk nitlott av bibliska proportioner. Det kristna landet gränsar till de muslimska stormakterna Turkiet och Iran, och den oljerika storebrodern Azerbajdzjan. I mitten av 1910-talet slaktade turk­iska nationalister en miljon armenier – nästan halva befolkningen. Händelsen är fortfarande ett nationellt trauma, som förstärkts av att Turkiet aldrig officiellt har erkänt folkmordet. Sedan klev Sovjetunionen in, och när armenierna försökte bryta sig loss mot slutet av 80-talet hamnade de i krig med Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach. Till råga på allt drabbades Armenien av en kraftig jordbävning 1989 som kostade uppemot 100  000 invånare livet och gjorde en halv miljon hemlösa – en händelse azer­bajdzjanerna firade genom att skjuta fyrverkerier och anordna spontana fester på gator och torg. Sedan inledde Azerbajdzjan, tillsammans med ­Turkiet, en handelsblockad som gravt försvårade armeniernas möjligheter att bygga upp sitt land. Blockaden kvarstår än i dag och gränserna är stängda. »Vi armenier gillar alla människor«, sammanfattar Suren. »Utom turkar. Och azerbajdzjaner.«

Michael Rothschild tiger under utläggningen. Det är säkrast så: hans mamma är turkisk judinna. Istället styr han tillbaka diskussionen till någonting mer upplyftande – Baren, och dess interaktion med publiken. Tidigare har han föreslagit ett TV-team som knackar dörr i armeniska bostadsområden klockan 22.00 varje kväll och belönar Baren-tittare med en tårta, en Baren-familj där TV-teamen gör lättsamma nedslag, och att publiken ska kunna tävla om en plats bland deltagarna i programmet.

I Bibeln finns en dramaturgisk kurva formad som en låg kulle, och vid kullens topp står det »hybris«. Det är punkten i programmet – vanligtvis efter sex veckor – då trivseln är på topp. Deltagarna är hemmastadda och trygga i sina roller, vilket gör att konflikterna mattas av. Här har även tittarna vant sig vid formatet, och det är passande att slänga in en joker för att skaka om deras värld. Konceptet återkommer i mer eller mindre alla dokusåpor.

– Ett förslag är att tittarna får bestämma vem den personen ska bli, säger Michael Rothschild.

Vicedirektören Levan översätter det han precis hört för Karim och Soran och de diskuterar högljutt i någon halvminut innan Levan vänder sig tillbaka till Michael:

– Men vad kommer de andra att säga om att någon som inte har varit med från starten får en sådan chans? Jag tror det finns en risk att de blir arga.

Karim ser på Strixkonsulten, fimpar sin tunna cigarett och nickar medhåll.

– De kommer att bli arga, säger Michael. De kommer att säga att det är väldigt orättvist. Det är det som är poängen! Där har du en story.

Levans ögon smalnar långsamt av medan han doppar en tepåse i sin vita porslinskopp. Sedan nickar han tankfullt. Efter att han förklarat för sina kollegor nickar också de tankfullt. Så sitter de en stund, i tyst samförstånd, innan Levan åter vänder sig till Michael Rothschild.

– Intressant, Michael. Det är ett mycket intressant förslag.

– Ni måste förstå att Baren inte behöver vara framgångsrik från början, säger Michael. Det är bra om de misslyckas ibland. Folk kommer att komma dit ändå. De dyker inte upp för att få de bästa drink­arna, utan för att det är en TV-show. Det blir inte roligt om allt är perfekt.

Det här är själva vitsen med att anlita en ­konsult: man slipper göra alla misstag själv, och kan ­istället lära från någon som sitter på erfarenhet från hundratals liknande produktioner. I det här fallet – någon från produktionsbolaget som på många sätt introducerade den moderna formen av reality-TV.

Medlare. »Jag brukar inte säga ›Så här får ni inte göra‹, utan ›Min rekommendation är att ni istället…‹ Om de inte går in och förstör varumärket. Då måste jag säga till.«
Förutsägbart. »Armenien ser ut ungefär exakt som jag tänkte mig«, konstaterar öststats­kännaren Michael ­Rothschild.

Med lanseringen av TV3 ödelade Jan Stenbeck ett nästan fyrtio år gammalt stats­monopol. Tilltaget var inte populärt. Det fanns ju redan två kanaler – skulle man verkligen tillåta kommersiella intressen att korrumpera ­folket? Stenbeck hotades med böter och fängelse, och den socialdemokratiska riksdagskvinnan Maj Britt Theorin drev utan framgång linjen att total­förbjuda parabolantenner.

På nyårsnatten 1987 var det premiär för Sveriges första kommersiella kanal – som sände från England. Produktionsbolaget Strix drogs igång samtidigt. När Anna Bråkenhielm sökte tjänsten som redaktör för programmet Ikväll: Robert Aschberg kom hon från en strikt PR-miljö med kostymtvång. På Strix satt folk vid sina skrivbord och kedjerökte, hade med sig hundar och barn till arbetet och bjöd in vaktmästaren och budkillen till förmiddagarnas idémöten. Folk kom och gick som de ville och hierarkierna var flytande: en reporter kunde avancera till producent på några månader, receptionister förvandlades till redaktörer. Kommersiell TV tog sina första stapplande steg och Strix hade en tendens att dra till sig människor vars syn på underhållning skilde sig från SVT-normen.

– De som jobbade på SVT pratade om sig själva som »vi som jobbar på TV«, säger Anna Bråken­hielm. Vi andra jobbade inte på TV. Vi gjorde någonting annat, som liksom inte räknades.

– Vi var väl inte de mest städade människorna innan vi kom hit, säger Robert Aschberg. Strix var en miljö där vi fick utlopp för våra böjelser.

Jan Stenbecks förmögenhet kom från faderns konglomerat Kinnevik, som Stenbeck omvandlade från stål- och pappersindustri till mediebolag efter en uppslitande arvstvist med sin syster, Sveriges blivande utrikesminister Margaretha af Ugglas. Vid tiden för TV3:s första sändningar hade Stenbeck bosatt sig i USA, på betryggande avstånd från det kultur- och affärsetablissemang som i många fall såg honom som en bråkstake – med företaget Tele2 bröt han även Telias telekommonopol, och med gratistidningen Metro skakade han om tidningsmarknaden. På Strix fanns ett begrepp kallat »Long Island Production« – Stenbeck ringde från sitt hem utanför New York och krävde produktionsstart av idéer han i många fall stulit rakt av från amerikanska eller europeiska TV-kanaler. Det var bland annat så Tutti Frutti kom till – ett program efter italiensk förlaga som gick ut på att kvinnor med alias som »Fröken Persika« och »Fröken Körsbär« visade brösten. Även om Aschberg vidhåller att det var ett »kanonprogram«, och poängterar att Stenbeck även lanserade seriösa samhälls- och debattprogram, konstaterar han att »alla hans idéer kanske inte var helt lysande«.

Strix lokaler var inledningsvis inte mycket att stoltsera med: en samling begagnade skrivbord i ett öppet kontorslandskap på Lumaparksvägen.

– Vi var här för att ha kul och tjäna pengar, säger Robert Aschberg. I den ordningen. Och då spelade det här med flott miljö och märkvärdigheter inte så stor roll.

En av Strix redaktörer upptäckte Gert Fylking på Kiviks marknad, där han stod på en scen och gjorde helikoptern – hoppade på ett ben och fick snoppen att rotera. Fylking blev snart Aschbergs parhäst, och 1992 sände TV3 SM i lavemang, ett inslag där Fylking klockade tre män i spandexdräkter som gjorde sitt bästa för att inte bajsa ner sig. Programmet sändes som bred familjeunderhållning klockan halv åtta en fredagskväll. En majoritet av redaktionen hotade Aschberg med att säga upp sig om han drev igenom projektet, av honom klassat som »en milstolpe«.

– Vi hade ju jävligt fria händer, underdriver han. Och Jan var väldigt förlåtande.

Gert Fylkings kreativa gärning gick i stora drag ut på att ta udden av presskonferenser och diverse seriösa sammankomster genom att dyka upp iklädd rosa träningsoverall eller under sitt alias »­Juckarn« – en människohund som bland annat gjorde samlags­rörelser mot en Musse Pigg-maskot under Sverigelanseringen av Disneyworld i Paris.

Filmregissören Ulf Malmros, då nyexaminerad från TV-akademien, var den som filmade Gerts upptåg. Han beskriver Strix tidiga år som »den sanna definitionen av punk« och minns atmosfären:

– Ibland kom redaktionen på någonting roligt som jag och Gert skulle göra, och vi kände att det här pallar vi fan inte. Det var för taskigt, eller för jobbigt. Aschberg sade: »Men jo, det kommer att bli skönt.« Så vi drog ut på något riktigt dyngjobb. När vi kom tillbaka frågade Robban alltid »Fick ni något eller?« Det var en stor redaktion med ett öppet kontors­landskap och alla satt tysta och tittade på oss. »Ja«, svarade vi. Och alla började applådera, som i en amerikansk film. Då växte man. Det blev nästan som en sektkänsla: vi mot dem därute. De hatade oss, men det blev jävligt bra TV.

– Stenbeck blev väl irriterad någon gång, säger Aschberg. När Gert hade filmat hur kungen rökte efter Nobelmiddagen ringde Stenbeck och frågade om vi var tvungna att visa det där inslaget så fruktansvärt ofta som vi gjorde. Då körde vi det direkt efteråt, samma kväll. Ja, det var barnsligt. Det var jävligt barnsligt. Men vi var jävligt barnsliga.

Efter att Stenbeck öppnat marknaden växte det fram fler kommersiella kanaler som var i lika akut behov av program. Det var nybyggartider och Strix hade blivit en experimentverkstad och plantskola för TV-arbetare. Snart sålde de till och med program till fina, statliga SVT. 1994 övertalade Anna Bråkenhielm ledningen att dra igång en utvecklingsavdelning som letade upp och vidareutvecklade utländska TV-format som de ibland köpte oprövade direkt från produktionsbolagen.

Vid 90-talets mitt förändrades svenska folkets TV-vanor. Journalistiska program – punkiga eller ej – blev allt mindre populära och ersattes av såp­operor som Nya Tider och Vita Lögner eller studio­underhållning som Sikta mot Stjärnorna. Strix ­tappade mark, hamnade i finansiella problem och blev för första gången tvungna att säga upp folk.

När den nyblivna VD:n Anna Bråkenhielm satte sig på ett plan till TV-mässan i Cannes 1997 var hon i desperat behov av en succé. Där träffade hon männen bakom det nya brittiska formatet Survival, och köpte de nordiska rättigheterna för 8 000 pund. Ingen annan ville ha det; de flesta förstod inte ens vad programmet gick ut på, och de som förstod tyckte att det var ondskefullt i överkant. Bråkenhielm såg däremot »det ultimata TV-formatet«, dokumentär realism blandat med talkshow och tävlingsmoment. Hon sålde in det till SVT redan på planet hem, utan att riktigt veta vad hon gav sig in på. Statstelevisionen döpte om programmet till Expedition: Robinson, och presenterade det som en »blandning mellan Robinson Crusoe, Flugornas herre och Tio små negerpojkar«. Strix hann inte ens sätta ihop en redaktion innan kritiker myntade termen »Fascist-TV«. Löpsedlarna blev inte färre av att Sinisa Sijavi – den första deltagaren att röstas ut ur programmet – kastade sig framför ett tåg två månader före premiären. Sijavis änka menade att självmordet var en direkt följd av hans medverkan. Trots dagliga krismöten valde SVT att visa Robinson – inklusive sekvenserna från örådet där del­tagarna motiverar varför de röstade ut Sinisa Sijavi. Efter en medial kritikstorm av rekordstor magnitud, klippte SVT om programmet, tonade ner de grövsta inslagen och sände de resterande avsnitten på bästa sändningstid. Svenska folket bänkade sig i TV-sofforna. Först på grund av uppmärksamheten, sedan för att de faktiskt brydde sig om deltagarnas sociala spel och kamp för överlevnad. När Martin Melin gick segrande ur finalen hyllades han som en hjälte. Under nästa säsong hade finalen nästan lika höga tittar­siffror som Kalle Anka och hans vänner.

Enligt branschveteranen Robert Aschberg är TV-kanaler att likställa vid fiskstim: »Om en börjar dra åt ett håll simmar de andra efter.« Nu spred sig oron bland SVT:s konkurrenter. Någon hade lämnat stimmet. Det var dags att haka på.

– Efter det beslutade Anna att Strix enbart skulle satsa på reality-TV och sälja format på den inter­nationella marknaden, säger formatutvecklaren Mattias Olsson. Det var ett fantastiskt beslut. Hon låg flera år före alla andra.

– Hela Strix bestod ju av gamla journalister, säger Jock Millgårdh. Det var det som gav bolaget en sådan skjuts in i reality-vågen. Att göra sådan TV är egentligen samma sak som att göra reportage.

Hand i hand. »När pressen väl hade fått korn på hur man skriver om dokusåpor blev det en fantastisk symbios«, säger Jock Millgårdh. »Ju fler skandaler och ju mer skriverier, desto högre tittarsiffror.«

När det första avsnittet av Baren sändes på TV3 i april 2000 uteblev det som på kvälls­tidningsspråk kallas »skandaler« och på Strix-språk »ett jävla hallå«.

– Det var fullkomligt mörklagt i pressen, minns Mattias Olsson. Alla föraktade programmet så hårt att de inte ville ta i det ens med tång.

De enda som skrev var recensenterna. Göteborgs-Postens TV-skribent rapporterade om »en samling tvålfagra fjollor, helt utan moral eller hyfs«. Aftonbladet dubbade Baren till »Satans dokusåpa«, jämförde Robert Aschberg med »en svanslös djävul med treudden i högsta hugg« och menade att upplägget var »kommersialismens sista utpost«. Den då inflytelse­rike Fredrik Virtanen gick ännu längre och kallade såpan »beviset på den ultimata förnedringen, det ultimata förfallet i samhället«.

Tio förvirrade ungdomar och ett halvdussin TV-team var i stort sett ensamma i den nedgångna puben – svenskarna var inte redo att få sina blöta krogrundor dokumenterade och utkablade på bästa sändningstid. Lokalen var fullspäckad med tjocka kablar, och för att kamerorna skulle fungera optimalt krävdes rejäla strålkastare som fick Gamla Stans Bryggerier att likna ett sjukhus snarare än en nattklubb. Vid ett tillfälle var Jan Stenbeck nere i lokalerna och blev så missnöjd att han beordrade Anna Bråkenhielm och MTG Sveriges VD Anders Nilsson att själva gå ner och röja upp.

För att undvika stiltje i programmet improviserade produktionen friskt och uppfann bland annat »Fas 3«, vilket innebar att deltagarna var tvungna att samlas nere i baren inom tre minuter, annars fick de rött kort och riskerade att bli utkastade.

– Vi hittade bara på några jävla regler, säger Robert Aschberg. »Nu är det Fas 3! Nu fattar ni väl själva vad som gäller!« Man får ju hitta på djävulskap, så att det blir lite action. Det var roligt, lite som att spela schack.

Stora delar av formatet växte fram under sändningarna. Redaktörer som övervakade deltagarnas minsta rörelser nere från containrarna på Nybro­kajen styrde kamerateamen inne i baren. Från Robinson hade produktionen lärt sig att fokusera på högst fem historier – storylines – per program, och att bara välja sådana som hade en början, en mitten och ett slut.

Meral Tasbas:

– Reportrarna kunde komma fram till mig och fråga: »Vad tycker du om att Jocke har sagt…« Och så berättade de något hemskt. Och jag bara: »Va! Har han sagt så den jäveln!« Och sen gick jag helt lös. När jag gick till honom och frågade varför han höll på sådär sa han bara: »Jag har inte sagt ett skit! Däremot har jag hört att du har sagt …« Då förstod vi ju att de ville skapa en fight.

En annan sak Strix lärt sig från Robinson var att förstärka bilderna med muntliga berättelser.

– Man trimmar deltagarna till att prata i hela meningar med subjekt och predikat, säger Robert Aschberg. »När vi kom till den här stranden så hade X gjort så här mot Y« och sedan pang! Klipp till den händelsen.

Så fort det blev en konflikt skickades kamerorna fram för att dokumentera händelsen. Samtidigt som kameramannen filmade frågade reportern de inblandade vad som hade hänt, och fick löpande kommentarer. När det var över intervjuades deltagarna av två separata team för att göra så kallade »syncar«. Reportrarna höll kontakt med varandra via headset och kunde ständigt hetsa deltagarna mot varandra för att bygga en historia.

Efter några veckor drog Ikea tillbaka sina sponsor­möbler från Baren-deltagarnas lägenhet ovanför Gamla Stans Bryggerier efter bland annat kritik från nykterhetsrörelsen.

– De var ju så jävla grisiga de här ungdomarna, säger Robert Aschberg. De diskade inte, de tvättade inte, de höll inte rent. Det var en skam för Ikea att synas i det sammanhanget. Jag minns att alla var upprörda över det här, men jag sade: »Det här är ju kanon! In och filma! Det är innehåll för fan!«

Jock Millgårdh:

– I vanliga fall när man producerar TV vill man att det ska gå så smidigt som möjligt. I reality-TV:s barndom var det inte sällan som alla missöden, hemskheter och katastrofer i slutändan blev bäst TV.

I den andan strök Robert Aschberg drinkskolan, eftersom »det var det tråkigaste som någonsin visats i TV« och bestämde istället att kändispastorn Runar Sögaard skulle kastas in i baren och fungera som andlig vägledare för de alltmer slitna del­tag­arna. De övriga i produktionen förstod inte riktigt vad han skulle göra där, eller varför han ställde upp, men enligt Mattias Olsson var det »ett fruktansvärt lyckokast«.

– Det var vändningen för Baren. Efter det började alla att skriva.

– Vi åkte luftballong med Runar, minns Meral Tasbas. De sade att vi höll på att störta, och Runar gick igång: »Vi ska tro på Gud va, det är Guds vilja va«. Då fick vi press.

Barens slutgiltiga genombrott i kvällspressen kom strax därefter – på ett sätt som Strix inte ­kunnat dikta ihop ens om de hade velat. Pengarna som Gamla Stans Bryggerier drog in på alkohol­försäljning samlades i en gemensam lönekassa för deltagarna. När Baren pågått i ungefär tre veckor var Meral Tasbas ansvarig för pengarna och en ­morgon frågade deltagaren Kaj Dyrvold om koden till kontot. Meral, för tillfället en »trött, alkoholiserad tonåring«, gav honom koden. Under nästa reklamavbrott försvann Kaj Dyrvold från området, med tiotusentals kronor på fickan. Några dagar senare kom bilder från Thailand där Kaj poserade på en strand med pengarna i händerna.

TV3 visste sedan länge att skriverier innebar högre tittarsiffror – nu började kvällstidningarna inse att de kunde leva i symbios: högre tittarsiffror innebar ett större intresse, vilket innebar större sug efter lösnummer. Baren kröp långsamt upp mot 250 000 ­tittare per program, med toppar under de direktsända veckofinalerna. I takt med att det utkristalliserade sig en samling profiler blev människor alltmer benägna att ta sig till Gamla Stans Bryggerier för att se TV-kändisarna i verkligheten. På det sättet var Baren ett revolutionerande format och mer än en kopia av Big Brother: inte nog med att man kunde följa deltagarna via TV och internet – det gick dessutom att besöka inspelningsplatsen och ta del av händelseförloppet i realtid.

– Jag tror nittio procent av dem som kom dit gjorde det för att få vara med i TV, säger Meral ­Tasbas. När kamerateamen plockade fram sina kameror var det nästan så att folk slogs för att hamna framför dem.

Den första vallen var bruten och publikens intresse exploderade. Under programmets sista veckor kunde det stå hundratals människor och köa utanför Gamla Stans Bryggerier.

– Det var kaotiskt, säger Meral Tasbas. Det var sådan hysteri att vi knappt kunde gå ner i baren. Det var helt fullt därinne och besökarna var som påtända pitbulls: »Var är deltagarna, var är deltagarna?« Vi fick sitta i en vip-hörna, med rep och vakter runtkomkring som skyddade oss.

Meral Tasbas röstades ut med två veckor kvar till finalen. Tiden efter Barens slut beskriver hon som »skithemsk«. Hon hade levt i en bubbla under ­nästan tio veckor och supit sig full i stort sett varje dag. 

– Därinne hade vi varandra men när jag röstades ut kändes det som att släppas ut i djungeln. Det var folket mot mig. Alla skulle prata med mig, ta på mig, stanna mig på gatan. Det var fruktansvärt. Jag vägrade gå utanför dörren i tre veckor.

Snart omvärderade Meral sin situation. Hon kom från ingenstans, nu var hon 21 år gammal, omskriven, välkänd, med inbjudningar till galafester som ständigt damp ner på hallmattan. Det var inte hemskt längre – det var jätteroligt. När Meral ­Tasbas fick höra att trean skulle dra igång Baren 2 fick hon panik.

– Jag tänkte: »Nu kommer jag att bli bortglömd! Nu kommer det en ny Meral!« Jag satt hemma och mådde skitdåligt när Robban ringde. »Hej din gamla turk«, sade han. »Du ska in i Baren igen.« »Okej«, svarade jag. »Jag kommer!«

 

Av ren djävulskap drog TV3 igång Barens andra säsong två veckor före premiären av Big Brother och lade dessutom programmet på samma sändningstid.

När femmans hårt marknadsförda storsatsning äntligen började sändas från en varvslokal i Nacka kallade TV-krönikörerna programmet »statiskt« och »tråkigt«. Stora delar av publiken höll med, och några veckor in i TV-säsongen gick det att utse en vinnare.

När Strix skickade ner sina medarbetare till 2001 års upplaga av TV-mässan i Cannes var de utrustade med specialdesignade visitkort. Utöver Strix logotyp, namn och titel fanns två staplar: en som visade Big Brothers tittarsiffror och en som visade Barens. Den senare stapeln var högre. Tilltaget var inte subtilt, men det fungerade. I takt med att Big Brother spred sig över världen följde Strix efter. När budkriget på Endemols supersåpa var över uppvaktade Strix kanalen som förlorat, och visade ett format som var billigare, mer lättstartat och – åtminstone i Sverige – populärare. Baren blev känd som Little Brother. Vid det här laget hade Strix också utvecklat Farmen – ett program som Anna Bråkenhielm sålde in på väg ut från ett möte med TV4 genom att vända sig om i dörren och fråga: »Ska vi inte göra något på en bondgård?« Snart var programmet en ännu större exportframgång än Baren.

De kommande åren var Strix världens femte största formatdistributör – strax efter jättar som Endemol och BBC. Tyska RTL betalade 14 miljoner för Baren. Strix sålde format för uppemot 40 miljoner kronor per år.

Dragplåster. Programledaren Aram har arbetat som DJ, klubbarrangör och radiopratare i 16 år. »Alla i Jerevan vet vem han är«, säger Suren.

Vid Moskvatorget i centrala Jerevan har det armeniska produktionsteamet smällt upp en tre meter hög och fyra meter bred reklam­affisch för Club Bar. »World Famous Realityshow!« står det på affischen, som lockar med möjligheten att vinna två miljoner drum – ungefär 50 000 kronor.

– Det där är Aram, säger tolken, och pekar på den Bollywoodsnygga programledaren som poserar på affischen med uppknäppt skjorta och den typ av auktoritära sängkammarblick som säger: »Du ska ligga med mig.«

He’s the king of showbiz. Mycket erfaren. Mycket populär. Kvinnorna älskar honom.

Sedan en dryg vecka tillbaka visar H2 en trailer där Arams mörka stämma uppmanar folk att söka till programmet över ett potpurri av dramatiska klipp från internationella säsonger av Baren. Hittills har det kommit in 330 ansökningar, de flesta via internet. Ett antal förhoppningsfulla ungdomar har även tagit sig till torgets biograf, där 26-åriga Amy tar emot och katalogiserar ansökningar inne i ett klaustrofobiskt rum inrett med ett skrivbord och en inramad Steve McQueen-plansch.

Den här förmiddagen har ingen dykt upp än, och Amy räcker över förra veckans skörd till Michael Rothschild som snabbt bläddrar igenom högen. Där finns en kille i tomteluva som kramar om en stor nallebjörn. En kille som poserar i sin glänsande sportbil. Ytterligare en kille, iklädd rosa skjorta, väst, monstruösa solglasögon och hatt, som gör förmodat häftiga hiphop-tecken åt kameran. Och en blond tjej i mikroskopisk, zebramönstrad topp, kortkort läderkjol och höga stövlar.

– Hon är från Ryssland, säger Amy ursäktande.

– Det är mycket killar, konstaterar Michael Rothschild. Det är inte alltid rätt folk söker själva, ibland måste man söka upp dem. Har ni gått fram till folk på gatan?

Suren förklarar att de ska försöka ragga upp folk inne på klubbarna, och att de inte kommer att dra igång en ordentlig castingprocess innan de har minst tusen ansökningar.

Innehållet i Bibelns castingavsnitt förblir hemligt men Michael Rothschild delar med sig av de grundläggarna idéerna som han formulerat under sina många år i branschen.

– Det är bara i Sverige vi kallar det dokusåpa, men det är faktiskt ett jävligt bra namn. För arketyperna är hämtade från såpans värld. Tänk Dallas: där har du JR, bad boy; Bobby Ewing, snyggingen; Cliff, losern; och Ray Crokes, clownen. Det är ett bra dramaturgiskt upplägg.

Tanken om deltagarna som arketyper går att se redan i de första säsongerna av Expedition: Robinson, som innehåller i stort sett alla arketyper som går att hitta i Bibeln. Där finns Ledaren, eller rättare sagt Ledarna – de ska vara minst två stycken, med olika ledarstilar för att bädda för konflikt. I säsong ett representerades de av Martin Melin och Kent Larsen, som basade över varsitt lag, var i ständig konflikt med varandra och stod mot varandra i det sista örådet. I efterföljande säsonger representerade Pål Hollender den Intelligenta, som kunde bidra med ett helikopterperspektiv och leverera tänkvärda syncar om de övriga deltagarnas tillstånd. Hermann, vars kreativa gärning gick ut på att röka pipa, var Latmasken. Birgitta var Modersgestalten, Robinson-Robban Clownen och Emma Andersson Bimbon. Jerker, som segrade i säsong tre, var kort och gott Bögen.

– Det var kittlande 1998, säger Michael. I  dag hade det knappast räckt som utmärkande drag.

I Sverige, vill säga. På Surens kontor, inrett med ett stort skrivbord och en knallgul soffa, frågar Michael om de planerar att ta in några homosexuella deltagare. Suren fnissar och håller avvärjande upp händerna.

No, no, no. It is not accepted here.

– Okej, säger Rothschild. Huvudsaken är att ni har en bra blandning. En grogrund för konflikter. Det ska finnas människor att identifiera sig med, sådana man älskar och sådana man hatar.

Suren nickar, och kallar in Georgi, som ska ha ansvar för seriens manus. Han slår sig ner bredvid Michael Rothschild, tänder en cigarett och öppnar ett anteckningsblock.

– Du har tolv veckor, förklarar Strixkonsulten. Börja med att rita manuset som en pyramid, som smalnar av allt eftersom antalet deltagare minskar. Georgi antecknar frenetiskt och Rothschild fort­sätter att förklara.

Även om en realityserie till stora delar bygger på interaktionen mellan deltagarna går det inte att slänga in tolv personer i en bar och hoppas på det bästa. Utöver de återkommande inslagen onsdagsmöte och utröstningsceremoni måste varje vecka ha en riktning; en dramaturgisk struktur att utgå ifrån. Vecka ett är »Ankomsten«, där deltagarnas uppgifter består i att ordna möbler, arrangera en öppningsfest, och så vidare. Veckan i mitten kallas »Jokern«, där kommer det mesta att kretsa kring en ny deltagares ankomst. Sista veckan är »Finalen« – där fördjupas de två återstående karaktärerna. De övriga veckorna är det upp till manusförfattaren att döpa; helst ska han döpa varje avsnitt.

– Men du måste vara flexibel, säger Rothschild. Om två tjejer har slagits en dag, då är namnet på det avsnittet The Catfight, även om du hade tänkt dig något annat från början.

Georgi nickar.

– Och varje vecka ordnar ni en resa. De får gå på zoo, kolla på en fotbollsmatch eller något sådant.

– Kan de bowla? undrar han.

– Absolut, säger Rothschild.

– Är baren stängd när de bowlar?

– Alla åker inte. Bara några stycken. Det ska vara en belöning – de som skött sig bäst får åka. Lucy, du har varit bäst, du får åka och bowla. Och du får ta med dig en person. Då är Lucy plötsligt favoriserad – de andra blir avundsjuka. Och hon får välja någon att ta med sig, vilket kommer att göra någon glad och någon arg. Där har ni minst tre storylines. Förstår ni?

Suren lutar sig fram över skrivbordet, sluter ögonen och nickar. Han ser skamlöst lycklig ut.

Pampgit. Michael och Suren framför Moscow Theatre i centrala Jerevan. Inne i byggnaden
ligger Club Bars minimala castingkontor.

För några år sedan visade Armeniens statliga kanal två dokusåpor: Alfred’s Room och The Cube. Båda var inspirerade av Big Brother, ingen hade någon budget att tala om och den allmänna åsikten är att satsningen var ett fiasko. H2:s produktionsledning har desto större förhoppningar inför Club Bar, som enligt Levan har fått sitt namn eftersom »klubbar är betydligt mer populära än barer«. Det är kanalens största satsning hittills – de köpte rättigheterna till två säsonger på ett bräde och tänker lägga det på bästa sändningstid.

Formatet kommer eventuellt att bli kontroversiellt. Svordomar är inte tillåtna i armenisk TV, och naket får visas först efter midnatt. Om det blir mycket sådant i programmet, säger Suren på ännu en traditionell armenisk restaurang han har tagit oss till, får de göra ett separat segment och visa senare på nätterna. Enligt honom finns det många saker som talar till Club Bars fördel. Ingen har någonsin sett någonting liknande förut. Det är ett format, de har Bibeln att förhålla sig till. Och de har programledaren Aram: »The King of Showbiz«.

När Aram kliver in på restaurangen är det med en självmedveten pondus som får alla andra att också räta på ryggen. Han bär blankpolerade svarta skor, grå kavaj med matchande grå ytterrock och en klocka som sannolikt skulle dra ner honom till havets botten om han försökte bada med den. I mungipan vilar en rejäl cigarr. Trots sin flamboyanta uppenbarelse förstår han att han för tillfället inte är den viktigaste personen i rummet, och det är med vördnad han frågar Michael Rothschild hur hans roll i programmet kommer att se ut.

– Var dig själv, svarar konsulten. Du får inte ha några favoriter, utan måste vara objektiv. De ska respektera dig.

– Då är det ingen roll, säger Aram. Det är en del av min personlighet.

Han fimpar cigarren och säger några ord till ­tolken, som vänder sig till Michael.

– Han säger att äldre människor i Armenien fortfarande influeras av öst. Men de yngre tittar mer och mer åt väst. Det håller på att bildas en stor generationsklyfta, och Baren ligger helt rätt i tiden.

Armenierna har inga McDonald’s. De har inga Starbucks, 7-Eleven eller Ikea. De ligger inklämda mellan två länder de vägrar att befatta sig med, de har ett eget skriftspråk med 39 bokstäver som ingen annan förstår, och den stora majoriteten av befolkningen saknar tillgång till internet.

Men snart har de åtminstone Baren.

– Pratar man om jokrar och arketyper hemma i Sverige tycker folk att man lever kvar på 90-talet, säger Michael Rothschild. Fan, jag kräks ju lite grann i min egen mun när jag hör mig själv ta upp de där sakerna. Men här blir det roligt, för här är det plötsligt nytt igen. Armenierna har inte sett det där tusen gånger.

I Sverige planade intresset för Baren ut efter den tredje säsongen. Då hade Jan Stenbeck fått nog av ungdomsfylla på Gamla Stans Bryggerier och förvandlade lokalerna till en finrestaurang med internationell profil. Baren fick flytta till Alby krog. Strix gav flytten en ideologisk överbyggnad: de skulle ut till förorterna, ut till folket, men i själva verket var det ingen annan krog i huvudstaden som ville ta emot dem. Enligt Robert Aschberg tyckte samtliga krögare i hela Storstockholm att Baren var »en katastrof«.

– När vi flyttade till Alby gick det åt helvete, säger Meral Tasbas, som då förvandlats till ett fast inslag i Barens universum.

– Enda anledningen till att Baren funkade var att man fick se deltagarna live, och själv kunde dra dit och vara en del av det hela. Annars är det ett skitformat: Tio personer som dricker sig fulla i en bar. Hur jävla kul är det egentligen? I Alby fanns det ingen glamour kvar. Det var liksom vi och tio ­turkar som satt och spelade Jack Vegas. Ingen n­ormal människa åker ut till Alby för att vara med i TV.

Nedläggningen efter säsong fem drabbade inte Strix särskilt hårt: de var redan i full gång med att skeppa ut formatet i världen, och har i dag sålt det till 23 länder. För tillfället är Armenien det enda landet som visar Baren, men Michael Rothschild tror inte att formatet är dött.

– Baren var före sin tid på det sättet att tittarna är med och styr. Vi diskuterar hur vi kan gå vidare med Baren just nu, och om det ska funka måste det göras med ny teknik. Man kanske kan sitta hemma och styra en egen kamera, till exempel. Det kommer hur som helst inte se ut som det gjorde i början av 2000-talet. Men dokusåpornas tid är inte förbi. De kommer alltid att finnas. De måste bara utvecklas.

 

dag jobbar Meral Tasbas inom familje­företaget och bloggar för nätportalen finest.se. När jag träffar henne för den här texten gör hon sig redo för en gala som arrangeras av sajten. Det känns på något sätt självklart att Baren-Meral väljer att fixa håret på Robinson-Zübeydes frisersalong Hunky Dolls, och att Zübeyde själv står bredvid och skämtar om att man borde uppföra en bronsstaty av Meral på Östermalmstorg. Trots att många kommentarer på den forna Baren-kändisens blogg handlar om att hon är en »korkad dokusåpabrud« eller »C-kändis«, tycks hon inte ångra någonting. Hon stod alltid på produktionens sida, säger hon, och lärde sig läsa av reportrarna – när det hände för lite »gick jag iväg och skällde ut någon«.

– Många som varit med i dokusåpor säger: »Jag blev så vinklad, jag har aldrig sagt det där, de har lurat mig«, säger hon. I femte säsongen var det en kille som hånglade med en tjej, och då ringde hans mamma och undrade varför. »Men mamma«, sade han. »De har klippt in mitt huvud på någon annans kropp, det där är inte jag.« Hon köpte det, men det var hon förmodligen ensam om i hela världen. För ärligt talat, så vinklad kan du inte bli. Det är fortfarande du själv som bestämmer vad du säger och gör framför kamerorna.

När holländska Endemol kläckte idén till Big Brother under ett brainstormingmöte var en av inspirationskällorna den amerikanska nätpionjären Jennifer Ringley, som installerat webbkameror i sitt studentrum varifrån hon kablade ut sitt privatliv via hemsidan JenniCAM. Sändningarna var kostnadsfria och ocensurerade – vardagliga händelser varvades med monologer om Ringleys kärleksliv och sekvenser där hon onanerade. 1997 var det revolutionerande. I dag är det mer eller mindre vardagsmat.

De traditionella dokusåporna som bygger på en voyeuristisk inblick i andra människors liv har allt svårare att hävda sig i ett klimat där gränserna ­mellan det offentliga och det privata blivit flytande. I skrivande stund har Sveriges största bloggare ­Kissie en miljon besökare i veckan – nästan precis lika många som Baren fick ihop på samma tid. På många sätt är Kissie nidbilden av en dokusåpa­kändis på dekis: en ung, högljudd, blonderad tjej med silikon i läpparna som låter tabloidsajten Nyheter 24 dokumentera hennes bröstförstoring. Skillnaden är att hon aldrig har varit med i en dokusåpa: hon har skapat en egen.

Strix är naturligtvis medvetna om att tiderna förändras och lanserade nyligen Glamourama – en nätsänd dokusåpa som följer de tre blogg­profilerna Michaela Forni, Petra Tungården och Anna Hibbs när de rör sig kring Stureplan. Dess mediala genomslag bekräftar något som talar till produktionsbolagen fördel: det är fortfarande högre status att synas i TV än på internet. De kan dessutom erbjuda dramaturgi och konstruerade yttre förutsättningar: en paradisö, ett paradishotell, en nedgången bar i Gamla Stan. Nylanseringen av såpor som Expedition: Robinson och Paradise Hotel har inte varit succéer, men de lockar fortfarande publik. Och det råder ingen brist på humankapital. Enligt Anna Bråken­hielm är det i dag lättare än någonsin att hitta folk som vill ställa upp i realityprogram. ­Kanske har nätet inte dödat dokusåpakändisen, utan bara avdramatiserat den. Bråkenhielms prognos är att både Baren och Big Brother är tillbaka inom två år. Jag vidarebefordrar den informationen till Meral, som spärrar upp ögonen, sätter en hand över bröstet och sänker rösten för första gången på 45 minuter.

– Är det sant? viskar hon.

Jag nickar. Meral tar en klunk vitt vin och ber sitt bihang – en blond tjej som sitter tyst i en soffa under hela intervjun – att knäppa en bild med sin iPhone och ladda upp på bloggen. Sedan samlar hon sig och blåser en lock ur ögonen.

– Gud, jag hoppas att det kommer tillbaka. Då är fan jag tillbaka!