Sal A265 på Östra Real i Stockholm tycks ha designats för att väcka obehag. Väggarna är kala och färglösa, och armaturerna i det höga taket strilar ner ett pissgult sken över slitna bänkskivor som missfärgats av årtionden av utsuddat blyertsklotter. Personerna som kliver in i klassrummet ser sig osäkert, nästan underdånigt, omkring.
Testledaren David Borin nickar lugnande bakom katedern. När totalt 13 personer har slagit sig ned i bänkraderna tar han till orda.
– Nu är vi faktiskt fulltaliga. Gör det något om vi börjar lite tidigare?
Ingen protesterar. Ingen kan heller låta bli att glo på traven av röda provhäften framme på katedern.
– Hur lång tid tar det? undrar någon.
Borin förklarar att de har 20 minuter på sig att lösa de 45 problemen.
– Så de flesta upplever en stor tidspress, tillägger han.
Efter att ha inspekterat provskrivarnas legitimationer sträcker han på sig och förklarar med barsk magisterton:
– Och jag får be er att stänga av mobiltelefonerna, inte bara på surr, utan ordentligt.
Han tar några steg och blir stående framför den främre bänkraden.
– Då delar jag ut häftena. Snälla, låt bli att öppna dem innan det är dags! Mitt råd är att inte ta för lång tid med de tidiga uppgifterna, för det blir inte lättare längre fram, om man säger så.
Borin verkar inse det nedslående i sin kommentar och lättar upp stämningen:
– Lycka till nu!
Sedan börjar det. Det svagt skrapande ljudet av stiftpennor mot papper får sällskap av snoriga inandningar och sporadiska harklingar. Fingrar rör sig ticsartat över koncentrerade ansikten. Några biter på naglarna, andra rynkar pannan.
Sedan finns det de som ser helt oberörda ut. Tobias Härdeman på den främre raden, till exempel. 30-åringen med det maskinrakade snagget har gjort IQ-tester förr, i samband med anställningsintervjuer och mönstring – alltid med bästa möjliga resultat. När en kollega nyligen mejlade över en »fredags-kluring« trodde Tobias att det matematiska problemet var en »kuggis«, så löjligt enkelt tyckte han att det var. »Här ska ni få en riktig fredagskluring«, svarade han, och sände kollegorna en länk till föreningen Mensas provtest på webben.
Efteråt var kollegorna förtegna om sina insatser. Tobias egen IQ uppmättes till 126+, det högsta resultat man kan få på Mensas provtest. Intill resultatet fanns en uppmuntran om att skriva det riktiga Mensaprovet, eftersom han ansågs ha en god chans att klara det. För skojs skull kollade Tobias upp var och när nästa test skulle vara. Han insåg att det skulle hållas ett prov om bara några dagar.
Nu kommer Tobias snabbt in i ett skönt flow. Han skannar av serierna av figurer, och nästan omedelbart står det klart för honom hur nästa bör se ut. Han ringar in rätt svar. C, D, D, A … Bubblan av koncentration gör att han inte störs av de andras suckar, inte noterar det lätt skärande ljud som uppstår när folk omkring honom vänder blad. Tobias har lovat sig själv att inte snegla på klockan eftersom den bara kommer att göra honom stressad.
Andra har svårare att låta bli. Väggurets tunna minutvisare rör sig framåt i obehagliga tiosekundersintervaller. Blickarna mot klockan blir allt fler, och allt stirrigare, ju längre tiden går. När Tobias till slut unnar sig att se efter återstår fyra minuter av tiden – och då har han hunnit svara på allt.
Snart skär den vresiga ringsignalen från David Borins mobiltelefon genom klassrummet.
– Så! Då ber jag er släppa pennorna och stänga häftena.
– Ska man skriva datum? frågar en kille i 20-årsåldern.
Den tidsvinnande gamla fulmanövern känns igen från skoltiden. Likaså den oroliga hopen som dröjer kvar för att ställa bekymrade frågor.
– Jag hann inte svara på allt, kan man klara det ändå?
Tobias Härdeman lämnar klassrummet med lätta steg. Han känner på sig att det har gått bra, men redan på hemvägen börjar han ifrågasätta varför han över huvud taget dök upp.
Han tänker tillbaka på provet. Det känns absurt att 20 minuters knep och knåp kan utgöra tröskeln till världens mest mytomspunna intelligensförening. »Mensa«, tänker Tobias Härdeman när han öppnar dörren till sin bostad. »Varför skulle jag gå med där?«
När Mensa bildades 1946, efter andra världskrigets slut, var målet att bevara världsfreden. Namnet, det latinska ordet för bord, var tänkt att symbolisera en rundabordsgemenskap där alla var lika välkomna. Ja, alla och alla – inträdeskravet, en skyhög intelligenskvot, uteslöt i teorin 98 procent av befolkningen. Syftet var dock ädelt: att bilda en hjärntrust som världens regeringar skulle kunna luta sig mot när det blåste snålt.
Grundarna Roland Berill och Lance Ware formulerade tre grundmål för föreningen: att identifiera och främja mänsklig intelligens så att den ska kunna komma mänskligheten till godo; att uppmuntra forskning rörande intelligensens natur, karakteristik och användning; och slutligen – att skapa intellektuellt och socialt stimulerande betingelser för sina medlemmar.
1964 flyttade den amerikanske reklammannen Jay Albrecht till Stockholm. Han tyckte att hans nya hemland borde ha en egen förening. Albrecht ville komma i kontakt med personer som kunde matcha hans egna förståndsgåvor och lät trycka några medvetet provokativa affischer som rönte uppmärksamhet i tidningarna. Ett tiotal personer hostade upp de 25 kronor det kostade att göra inträdesprovet, och så var bollen i rullning. Föreningen grundade medlemsskriften IQ-kuriren och ordnade sammankomster på teman som science fiction och könsroller. Snart hade man 50 medlemmar. När Albrecht återvände till USA 1968 gick dock luften ur föreningen, och svenska Mensa förde under 70- och 80-talen en anonym tillvaro, fjärran från det inflytande grundarna hade hoppats på.
När Monika Orski, Mensa Sveriges nuvarande ombudsman, gick med 1991 hade föreningen 200 medlemmar och kämpade för att komma över den puckel där rekryteringen sköter sig själv.
– På den tiden fick man hem medlemstidningen Legatus Mensae, en stencilerad liten sak med texter som uppenbarligen var skrivna på olika skrivmaskiner. Sedan gick jag på möten i en liten lokal som förvaltades av Östermalms föreningsråd och var stammis på Stockholmsföreningens pubträffar på Wasahof. Om sju personer dök upp ansågs det vara succé.
När den karismatiske Jola Sigmond tog över ordförandeskapet hoppades många på ett uppsving. Sigmond hade spalten IQ-jympa i Expressen och medverkade, i egenskap av intelligensambassadör, regelbundet i TV4-programmet Svart eller vitt. Han ansåg att alla människor hade en inneboende kapacitet att utveckla en hög intelligens och gjorde sitt bästa för att ta död på ryktet om Mensa som stöddig förening. På den fronten hade han varierande framgångar. Som gäst i Robert Aschbergs talkshow Diskutabelt hävdade Sigmond, efter en lång utläggning om den fjärde dimensionen, att han kunde förflytta människor utan att röra vid dem. När programledaren bad honom demonstrera sa Sigmond: »Visst, om du går och ställer dig där.« Aschberg tog några steg, och därmed ansåg sig Sigmond ha backat upp sitt påstående. Vid ett annat tillfälle, när Expressens Cecilia Hagen frågade honom om Mensa var en klubb för inbördes beundran, kunde han inte låta bli att svara: »Ja. Jag tycker om att ha intelligenta beundrare.«
– Jag var aldrig arrogant eller kaxig, men när jag fick frågor som inte förde diskussionen om intelligens framåt, då kunde jag svara därefter.
Sigmond tyckte att intelligens skulle tillämpas. Han och några mensaner bildade ett konsultföretag som bland annat anlitades av Posten och Klippans pappersbruk.
– Klippans pappersbruk hade uppfunnit en ny teknologi som de inte visste hur de skulle använda. Redan på första mötet hoppade deras chef upp och ner i stolen: »Nu har ni redan kommit på saker som är värda flera miljoner!«
Mensas ordförande ansåg att föreningen skulle bidra till samhällsutvecklingen och var inte nöjd med att pubträffarna utgjorde stommen i verksamheten.
Monika Orski minns mitten av 90-talet som en stormig period i föreningens historia:
– Vi som bara ville dricka öl och ha trevligt ansågs vara för oseriösa. Det blev till slut en rätt trist konflikt där Jola Sigmond inte tillät sina motståndare att skriva i medlemstidningen.
Sigmond förnekar att han skulle ha bannlyst meningsmotståndare, men bekräftar sprickan.
– Jag hade ambitionen att man ska utveckla och aktivera sig själv, andra tyckte att det var nog att koppla av i varandras sällskap. Den åsiktsskillnaden var anledningen till att det blev så turbulent.
Per Åkesson, som varit medlem sedan 1985, säger att Jola Sigmond »inte var något vidare på att ta kritik«.
– Jola hade höga idealistiska mål för människor och mensaner. Ett möte med honom blev väldigt lätt som en sorts predikan. Vi var uppriktigt oroliga för att föreningen skulle förvandlas till en sekt.
1995, när Sigmond och den dåvarande styrelsen insåg att de inte skulle bli omvalda, begärde samtliga styrelseledamöter utträde ur föreningen. Monika Orski:
– De som lämnade var väldigt seriösa och ville förbättra världen, även om de inte visste hur. De tog med sig det officiella medlemsregistret och en massa gamla provresultat, vilket var vårt enda sätt att kontrollera att återvändande medlemmar verkligen klarat provet.
Mensa fick mer eller mindre börja om från noll. De potentiella medlemmarna – de två procenten som gömde sig där ute bland alla svag- och normal-begåvade – blev troligtvis inte särskilt sugna av att läsa tidningarna. 1995, samtidigt som det stormade som värst i Mensa Sverige, fick Nikki Frey, en redaktör för Mensas nyhetsbrev i Los Angeles, sparken efter att ha släppt igenom rasistiska artiklar som uttryckte åsikter om att utrota hemlösa och människor med utvecklingsstörningar. Skandalen var ett rejält bakslag för en förening som redan uppfattades som elitistisk och konstig. Attraktionskraften ökade inte när den före detta Mensamedlemmen Stefan Spett samma år bildade den uppmärksammade Förlorarnas Riksorganisation. Sin höga IQ till trots hade Spett aldrig haft någon framgång med kvinnor, eller med så mycket annat heller för den delen. En Expressenartikel om honom hamrade in nidbilden av en Mensamedlem: »Kombinationen av udda intressen och obefintlig social förmåga gjorde att Stefan pratade sönder de chanser han fick.« Jobb? Dem ansågs han oftast överkvalificerad för.
Samtidigt påpekade bland annat den amerikanske Harvardprofessorn Howard Gardner att den logiska problemlösningsförmåga Mensa använde för att sålla agnarna från vetet bara utgjorde ett av många mått på intelligens. I början av 2000-talet stavades modeorden emotionell intelligens och social kompetens; EQ och SQ istället för IQ.
Den gamla intelligenskvoten avfärdades som ett alltför trubbigt mätinstrument, och om både arbetsgivare och eventuella partners brydde sig mer om känslomässig intelligens – vad i hela friden skulle man med Mensa till?
Precis den frågan fick Jenny Åkerman att göra provet 2005. Åkerman, som föreläste om tanketräning och minnesteknik under artistnamnet Hjärnladyn, hoppades att hennes till synes medfödda färdigheter inom problemlösning skulle hjälpa henne att lyckas. På barndomens julaftnar brukade Åkerman och hennes 14 månader äldre syster få varsin tidningsprenumeration. Systern fick Kamratposten medan Jenny fick Vår Problemtidning, en avancerad pysselbok som hon fullkomligen kastade sig över.
– När jag förstod att jag klarat Mensaprovet tänkte jag: »Ja! Nu kan jag äntligen ta reda på vad de hittar på bakom draperiet.« Jag hade inga förväntningar.
En söndagseftermiddag strax därefter gick Jenny på sin första Mensaaktivitet, en soppträff. En ungerskbördig man med hästsvans öppnade dörren. Jenny reagerade på att han såg så avväpnande snäll ut, »intagande, som en indianversion av Dustin Hoffman«. Från köket hördes ett engagerat sorl, punkterat av sporadiska gapskratt. Jenny Åkerman beskriver inträdet i Mensa som »speciellt, väldigt speciellt«.
– Folk brukar säga: »Att gå med i Mensa, det är som att komma hem.« För mig var det mer som när jag var liten och just hade fått sommarlov. Man var på väg ut till landet, satt timmar i bilen i gassande sol: »Hur många mil är det kvar, pappa?« Sen på färjan fick man en glass och blev kladdig på hela kroppen. Många, många timmar senare, när man väl kom fram till stugan och fick kasta sig i havet … den känslan var det för mig. Rent, fritt, skönt!
Gulaschsoppan var »god och mättande, men högst sekundär«. På nästa soppträff stod en öppnad konservburk på diskbänken, bredvid en skidbackssvettig ost.
– Det var väl inte att klassa som bjudmat, men skit samma, det var aldrig maten som var viktig.
Snart blev det Jennys tur att bjuda på soppa. Hon minns att hon inte hittade någon slev att servera med. När gästerna anlände förklarade hon sitt problem: »Vi får göra Mensapyssel av det!« De kreativa lösningarna vällde in. En löd: »Om vi häller järnfilsspån i så kan vi ta upp soppan med magnet.«
– Det var så underbart sagt. Och efter det fortsatte vi att diskutera lösningar. En icke-mensan sa: »Haha, jättekul, men nu är det alltså så att vi måste få tag i en soppslev.« Usch, vad ickemensaner kan vara tråkiga ibland. De pratar om sånt som har hänt. Något de har upplevt, läst eller sett på TV. Mensaner pratar om vad som skulle kunna hända. Det är så många fler saker som skulle kunna hända än som redan hänt. Dessutom går det inte att ha fel i ett sådant samtal, eller rätt. Det är mycket friare. Det finns ingen inhägnad, ingen begränsning.
2005 gav Jenny Åkerman ut Ja tack, hjärna! – en bok om minnesteknik och tanketräning som placerade henne i morgonsofforna. Tack vare internet upplevde Mensa ett uppsving, men det stora problemet kvarstod: att förbättra föreningens image. När den nyblivna medlemmen Jenny dök upp i TV slickade styrelsen sig om munnen: »En verbal skarphjärna med humor, henne ska vi ha!«
Jenny Åkerman blev mer eller mindre intvingad i riksstyrelsen, till en början som suppleant. När den dåvarande vice ordföranden gick in i väggen 2007 lät Jenny sig övertalas att ta över. Efter bara några månader på posten började hon få uppmaningar av typen: »Ja, du vet väl att det är naturligt att kandidera till ordförande, det är nästa steg.«
– Jag hade aldrig hållit i någon jävla ordförandeklubba. Jag har alldeles för mycket spring i benen och hjärnan för det. Men folk lovade att min enda uppgift var att stå i dörren och säga: »Välkommen till Mensa!« Då ställde jag upp.
Jennys vallöfte var kort och koncist: »Röstar ni på mig får ni en ordförande som säger: ›Hej, vi finns och vi är bra!‹« Jenny Åkerman tog hem en jordskredsseger, hela 70 procent av rösterna.
Som nybliven ordförande sneglade hon på stadgarna: »Främja intelligens så att den kommer mänskligheten till gagn …« Till skillnad från sina företrädare hade Jenny Åkerman en ganska klar bild av var stöten skulle sättas in.
Efter att ha pratat med hundratals mensaner visste hon att hennes egen förhållandevis bekymmersfria uppväxt utgjorde ett undantag. Framför allt skoltiden var ett mörkt kapitel för många – präglad av en känsla av utanförskap, av att inte bli förstådd, av att vara annorlunda.
I just skolan, där det om någonstans borde vara en fördel att vara högintelligent, hade medlemmarna tvärtom upplevt sin begåvning som ett handikapp.
Ken Engström var vild i skolan. När det var tråkigt på lektionerna började han störa sina klasskamrater. När han blev för »sprallig« bar hans lärare ut honom i korridoren så att han fick lugna ned sig. Alla i hans klass uppfattade honom som konstig, det visste han.
Redan i tredje klass löste Ken problemen i sin tre år äldre brors matteböcker, men på lektionerna kunde han sällan förklara hur han kommit fram till lösningen. Då sade hans lärare att det inte räckte att ha rätt svar, man måste kunna förklara hur man tänkt också. Samma sak inträffade när han pratade med sina klasskamrater. Ken kunde säga något som han visste var sant och redigt, bara för att mötas av himlande ögon. De förstod inte.
I fyran orkade hans nya lärare inte med honom. Ken kom hem med lappar till sin mamma. På en stod det: »Det är nog bra om Ken stannar hemma och vilar sig lite.«
Han hamnade så småningom på Östra skolan i Åstorp, en del av Komvux, där han fick gå tillsammans med narkomaner och människor med grava funktionsnedsättningar. Ken och hans nya klasskamrater fick läsa några kärnämnen, men fokuset låg på att lära dem ordning och reda. Elvaåringen kände sig »stentrög« och blev glad när han efter ett år flyttades till en »vanlig« särskola med barn i hans egen ålder.
– En tjej hade en grav CP-skada, en kille hade blivit påkörd två gånger och var riktigt illa däran. Studietempot var anpassat efter dem.
Ibland gick Ken ut till järnvägsspåren och väntade på att ett tåg skulle komma och köra över honom. Han övervägde att hänga sig men var rädd att det skulle göra ont. Det han funderade mest på var att gå ut och lägga sig i snön och bara somna bort från alltihop.
– Jag var rädd för att det skulle göra ont det också, men tänkte: »Om jag bara somnar så tar kylan nog hand om resten.«
Efter två år insåg en av lärarna att Ken inte hörde hemma i särskolan. Han fick börja i en vanlig klass igen, på sin gamla skola. Ken, som hade halkat långt efter i alla ämnen, kämpade sig igenom högstadiet och gymnasiet.
Därefter sökte han en förklaring till varför allt var så svårt för honom. Han drog slutsatsen att han var dum i huvudet, att han var en sådan man kallar svagbegåvad. Men exakt hur trög var han? Ken hittade ett intelligenstest på nätet, det gick ut på att förutse fortsättningen på ett mönster av figurer. Ken förväntade sig att ha 80 eller högst 90 i IQ.
När han fick se resultatet förändrades hans liv.
Enligt texten på skärmen hade han en IQ på minst 126. Resultatet gav Ken ett självförtroende han aldrig hade varit i närheten av tidigare. Han undvek inte längre diskussioner, istället för att bara ge upp ansträngde han sig för att förklara hur han tänkte. Hans sociala kompetens växte snabbt.
Efter studenten fick han jobb på ett grossistlager. Där blev han påmind om att hans tankebanor ändå inte var som andras. När chefen en dag bad Ken berätta vad han hade för målsättning med jobbet, svarade han så uppriktigt han kunde: »Jag vill sitta ned, chilla och ta en kaffe.«
Chefens anletsdrag mörknade: »Fan, så kan du inte säga!«
– Jag såg det som att när alla beställningar är packade och alla etiketter är påklistrade, först då kan jag ta det lugnt. Men det förstod ju inte han.
Hans nästa arbetsgivare, bemanningsföretaget Proffice, hyrde ut honom till Kronofogden där det var tänkt att han skulle stanna två veckor. Ken revolutionerade myndighetens arbetsflöde och blev kvar i ett och ett halvt år. Hans självförtroende fortsatte att växa. En dag körde Ken till Malmö och gjorde det riktiga Mensa-testet. När hans kollegor fick reda på att han klarat det firade de honom med prinsesstårta.
Ett halvår senare gick han på ett informationsmöte i Lund. Där hörde han Mensas nya ordförande Jenny Åkerman berätta om sitt skötebarn GCP, föreningens Gifted Children’s Program. Det gick ut på att göra Sveriges skolor bättre på att identifiera och uppmärksamma »särbegåvade« barn. Särbegåvad? Det fanns alltså till och med ett ord för sådana som han. »Självmedveten, icke-konformist, perfektionist, känslig och empatisk …« Personlighetsdragen beskrev honom på pricken!
Efteråt gick Ken fram till Jenny Åkerman och frågade om han kunde hjälpa till. Jenny tog tacksamt emot erbjudandet, och hänvisade Ken till Mensamedlemmen Sten Collander som basade för GCP-verksamheten. Ken och en handfull andra mensaner med liknande erfarenheter fick genomgå en kurs, och bildade sedan en kader med uppdraget att uppsöka de svenska skolorna.
GCP hade börjat arrangera träffar i Stockholm och Skåne som efterhand spridit sig till Göteborg och Uppsala. Där upptäckte lättade föräldrar att de inte var ensamma om att ha ett särbegåvat barn. Samtidigt upptäckte barnen att det fanns andra som de. Ett slags mini-Mensa alltså – fast utan intagningsprov.
GCP ordnade också mentorer åt barnen. En dag ringde en bekymrad förälder till Sten Collander och berättade om den elvaårige sonens intresse för partikelfysik. Eftersom skolan inte kunde tillfredsställa hans lystmäte började han visa tecken på akut skoltrötthet. Sten kontaktade en professor på KTH som tog sig an pojken.
En dag när professorn var sjuk ryckte en kollega in: »Vilken nivå ska jag lägga det på?« Professorn instruerade vikarien att undervisa elvaåringen som om han vore en like.
Under den lektionen upplevde pojken för första gången i sitt liv hur saker gick över huvudet på honom. Ändå kom han ut ur klassrummet med ett förunderligt leende på läpparna: »Mamma, jag fattade inte allt. Är det så det känns för mina klasskompisar?«
– Han lärde sig ingen fysik den dagen, men massor om sig själv, säger Sten Collander.
GCP:s huvuduppgift är emellertid att få upp skolornas ögon för de särbegåvade elevernas problem. För sådana råder det inga tvivel om att de har.
Roland S Persson, professor i pedagogisk psykologi vid Högskolan i Jönköping, har intervjuat omkring 300 mensaner om deras erfarenheter av utbildning på olika nivåer. Resultaten är alarmerande: 92 procent av de tillfrågade for illa i grundskolan, 27 procent lämnade det svenska skolsystemet utan att ens ha insett sin unika begåvning.
– Det som förvånade mig var självfallet omfattningen av svårigheterna, och den fullständiga nonchalans som dessa individer mött i skolsystemet. Men även att problemen har fortsatt inom den högre utbildningen, säger Persson.
Själv talade professor Persson perfekt brittisk engelska i årskurs fyra, utan att någonsin ha besökt ett engelskspråkigt land. Under sina 17 år i svenska skolor och universitet var det dock aldrig någon som antydde att han skulle vara begåvad utöver det vanliga. Det skulle dröja till ett möte med en professor på New York-baserade Julliard School of Music innan han fick höra att han var »exceptionell«.
– I Sverige, trots att lärarna såg att jag redan kunde och hade ambitionen att lära mig mer, var det aldrig någon som gjorde något åt saken. Istället förföljdes jag av kommentaren: »Vad gör man med en sådan som du?«
Roland S Persson poängterar att det finns kulturella skillnader vad gäller särbegåvade.
– Lägst tolerans finns i Skandinavien. Under hela efterkrigstiden har den svenska skolan styrts medvetet mot en i huvudsak kollektiv prestation på medelnivå; ett slags utbildningsmässigt »lagom«. I en sådan skolmiljö är den enskilda individen helt ointressant. Som dåvarande ecklesiastik-minister Olof Palme påpekade på 1960-talet för en grupp avgående gymnasister: »Ni går inte i skolan för att åstadkomma någonting för er själva, utan för att lära er hur man fungerar som del av en grupp.«
2011 formulerades faktiskt de särbegåvades rättigheter i skollagen, för första gången. Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling. I teorin kan föräldrar till understimulerade särbegåvningar numera dundra in hos rektorn med lagboken i näven: »Se här, ni bryter faktiskt mot lagen.«
Ändå menar Sten Collander att han ofta stöter på ett instinktivt motstånd:
– Vissa säger: »Elitklasser, det är det ni vill ha, va?« Nej, det är det inte. GCP:s mål är inte att få barn att prestera så bra som möjligt, det är att få dem att må så bra som möjligt.
Stens egen teori är att skepsisen härrör från andra världskriget, då man »delade in i grupper på ett väldigt hemskt sätt«.
– I Sverige bestämde man sig för att aldrig dela in i grupper igen. Alla skulle vara lika och ha samma undervisning.
När Sten Collander väl lyckas tjata sig till en föreläsning får han alltid samma fråga: »Hur ser man att någon är särbegåvad?«
Det finns flera typer, berättar han: läshuvudet som räcker upp handen, har alla rätt och blir färdig långt före sina klasskamrater; den tillbakadragna – den typ Jenny Åkerman kallar »tapetimitationen«; eller lika gärna den trötta eller arga och ifrågasättande eleven som utmanar lärarna och deras metoder.
– Många lärare reagerar: »Fan, håll käften och sitt ner!« Det är en mänsklig reaktion, men ofta tragisk i sina effekter. Många särbegåvade barn blir utåtagerande och snackiga, kastar saker och slåss. Ofta leder det till självskadebeteende, det är många som vill avsluta sin existens.
Ken Engström bär syn för sägen:
– Om det inte funnits en lärare som såg mig till slut, som förstod att jag behövde hjälp … Ja, jag hade antagligen suttit inspärrad idag. Istället går jag på högskola, har flickvän, ett liv …
Han inser att läget inte kommer att förändras på en vecka. En lärare på en skola som Ken besökte berättade att han försökt ge en »snabb« elev en överkursbok i matte. Eleven vägrade att ta emot boken, eftersom hen inte ville ha en annan bok än sina kompisar.
– Det visar hur svårt det här är. Jag hoppas i alla fall att lärarna pratar om det nästa dag vid fikat. Typ: »Ja, den där Peter i den och den klassen …« Jag kan bara belysa problemet, det är pedagogerna som måste komma med lösningarna. Allra helst hade jag velat prata för lärarstuderande, plantera det redan där. Kan jag hjälpa ett enda barn att slippa gå igenom en massa helvete i onödan, då kommer jag att kunna leva på det länge.
I dagsläget har Stens och Kens lilla GCP-styrka hunnit besöka 50 skolor, av landets »ungefär 5 000«.
– Om det fortsätter i den här takten kommer det att ta hundra år att skapa förändring, säger Sten Collander. Intresset börjar sprida sig, men det krävs att någon ger direktiv till Skolinspektionen och de andra myndigheterna att börja jobba för det här. Det krävs myndighetsbeslut, och sådana kan inte GCP ta.
Somliga orkar inte vänta. För några år sedan flydde den före detta Mensaordföranden Erik Aludden landet för att ge sina särbegåvade barn en tillräckligt utmanande utbildning. Han behövde inte flytta långt.
I Danmark finns Mentiqa, en samling friskolor där undervisningen skräddarsys utifrån högbegåvade barns behov. Skolans mål är att lyfta frågan om särbegåvning. Den dagen den kommunala skolan anammar Mentiqas metoder kommer Mentiqa självmant att avveckla verksamheten.
Medan GCP försöker fånga in landets yngre särbegåvningar fortsätter moderskeppet att fånga upp dem som lämnat skolans korridorer bakom sig. I dag har Mensa runt 4 400 medlemmar.
De regelbundna pubträffarna på Wasahof i Stockholm är den av föreningens traditioner som hängt med längst, och att gå dit utgör för många nyblivna mensaner fortfarande det första vinglande steget in i en okänd och lite skrämmande värld. Så är det till exempel för Yvonne Ågren, en späd medelålders kvinna med skjortblus och iakttagande blick.
Den här kvällens samkväm är hennes första Mensaaktivitet någonsin. Lennart Skärblom, som hamnat mittemot henne, informerar om Facebooksidan.
– Där kan man skriva: »Fika om två timmar eller biokväll hemma hos mig?« Det är alltid bra uppslutning. Den ska du definitivt prova.
Lennart minns hur det var när han själv gick med.
– Det var som att sjunka ned i en mjuk fåtölj: »Aaaaaah, folk som tänker som jag.« Det var skithäftigt alltså. Diskussionerna gick så här.
Han låter den sträckta handflatan illustrera vågrörelser i luften framför Yvonne Ågrens näsa.
– Skulle du säga att folk är open-minded? frågar hon.
– Folk här är extremt inkluderande, svarar Lennart. Men den här kvällen är som ett lotteri. Du kan hamna bredvid någon som är extremt nördig på ett område du är totalt ointresserad av. Har du tur så hamnar du bredvid någon som är extremnörd på något som du bryr dig om. Fan, folk är så jävla olika här!
Under kvällens lopp upptäcker Yvonne att Lennart har rätt. Bland kvällens cirka 40 besökare märks en misslyckad militärhistoriker som säger att hans jobb är att »betäcka rika damer runtom i Europa«, en före detta fängelsekund som tatuerat in Hammarby IF på ryggen och Mensaloggan på sin biceps, samt en ung kvinna som just blivit färdig jurist men redan tröttnat och sadlat om till att plugga psykologi. En stor del av kvällen går ut på att formulera galghumor av de problem högintelligenta ställs inför.
Mannen med Hammarbytatueringen berättar om en fest han var på för ett tag sedan.
– En av mina polare drack rätt friskt. »Vad pysslar du med, ska du inte ta det lite lugnt?« sa jag. »Nänä«, sa han. »Jag försöker komma ner till 119.«
Nästan alla gapskrattar. Internskämtet syftar på de amerikanska forskningsrön som säger att 119 är den optimala intelligenskvoten, i alla fall om man vill bli en framgångsrik ledare. En person med en sådan IQ är tillräckligt begåvad för att utföra analyser och har inga problem med att vinna medarbetarnas respekt, men är inte för smart, inte för intelligent för sitt eget bästa. Idéer och resonemang är inte så abstrakta att de går över huvudet på medarbetarna – något som Mensamedlemmar ofta råkar ut för. Att de dessutom har lätt för att bli uttråkade leder till ett kringflackande yrkesliv. Vilket i slutändan kan bli ett problem på anställningsintervjuer.
Intelligens som handikapp alltså.
Vid tiosnåret, när Frans Hagerman dyker upp, möts han av igenkännande blickar och viskningar – den 30-årige tvärflöjtisten pryder nämligen framsidan av senaste numret av Legatus Mensae. Han missar aldrig en pubträff.
– När jag var liten fick jag höra att jag sa konstiga saker och att jag var pinsam. Här är det omöjligt att ta upp något som alla tycker är ointressant. Jag skulle vilja påstå att vi mensaner är bra improvisationsmusiker. Ja, konversationsmässigt alltså.
Hagerman, som beskriver sig själv som evig singel, berättar att han länge gick hit i förhoppningen om att få ragg – men att han nu kommit till insikt om att Mensa inte kan hjälpa honom med just den saken.
– Det blir ju aldrig någonting, stönar han. Folk sitter och intellektualiserar sönder kärleken.
Yvonne Ågren avviker strax före tio. Kanske lika bra det. En kvart efter midnatt kör personalen på Wasahof ut de sista gästerna. Av 40 mensaner återstår en kärntrupp på tolv personer. Ute på trottoaren smids det planer på en fortsättning. Fredrik Mansfeld, som ansvarar för pubträffen, tar täten mot Odenplan. Bredvid honom går en gänglig, rödlätt man vid namn Per Fylking. Han minns en pubträff för några år sedan.
– Då var vi också tolv kvar. Där satt vi och söp, tolv högintelligenta individer … och inte en enda av oss hade jobb.
I närheten av Odenplan rycker Fylking i dörren till ett karaokeställe och svär när det är stängt. Han säger att han är orolig över att jag har fått fel bild av Mensa.
– Du satt ju vid helt fel bord. Du pratade bara med aspergianerna, på bordet bakom snackade vi knullsmurfar och bisarrsex.
Sedan blir han allvarlig. På riktigt.
– Du vet varför så många av oss har haft det jobbigt, va? Det är ju inte intelligensen i sig, det är det att smarta barn tenderar att vara så jävla lillgamla.
Han tar några steg innan han stannar igen, denna gång för att fråga om jag lagt märke till att det inte är någon i gänget som är dumfull.
– Reptilhjärnan aktiveras senare hos intelligenta. Det är därför Alzheimers upptäcks så sent bland oss. Det är också därför folk som blir dumma i huvet när de super helt enkelt är dumma i huvet!
Några dagar senare blir jag varse ytterligare en börda som högintelligenta måste dras med – umgänget med normalbegåvade. Redan när jag stämmer träff med Karl Hamrin förstår jag att intervjun kan bli någonting extra. När jag ber om ett signalement meddelar Hamrin att han kommer att ha på sig »en dyr skinnjacka«. Det har han också, en brun och knarrig taxijacka med en liten knappnål fäst på slaget. Mensaloggan.
– Jag hör till de få mensaner som visar den här öppet, förklarar han. Folk är försiktiga. De har hört utsagor av typen att Mensa bara skulle vara en förening för inbördes beundran. Inget kan vara mer felaktigt. Jag tänker bära den här överallt. Jag har Mensas basebollkeps också, min yngsta grabb kallar den »töntmössan«. Men Mensa är inget hokuspokus, det är ingen orden med ritualer. Det är helt enkelt ett sällskap för folk som har kopiöst hög intelligenskvot. Det är inget mer med det, det är inget märkvärdigt alls.
När han fått in sin lättöl frågar han mig om jag måste veta hans IQ. Jag förklarar att det inte är nödvändigt, vilket han inte tar notis om.
– Det blev ett häpnadsväckande resultat, om man säger så. Vi kanske kan nöja oss med att jag ligger väl över gränsen, väl över gränsen, för att gå med i Mensa.
53-åringen berättar att han är bergsingenjör från KTH men numera jobbar på ett telekomföretag. Han blev medlem för tre år sedan.
– Jaha, och hur har det då förändrat mig? frågar han sig själv.
Svaret:
– Självtillit, skulle jag säga. Det är inte mig det är fel på, det är de andra. Det är bara det att jag varit aktiv i fel miljö.
Jag ber honom att förklara »aktiv i fel miljö«. Karl Hamrin säger att det kan röra sig om en sådan sak som att besöka sin lokala pub i Brandbergen.
– Där pågår väldigt kortsiktiga, väldigt enkla resonemang om hur man byter bil och sådana här saker. Det är aldrig någon analys om vad man ska ha bilen till. Folk fokuserar på petitessdetaljer utan att skaffa sig en överblick av vad de håller på med. Det är förment seriösa diskussioner om företeelser som inte har någon betydelse alls, exempelvis sport.
– Vad är jobbigast? undrar jag.
– De korta spåren, att det aldrig är några stora tankehopp, aldrig någon återkoppling till vad någon tidigare sagt. Det är alltför enkelt att följa deras associationer. Det är så uppenbart allting. Och deras möjlighet att följa hur jag har tänkt mig fram till någonting, ja, den är i princip noll.
Trots det händer det fortfarande att Karl besöker puben i Brandbergen. Inte för att roa sig, utan för att påminna sig om vad Mensa har inneburit för honom.
– Att bara gå dit helt ensam och lyssna på de konversationer folk har, det är en liten kick för självförtroendet. Jag bara står där och lyssnar på dessa enkla människor. De har ju roligt också, deras existens på jorden är ju lika välmotiverad som min, det är inte det. De kan vara goda yrkesmän också, men jag roas lite av flackheten.
Han vill dock betona att medlemskapet ändå har gett honom »en större tolerans för omgivningens tillkortakommanden«.
– Man kan exemplifiera det så här: ponera att du har en nära vän som är blind. Han tillgodogör sig saker på andra sätt än du, men du gillar den personen ändå. Det är fortfarande din vän. Så kan man förklara det.
Mensas styrelse har samlats på konferenshotellet Stinsen i järnvägsknuten Hallsberg. De ska dra upp riktlinjerna för året, men först väntar en middag då de är fria att prata om vad som helst.
– Ett ord jag har problem med är »utgå«, förklarar Mensas nytillträdde PR-ansvarige Linus Hedin Masimov.
– Vadådå? säger föreningens IT-ansvarige Mikael Grön.
– När ett TV-program utgår, då sänds det inte, men när ersättning utgår – då får man pengar.
Ordföranden Jenny Åkerman bryter in:
– Vet ni vad man kallar det när en mensan går ut och festar?
Hon anlägger en kort konstpaus.
– Nördutgång.
Linus skakar på huvudet, med spelad indignation säger han:
– Vissa saker skämtar man bara inte om. Barnvåldtäkt, fascism … och att man är nörd för att man är med i Mensa.
När samtalet glider in på dataspel kommer jag på en sak:
– Just det, Mojanggrundaren, han som gjort Minecraft, är inte han med i Mensa?
Det blir alldeles tyst runt bordet. Folk undviker min blick, säger ingenting. Mikael Grön tar upp sin smartphone, fipplar lite med den, och pustar ut.
– Jo, han är ute. Det står här på hans blogg.
– Du vet väl att vi inte får outa andra medlemmar? säger Linus Hedin Masimov allvarligt till mig.
Efter middagen slår de sig ned i foajéns läderfåtöljer. Martina Gustavsson, som är vice redaktör för medlemstidningen Legatus Mensae, berättar att hon är »ute« på sin arbetsplats. Hon brukar uppmuntra sina klipskaste kollegor att göra Mensatestet.
– Då säger de bara: »Men vi vill inte bli som du, Martina.«
Mensamedlemskapet är också det första hon tar upp på dejter.
– Kan karlarna inte hantera att jag är med i Mensa är de ändå inget att ha, säger hon.
På lördagsmorgonen flyttar Mensas funktionärer upp till konferensrummet på hotellets översta våning. Lokalen bjuder på en riktigt fin utsikt över ett snötäckt småstadstorg. Gruppen mjukstartar med lite teambuilding. Ett pappersark med Mensaloggan rivs i bitar för att sedan fogas samman igen.
– Då blir det lite kantigt och skevt och små glipor emellan, men det är så vi förhåller oss till varandra, förklarar Jenny Åkerman.
Sedan redogör funktionärerna för hur de sköter sina respektive uppdrag. Det bryter ut små skämsrodnader på Linus Hedin Masimovs kinder när han presenterar sin budget. Hans företrädare på posten skötte sina PR-plikter för 16 000 kronor. Linus vill ha 236 000 kronor för att utföra samma uppdrag. Han förklarar att det säkert går att skära en aning i kostnaderna, men står på sig när det gäller att höja ribban. Han vill annonsera i kår- och branschtidningar, synas på mässor och festivaler …
– Vi är inte attraktiva för allmänheten, för vi har inte varit särskilt intresserade av det tidigare. Vill vi hjälpa världen med intelligens eller inte?
Fler är inne på samma spår. Den svenska kontaktpersonen för Mensa Research Journal beskriver sitt hjärtebarn som »en tung fackskrift på högakademisk engelska«. I dagsläget har tidningen 45 prenumeranter i Sverige.
– De där borde finnas på varje frisersalong, säger Mikael Grön och fnissar belåtet åt sitt eget skämt.
– Men ärligt, varför görs tidningen? frågar någon.
– För att Mensa inte bara är en social förening, blir svaret. Vi vill få ut begreppet intelligens också.
Sedan blir det Sten Collanders tur. Han älskar inte direkt att tala inför folk, men denna dag ser han fram emot att gjuta lite mod i truppen. Han börjar med att beskriva förutsättningarna.
– Lite kuriosa från Finland … Där knackade utbildningsministern på hos Mensa och frågade om de kunde samarbeta. Så är det inte riktigt här …
Trots det otacksamma klimatet kan Sten meddela att arbetet börjar bära frukt. Några av de skolor han och GCP-informatörerna besökt har startat ett nätverk för att utbyta erfarenheter kring arbetet med särbegåvningar. Dessutom har Sveriges kommuner och landsting lovat att upplysa sina medlemmar om GCP:s höstkonferens »Särbegåvning i skolpraktiken«.
Sten avslutar med att presentera GCP:s årsbudget. Vad han vill ha för att lyfta frågan om särbegåvningar i Sverige? 57 000 kronor. En av posterna är »pins/annan marknadsföring«. Sten vill bland annat ta fram Hjärnbandet, en pin för kavajslaget som visar att man stöder forskningen kring särbegåvningar. Han berättar också om »Lärartacket«, en kampanj som går ut på att uppmärksamma lärare som ser, utmanar och stimulerar sina elever. Hans presentation följs av rungande applåder. Sten bockar och ler blygt.
Efteråt utbryter en engagerad diskussion. Vad kan man göra för att sätta detta nya Mensa på kartan? Jenny Åkerman påminner om att Mensapriset återuppstått. Det drogs in under de mörka åren, men i sommar ska föreningen återigen prisa den svensk som har stått för »årets intelligenta insats«. Det borde kunna väcka uppmärksamhet.
De pratar också om att trycka nya exemplar av Camilla Wallströms Se mig som jag är, en bok där särbegåvade vuxna berättar om sin tuffa uppväxt och skoltid.
– Eller så får vi göra en uppföljare, föreslår en tjej. Se mig som jag blev.
Ett unisont skratt bryter ut. När det lagt sig säger IT-ansvarige Mikael Grön lite skamset:
– Sten, det känns möjligen som att GCP är det enda vettiga vi gör.
Några dagar senare käkar jag lunch med Tobias Härdeman. Det har gått några veckor sedan han skrev provet på Östra Real och han väntar fortfarande på besked.
– Det borde komma ett kuvert snart, tycker man. Det har alltid gått bra på IQ-tester men det vore skönt med en officiell kvittens, säger han medan han hugger in på en tallrik sashimi.
Tobias har ännu inte bestämt sig för hur han ska göra om han kommer in.
– Värdet dras ned lite för mig i och med att det bara går ut på att gissa nästa figur. Skulle jag rekrytera människor till något slags elitsällskap skulle jag även testa dem på retorik, resonemangsförmåga och EQ. Man vill ju att folk ska ha alla bitarna.
Tobias jobbar för närvarande inom finanssvängen. Eftersom han alltid är intresserad av nya utmaningar är han nyfiken på hur Mensa skulle göra sig på hans CV. I sin förra roll som linjechef skötte han mängder med rekryteringar. Han fick dock aldrig in ett CV där någon angett Mensa som merit.
– Men hade jag fått det hade jag sett det som ett plus … Tror jag i alla fall. Erfarenhet och personkemi är klart viktigare, om det inte är någon specialist som ska sitta i en källare. Jag skulle nog betrakta det som att ha gjort volontärarbete någonstans. Om personen verkar vara trevlig och duktig så kan jag tänka mig att Mensa skulle kunna bli tungan på vågen.
Han grimaserar.
– Fast det gäller att kunna droppa det snyggt på en intervju. En chef som känner sig hotad skulle ju se på Mensa med förakt. Det är svårt det här alltså.
Han sätter i sig det sista av sin sashimi.
– Om jag blir medlem kommer jag att baka in det mellan två sociala grejer, så att arbetsgivaren fattar att jag har alla komponenterna. Jag har till exempel sjungit i en barbershopkör som vunnit Nordiska mästerskapen. En sådan blänkare hade ju krävts bredvid. Så att det inte blir in your face.
En vårdag landar ett märkligt mejl i min inkorg. Ett pressmeddelande från Mensa Sverige med rubriken »Mensa slopar IQ-krav för medlemskap«.
Av innehållet framgår det att Mensas International Board of Directors bestämt att det ska bli möjligt att söka medlemskap i Mensa också på hög EQ och SQ. Mensas PR-ansvarige Linus Hedin Masimov förklarar draget i ett färdigformulerat citat: »EQ och SQ är viktigare än IQ. Nu slutar vi kräva att folk ska räkna ut vilken figur som passar in i ett mönster. Man har ju ärligt talat liten nytta av sådan kunskap till vardags. Emotionell intelligens behövs däremot hela tiden.«
Enligt pressmeddelandet ska de nya reglerna börja gälla den 1 juli, och Sverige blir ett av de första länderna som erbjuder de nya EQ- och SQ-testen. Jag läser med stigande intresse … ända tills jag inser att det är den 1 april.
Jag kollar Mensas Facebooksida. »Haha!« konstaterar de flesta, men det finns också de som sväljer betet. »Ett steg i rätt riktning«, skriver en kommentator.
Skämtet känns inte klockrent för en förening som har ambitionen att bli mer inkluderande. Det gamla dryga Mensa gör sig påmint – föreningen som skämtar med sina medlemmar, mot resten av världen. Jag kommer att tänka på den brittiske BBC-legendaren Anthony Jays klassiska uttryck: »The most disasterprone team is the one that is exclusively composed of very clever people.«
Jag ringer upp Jenny Åkerman för att höra vad hon har för tankar kring saken. Hon förklarar att hon inte tyckte skämtet var roligt, och poängterar att hon hellre driver frågor av inkluderande karaktär. Åkerman berättar att det finns Mensa-ambassadörer, normalbegåvade icke-medlemmar som åker runt och informerar om föreningen.
– Ja, vi hade i alla fall en ambassadör, säger Jenny. Men sen klarade han provet så då blev han informatör istället. Jag vet inte riktigt hur det ser ut just nu.
Hur som helst är det inte längre Jenny Åkermans uppgift att grunna på sådana saker. Nyligen lämnade hon över förordnandet till vice ord-förande Henrik Lundin, och vid årsmötet den 31 maj ska en ny ordförande väljas.
– Allt har sin tid, förklarar hon. Jag har varit en perfekt ordförande i det här skedet. Jag sprang upp på barrikaderna och ropade. Nu när folk fått syn på oss så kan jag klättra ned igen. Det blir bra. När man tänker på Mensa ska man inte tänka på någon linslusig kärring med glasögon. Man ska tänka på föreningen, på skolan.
Under sina två år på posten har Mensa, med hennes egna ord, gått från att vara »tillflykt till tillgång«.
– Jag skulle inte ha blivit ordförande om det inte vore för den första delen av stadgarna, intelligensfrämjandet. Det vore groteskt att gå omkring här på jorden utan att göra någonting. Det minsta vi kan göra är att ge ungarna känslan att de har lite mer innanför pannbenet än vad skolväsendet vill ge dem erkännande för. Jag är skitstolt över det jag gjort. Det är som att ha tonåringar. Man känner: »OK, nu klarar de sig själva.« Nu kan jag gå på fotokurs, eller vad jag nu väljer att göra.
Enligt Jenny behöver Mensa en ordförande som kan »sy om kostymen« så att föreningen blir mer professionell. Det finns till exempel förslag om att för första gången anställa personal.
– Det här är första gången vi kan titta framåt, säger Jenny. Det är först nu vi är överens internt om vad vi är. Det är det altruistiska som tittar fram igen. Det finns verkligen ett starkt driv inom föreningen att göra något vettigt.
Trots att Mensa knappast har haft en mer öppen medlem än Jenny Åkerman har det hänt att även hon valt att dölja sitt medlemskap. För några månader sedan föreläste hon om minnesteknik för ett gäng advokater i Alperna.
– Jag brukar alltid nämna att jag är ordförande i Mensa, men där kände jag direkt: »Nej, detta ska jag inte säga.« Det hade inneburit för mycket knäck i deras lurar. De skulle bara tänka: »Varför lyssna på henne, hon är bara en sådan som inte har något liv. Höhö, det är vi som är de smarta på riktigt.« Min bror är själv sådan.
Hon liknar Mensas kamp med vad gayrörelsen gått igenom.
– Om bögarna sa man: »Öh, varför kan de inte bara skärpa sig och bete sig som folk? De där borde man fan låsa in.« Vi mensaner snackar själva om att outa varandra. Det är hög tid att vi börjar känna stolthet för vilka vi är och vad vi gör.
En dag när Tobias Härdeman bläddrar igenom familjens post så händer det. Några reklamblad, en lokaltidning … Och ett stort vitt kuvert med Mensaloggan på.
Han öppnar. När han får syn på inbetalningskortet inser han att han klarat testet. Det medföljande diplomet klargör dessutom att han klarat det så bra det bara går. Han, Tobias Härdeman, har en intelligenskvot som är högre än 135. Högre än 99 procent av befolkningen.
När han berättar det för sin fru några timmar senare skakar hon på huvudet och skrattar …
Nästa gång vi pratar med varandra förklarar han att han fattat sitt beslut.
– Jag kör ett år på prov. Varför inte liksom? Om jag kan ha nytta av föreningen, eller den av mig, då kan det bli en fortsättning. Det ska bli spännande att se om jag får ut något av det.
I kuvertet låg dessutom en broschyr som förklarade vad man får som medlem i Mensa Sverige: en prenumeration på föreningens tidning Legatus Mensae, men också ett personligt e-postkonto, tobias.hardeman@mensa.se.
– Det är ju perfekt! säger han. Då behöver jag inte sätta upp det som merit på mitt CV, då räcker det att jag mejlar från det kontot. Det är subtilt och kaxigt på samma gång.