Foto: Magnus Wallström

Hyenorna på trafikkontoret

De försvann lika plötsligt som de dök upp, ­betonghyenorna som placerades ut i ­Stockholm. I snart två år har upphovsmännen Olabo och Folke försökt få dem tillbaka.

Efter tre månaders heltidsarbete stod de äntligen och stirrade på honom i studion utanför Gävle. Fem hyenor som långsamt formats av lager efter lager av betong över stålskelett. Tre stycken strövade omkring, en låg lojt på marken och en satt ned och såg på betraktaren med uppfordrande ögon som lyste av röda ledlampor.

Mannen som skapat hyenorna ­kallar sig för Olabo. Som ung målade han en del graffiti, men sedan satsade han på sin karriär och ägnade tio år åt att bygga upp en egen firma. Till slut kände han att han hade kommit så långt han kunde och att jobbet inte längre gav honom särskilt mycket. 2008 sökte han sig tillbaka till konsten på gatorna. Han blev känd och respekterad för smarta och spektakulära installationer, som att han skrev sitt alias som Coca-cola-loggan och satte upp på reklamskyltar. En annan gång sågade han ut sitt alias från ett staket som skulle skydda ett elskåp mot graffiti. Fem månader senare borrade han fast de utsågade bokstäverna på en stor reklamtavla ovanför Slussen i Stockholm. Men hyenorna var större än något han tidigare gjort. Därför höll han projektet hemligt, för alla utom en.

När vännen och tidigare medkonst­nären Folke fick reda på vad planen var – att montera upp fem stycken hundra kilo tunga betonghyenor i närheten av Stureplan – blev han lyrisk. Folke, vars signum är att placera ut stilrena stickers med texter som »Folke behöver ingen jävla parad för att knulla som vi vill« och »Tantslem«, skulle hjälpa till med att planera, formulera och placera texten som skulle vara en del av konstverket. Det var det längsta och vackraste långfingret mot Stureplan som Folke kunde tänka sig.

Annons

 

Hyenorna skulle placeras på Engelbrektsplan, en tråkig trekantig plats ett par hundra meter från Stureplan. På ena långsidan brusade ­Birger Jarlsgatan förbi, på kortsidan låg en Hugo Boss-butik och ett italienskt kafé, längs andra långsidan en busshållplats för ­bussar mot Åkersberga och Margretelund. Spetsen pekade mot Humlegården och Kungliga biblioteket. Där fanns redan en skulptur, Isobartema, som avtäcktes 1970. Kantig och abstrakt skulle den ge »ett stöd för ögat och människan, en riktpunkt i en hårt urbaniserad, teknokratisk arkitektur och miljö«. Nu skulle den få sällskap av hyenor som kritiserade samma hårda miljö. 

Det var en perfekt plats för att så många som möjligt skulle se hyenorna, men också en usel plats eftersom Olabo och Folke skulle kunna bli upptäckta. Eller kanske ultimat. Folke och Olabo, som båda jobbat som gatuarbetare, visste hur lite uppmärksamhet en man i snickarbyxor och orange väst drog till sig. Gatuarbetare är en lika naturlig del av stadsmiljön som lyktstolpar, och ifrågasätts lika sällan.

För att göra illusionen så trovärdig som möjligt fixade de ordentliga kläder, lånade koner och skaffade avspärrningsband. Kvällen före hyrde de ett släp och hämtade sand i ett grustag. Sedan lånade de skyfflar och en betongsåg och fyllde dunkar med vatten.

Klockan fem på morgonen den 30 juni 2011 ringde Folke till Olabo för att kolla att han var vaken och redo att ses på Engelbrektsplan en timme senare. »Jag är redan här«, svarade Olabo. »Jag kunde inte sova i natt så jag drog hit.«

Olabo täckte hyenorna med plast och noterade hur folk rörde sig på platsen. Flera månaders heltidsarbete skulle nu få sitt resultat. Och det var precis nu som allt skulle kunna gå om intet.

 

Klockan sex såg stressade morgonpendlare hur två byggarbetare ställde upp koner och spärrade av ett område i mitten av Engelbrektsplan. Ingen tog någon större notis om dem. Kanske tänkte de att det var skönt att de själva slapp stå och svettas i avgaserna. Folke och Olabo hade ett hårt jobb framför sig. Olabo drog igång betong­sågen. Förbipasserande tog ännu vidare omvägar och höll för öronen. Folke stod bredvid och vattnade för att hålla dammet nere medan Olabo skar upp fem exakta rektanglar i gatan. De tog en paus i ­skuggan, drack lite vatten, tände en cigg. De var tvungna att samla kraft inför utplaceringen av hyenorna. Bilen och släpet stod parkerade en bit bort. Hade någon kopplat samman bilen med byggarbetarna hade de antagligen fattat misstankar. Det var bara en vanlig bil, utan Stockholm stads loggor eller något annat företagsnamn. Det var inte lätt att få ett ordentligt grepp om hundrakilosklumparna, och de fick pausa flera gånger innan de kunde lirka in den första ­hyenans bottenplatta i det uppsågade hålet. Den passade perfekt.

När de precis hade fått den tredje ­hyenan på plats såg Folke något stort och vitt i ögonvrån. Framför det italienska kaféet rullade en piketpolisbil sakta upp. Tre poliser klev ur och tittade bort mot byggubbarna. De gick in och köpte kaffe. Ett par minuter senare ställde de sig i solen med varsin pappmugg och betraktade arbetet på Engelbrektsplan. Folke höjde handen och hälsade. Poliserna skålade tillbaka. När Olabo tittade upp fick han panik. Han viskade till Folke: »Ska vi sticka? Vi måste sticka. Vi måste sticka!«

Folke väste tillbaka: »Lugn. De ser bara några byggjobbare. Så länge vi fortsätter misstänker de inget. Kör på. Kör!«

Några minuter senare åkte piket­polisen iväg.

Olabo började må riktigt dåligt. Det var för mycket press, han blev stressad och försökte skynda på Folke, som var helt lugn. De ställde ut de två sista hyenorna och klistrade upp sin egen lapp som beskrev konstverket ovanpå den redan befintliga skylt som beskrev Engelbrektsplan. Olabo gjorde sig redo att sticka när Folke istället började sopa rent runt skulpturerna: »Va fan, ska det göras ska det göras ordentligt. Vi måste lämna det snyggt efter oss.«

En pensionär kom fram och frågade vad de höll på med. Det var precis den frågan de inte ville ha.

»Nja, alltså jag vet inte«, svarade Folke. »Vi gör bara vårt jobb. Ställer ut några skulpturer.«

»Det kommer att vara en konstut­ställning med premiär i morgon«, lade Olabo till.

Annons

»Åh, så trevligt!« svarade damen. »Det är så kul när det händer någonting.«

Tre timmar efter att de ställt upp avspärrningarna var Folke och Olabo på väg därifrån i bilen. Olabo fick ett spel: »Shit, vi gjorde det! Vi klarade det!«

Folke tittade upp på honom.

»Så klart vi gjorde det. Vad trodde du egentligen?«

 

Ett par timmar senare var de ­tillbaka på brottsplatsen i sina vanliga ­kläder. Folk stannade till och ­tittade på hyenorna. Barnen klappade dem och föräldrarna fotograferade. De läste på skylten. Fnissade lite och såg sig omkring. Kliade sig i huvudet och fortsatte läsa: »Stureplanshyenan delas in i två underfamiljer, där den ena familjen bestående av sk. Brats, omfattar tre arter vilka jagar ryggradsdjur eller är asätare, medan den andra underfamiljen utges av ›festfixare‹ (el. Klubbarrangörer) som främst livnär sig av lättimponerade ­svennar.«

Hade Stockholms stad verkligen satt upp det här konstverket? De läste vidare: »Stureplanshyenan livnär sig nästan uteslutande på Slitzbrudar från förorten.«

Folke stod bredvid skylten och skrattade åt deras förvirring. Olabo höll sig en bit ifrån och kände hur allting faktiskt var värt det. Folk verkade uppskatta hyenorna. De blev intresserade, stannade, tittade, läste, funderade. Och fortsatte snacka om hyenorna när de gick därifrån.

 

Stockholms policy mot graffiti är en av de hårdaste i Europa. Och med graffiti menas i stort sett allt som placeras i det offentliga rummet utan stadens tillstånd. Det kan vara allt från klotter och klistermärken till genom­arbetade målningar, stickade ben­värmare som fästs runt lyktstolpar eller ett par betonghyenor på Östermalm. ­Staden har nolltolerans mot allt sådant.

I debattboken Noll tolerans – Kampen mot graffiti av Jakob Kimvall, doktorand i konstvetenskap, görs ett försök att reda ut varför det råder en så hård policy mot graffiti i just Stockholm. Han finner att attityden hårdnade i samband med att Storstockholms Lokaltrafik, SL, tröttnade på nedmålade vagnar och började tala om klottret som ett problem i mitten av 1990-talet. Genom en reklamsida i tidningen Metro, som distribuerades på SL:s fordon, kunde de föra ut sina åsikter om klottret. Istället för att tala om det enskilda kostnadsproblemet för just SL fokuserade de på samhällsproblemen, och hävdade bland annat att graffiti var inkörsporten till annan kriminalitet. Något som Kimvall påpekar inte var belagt av någon forskning. Landshövdingen Ulf Adelsohn var redan engagerad mot klottret och snart gjorde han och SL:s talesperson Kjell Hultman gemensam sak. I slutet av 1990-talet lanserades begreppet nolltolerans, som kommer från en brottsbekämpningsmetod i New York, där man menade att den tyngre kriminaliteten minskade om man lade mer resurser på mindre allvarliga brott, exempelvis klotter. Man skulle mota Olle i grind, helt enkelt. I början av 2000-talet försökte framför allt Folkpartiet i ­Stockholm att lyfta fram klotter­bekämpningen som en av sina profilfrågor.

För klottrare, graffitimålare och gatukonstnärer märktes nolltoleransen tydligast genom Civila spaningsgruppen, CSG, en grupp inom Falck Security som skötte väktarverksamheten åt SL. CSG var, precis som namnet antyder, en civilklädd styrka med uppgift att ta klottrare på bar gärning.

2003 polisanmälde Datainspektionen Falck för att ha upprättat ett illegalt personregister. SL:s Kjell Hultman misstänktes ha mutats av Falck och godkänt falska fakturor för miljontals kronor. Året efter konstaterade Länsstyrelsen att CSG bedrivit otillåten polisspaningsverksamhet, och 2006 dömdes Hultman för mutbrott och trolöshet mot huvudman.

Kimvall skriver att nolltoleransens förespråkare tappade fart under debaclet.

2007 var de tillbaka med full kraft efter maktskiftet i Stadshuset. Den borgerliga majoriteten tog fram en ny klotter­policy som var hårdare än någonsin. Den slog fast: »Klotter, graffiti och liknande skadegörelse accepteras inte.« De skrev också att man kunde förebygga problem som »skolk, missbruk och kriminalitet« genom att agera vid blotta misstanken att ung­domar sysslade med klotter eller liknande. Utöver att de kopplade samman graffiti och missbruk var det den sista paragrafen, nummer nio, som ledde till mest kritik: »Staden ska inte medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig ­graffiti och liknande skade­görelse. Staden ska inte heller medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse.«

Annons

Paragraf nio fick långtgående konsekvenser. Nu tvättades inte bara graffitin bort från kommunala byggnader, den försvann även från skol­salar och konstutställningar. Kulturskolan i Bromma och Farsta tvingades stänga ned sina graffitikurser, Kulturhuset avbröt en utställning med virkad graffiti, Riksteatern fick inte tillstånd att göra en installation med laserprojicerad graffiti på Södra teaterns vägg och det privata byggbolaget JM Bygg hindrades från att uppföra en beställd graffitimålning på ett byggplank i Hornstull.

Hemsidan gatukonst.se rapporterade löpande om nolltoleransens utbredning. Från början var tanken att sidan bara skulle dokumentera stadens gatukonst, men i takt med ett policyn blev hårdare utvecklades den till att innehålla journalistiska och debatterande inlägg om nolltoleransen.

– Jag tycker ju att nolltoleransen är en form av censur, säger sidans grundare Magnus Wallström. Den förvägrar folk att visa sin graffiti och sin konst. Jag har mer förståelse för att evenemang i kommunens regi inte ska handla om graffiti, men när de till exempel hindrade Riksteatern från att annonsera för sitt evenemang Art of the Streets, så tycker jag att det utvecklats till censur.

De hårda regleringarna har påverkat stilen på gatukonsten i staden. Inom graffitin finns till och med begreppet Stockholmsstilen som kännetecknas av enkla målningar med högst en eller två färger. När allt ska saneras inom 24 timmar är det få som tar sig tid att göra något mer genomarbetat.

– Det är antagligen därför hyenorna blev så uppmärksammade, säger ­Magnus Wallström. De var så avancerade att många blev imponerade och faktiskt glada av dem.

 

Hyenorna syntes överallt på internet­forum och i medierna. Den femte juni intervjuades M­årten Castenfors, chef för Liljevalchs och ansvarig för Stockholms konstnärliga utsmyckning, i Sveriges Radio.

»Så roliga är de inte«, sade han. »Det är ganska dålig finish på dem också. Ambitiöst konstattentat, men ur mitt perspektiv: tveksamt.«

Han spådde att de snart skulle saneras på grund av nolltoleransen. Andra röster var betydligt mer positiva. ­Expressen skrev om de »utsökt skulpterade hyenorna« som, precis som all träffande gatukonst, var utrotningshotade. I Aftonbladet proklamerade Åsa ­Linderborg: »Om hyenorna hotas av bortforsling ska jag försvara dem med min egen kropp. Jag ska klänga på dem, kedja fast mig vid dem. Jag ska redan nu hem och göra massäck som räcker i veckor. Be ­Stefan Sundström komma med gitarren och Carl Johan De Geer med plakaten. Hyene­striden i Humlegården, ­sommaren 2011. Vi ses där.«

Linderborg hann aldrig gå vidare med sin plan. Natten mot torsdagen den 7  juli blev Engelbrektsplan ett halvt ton betonghyena lättare. Rapporteringen blev efter det ännu intensivare. Dagens Nyheter skrev en lång artikel om nolltoleransen. I SVT:s lokala nyhetsprogram ABC intervjuades Östermalmsbor som saknade hyenorna. Händelsen lyftes upp på ledarplats i lokaltidningar runt om i landet, som Nordvästra Skånes tidningar och Nya Åland. Åsa Linderborg ironiserade över några solstolar som placerats på Hötorget av staden som »riktig konst«. Vänsterpartiledaren, tillika Öster­malmsbon, Jonas Sjöstedt beklagade på sin blogg att hyenorna var borta och skrev: »Aaaah, konst när den är som bäst: överraskande och med ett budskap.« På Facebook bildades gruppen »Vi som vill ha tillbaka hyenorna vid Stureplan«.

Olabo och Folke tog det lugnt under uppståndelsen. De var nöjda med att hyenorna faktiskt fick stå kvar i en vecka. Det var allt de hade hoppats på.

Olabo hade åkt på semester dagen efter kuppen, så han hade missat det mesta som sagts om hyenorna. När han kom hem läste han en artikel i Östermalmsnytt. Trafikkontorets enhetschef Susanne ­Pettersson sade att de skulle behålla hyenorna tills ägaren gjorde anspråk på dem. Hon lade till att det kanske inte var så troligt, eftersom »vi nog kommer att kontakta polisen i samma veva«. Trafikkontoret uppfattade aktionen som grov skadegörelse, vilket är ett brott som kan ge fängelse i högst fyra år. Olabo och Folke var sådär sugna på en sådan utveckling.

»Gatukonst, eller alternativ konst, tittar folk på och säger hmm, intressantoch så har man fyllt någon jävla hipsterkvot med jag såg gatukonst i dag«.

Josefin arbetade vid den här tiden som PR-ansvarig för en stor hotellkedja som hade ett hotell i närheten av Stureplan. En morgon på väg till jobbet såg hon hyenorna för första gången.

– Jag blev djupt imponerad, säger Josefin. Jag gillade budskapet bakom och det var så kaxigt gjort. Jag tycker inte att konst ska censureras, även om jag förstår att vem som helst inte kan göra vad som helst var som helst. Men hyenorna hade gjort det till en levande plats.

Josefin fick idén att hyenorna skulle återbördas till Stureplan och ställas ut på ett hotell. I hennes bekantskapskrets fanns en kille som sysslade med gatukonst och hon undrade om han kände konstnären bakom hyenorna. Han sade att han visste vem det var, men inte mer än så. Josefin bad honom ändå att sprida vidare att hon var intresserad.

På något vis nådde informationen Olabo, som först var tveksam till ett sådant kommersiellt projekt. Josefin försökte övertala honom genom att påpeka symbolvärdet i att hyenorna kom tillbaka till i stort sett samma plats. Dessutom i ett ännu bättre sammanhang – där människorna som konstverket riktade sig mot rörde sig. Till slut hörde Olabo av sig. Han hade övertalats, men ville efter utställningen auktionera ut hyenorna för att skänka pengarna till välgörenhet på Afrikas horn. Josefin gick med på det.

Problemet var bara att hyenorna tillfångatagits av trafikkontoret. Eftersom polisen inlett en förundersökning om skadegörelse, ville Olabo helst inte ta kontakt med trafikkontoret själv. Josefin var villig att göra jobbet. Hon och Olabo skrev ett kontrakt på att hon köpt hyenorna och fått äganderätten till dem. I augusti tog hon kontakt med trafikkontoret.

– Jag ringde till Susanne Pettersson, som hade figurerat i media, säger Josefin. Hon hänvisade mig till sin chef Claes Thunblad, som jag ringde samma dag. Han svarade inte, men ringde senare upp och lämnade ett meddelande på min telefonsvarare.

Budskapet: att kontakta polisen. Josefin ringde polisen, som inte kunde hitta anmälan genom att söka på »hyenor«. De behövde ärendenumret, som Josefin bara kunde få av trafikkontoret.

Hon kontaktade återigen Claes, som skulle återkomma med ett ärendenummer efter helgen. Han ringde aldrig upp.

– Jag blev faktiskt lite förvånad. Jag ringde som representant för ett etablerat företag, som ville sälja hyenorna för välgörenhet, och de bara ignorerade mig.

I september mejlade hon till Olabo att Claes Thunblad var »en hopplös människa att få tag i, men jag är å ena sidan ganska envis«. Flera gånger per dag fortsatte hon att ringa trafikkontoret utan att komma fram. I mitten av oktober mejlade Olabo till Josefin för att »peppa lite« och fråga hur det gick med myndigheterna. Josefin svarade att hon ringde trafik­kontoret varje dag och lämnade meddelanden ett par gånger i veckan, men att hon fortfarande inte fått svar. Hon lade till: »Jag ger mig aldrig, ­hyenorna ska ut.«

I slutet av oktober gick hon till trafikkontoret, men fick fortfarande ingen hjälp. Under vintern fortsatte hon att försöka få tag i såväl Claes Thunblad som hans avdelningschef Ted Ell utan någon framgång. Det började kännas lönlöst och framemot jul tog hon en paus i jagandet.

Strax efter nyår mejlade Olabo och Josefin igen. De båda hade fått en nytändning och Josefin avslutade med: »NU KÖR VI!« Januari månad gick utan att hon fick prata med trafikkontoret, men i slutet av månaden lyckades Josefin få tag i ärendenumret genom en utomstående kontakt. Hon ringde polisen, som meddelade att förundersökningen var nedlagd och att de inte längre hade något med ärendet att göra. De hän­visade henne till trafikkontoret. Polisen gav henne namnet på tjänstemannen som skickat in anmälan. När hon ringde honom sade han att han bara skött det administrativa och att han inte hade någon aning om var hyenorna befann sig.

Under sommaren började allt rinna ut i sanden. Claes Thunblad skulle sluta på sin tjänst och gick innan dess på semester. När Josefin kom tillbaka från sin sommarledighet försökte hon återigen att kontakta Ted Ell några gånger, men fick inget svar. Det verkade inte vara någon idé.

– Jag trodde att de som myndighet var skyldiga att återkoppla, men det verkar de över huvud taget strunta i, säger hon i dag. Trafikkontoret hade sagt att det var okej så länge polisen gick med på det. Och polisen hade ju inga problem med det efter att förundersökningen lagts ned.

Det fanns alltså inte längre något aktivt polisärende, och trafikkontoret hän­visade aldrig till några lagar eller regler som skulle göra det omöjligt att lämna tillbaka hyenorna. Men trafikkontoret hade gjort sig oanträffbara – efter att ha beslagtagit privat egendom. Den enda logiska förklaringen Josefin kunde komma på var att trafikkontoret hade förstört hyenorna.

I november 2012 lade hon till slut ned.

 

Jag träffar Olabo och Folke på deras stambar på Södermalm. Det märks att de tillbringar en del tid på stället. Till de fyra första säll­skapen som kommer in ropar Folke högt: »HÄÄÄÄJ!« Olabo ler lite och nickar.

De är verkligen två tydliga karaktärer: Folke gapar och orerar, imiterar och ­sveper ölglasen som står framför honom i snabb takt. Olabo dricker ­vatten, ­fnissar när Folke ropar de galnaste sakerna, pratar lågt och tittar upp i taket när han svarar på frågor. Folke påbörjar snart en utläggning om vad de faktiskt håller på med:

– Alltså, jag hatar ordet. Jag vägrar ta det i min mun! Alltså det som börjar på g och slutar på onst.

– Gonst? fnissar Olabo.

– Det kan ju du ta och fundera på medan vi vuxna pratar. Nej, men de flesta var nog inte helt säkra på om det här var skulpturer uppställda av staden eller ej. Gatukonst, eller alternativ konst, tittar folk på och säger »hmm, intressant« och så har man fyllt någon jävla hipsterkvot med »jag såg gatukonst i dag«. Det som var bra med hyenorna var att folk inte kunde avgöra om det var officiell konst eller inte.

De beskriver sig själva som kollo-ledare som gör saker för att de är roliga, även om hyenorna så klart hade ett budskap. Utöver att kritisera ett allt hårdare klimat ville de också göra något för den inofficiella konsten i Stockholm.

– Jag måste ärligt säga att varje gång du och jag gör något, Olabo, så hoppas jag att någon ska känna: »Va fan, låt det vara kvar.« Innerst inne hade jag en förhoppning om att någon tjänsteman någonstans skulle se det vackra i det. Det är inte så att vi pajar, utan en sådan sak som hyenorna är mer ett vädjande: »Ser du inte vad vi ser?«

– Jag håller verkligen med, säger Olabo. Men det är inget man kan förvänta sig. Förhoppningen är att man åtminstone kan påverka någon annan att tycka att livet blir lite roligare och kanske själv vilja göra något bus.

– För det är just det som det är, inflikar Folke. Ett bus. Vi träffades när vi jobbade på kollo och ganska mycket vi gör präglas av lek. Vi är kollokollegor som fortsätter att jobba på kollo. Fast kollot är stan.

– Fast vi inte jobbar, invänder Olabo.

Det är trots allt inte många som skulle offra tre månaders heltidsarbete och riskera fängelse för ett bus. Olabo förklarar det med att han hela tiden har velat testa gränser.

– När jag var tolv började jag och mina vänner bygga ett timmerhus. Vi jobbade i flera år med att hugga ned träd och släpa stockar. Det står kvar än i dag, och det syns hur stockarna blev allt grövre ju äldre vi blev. Så ju starkare vi blev desto tyngre stockar drog vi. Det är egentligen samma sak nu. Jag vill pusha gränserna för vad jag kan göra.

Egentligen är han mest intresserad av att göra själva kuppen. Han säger att det var därför han först leasade ut jakten på hyenorna till Josefin. När hon tröttnade i höstas förstod Olabo att han inte ville släppa dem riktigt än.

– Jag känner att de fortfarande har mycket att ge. Om responsen varit ljum hade det kanske känts överstökat, men folk har verkligen brytt sig. Så jag känner att jag får ta mitt ansvar nu.

I december gick Olabo till trafik­kontoret och presenterade sig för receptionisten. Han var konstnären och skulle gärna vilja ha tillbaka sina hyenor. ­Kvinnan bakom disken ringde upp en tjänsteman som bad honom att skicka ett brev.

Den 12 december lade Olabo brevet på lådan. I det presenterade han sig och sitt ärende och att han läst i media att han skulle få tillbaka hyenorna om han kom och legitimerade sig. Han avslutade brevet med: »Stämmer det att ni vill det? Och om ni vill det så hur gör vi? Vore tacksam för snabbt svar eftersom jag har försökt att nå er flera gånger men ­misslyckats.«

När han fortfarande inte hade fått något svar i februari mejlade han till Susanne Pettersson, eftersom »hon verkar vara den som har mest koll på dessa små djur«. Återigen framförde han sin önskan att få tillbaka hyenorna. Drygt två veckor senare svarade Susanne ­Pettersson med en ursäkt för att han fått vänta så länge. Hon skrev: »Hur vet Trafik­kontoret att det är du som är ­skaparen till hyenorna? Så att vi inte lämnar ut dem till fel person om vi kan ordna det.«

Olabo skrev tillbaka samma dag att han kan visa bilder på när han jobbar med hyenorna i sin ateljé och att han kan legitimera sig. Han frågade också om de kunde bekräfta att hyenorna fanns kvar. Svaret har inte kommit än.

– Det är det här som är så intressant, utropar Folke. Om det här hade skötts professionellt så hade de hänvisat till att vi stridit mot den här paragrafen och därför har trafikkontoret vidtagit den här åtgärden. Istället känns det som en massa tyckande och tänkande, och att de undviker att svara på frågor. Okej om det funkade så åt båda håll, men de kommer inte att se mellan fingrarna med vad vi har gjort. De snackar ju om böter och skadeståndsanspråk. Och okej, absolut, men då ska ni sköta det enligt boken själva. Då ska ni svara inom 48 timmar eller vad lagen nu är.

 

Folke har en poäng här. Enligt förvaltningslagen är myndigheter skyldiga att hjälpa enskilda som hör av sig. I §7 står: »Varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.« Där står förstås inte någon särskild tidsangivelse, men man kan anta att så snabbt som möjligt är snabbare än 21 månader.

Jag ringer upp Ted Ell, den ansvarige avdelningschefen på trafikkontoret som Josefin tidigare har försökt nå, för att själv försöka få några svar. Han börjar med att beklaga att det tagit så lång tid.

– Det är jätteolyckligt, men det var svårt eftersom ärendet blev överlämnat till polisen.

När jag undrar vad som egentligen krävs för att Olabo ska få tillbaka sitt konstverk, är det han själv som återigen hänvisar till polisen.

– Mitt förslag är att konstnären kontaktar polisen för att styrka att han skapat hyenorna och att han sedan kontaktar oss.

Varför det är just polisen som ska verifiera att Olabo är upphovsman kan han inte riktigt svara på, och medger efter lite lirkande att det kanske går lika bra att kontakta honom direkt. Jag berättar att Olabo har hört av sig till Teds enhetschef Susanne Pettersson och sagt att han kan komma in med bilder på när han tillverkar hyenorna.

– Det kan vara en lösning, säger Ted Ell. Men jag vet inte riktigt vad som krävs i det här fallet. Jag måste ta reda på rutin­erna, för det här är inte ett så vanligt ärende.

Att de väljer att hålla på privat egendom, utan att ha några rutiner eller lagar att hänvisa till, förklarar han med att de inte vill lämna ut konstverket till fel person.

– Vi vill bara vara säkra på att det är upphovsmannen som får hyenorna. Eftersom det varit ganska uppmärksammat vill vi säkerställa att det inte är någon annan som vill ha tag på dem. Det är där knuten är.

Jag säger att om Olabo ska komma till trafikkontoret och identifiera sig vill han vara säker på att hyenorna finns kvar, något som verkar ganska tveksamt med tanke på hur de förhalat frågan. Ted Ell säger att han inte vet var hyenorna är, men att han »utgår från att de finns kvar«.

Dagen efter skickar han ett mejl med upplysningen: »Enligt uppgift så finns dom kvar.«

När Olabo får veta att Ted Ell sagt att det trots allt bara är att höra av sig blir han tveksamt positiv.

– Det kan jag göra, vi får se. I förundersökningen står det att ärendet kan öppnas igen om det framkommer nya uppgifter, men jag vet inte hur intresserade de är. Jag kan tänka mig ett samtal med polisen om det är vad som krävs. Det är en obehaglig situation, men kanske överväger det som hyenorna betyder för både mig och andra.

Om han får tillbaka hyenorna är hans plan att på något sätt göra dem publika igen.

– Först skulle jag bara ta dem till min studio och titta på dem en stund. Sedan skulle jag tycka det vore kul om de ställdes ut på ett museum. Det finns gallerier som varit intresserade av att sälja vidare dem, men helst skulle jag vilja att de är tillgängliga för allmänheten gratis eftersom så många hört av sig och vill se dem igen. Det vore det coolaste.