Ebbot med sina hundar, Alfons (bredvid husse), Moses (till vänster) och Astrid.

I väntan på Ebbot

The Soundtrack Of Our Lives kan inte leva utan sin geniförklarade sångare »Ebbot« Lundberg. Men inte heller med honom. Inför släppet av gruppens femte album berättar kamraterna om svårigheterna att locka in landets mest excentriska rockikon i studion.

När det göteborgska garagebandet Union Carbide Productions kom till Karlstad i slutet av 80-talet fanns de unga rockälskarna Mattias Bärjed och Martin Hederos i publiken.

– Det var högst obehagligt. Bandet var dysfunktionellt och hotfullt mot publiken, säger Bärjed.

Det hindrade inte att gruppen, och framför allt dess sångare Ebbot Lundberg, snart blev favoriter.

Annons

– Jämte Iggy Pop och Mick Jagger blev han hjälten, säger Hederos.

När de senare skulle spela in en platta med det egna bandet Nymphet Noodlers övertalade de Ebbot att bli deras producent. De åkte till Göteborg och skulle sova i hans lägenhet. Men idolen dök aldrig upp och de fick nödövernatta hos en »alkis« i samma trappuppgång.

Nästa dag kom Ebbot till studion överraskande propert klädd i vit tröja och vita byxor från Brothers. Snart snavade han på utrustningen och slog upp ett blödande sår på ena benet. När Ebbot många långa timmar senare dök upp igen efter ett besök på Sahlgrenska, letade han frenetiskt efter papper; i vilken form som helst. Det enda han fann var melittafilter till kaffebryggaren. Han drog ner byxorna och torkade sig i rumpan – i kaoset på akuten hade han gjort på sig.

– Det var första gången vi träffade Ebbot ordentligt, säger Mattias Bärjed, och i efterhand kan man se att upplevelsen var typisk. Går det för bra och allt är för gemytligt trycker han på självsabotageknappen, så att han får något att kämpa för. Jag tror att det handlar om att han är bäst när han får vara underdog . Det har  vi i bandet för övrigt gemensamt.

The Soundtrack Of Our Lives bildades sedan ur spillrorna från Union Carbide och Nymphet Noodlers. Dessutom tillkom basisten Kalle Gustafsson från nedlagda indiebandet Electric Eskimoes och trummisen Fredrik Sandsten som spelat med Whipped Cream.

– När andra i rocksvängen fick höra att jag skulle spela med Union Carbide-folket försökte de övertala mig: »Vad du än gör, spela inte med dem!«  Jag gav det ett år. Längre än så trodde jag inte att det skulle hålla, säger Sandsten.

I dag, nästan 14 år senare, har Soundtrack lyssnare över hela världen. De fem musikerna har fungerande karriärer vid sidan av bandet och är hett eftertraktade som studiomusiker, producenter och låtskrivare.

 

Det innebär inte att de som varnade Fredrik Sandsten hade fel.

The Soundtrack Of Our Lives framgång är resultatet av sex egensinniga individers kollektiva energi. Samma kraft har gjort att en känsla av överhängande katastrof har följt bandet från dag ett. Så gott som alltid återfinns Ebbot i orkanens öga. Antingen genom att bara vara allmänt excentrisk, eller genom att agera bromskloss. Som bandets sångare, textförfattare och frontfigur har han total makt över när det är dags för bandet att gå in i studion.

– Det är som I väntan på Godot ungefär, säger Fredrik Sandsten. Ett års väntan, och man har ingen aning om vad som kommer ut. Det kan vara skräp och det kan vara gudomligt.

– Vi andra är helt beroende av hans humör, säger gitarristen Ian Person, som bredvid Mattias Bärjed är gruppens huvudsaklige medkompositör. Är han sugen, då blir det bra. Är han inte sugen så blir det ingenting. Det går inte att forcera.

Spänningarna mellan Ebbot och Ian – som spelat tillsammans sedan Union Carbide-tiden – nådde bristningsgränsen under inspelningen av Soundtracks förra album. De båda bråkade om såväl låturvalet som minsta lilla detalj. Ebbot och Ian upphörde helt att prata med varandra. Konflikten reddes ut per e-post.

– Nu är det han som bestämmer, säger Ian Person. Min uppgift är att skriva låtar och spela, och så väljer han de låtar som gör honom mest entusiastisk. Det blir så otroligt mycket mer lättarbetat då. När materialet väl är inspelat får han och Kalle, som äger studion, sköta mixandet på egen hand.

Till den nya plattan skickades sammanlagt 150 låtar ner till villan i Särö där Ebbot bor tillsammans med sin hustru, tre hundar och två katter. För de övriga medlemmarna återstod att vänta. Och vänta. Och vänta.

Annons

– Grejen med Ebbot är att han måste hitta en känsla för vad det ska bli av låtarna, säger Ian. Jag tror att han känner ett enormt ansvar, eftersom det är hans uppgift att sammanfoga allt till en helhet.

– Han katalogiserar sig själv bakåt hela tiden, säger Martin Hederos. Han kan sitta hela nätterna och lyssna på gamla inspelningar med Union Carbide. Han lyssnar bara på sådant han är missnöjd med, och som han vill göra om. Det handlar om att han inte vill lämna ett dåligt livsverk efter sig.

I takt med att veckorna, månaderna och åren gått, har saldot på gruppens gemensamma bankkonto sjunkit till botten. Intäkterna från den förra skivan var beräknade att räcka i 1,5 år. Efter tre år hade Ebbot fortfarande inte visat något större intresse för att gå in i studion.

– Soundtrack har alltid varit lite av en syförening, säger Martin Hederos. Vi andra ringer runt till varandra: »Vad håller han på med nu då?«

– Det var en riktig jävla soppa, säger Fredrik Sandsten som sköter bandets ekonomi. Men vi kan ju inte göra en halvmesyr bara för att få lönerna att gå ihop. Vi har lärt oss att det blir så mycket bättre om Ebbot får den tid han behöver.

– Ju äldre man blir, desto viktigare blir den där kalendern, säger Ian. Man har familjer och åtaganden och behöver fixa så att mormor kan hämta på dagis när man ska in i studion. Då blir det så oerhört frustrerande att inte få något datum.

Till den frustrationen tillkommer en ständig oro över sångarens levnadssätt. Hans kroppshydda är resultatet av en legendarisk aptit på livets goda och en bekymmersfri inställning till den egna hälsan. Ebbot kan halta runt en hel vecka efter den leriga Glastonburyfestivalen innan en läkare får konstatera att foten är bruten. Han kan somna på flygplatser, missa en flight och sedan upptäckas i ett hörn av flygplatspersonalen .

Men så kom då dagen i våras, fyra år efter att den förra plattan var klar, då det bara klickade till. Det var den första varma dagen på året och bandet åt lunch ute i solen.

– Då började han slå sig på magen, som en stor Beppe Wolgers, berättar Ian. »Fan, vi spelar!« Och sedan gick vi in i studion och kom in i ett sådant stim – vi gjorde flera låtar bara på en dag. När det väl lossnar, då jobbar Ebbot som en jävla furie. Då kan vi mixa två låtar samtidigt, och han går mellan rummen och sjunger.

– Den här gången tog det fyra år. Vem vet – nästa gång kanske det tar sex år? säger Martin Hederos.

– Det är som om bandet har en biologisk klocka – de bästa skivorna är de som fått ta sin tid, säger Bärjed. Hur frustrerande det än har varit, har vi alltid blivit bättre av Ebbots långsamhet.

Fredrik Sandsten:

– Han är den mest irrationella människa jag träffat. Han kan inte förklaras – han är larger than life. Alla blir helt tagna av hans personlighet. Han har en helhetsbild av bandet som vi andra inte har. Det är han som ser till att vi inte släpper ifrån oss något som är sämre än det vi har gjort tidigare. Det handlar inte om vad någon vill höra i dag, utan om att också folk om 40 år ska säga: »Fan vilken bra platta.«