Isens ensamhet

I fem år var Kristoffer Berntsson svensk konståknings stora svärmorsdröm. Sedan dök kampsportaren Adrian Schultheiss upp med mer avancerade hopp och piercad underläpp. Allt var uppgjort för en sista uppgörelse – när ett ryskt underbarn blandade sig in i leken.

Adrian Schultheiss sitter på fotänden av sängen i sin etta på Södra Guldheden i Göteborg och betraktar sitt akvariu­m med tom blick. Han ursäkta­r sig för att lägenheten är så stökig.

– Fram till för två år sedan brukade jag städa, men då orkade jag inte mer. Så jag har slutat med det.

Mitt i rummet står två stora svarta s­opsäckar fyllda med tomburkar. Adrian har inte pantat dem eftersom de är så många att det skulle bli pinsamt. Under ett soffbord med tända ljus ligger några plastpåsar. De innehåller dockor, nallebjörnar och andra gosedjur som Adrians fans kastat in till honom på isen. Mellan sängen och en liten soffa har han klämt in en träningscykel. Väggarna är fulla av uppnålade fotografier där han konståker samt tavlor som Adrian har målat själv. På en hylla har han tejpat upp en lapp med en teckning av en prispall. På guldplatsen har han ritat en smiley. Under den står det: »I can. I will.«

Annons

Det har bara gått några dagar sedan Adrian kom hem från tävlingen Skate America i Oregon, där han och hans tränare sedan sju år blev osams och bestämde sig för att bryta med varandra. Han är upprörd och förvirrad, och vet ännu inte hur han kommer att lägga upp träningen i framtiden. Tills vidare har han kommit överens med två ungdomstränare, Maria Bergqvist och Johanna Dalstrand, om att de ska träna honom fram till SM.

– Jag bryr mig om min tränare, men precis som i alla förhållanden har vi bråkat mycket. De senaste fyra åren har det varit mycket skit. Det har låst sig. Vi kan inte prata längre.

Adrians vill slå sig in i världseliten på riktigt, men den här säsongen har kantats av problem. Utöver bråken med sin tränare har han haft ont i ljumsken och tvingats byta skridskor, eftersom han »fick ett par måndagsexemplar«. Allt är olyckliga omständigheter, men samtidigt sådant som händer en idrottsman. Adrians största problem är betydligt värre: han tycker inte att det är roligt längre.

– Jag är väldigt förvirrad just nu. Den senaste tiden har jag inte varit glad. Jag tror att jag är deprimerad. Det har varit så sedan VM 2008: först är det jättemycket med allt och sedan blir jag deprimerad under sommaren och har ingen glädje i åkningen. Och i år har det varit så mycket skit med allting. Jag har mål, stora mål, men ibland har jag slutat att drömma. Hittar jag inte tillbaka till glädjen lägger jag nog av efter den här säsongen.

Han lutar sig framåt på sängkanten.

– Min tjej kommer och kollar på träningarna ibland. Det hjälper. Då känner jag mig inte så ensam. Jag sätter svårare hopp och gör snyggare piruetter då.

Adrian Schultheiss liv kretsar helt och hållet kring konståkningen. Han tränar på morgonen, sedan åker han hem och vilar några timmar innan han åker tillbaka till ishallen för en ny omgång. Kvällarna tillbringar han ibland tillsammans med sin flickvän, som pluggar på universitetet och bor hemma hos sina föräldrar. Hans inrutade schema gör att han inte längre har några andra vänner i Göteborg. Mest umgås han med ett gäng utländska åkare som han träffar på tävlingarna. När han är hemma sitter han mest på sängen och tittar på akvariet. Han älskar sina fiskar och kan studera »deras beteende« timmar i sträck.

Som om det inte vore nog med allt annat verkar fiskarna vara sjuka. Han visar mig en lapp som är resultatet av flera timmar framför akvariet där han noggrant antecknat vad fiskarna gör. Där står saker som: »hostar upp mat« och »rycker på kroppen«. Han har också räknat deras andetag: 80–110 per minut istället för 60 som är normalt. Adrian ska ta med listan till en djuraffär för att få hjälp att ställa en diagnos och köpa rätt medicin. Själv misstänker han gälparasiter.

Kristoffer Berntsson

Född: 13 juli 1982 i Göteborg

Personbästa: 206,29 poäng (VM i Tokyo 2007)

Meriter (urval): Nordisk mästare fem gånger, sju SM-guld (samt ytterligare två som ej räknas då de tävlande var för få), en niondeplats i VM 2007, samt en sjunde- och en åttondeplats i EM.

Övrigt: Är enligt SVT:s konståkningskommentator Roger Blomqvist »vår främste konståkare genom tiderna«. »Det de sysslade med på 20-talet var en annan sport.«

Adrian Schultheiss

Född: 11 augusti 1988 i Kungsbacka

Annons

Personbästa: 218,26 poäng (VM i Turin 2010)

Meriter (urval): Nordisk mästare en gång, ett SM-guld, femtonde plats i OS 2010, en niondeplats i VM, sexa i EM 2008.

Övrigt: Gillar reptiler och har en boa constrictor och två skägg­agamer i f­öräldrahemmet i Tibro. Den ryske konsuln i Göteborg, David M­natsakanyan, specialskrev musiken till Adrians program förra säsongen.

Alexander Majorov

Född: 19 juli 1991 i Sankt Petersburg

Personbästa: 180,73 poäng (Czech Skate i Ostrava 2010)

Meriter (urval): Ett JSM-guld, ett SM-silver och två SM-brons.

Övrigt: Alexanders mamma Irina syr hans konståkarkläder. Fram till för två år sedan hade Alexander »en ­annan gångstil«. »Jag försökte vara cool och körde hip hop-stil, det var lite ett sätt att kompensera för att folk tycker att det är en fjollsport.«

För hundra år sedan var Sverige bäst i världen på konståkning. Ulrich Salchow, till vardags reporter på Dagens Nyheter, tog tio VM-guld mellan 1901 och 1911 – en prestation han än i dag är ensam om. När konståkning för första gången stod på det olympiska programmet dansade Salchow hem guldet. Vid en tävling året därpå gjorde han ett hopp som ingen sett tidigare: svensken åkte baklänges på ett ben och hoppade bakåt i ett innerskär, roterade ett varv och landade i ett ytterskär. Hoppet, som fick namnet salkov, är i dag ett av sportens sex grundhopp.

Under 20-talet tog arkitekten Gillis Grafström över som Sveriges – och världens – främsta manliga konståkare. Han vann tre VM-guld och blev så uppskattad för sin förmåga att rita mönster i isen med skridskorna att den tyska staden Potsdam uppkallade en gata efter honom.

Efter Grafström förflöt hela 1900-talet utan att någon manlig svensk konståkare tog sig upp på den stora internationella scenen.

Sedan kom Kristoffer Berntsson.

Redan som femåring skrev hans föräldrar in honom i både hockey- och konståkningsskolan – ishallen låg bara några minuters promenad från radhuset i Landvetter. Efter bara ett halvår hoppade Kristoffer av hockeyskolan för att ägna sig mer åt konståkning. Ett helt gäng killar tränades av den ungerska före detta konståkaren Andrea Dohany, som under samma period startade Team Surprise – några år senare världens främsta lag i teamåkning.

Eftersom alla konståkningsklubbar har svårt att locka till sig killar gör de ofta sitt yttersta för att behålla dem som trots allt börjar. Andrea uppmuntrade Kristoffer och de andra att satsa alltmer ambitiöst. När killarna närmade sig puberteten blev hennes jobb emellertid allt svårare. Plötsligt hade hennes sport allt emot sig: klassisk musik, konstiga kläder, dans, en krävande disciplin och en skriande brist på förebilder som killarna kunde identifiera sig med.

När Kristoffer var 14 år slutade den sista av hans gamla konståkarkompisar. Själv tränade han då sedan två år tillbaka 15 timmar i veckan, och många i hans omgivning reagerade på att det var mycket för en så ung kille.

Annons

Kristoffer, som deltagit i internationella tävlingar, visste att han tvärtom låg i lä. Ryssarna hade drillats sedan de var gamla nog att stå i ett par skridskor. Precis som amerikanerna och japanerna hade de dessutom tillgång till egna ishallar, helt anpassade för konståkning. Kristoffer fick nöja sig med de pass som Landvetters hockeyklubb inte använde.

Ett annat problem var att han var så ensam. När han började tävla i senior-SM hade han bara en motståndare, vilket gjorde att resultaten aldrig blev officiella och att inga medaljer delades ut. Under SM fanns bara två möjliga placeringar: först eller sist.

Kristoffer brukade komma först.

– Jag kunde sakna gemenskapen man kanske får i andra sporter, säger han. Men jag reste till USA eller Moskva på träningsläger ibland och då fick man ju träffa andra konståkare. Sedan är jag nog sådan som person att jag inte har så ont av att vara ensam.

Trots att han var bäst i Sverige hade han dålig koll på de bästa åkarna, de som tävlade i VM, OS och de stora Grand Prixtävlingarna. Ändå sedan han började med konståkning hade han medvetet sett till att hålla en distans till sporten.

– När den sista av de andra killarna slutade blev jag chockad. Vi hade tränat ihop i så många år, och helt plötsligt kom han inte mer. Jag visste ju att det var udda att hålla på med konståkning. Jag åkte konståkning, men var mån om att inte vara för mycket konståkare. Jag körde på hockeyrör rätt länge. Kanske tog jag avstånd från det för att inte bli mobbad, jag vet inte. Det är konstigt att jag började hålla på med en sport där man tävlar och visar upp sig, jag var ju jätteblyg. Jag förstod att andra tyckte det var löjligt och töntigt. Det tyckte jag också. Ibland hade vi övningar där man skulle uttrycka sig, spela teater. Jag skämdes så mycket att det gjorde fysiskt ont. Men hockeyn kunde inte mäta sig med konståkningen, där allt var fritt och man fick åka med sådan fart.

Kristoffers ende konkurrent i Sverige, Filip S­tiller, var en riktig konståkningsnörd som om­famnade sporten helt och hållet, och fyllde pojkrummet med videoband med de bästa åkarna. Första gången Kristoffer och Filip möttes, i SM 2000, åkte Filip först. Han gjorde ett felfritt åk och var efteråt så nöjd att han föll ner på knä och kysste isen. När Kristoffer såg det samlade han sig ännu mer. Sedan gick han ut och inledde med en perfekt trippel axel. Ingen hade någonsin satt det hoppet i Sverige förut. Han blev så upphetsad att kroppen skakade under resten av programmet, men lyckades ändå landa ytterligare några tripplar.

All tid tillsammans på läger och tävlingar gjorde att Kristoffers och Filips rivalitet så småningom övergick i vänskap.

– Jag hade grav ångest i två veckor inför varje SM, säger Filip Stiller. Jag blev helt paralyserad. Att tävla i konståkning innebär så mycket press att utomstående inte kan förstå. Du är helt ensam på isen. Du har inget lag att gömma dig bakom. Du kan missa ett hopp som du satt varje gång på träning – vetskapen att ett felskär kan förstöra allt är så psykologiskt påfrestande. Om du ramlar definieras hela din prestation utifrån det. När jag tävlade fanns det bara en till som kunde fatta. Kristoffer var väldigt blyg, men på internationella tävlingar fick vi ofta dela rum och då började vi ju prata. Vi kom varandra väldigt nära.

 

Trots dominansen på hemmaplan hade Kristoffer svårt att hävda sig internationellt. Han var respekterad för sin fina skridskoåkning, men det som skilde honom från den yttersta världseliten var att han, trots oräkneliga försök och träningstimmar, aldrig lyckats sätta en kvadrupel, ett hopp där man roterar fyra varv i luften. Kristoffer kunde komma runt fyra varv, men föll alltid i landningen. Därför tog han aldrig med en kvadrupel i sitt tävlingsprogram – och låg därmed en bra bit efter de bästa redan innan tävlingen startade.

För att kompensera för sina tekniska brister började han istället finslipa andra delar av sin åkning. På en konst­åkningstävling bedömer domarna dels de tekniska elementen – hopp, piruetter och s­peciella steg – men betygsätter också »det konstnärliga« – koreografin, dräkten och tolkningen av temat. Kristoffer anlitade en professionell dansare som koreograf, jobbade på att förbättra sitt minspel på isen och försökte hitta på annorlunda teman och musikval.

Samtidigt fortsatte han att sporras av Filip Stiller. Båda två såg också att de inspirerat flera yngre killar att börja med konståkning. Till Filips klubb kom en lovande kille som skilde sig från de andra: han hade sysslat med kampsport och spelat hockey, men slutat eftersom han började slåss för ofta på isen. Som konståkare imponerade Adrian Schultheiss med sina explosiva hopp, men han hamnade fortfarande lätt i konflikter. Precis som andra tonåriga konståkningskillar blev han emellanåt hånad av hockeykillarna i ishallen, men han vägrade att acceptera några förolämpningar.

– Det spelade ingen roll hur stora de var, minns Filip Stiller. Han gav sig på vem som helst. En dag kallade en kille Adrian Schultheiss för »bögjävel«. Adrian gav sig på killen och slutade inte ens när en kompis försökte dra iväg honom eller när hockey­killen fick in en spark i Adrians huvud. »Jag tar inte skit från någon. Skit ska skit ha«, förklarade Adrian.

Filip Stiller:

– Han var inte så disciplinerad, så man blev förvånad varje gång det gick bra för honom i en tävling. Han gjorde vad som föll honom in, sade vad han ville och åt vad han var sugen på.

Efter att ha vunnit tre juniorguld fick den 17-årige Schultheiss tävla mot Filip och Kristoffer på SM i Karlskrona. Musiken stannade mitt i Adrians fria program. Han föll i en piruett, blev förbannad och började käbbla med arrangörerna. Efter några minuter gick musiken igång där den slutat, och Adrian fullföljde sitt åk felfritt.

På prispallen hade Kristoffer Berntsson svårt att dölja sin besvikelse över att ha besegrats av en kaxig 17-åring med piercad underläpp. Under fem år hade SM varit hans turnering. Eftersom resultaten där styrde vilka som skulle få åka till de stora inter­nationella tävlingarna blev han dessutom ledsen över att Filip Stiller, som slutade trea, inte skulle få åka med till EM.

Filip bestämde sig för att sluta. Samtidigt som Kristoffer blev ännu mer ensam sporrades han att återigen försöka bli Sveriges bästa.

Året därpå slog Kristoffer sitt personliga rekord i SM och kvalificerade sig till VM i Tokyo 2007. Där följdes han under hela veckan av ett kamerateam från PR-byrån Göteborg & Co. Påföljande VM skulle arrangeras i Göteborg och kommunen ville haussa evenemanget genom att lyfta fram landets största konståkare.

När Kristoffer tog av sig skridskoskydden och gick ut på isen i glänsande sidenskjorta och svarta byxor i läderimitation hade han ont i magen av nervositet. Men så snart han började Travolta-dansa till de första tonerna i Stayin’ Alive hörde han jublet från läktarna. När han satte en perfekt trippel axel och en lika perfekt trippel toeloop kände han att han hade något stort på gång. TV-kommentatorerna Katarina Hultling och Lotta Falkenbäck rapporterade hem till svenska folket: »Vilket åk!« »Poppigt och fräsigt!« »Åh så härligt!«

Efter en avslutande piruett ställde sig Kristoffer Berntsson med vänsterhanden på höften och den andra sträckt mot taket. Publiken i den fullsatta arenan gav honom stående ovationer; blomkvastar och nallebjörnar ven genom luften och landade på isen. Kristoffer kunde inte låta bli att le och applådera sig själv. Så här bra hade han aldrig åkt förut. Han slog sitt personliga rekord med 20 poäng och slutade på nionde plats – det bästa resultatet för en svensk man sedan Gillis Grafströms guld 1929.

Den 24-årige Kristoffer Berntsson kom hem till Göteborg som en stjärna. Folk stannade honom på gatan för att gratulera. Resultatet gjorde dessutom att Sverige fick två platser i hemma-VM.

Kristoffer följde sedan upp resultatet med en sjundeplats i EM i Zagreb – hans bästa resultat någonsin i en internationell tävling. Allt borde naturligtvis ha känts fantastiskt – om det inte vore för att den 18-årige Adrian Schultheiss slutat sexa.

För konståkarfans över hela världen framstod det som om Sverige hade någonting stort på gång. Landet som inte varit med i stora sammanhang på nästan hundra år hade nu två åkare bland de sju bästa i Europa.

För första gången fick Kristoffer och Adrian också riktig vittring på den fina konståknings­världen där de bästa åkarna skriver feta sponsorkontrakt och drar in miljontals kronor i prispengar. De mest framgångsrika ryssarna erbjuds roller i TV-serier, skriver storsäljande självbiografier och har både groupies och stalkers. Jevgenij Plusjenko röstades för några år sedan in i Sankt Petersburgs parlament för partiet Ett rättvist Ryssland. 2008 uppträdde han tillsammans med en av landets mest framgångsrika artister, Dima Bilan, när denne vann Eurovision Song Contest. Frankrikes bästa konst­åkare, Brian Joubert, är en av landets populäraste idrottsmän och förekommer ofta i skvallertidningar tillsammans med sin bulldogg och sina tropiska fiskar. Han var under en period tillsammans med Lætitia Bléger, en före detta Miss France som vikt ut sig i Playboy. Förhållandet fick emellertid ett tråkigt – och mycket uppmärksammat – slut när Joubert stämde Bléger för att hon insinuerat att han var homosexuell.

– Det blev ju hysteri i Tokyo, säger Kristoffer om finalen i VM 2007. Tiotusen japaner stod upp och applåderade efter mitt fria. Det var… en speciell känsla. Sedan stod en massa fans utanför arenan och skulle ta bilder och ge mig presenter och få autografer. När jag kom tillbaka till hotellet stod folk och väntade där också. Jag får fortfarande nall­ar och brev från Japan.

Vad de utländska fansen inte visste var att K­ristoffer Berntsson och Adrian Schultheiss var så olika man kunde bli. De bodde och tränade i samma stad men umgicks aldrig och talade inte med varandra mer än nödvändigt. När Kristoffer inte tränade umgicks han med sin flickvän och pluggade till civilingenjör på Chalmers. Den piercade Adrian levde ett mindre ordnat liv. I en intervju sammanfattade han sina fritidsintressen: »Reptiler, death metal och hip hop.«

Förebyggande. Efter ispassen åker Kristoffer buss till Friidrottens hus för att fysträna. »Min kropp är inte byggd för konståkning. Jag har nästan ingen svank, så det blir för mycket belastning på en kota.«

Dagarna före VM i Göteborg fylldes tidningarnas sportsidor av intervjuer med hemma­hoppen. Aftonbladet besökte deras träningar och beskrev hur de båda tränade för att lära sig kvadrupeln – och därmed slå sig in i den absoluta världstoppen. I en intervju i Svenska Dagbladet kritiserade Adrian Schultheiss marknadsföringen av VM, där affischer med Kristoffer Berntsson hängts upp på busskurer och spårvagnar över hela Göteborg. »Den på marknadsföringen kan inte ha tänkt med hela huvudet i alla fall«, menade han. »Kristoffer har fått oförtjänt mycket uppmärksamhet. Jag har ändå slagit honom flera gånger.« Strax därefter gjorde han ett misslyckat försök att tona ner rivaliteten med kommentaren: »Vi bränner ju inte ner varandras hotellrum.«

När det väl var dags satte ett fall stopp för ­Kristoffers och publikens förhoppningar. Adrian Schultheiss lekte sig däremot igenom det fria programmet inför ett Scandinavium som gjorde vågen och skanderade: »Adrian! Adrian! Adrian!« Han avslutade sitt livs bästa åk med att gå ner i limbo med händerna formade till pistoler som han av­fyrade mot domarna. Gesten uppskattades inte av alla; Adrian slutade som nummer 13 i världen men visade publiken att han hade potential att gå längre. Efteråt deklarerade han att han »någon gång kommer att stå på pallen«.

För Kristoffer Berntsson såg framtiden inte lika ljus ut. Hans tränare sammanfattade VM-insatsen med meningen: »Det handlar om att göra så gott man kan, och det gjorde han inte.« Resten av säsongen förstördes av en höftskada, som han till slut tvingades operera. När Kristoffer kom tillbaka fick han problem med ryggen. Om han stod upp i fem minuter tvingades han tillbringa resten av dagen i soffan. Han började ifrågasätta om konståkningen var värd allt slit och all smärta. Det var samma steg, samma hopp, samma piruetter… 20 timmar i veckan. Han visste att han hade nått den ålder då konståkarkroppar börjar falla samman. Ryggen slits sönder av de extrema vridningarna i rotationerna, ljumskarna tar stryk, fotlederna blir deformerade. Många drabbas av astma av den kalla och torra ishallsluften, andra mår så dåligt av ensamheten och den psykiska påfrestningen att de utvecklar alkoholproblem.

 

Efter ett och ett halvt års rehabträning lyckades Kristoffer komma tillbaka till SM 2009. Eftersom han varit borta så länge visste han att han inte bara var tvungen att vinna tävlingen, han behövde dessutom imponera under det efterföljande EM:et för att övertyga olympiska kommittén att ta ut honom istället för Adrian till OS.

Resultatet blev att Kristoffer bestämde sig för att hoppa lite högre och åka lite snabbare istället för att fokusera på tryggheten i åkningen. På SM gick det bra, och han tilldömdes segern före Adrian. I en TT-intervju menade Adrian att Kristoffer inte gjort sig förtjänt av vinsten: »Jag bryr mig inte ett skit att han vunnit SM. Domarna i Sverige är partiska, det var riktigt töntigt senast. De ger honom höga poäng bara för att han är han. När vi har tävlat internationellt har jag slagit honom tre gånger av fyra.«

Under EM vurpade Kristoffer sedan två gånger, och Sveriges Olympiska Kommitté valde att skicka Adrian Schultheiss till Vancouver. Trots frustrationen förstod Kristoffer innerst inne hur SOK resonerade: han var 27 år och ansågs ha passerat sitt bäst före-datum medan Adrian Schultheiss formkurva fortfarande pekade uppåt.

Samma dag som Wayne Gretzky tände den olympiska elden vid OS i Vancouver i fjol slutade Kristoffe­r Berntsson att läsa tidningen. I vanliga fall följde han alltid stora sportevenemang, men nu bytte han kanal på TV:n när sportsändningarna drog igång, och teg om någon kompis talade om de svenska skidåkarnas framgångar. Varje gång han av misstag ändå utsattes för den massiva OS-bevakningen kände han hur det stack i kroppen.

Morgonen efter herrarnas konståkningsfinal kunde han inte hålla sig längre. Så fort han vaknat slog han upp sin laptop i sängen och loggade in på det internationella konståkningsförbundets hemsida. Det fanns ju, intalade han sig, en liten chans att Adrian Schultheiss hade gjort bort sig och inte hamnat bland de 25 bästa. I sådana fall kanske Kristoffer åtminstone skulle bli den utvalde till VM i Turin, en månad efter OS.

Sidan laddades långsamt. Kristoffer läste: A­merikanen Lysacek etta, Plusjenko tvåa, japanen Takahashi trea. Han skrollade ner tills han såg A­drians namn. 15:e plats. Det var kört.

De svenskar som suttit uppe vid TV:n hade sett hur Adrian äntrat isen i Vancouver i en sönderriven tvångströja, med armarna i kors över axlarna, och genomfört ett nästintill felfritt åk till ett potpurri av Cypress Hills Insane in the brain och Prodigys Smack My Bitch Up.

Som om inte det vore nog hade den unge OS-debutanten som första nordiska åkare lyckats sätta en klockren kvadrupel.

När Adrian en månad efter OS kom på nionde plats i VM-finalen, efter ännu en perfekt kvadrupel, slutade Kristoffer Berntsson med konståkningen.

 

Ett halvår senare kliver Kristoffer på expressbussen vid Kungsportsplatsen i Göteborg och sätter sig där han brukar: på det tredje sätet på höger sida. Han lägger ifrån sig dunjackan och m­össan på sätet bredvid, stoppar Iphone-hörlurarna i öronen och trycker igång en låt med 90-tals­gruppen A Perfect Circle.

Eftersom han inte tycker att den som bor i en stad har någon ursäkt för att bidra till växthus­effekten med en bil, tillbringar han två timmar i kollektiv­trafiken varje dag för att ta sig mellan hemmet, kontoret och Landvetters ishall. Han somnar snabbt, som han alltid försöker göra, för att spara
på krafterna.

En kvart senare, precis när bussen bromsar in utanför ishallen, vaknar Kristoffer och raglar av. Han tränger sig förbi några snöbollskastande skolbarn och går in genom dörren med hockeyklubbens flagnande klistermärken.

Isen är full av skär efter hockeylagets träning.

– Jaha, har de inte spolat? Det är säkert ingen här som kan köra ismaskinen heller.

Efter att ha letat reda på vaktmästaren joggar han några längder fram och tillbaka på läktaren innan han går in i omklädningsrummet för att tejpa sin högra fotled, som är trasig efter för många stukningar. Båda fötterna har hårda utbuktande knölar efter ett helt liv i skridskor.

När Kristoffer Berntsson slutade med konståkningen påbörjade han sitt examensarbete på Chalmers, samtidigt som han fick jobb på ett teknik­konsultföretag i Majorna. Några månader efter att han slutat låg han hemma och tittade på TV-programmet Mästarnas mästare. Där talade Patrik Sjöberg om tiden efter att han hade slutat med höjdhopp, och förklarade att han aldrig hade hittat något som gav honom samma kick som tävlandet. Kristoffer kände redan igen sig i beskrivningen och var rädd att det skulle bli värre. Han saknade »att åka ut på isen och showa« och kände att kroppen mått bra av vilan. Efter att ha talat igenom saken med sin flickvän beslutade han sig för att satsa en sista säsong. Målsättningen var självskriven: att vinna SM och på så vis säkra en plats i vårens EM – som i sin tur blir avgörande för vilka som får åka till VM i Tokyo en månad senare. Sverige har två platser i båda tävlingarna. Tre åkare, Kristoffer, Adrian och den lovande Rysslandsfödda junioren Alexander Majorov, slåss om dem.

Att få revansch på plågoanden Adrian Schultheiss och göra ett bra resultat inför sina fans i Tokyo vore det perfekta slutet på en lång karriär.

Hur det vore att sluta trea i SM och återigen få sitta hemma medan konkurrenterna representerar Sverige ute i världen – det vill han inte ens tänka på.

Kristoffer stoppar in små hemmaskurna skumgummibitar i skridskorna för att de inte ska skava mot fotknölarna, tar CD-skivan med sin programmusik ur väskan och går ut till isen.

Jag frågar om man kan prestera på topp som 28-åring.

– Vi får se, säger han. Det är nästan ingen som har försökt. Det var en process att fatta beslutet att fortsätta, men det är nu jag har chansen. Jag kan inte göra det här om tre år.

Under sommaren lyckades han nästan sätta en kvadrupel under en träning, men sedan dess har han varit tvungen att prioritera stabiliteten i de lättare hoppen. Eftersom han kom igång sent med säsongen har han inte hunnit nöta in programmet så »att det går på autopilot«. Men han är övertygad om att det kommer att sitta till våren – då EM och VM avgörs.

– Problemet är att om jag inte får ihop det nu, till SM, så kommer jag inte ens få chansen att visa upp det på våren.

Han tar av sig skridskoskydden och beger sig ut på isen. Efter några uppvärmningsvarv med lättare piruetter, steg och hopp hämtar han sin brända CD-skiva från sargen och stoppar in den i PA-systemet. Snart ekar Yann Tiersens Comptine d’une Autre Été från filmen Amelie från Montmartre i högtalarna.

Mitt i programmet hörs en kvinnoröst från hockeybåset:

– Fint Kristoffer, din lutz var jättebra!

Andrea Dohany har tränat Kristoffer sedan han började åka skridskor, men ser ut som om hon hade trivts bättre på ett skidhotell i Aspen än i en tom, iskall och svettluktande rink med puckmärken på sargen. Det svarta håret är tillbakadraget i en stram svart knut och hon bär pärlörhängen, moonboots och en smal svart dunjacka från Moncler.

I högtalarna dånar Smooth Criminal igång och på isen blandar Kristoffer piruetterna och hoppen med höftrörelser och sparkar ur Michael Jacksons repertoar.

Jag frågar Andrea vad hon tror inför hans sista SM.

– Kristoffer kan göra allt fint, säger hon. Men ibland blir det galet på tävling. Om han inte får en massa konstiga tankar kommer det att gå bra.

Har ni talat mycket om det?

– Ja, men tyvärr har han gjort en del dåliga åk de senaste åren. Tidigare såg jag att han hade sådan kapacitet, det är synd att det inte blev ännu bättre. Men mycket beror på skadorna. Det här är ingen hälsosam sport. Ju äldre du blir desto mer kompenserar du med fel rörelser av rädsla för att få ont och skada dig igen. Det är därför han är så svag i hoppen. Det går inte att göra en trippel axel försiktigt. Det är en lång procedur att få bort den rädslan.

Efter en timme på isen glider Kristoffer runt framåtlutad med händerna på knäna. Han grimaserar, andas tungt och tar sig om högerfoten.

– Ljumsken är ordentligt överansträngd. Jag kan inte hoppa så mycket som jag vill.

Senare, när Kristoffer på expressbussen på väg mot Friidrottens hus försöker äta en inplastad smörgås utan att busschauffören ser honom, f­rågar jag hur han ser på rivaliteten med Adrian Schultheiss.

– Ja… alltså, det är väl mer… han tycker kanske fortfarande att jag får för mycket poäng. Men så är det alltid när man tävlar. Man vill vinna, liksom. Alla är olika. Jag kan väl säga så här: Han är mycket yngre än jag. När han kom hade han en massa talang. Men jag har aldrig, vad ska man säga… jag skulle ju inte säga såna grejer i media som han har sagt.

Ensam. »Adrian kunde aldrig ersätta Filip för mig. Vår rivalitet var på ett annat sätt. Jag och Filip hade ju vuxit upp tillsammans.«

I den röriga lägenheten på Guldheden går Adrian Schultheiss bort till kylskåpet och tar en burk Power King – matkedjan Willys lågprisvariant av energidrycken Red Bull.

– Jag dricker så många sådana här att jag knappt vet om de har någon effekt längre, säger han. Fast när jag gör riktigt svåra hopp kan jag fortfarande känna det lite: »Red Bull ger dig vingar.«

Efter att ha träffat Adrian några gånger är det svårt att inte få intrycket att det kunnat gå illa för honom om han inte hittat sporten. Adrian säger att han skulle vara sugen på att utveckla »sin estetiska sida«, designa kläder eller måla tavlor. Men när jag några dagar tidigare frågade honom vad han trodde att han skulle göra om han inte hade konståkningen, log han och svarade: »Jag skulle väl bli alkoholist eller något.«

Nu pekar han på ett litet barskåp utanför kokvrån.

– Jag dricker inte längre. Jag började i ganska tidig ålder och höll på några år, så som tonåringar gör. Men sedan sade kroppen ifrån. Jag förlorade två, tre träningsdagar efteråt, varje gång.

När Adrian var 15 år flyttade hans familj till Tibro. Adrian bestämde sig för att lämna föräldra­hemmet, för att kunna fortsätta sin satsning på konst­åkningen. Han bodde i ett »råtthål vid Linnéplatsen« och som inneboende hos »ett trevligt äldre par« innan han hittade den här lägenheten för tre år sedan.

I dag lever den 22-årige Adrian Schultheiss på 6 000 kronor i månaden som han får från SOK, som också betalar för tränare och istider. Adrian hade gärna jobbat för att dryga ut inkomsten, men har svårt att hinna eftersom han tränar så mycket och reser iväg på tävlingar i princip var tredje vecka.

– Jag hade velat ha något mer i livet, inte bara för pengarnas skull. Jag hade kunna jobba med vad som helst, utom kanske att skura toaletter. Men vem hade velat anställa mig?

– Du ser hur jag lever! Jag har ingen bil, det är ett ständigt slit. Jag har försökt få sponsorer. Det går inte att gå för guld helt själv. Om jag fortsätter nästa år flyttar jag nog till USA. Jag vill kunna tjäna pengar på det här. Slutar du topp fem på Grand Prix-tävlingarna får du pengar. Jag är sexa, nia, elva…

Adrian slänger sin urdruckna Power King-burk i en av sopsäckarna och plockar upp sin skridskoväska från hallgolvet. På väg genom det snö­blandade regnet till busshållplatsen f­rågar jag honom om K­ristoffer Berntssons framgångar betydde mycket för honom när han var yngre. Adrian svarar kort att han aldrig brytt sig så mycket om andra åkare och att han »inte haft koll på honom«. Däremot tycker han fortfarande att K­ristoffer favoriseras av domarna i Sverige.

– Jag blev bestulen på SM förra året. Jag åkte bra och han gjorde tre stora missar. När jag såg hans poäng efter korta programmet var jag nära att gå därifrån och lämna tävlingen. Jag kämpar på, men de släpper aldrig iväg min poäng som de gör med hans.

Adrian är samtidigt medveten om att han bör släppa tankarna på den tvekamp som dominerat svensk konståkning de senaste åren. Precis som Kristoffer Berntsson har han förvånat konstaterat att den som åkt bäst av svenskarna inte är någon av dem.

Isfamilj. För att få samarbetet att f­ungera har Majorovs bestämt sig för att dela upp rollerna. »Hemma är jag mamma, men i ishallen är jag bara t­ränare. Då kan vi inte prata om att han har ont, det gör vi när träningen är slut.«

På Luleå gymnasieskola 137 mil från Göteborg sitter Kristoffers och Adrians störste konkurrent lutad över sin ryggsäck i en korridor. Han väntar på att mattelektionen ska börja.

– Eeey Majorov!

En tonårssmal kille i yvigt svart hår släntrar fram till Alexander, som presenterar mig.

– Åh fan, intervju! Visst har vi snygga tjejer här?

Killen ler och låter blicken svepa över skåpen i den tomma korridoren. Sedan berättar han för Alexander att han egentligen ska vara på religionskunskapslektion.

– Men jag hängde inte med, så jag sade att jag skulle gå på toa. Alltså, buddhism, jag fattar inte. De tror på att man återföds. Det är jag med på, men målet är att komma till Burma eller vad fan det heter. Man återföds som något bättre varje gång tills man kommer dit. Ändå kan man bli djur och sånt. Jag fattar inte.

Alexander tittar på honom och kliar sig på mössan:

– Nä, jag fattar inte heller.

Några timmar senare trär Alexander på sig ett par mycket smutsiga strumpor i ett omklädningsrum i Coop Arena. Han förklarar att han inte tvättar sina konståkarstrumpor. Dels blir tvättade strumpor korviga och rör sig i skridskorna, dels handlar det om gammal rysk konståkarskrock.

Det är ingen överdrift att säga att Alexander Majorov är född till att bli konståkare. Hans pappa, som också heter Alexander Majorov, sadlade om efter sin egen karriär och blev framgångsrik tränare. Alexanders mamma Irina är en före detta balett­dansös, som efter att hon träffade Alexander senior har specialiserat sig på att hjälpa konståkare med deras kläder och koreografi.

Alexander senior arrangerade konståkarläger för ryska åkare i Luleå vid tiden för Sovjetunionens sammanbrott. Han såg kaoset, krånglet och köerna därhemma och tänkte att det framöver skulle finnas bättre ställen för den som ville bli en bra konst­åkare. När sonen var ett år gammal flyttade familjen Majorov till Sverige och har sedan dess drivit Luleå Konståkningsklubb.

Under Alexanders uppväxt har det mesta handlat om konståkning. Pappa Alexander har visat sonen godbitarna ur sitt videotek med bandade tävlingar från alla tider. Han har berättat om när han tränade Aleksej Jagudin, som sedan blev en av världens främsta genom alla tider. Han har berättat om de talangfulla åkare han tränat, som liksom han själv aldrig lyckades ta det sista steget till eliten. Och han har berättat om dem som efter karriären hankar sig fram i ambulerande isshower och gör uppvisningsåk på rinkförsedda kryssningsfartyg för sina nyrika landsmän. Numera handlar de flesta samtalen vid middagsbordet om Luleelevernas program, kläder, koreografi och utveckling.

– Pappa blir ledsen om någon inte gör som han har sagt, säger Alexander. Han ser de andra eleverna som sina barn också. Ibland har jag blivit förbannad på att han pratar så mycket om dem. De har egna föräldrar.

Sedan han var 14 år har Alexander Majorov rest runt på internationella tävlingar. På somrarna har han varit på läger med ryska landslagsåkare i Sankt Petersburg. Efter Kristoffers och Adrians fina r­esultat 2008 fick den då 17-årige Majorov chansen att som en av tre svenskar tävla i EM året efter.

– Jag hade aldrig tävlat med så stor publik och kameramän från Eurosport förut. Jag var så nervös att jag inte kunde kontrollera kroppen. Jag gjorde bort mig. Efter tredje fallet kändes allt skit. Efter det fjärde orkade jag knappt åka färdigt. Jag glömmer aldrig hur jag satt i omklädningsrummet efteråt. Jag hade gjort mitt sämsta åk någonsin inför alla människor, när det gällde. Jag satt där helt ensam med skridskor och kläder på i tjugo minuter. Jag grinade faktiskt.

Alexander hade länge visat att han har en enorm potential. På träning kunde han hålla världsklass, men på tävlingar vek han ofta ner sig. Sedan EM har han och hans pappa jobbat med det mentala, samtidigt som Alexander fått mer erfarenhet från stora tävlingar. I år har han gjort betydligt bättre resultat än sina svenska konkurrenter i de inter­nationella tävlingarna.

Alexander och hans tioåriga lillebror Nikolaj glider ut på isen till operan Furst Igor. De skär p­erfekta baklängesåttor i isen. På varsin sida om CD-spelaren lutar sig deras föräldrar över sargen. Bredvid dem står mormor, som är på besök från Sankt Petersburg. Trots att familjen Majorov får anpassa sig efter Luleå Hockeys träningstider är tränings­möjligheterna här unika. Ingen a­nnanstans i Sverige finns fyra inomhusrinkar med så bra is intill varandra. Dessutom finns ytterligare två is­hallar inom två mils avstånd.

Träningen är en uppvisning i disciplin. Alexander Majorov rör sig med lätta, exakta rörelser i en tajt glansig tröja som framhäver hans muskulösa överkropp. När han faller efter en trippel axel skakar Alexander senior på huvudet och kallar till sig sin son. Pappan ger några bestämda direktiv medan han bankar med ena foten i golvet så att det ekar i den tomma arenan.

Alexander tar ny fart, hoppar upp, snurrar tre varv och landar mjukt.

– Nu var det OK! Nu var det OK! säger hans pappa med armarna i kors.

– Men gör den en gång till, med mjukare knän.

Efteråt går hans mamma noggrant igenom hans rörelser till det fria programmet.

– Du måste vara mer avslappnad. Det ska vara teater, men kännas naturligt. När du gör rörelsen där du klöser som en katt måste du göra det ordentligt: »Grrrrrr.« Det är jätteviktigt.

Gång på gång startar hon om musiken och låter honom nöta igenom den första delen av programmet där han dansar och flörtar med domarna genom att dra händerna längs överkroppen.

– Det var OK! Men glöm inte blicken. Du måste möta domarna med blicken, du får inte ursäkta dig. Du kan vara blyg i skolan, men isen har sina egna regler. Kör igen!

När Alexander klivit av isen frågar jag honom om hans relation till de två främsta konkurrenterna i SM.

– Det är tack vare Kristoffer och Adrian jag har gått fram så mycket. Jag har tränat för att slå dem. Det har gjort mig bättre.

– Men jag känner dem inte. De är inte så kontakt­bara. Adrian vill inte snacka med Kristoffer och K­ristoffer vill inte snacka med mig. Förut brukade jag och Adrian umgås en del på läger, vi brukade tejpa fast de andra i sängarna när de sov, ställa om deras väckarklockor eller spreja raklödder i händerna på dem och kittla dem i ansiktet. Han var som jag, lite busig och inte som de andra, klädde sig i hip hop-stil. Men sedan vi blev konkurrenter har han slutat snacka med mig. Det är synd.

Snart sitter hela familjen samlad i omklädningsrummet. Mormor skämtar med Nikolaj, och Alexander drar en tjock fleecetröja över den kroppstajta, röda trikån.

– I dag rankas jag som kanske 25:a i världen, men om jag fick ett riktigt bra resultat skulle jag visa att jag hör hemma högre upp. Mitt första mål är att vinna SM.

Avskärmad. Efter sitt eget åk i finalen blir Adrian sittande i kiss and cry-hörnan där han ­följer Kristoffers avgörande åk på bildskärmen.
Ångest. När Majorov inte togs ut till EM kallade han landslagsledningen »fucking Swedish pussies idiots niggers« på Facebook. »Fuck everyone!« Efter att Aftonbladet plockat upp utspelet skickade 19-åringen ett SMS till F­ilters reporter Erik Almqvist: »Jag mår så dåligt nu för jag menade ju inget egentligen.«

De tre SM-guldkandidaterna har konkurrerat med varandra under hela säsongen, men när de samlas i Malmö isstadion en dryg timme före det korta programmet är det första gången de alla tre befinner sig på samma plats. Den situationen hanterar de genom att hålla sig så långt ifrån varandra som möjligt.

Adrian Schultheiss halvligger på ett läktarsäte med blicken rakt ut i luften, den gröna mössan neddragen över ögonbrynen och kinderna täckta av p­älsen på den svarta dunjackan. I en korridor i andra änden av arenan slänger Kristoffer Berntssons nyslingade lugg mot pannan när han joggar fram och tillbaka med sina Iphonelurar i öronen. Ännu längre bort har Alexander Majorov dragit sig undan med sina föräldrar, som har hans skridskor i en rullande handbagageväska. Precis som andra tränare har de alltid sin åkares utrustning under uppsikt för att ingen ska kunna sabotera något.

Kristoffer, Adrian och Alexander ser sedan inte ens åt varandra under den sex minuter långa gemensamma uppvärmningen på isen. När finalens andra två åkare – som i praktiken saknar medalj­chans – har genomfört sina åk, glider Adrian på nytt in på isen och intar startposition med händerna för ansiktet vid blålinjen. Ringen i underläppen och paljetterna i hans åtsmitande trikå blänker i strålkastar­ljuset. Han dansar baklänges med lätta skär och sätter flera svåra kombinationer, men landar skakigt efter en trippel axel.

När Kristoffer Berntsson åker ut på isen utklädd till pantomimartist hör han hur speakern annonserar Adrians poäng: 69,67. Han tänker att han bör kunna slå det om han inte gör några misstag.

Kristoffer inleder med en ren trippel axel. Han ser inte lika lätt ut som Adrian när han hoppar. Det dunsar något i isen när han landar, men han sätter sedan rutinerat flera hoppkombinationer och får 71,95 poäng.

Från kiss and cry-hörnan – området där åkarna sitter och väntar på sina poäng – ser Kristoffer sedan hur en nervös Alexander Majorov inleder med sin utmanande dans, men missar en trippel axel och en hoppkombination. Efter det korta programmet ligger Majorov trea med 57,71 poäng.

Två dagar senare samlas konkurrenterna återigen i Malmö isstadion. Trots att de bor på samma hotell har de lyckats hålla sig ifrån varandra: de har ätit frukost på olika tider och tillbringat de träningsfria timmarna på sina rum.

När Alexander Majorov kliver in på isen i en hemsydd, brun tröja med nitar och läderremmar joggar Kristoffer fortfarande fram och tillbaka i korridoren utanför omklädningsrummet och lyssnar på musik. Han ser inte att Alexander darrar när han tar sina första skär på isen eller att han stannar till vid sargen och tar sin pappa i handen för att få några sista instruktioner. När Kristoffer plockar ut lurarna ur öronen hör han att Alexander får 129,13 poäng och inser att han måste ha gjort ett bra åk – men att det sammanlagt inte kommer att räcka eftersom han misslyckades i det korta programmet.

Medan Adrian Schultheiss ställer sig vid sarg­en och stampar som en ivrig galopphäst, knyter K­ristoffer Berntsson sina skridskor i omklädningsrummet. Därför ser han inte att Adrians hår är fixerat i en bena med hårsprej för att få till en frisyr som passar till Romeoskjortan med puffärmarna. Han behöver inte heller se Adrian för att veta vad som spelar roll. Adrian har en kvadrupel toeloop inskrivet som första hopp i sitt program. Sätter han den kan finalen i princip vara avgjord.

Inne på isen inleder Adrian med en serie piruetter. Efter 24 sekunder tar han fart mot sargens ena kortsida och vänder sig om. Han tar två skär bakåt och glider på högerskridskon med armarna sträckta rakt ut. Så snurrar han ett varv, böjer på knäet, skjuter ifrån och hoppar upp. Ett varv. Två. Tre. Fyra. Ett sus går genom publiken. Men när höger­skridskon går i isen har Adrian för mycket framåtlutning. Han faller och glider i en sekund på rumpan mot Citygross sargaffisch, innan han reser sig och sätter fem trippelhopp.

När Kristoffer kommer ut från omklädnings­rummets korridorer i kritstrecksrandiga byxor med matchande väst och möts av strålkastarljuset, har Adrian just hasat ned i en stol i kiss and cry-hörnan med sina tränare.

– Jag missade den, pustar han.

– Du var inte dålig, Adrian, säger tränar-Maria. Det var ett bra åk. Lutzen på slutet var helt ren. Och du såg glad ut. Harmonisk.

Speakern annonserar att domarna håller med henne: Adrian får 129,20 poäng. Det betyder att K­ristoffer inte har utrymme för några stora missar.

Han ställer sig i mittcirkeln med händerna formade som pistoler intill kinden för att se ut som en av gangstrarna i Michael Jacksons Smooth Criminal-video.

Låtens intro pulserar igång och Kristoffer börjar dansa. Han känner sig tung i rörelserna och efter sitt andra hopp, en trippel toeloop, sätter han händerna i isen och tvingas skynda ikapp för att hinna med nästa hopp, en trippel axel. Även den blir dålig. Han hinner tänka att nu är det kört, men slår undan tanken. Och plötsligt sätter han tre trippelhopp i rad och när potpurriet går över i Dirty Diana klappar hela publiken takten. Efter några juck med skrevgrepp och en lyckad sittpiruett åker Kristoffer fram till huvuddomaren, tar tag i hennes bord, ser henne i ögonen och slänger med luggen. Hon för­söker se omutbart bister ut, men de lekande mun­giporna avslöjar henne. Kristoffer avslutar sedan med två felfria dubbel axlar.

När han och Andrea satt sig tillrätta på varsin sida om det lilla bordet med klementinklyftor i kiss and cry säger speakern:

– Poängen för den siste åkaren är klara. K­ristoffer Berntsson från Landvetters konståkningsklubb får 132 poäng, vilket ger en sammanlagd poäng på 205,31.

Kristoffer ler och knyter nävarna i knäet. P­ubliken applåderar och visslar. Ett gallskrikande tjejgäng i pastellfärgade kläder hänger sig över räcket med autografblock i händerna. Ett SVT-team rusar fram med en strålkastare för att göra vinnarintervjun.

– Det skulle vara helt fantastiskt att få åka till Tokyo igen och få uppleva någonting liknande som under VM 2007, flåsar Kristoffer rutinerat i mikrofonen.

Bakom kiss and cry-väggen sitter Adrian Schult­heiss på golvet med en burk Coca-cola. Alexander Majorov kommer fram till honom och skakar på huvudet:

– Det går inte i Sverige. Du skulle ha v­unnit. Kristoffer åkte inte rent. Han satte ingen trippel-trippel-kombination.

Jag frågar Adrian om han håller med.

– Jag var inte felfri i dag, och då bryr jag mig inte om vad Kristoffer får för poäng. Inom loppet av tre veckor har jag bytt tränare, bytt skridskor och varit sjuk. Jag vet att jag kan klå honom, men jag gör det hellre för att jag själv åker bra. När jag såg hans åk tänkte jag att han måste skärpa sig, han gjorde många småmissar.

Adrian dricker en klunk cola.

– Förut har jag åkt halvkasst och känt att det inte är roligt längre. Jag hade två mål när jag kom hit: att vinna och att ha kul igen. Det sista lyckades jag faktiskt med i dag.

Det hör inte Kristoffer på andra sidan väggen. Han ler brett på sin stol och andas tungt.

– Jag är trött, säger han. Jag mår illa.

Han är frånvarande i blicken och lägger huvudet mellan benen.

När han hämtat sig efter någon minut säger han:

– Fy fan vad gött. Nu ska pokalen hem där den hör hemma. Jag trodde verkligen det var sista gången förra året.

Åkarna kallas sedan in på isen för att ta emot medaljer och lyssna på nationalsången. Efteråt förklarar Svenska Konståkningsförbundets ordförande Maria Meyer-Martins från speakerbåset att hon vill dela ut ett stipendium till en åkare som visat särskild utveckling under året.

– Stipendiet går till Alexander Majorov.

19-åringen som just blivit 7 500 kronor rikare ser mest besviken ut över att fortfarande klassas som »lovande« när han skrinnar fram och tar emot plaketten.

Meyer-Martins fortsätter med att presentera ytterligare en utmärkelse.

– Vi vill också uppmärksamma dem som har utmärkt sig särskilt under året inom svensk konståkning.

Hon läser innantill:

– För sina fina insatser under OS, där han blev förste nordiske åkare någonsin att sätta kvadrupeln, och som sedan följde upp det med en ny stor prestation på VM där han slog sitt personliga rekord. Priset går till Alexander Schultheiss.

Adrian står orörlig kvar på blålinjen bredvid Kristoffer som håller i sin pokal i famnen.

– Adrian! skriker han. Jag heter Adrian.