Jason Diakité

Sveriges mest älskade människa. Eller?

En grå vinterförmiddag i början av december 2013 kliver Jason Diakité in i Bankhallen, en av de pampigaste salarna i Sveriges riksdag. Han ser sig omkring i ­lokalen och väljer sedan en ­diskret plats bredvid en sparsamt pyntad julgran i plast.

Sedan intar han samma ställning som en fotbollsspelare vars ambition är att stoppa en stenhård frispark: ryggen rak, händerna framför skrevet, blicken rakt fram. Han bär mörk skjorta, blank­putsade skor och en mörkblå kostym av modernt snitt.

Jason Diakité är i riksdagen för att ta emot 5i12-rörelsens pris för sitt anti­rasistiska engagemang. Han är också här för att läsa upp orden på den lapp som bränner i hans innerficka.

Annons

Det har gått en vecka sedan hiphopgruppen Kartellen släppte singeln Svarta duvor och vissna liljor. Under artist­namnet Timbuktu bidrar Jason med låtens andra vers: en uppgörelse med dagens Sverige som svingar vilt åt alla håll. På 16 rader hinner han angripa Anders Borg, socialdemokratin, Alexander Bard och kungen. Versen inne­håller också raden som på rekordtid har utvecklats till Timbuktus kanske mest kända: »Asså, piskan viner tills vi går passgång / dunka Jimmie gul och blå, hissa i en flaggstång.«

En av dagens tidningsrubriker lyder: »­Timbuktu tar emot pris i riksdagen – trots hotlåten.« Sverigedemokraterna bojkottar ceremonin, allianspartierna gör detsamma. Ledarsidor och debattforum har varit så skeptiska att inte ens 5i12-rörelsen själva vågat uttrycka något direkt stöd för sin pristagare. Att utmärkelsen skulle gå till Jason bestämdes redan i fjol, men ordföranden Jasenko Omanović har vid flera tillfällen slingrat sig på frågan om han skulle ha tagit samma beslut även efter den senaste tidens händelser.

Han får trösta sig med att 5i12-rörelsens manifestation mot våld och rasism efter 25 år ser ut att få sitt publika genombrott. I Bankhallen trängs drygt hundra människor framför en provisorisk scen. De med ID-brickor i remmar kring ­halsen är politiker, de med passer­kort fastklämda på tröjorna är journalister.

De senare lyfter blicken från sina mobiltelefoner först när klockan närmar sig elva och riksdagens talman Per Wester­berg kliver upp på scenen. Han drar fram ett papper ur kavajen och håller ett tal om civilkurage, förståelse och alla människors lika värde. När han närmar sig slutet förklarar han pedagogiskt vad manifestationen går ut på, ifall någon i rummet skulle ha glömt.

– Det är en dag att fördöma alla former av hot och uppmaningar till våld.

Jason håller sin försvarsställning vid plastgranen. Han rör inte en min.

Så snart Westerberg lämnar scenen försvinner han från Bankhallen. Talmannen har tagit det ovanliga beslutet att inte medverka vid den efterföljande prisceremonin eftersom han »undviker prisutdelningar som kan uppfattas som kontroversiella«. Många politiker följer hans exempel. Majoriteten av det fyrtiotal människor som tar rulltrappan upp till ett mindre rum på andra våningen är journalister. Med undantag för ett inlägg på sin Facebooksida och en artikel på sajten SVT Debatt har Jason Diakité inte uttalat sig i media. Nu förväntar sig reportrarna en förklaring, eller åtmin­stone ett par användbara citat.

När medieuppbådet gör entré pekar Jasenko Omanović ursäktande åt ett långbord som dignar av champagneglas.

– Det är cider, förklarar han. Vi är en fattig rörelse.

Han dirigerar politikerna – Mona Sahlin är på plats, Gustav Fridolin och representanter för vänstern och SD likaså – till ett hörn av rummet och ser till att pressen radar upp sig längs ena väggen. Sedan kallar han fram Jason Diakité och räcker honom ett diplom som föreställer den svenska flaggan. Jason vecklar ut sina papper över ett bord där utsända från SVT, Aftonbladet och TT redan har placerat vadderade mikrofoner. Kamerablixtarna smattrar. Han drar upp ett mörkrött svenskt pass ur innerfickan och håller det framför sig med stadig hand.

– Det här betyder mycket för mig, den här samlingen papper, säger han.

Ansiktet är sammanbitet.

– Jag tog med mig den i dag för att säga att detta är mitt bevis på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet – den är och förblir rasism.

Han lägger ner passet på bordet, sneglar mot sina anteckningar och tar ny sats. Med allt tjockare röst närmar han sig talets poäng: att han kräver att bli sedd som en del av det svenska samhället.

– Men i utbyte ger jag dig mitt liv, Sverige, säger Jason. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga. Jag ger dig min uppfinningsrikedom …

Annons

Rösten spricker.

– Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi …

Under de sista meningarna kämpar han mot gråten.

– Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige och jag kommer att dö i Sverige. Tack.

Kamerablixtarna smattrar på nytt. Jasenko Omanović trycker ett glas cider i Jasons ena hand och skakar den andra.

– Skåla med mig, säger han. Orkar du det?

De skålar. Applåderna ökar i styrka och pågår i flera minuter. Efteråt gränsar stämningen till glädjeyra. Medan allt fler ciderglas försvinner från bordet trycker Mona Sahlin sin kind mot Jasons, plockar fram sin mobiltelefon och tar en selfie. En ledamot från S-kvinnornas förbundsledning ­följer hennes exempel och snart ställer sig människor på kö för att göra samma sak. Programledaren Gina Dirawi ger honom en kram, Gustav Fridolin skakar hans hand, reportrarna fyller sina block.

För en utomstående betraktare ser Jasons förmiddag ut att ha slutat i triumf.

 

Två veckor senare vankar han av och an i ett grått industriområde under Liljeholmsbron i Stockholm med en mobiltelefon tryckt mot örat. Bredvid huttrar en grupp film­arbetare i den fuktiga kylan. De är här för att spela in de sista scenerna till musikvideon för låten Spring, som ska bli den första singeln från ­Timbuktus kommande skiva.

Regissören Jonas Hong Soo Eriksson bär en grå luvtröja med en färgglad pelikan över bröstet. Han tänder en cigarett och förklarar upplägget.

– Det har varit så mycket heat kring Jason på sistone. Den här videon ska bara fokusera på musiken.

Hittills har inspelningen varit otursdrabbad. Dagen innan gick en ny, dyr kamera sönder och den här morgonen slutade en annan att fungera. På en lastkaj gapar ett kamerastativ för tillfället tomt. Jonas tar det med jämnmod.

– Det är lugnt, säger han. En ny är på väg.

Jason är färdig med sitt samtal och ansluter till gruppen. Han hinner inte mer än hälsa på två skivbolagsanställda innan telefonen ringer igen. Han fiskar upp den ur jackan och kisar mot displayen.

Annons

– Är det här något medianummer, tror du? 08-541 … Tidigare ringde de alltid från skyddat nummer. Nu vet man inte. Det här är nog Aftonbladet.

Tummen svävar över »svara«-knappen. Hela december har varit likadan. Tanken var att Jason skulle ägna månaden åt att skriva texter till sin nya skiva, men hittills har han inte fått ner en enda rad. Han har haft annat att tänka på.

Först hyllades talet i riksdagen unisont på ledarsidor och i sociala medier. Sedan ifrågasatte komikern Özz Nûjen varför Jason Diakité tvingades vifta med sitt pass för att manifestera sin svenskhet när ingen skulle kräva samma sak av till exempel Tomas Ledin. Samtidigt drog människorna kring skivbolaget Redline Recordings igång kampanjen #jagärjason för att stödja sin kollega, vilket ledde till en film där en rad kända ansikten – bland dem Tomas Ledin – reciterade hans tal medan de höll upp sina pass. Det skapade i sin tur en debatt om huruvida Ledin verkligen var Jason med tanke på att han är en vit heterosexuell man som knappast har erfarenhet av negativ särbehandling.

Samtidigt polisanmäldes Svarta duvor och vissna liljor av en sverigedemokrat och Sveriges Radio beslutade sig för att i princip inte spela låten eftersom den bryter mot public service-bestämmelserna om opartiskhet.

Jason ser trött ut när han stoppar tillbaka telefonen i fickan.

– Fy fan. Om man bara ger en kommentar så är man körd. Då har man förlorat. Vi var och spelade på Nobelfesten i Norge för några dagar sedan och då ambushade de mig efteråt och började fråga om den här textraden. Men jag vill hellre skriva om det själv i sådana fall.

– Samtidigt är jag rätt kluven till det här med att debattera på Facebook och Twitter. Först var det mest SD-folk som hörde av sig och som jag var tvungen att snacka med. Och det går ju inte. Det gjorde bara att jag nästan ångrade att jag inte varit mer våldsuppviglande. Men nu har det liksom blivit en massa akademiker, sådana som egentligen är på min sida. Du vet det hände ju en …

Jason avbryts av att en risig, svartlackad bil sladdar in framför honom. Den är så sänkt att karossen nästan släpar i marken.

– Oooh! utbrister regissör-Jonas. Fast and the furious!

Han rycker upp dörren, plockar ut ersättningskameran och sätter fart mot lastkajen.

– Nu kör vi!

Jason kränger av sig jacka och överdragsbyxor och kliver upp på ett löpband som är kopplat till ett brummande dieselaggregat. En av film­teamets medlemmar trycker igång en bergsprängare och snart strömmar ett avskalat, elektroniskt beat ur högtalarna. Det mesta av texten dränks under aggregatet och den dånande trafiken från Liljeholmsbron, men låten tycks handla om att man istället för att handla i affekt ska omvandla sin frustration till någonting konstruktivt: »Varenda negerskämt / förvandlades till bensin.«

Några timmar senare skriver Jason ett meddelande till sina 165 000 twitterföljare: »Låt mitt namn vila nu. Det är trots allt jag som bär det.«

Sedan lämnar han landet.

Solen har precis gått ner när Jason svänger in på en sidogata till Lincoln Boulevard ett par kvarter ifrån Venices strandpromenad i Los Angeles. Han vrider om nycklarna till sin hyrjeep och rapparen Abidaz tystnar mitt i en mening. På trottoaren är luften ljummen trots att kalendern visar mitten av januari. En grupp t-shirtklädda amerikaner har redan samlats utanför det lokala korvhaket Wurstküche, som visar sig öppna först om tio minuter. Vi ställer oss längst bak i kön.

– Jag har aldrig varit så glad över att lämna ­Sverige som i december 2013, säger han. Eller det var i och för sig den här demonstrationen i ­Kärrtorp, den missade jag. Men i övrigt …

Han skakar på huvudet.

– Det har varit så konstig stämning på sistone.

Jason har varit i Los Angeles i en knapp månad. Först tog han två veckors semester med sin flickvän, därefter låste han in sig i Red Bull-­studion i Santa Monica tillsammans med Jens Resch och ett antal studiotekniker. Jens, som kanske är mer känd under sitt artistnamn Chords, bär huvudansvaret för produktionen av Timbuktus åttonde studioalbum, som har spelats in under perioder det senaste året och ska vara färdigt i april 2014. Innan Jason återvänder till Stockholm, där Jens håller på att bygga en egen studio, återstår mycket arbete. Men det finns åtminstone tid att äta.

När en tatuerad hovmästare sticker varsin meny i händerna på oss undslipper jag mig att jag föregående dag, i ett svagt ögonblick, åt på ­Kentucky Fried Chicken.

– Då har du inte sett filmen Food Inc. eller?

Snart pratar Jason om hur fattiga kvarter i USA domineras av snabbmatsrestauranger där en måltid kan kosta mindre än ett äpple i de bättre kvarterens Whole Foods-tempel. Sömlöst ­glider han över i en beskrivning av ett kommande handels­avtal mellan USA och EU, vilket i sin tur leder till en historia om hur han skickade brev till samtliga riksdagsledamöter efter att de röstade igenom FRA-lagen. Jason pratar sedan om det politiska våldet genom Sveriges historia, lägger fram sina teorier om kravallerna i Husby och suckar över hur den svenska politiken saknar visioner.

Medan vi sniglar oss fram mot ingången frågar jag om han någonsin har funderat på att ägna sig åt politik istället för artisteri.

Jason säger att tanken på att ställa upp i ett riksdagsval har slagit honom, men att politiken verkar vara »en kvarn som kan mala sönder den bästa«. Han berättar istället om en sommar när han turnerade tillsammans med den dreadlockiga Västeråsrapparen och mångåriga samarbets­partnern Promoe.

– Det var inför EU-valet, har jag för mig, och Promoe stod hela tiden på scen och uppmanade folk att inte gå och rösta. Vi började alltid tjafsa om det. Jag sa: »Ni måste visst gå och rösta! Rösta i alla fall på det ni tycker är minst fel.«

Jason är full av den sortens historier. När journalisten Fredrik Strage under 1990-talet intervjuade frontfigurerna på den framväxande svenska hiphopscenen till sin bok Mikrofonkåt förklarade han tidigt för Timbuktu att han inte var färgstark nog för ett eget kapitel. De övriga medverkande var anarkister, konspirationsteoretiker, slags­kämpar och marockanskättade jättar som skrek »Hässelbyyy!« varje gång de gjorde entré i ett rum.

Jason framstod mest som en rimlig kille från Lund med akademikerföräldrar. Verkligheten är dock lite mer komplicerad, vilket Jason har utforskat i såväl intervjuer som egna texter. Hans pappa är svart och hans mamma är vit, och Jason har ofta talat om hur han som ung identifierade sig som ljushyad men blev kallad »neger« varje rast av två killar i skolan, hur han ständigt stoppades av polisen när han körde bil i Lund och hur hans chef på ett telemarketingbolag uppmuntrade honom att använda namnet Stefan när han presenterade sig för nya kunder. Timbuktus förra, ovanligt personliga, skiva Sagolandet kretsade kring ett särskilt turbulent ungdomsår då Jason förlorade sin styvpappa i cancer, satt häktad för att ha krossat ett skyltfönster till en klädbutik i Stockholm, bedövade sina sorger genom att dricka och testa rökheroin och slutligen blev skickad till en släkting i New York för att få rätsida på livet.

Även senare i livet har Jason Diakité varit inblandad i en hel del skandaler – han har ­skrivit en låt som propagerar för legalisering av canna­bis, medverkat i en låt som stoppades av Radionämnden eftersom rapparen Organismens vers ansågs glorifiera Malexandermorden, synts snorta kokain på en suddig mobilfilm – men inget har riktigt fastnat. Han har fortfarande framstått som en rimlig kille från Lund med akademiker­föräldrar. Åtminstone tills nu.

När vi har fått korv och öl och slagit oss ner vid ett bord i Wurstküches murriga lokaler frågar jag om Jason har känt sig som en kontroversiell artist tidigare.

– Ja, svarar han. Absolut. Jag är medveten om att det är många som inte gillar det jag gör. Men ju äldre jag blir, desto fler aspekter ser jag av mina egna handlingar. Jag kan se både det som är bra och det som är dåligt. När jag var yngre och spelade in till exempel Legalisera, då hade jag ett mindre nyanserat tänkande. Även om jag själv slutade röka för länge sedan står jag fortfarande för vad jag tyckte om lagstiftningen vad gäller marijuana kontra alkohol, men jag hade nog ­skrivit en annorlunda text i­ dag.

Sedan pratar han om alla gånger han har väckt reaktioner genom att skriva låtar med udden ­riktad mot Sverigedemokraterna.

Men med »kontroversiell« menar jag inte att rasister tycker illa om dig. Jag tänkte mer på etablissemanget i stort.

– De har väl aldrig tyckt att jag har varit rumsren, någonsin? För några år sedan blev jag inbjuden till Söndagsöppet och då ville Kattis Ahlström sätta dit mig för att jag sagt: »Sluta tracka folk som röker holk ibland.« Jag tror inte att jag har varit särskilt okontroversiell.

Samtidigt gjorde du den heliga treenigheten sommaren 2011: du sommarpratade, var med i Allsång på Skansen …

– … och i Så mycket bättre. Jo.

Då är man väl ändå rätt folklig?

– Visst. Och det är ett fantastiskt land på det sättet, Sverige. Att det kan ske för någon som mig. Så det är möjligt att jag är mer kontroversiell nu än innan.

När polisen arresterade Peter Mangs, även känd som »Lasermannen 2«, hittade de en fil på hans dator som hette »Adresser till skurkar«. Du fanns med bland dem.

– Vi skämtade rätt mycket om det där när Mangs härjade runt. En polare till mig, som i och för sig är väldigt dramatiskt lagd, hävdade att han haft en röd prick över kroppen när han cyklat i Malmö. Han hade liksom cyklat och duckat sam­tidigt. En annan polare från Stockholm ringde och sa att jag inte borde gå ut. »Skojar du?« sa jag. »Det är ju nu jag borde gå ut som mest.« Så när polisen ringde trodde jag nästan att det var någon som drev med mig. Men att jag varit med i hans fil tolkar jag som ett kvitto på att jag gjort något rätt.

Blev du aldrig orolig på riktigt?

– Nej. Däremot var jag på en fest i Svenska grammofonstudion i Göteborg för några år sedan. Det här var precis när Lasermannen hade gått på TV. Och David Dencik, som spelade Laser­mannen, var på festen. Jag såg honom komma gående snabbt mot mig och blev så ofattbart jävla livrädd. Hjärtat blev helt kallt och jag tänkte: »Fuck! Fuck! Han kommer för att ta mig!« När han var framme skrek han »Timbuktu!« och gav mig en stor kram. Han var superexalterad över att träffa mig. Jag bara: »Eh, jag älskar ditt arbete.« Det var ju sant – uppenbarligen gjorde han en helt fantastisk rolltolkning, men det tog lång tid innan jag kunde släppa den där känslan.

Har du fått den ­känslan någon mer gång?

– Jag var inne på en högerextrem sajt för ett tag sedan och såg chefredaktörens byline-bild. Då kände jag: »Han hade nog inte haft några problem att döda mig eller någon jag ­känner.« Men det är ju liksom … lika lite som en kvinna kan dölja att hon är en kvinna kan ju jag dölja hur jag ser ut. Så jag måste övertyga mig själv om att det är cool att jag ser ut som jag gör. Och det är det i 99,999 procent av fallen. Men så minns man de gångerna det inte har varit det.

Som när?

– Norge är nog det enda stället där jag har blivit kallad neger på 2000-talet. Det är också det enda stället där jag har blivit utslängd från ett ställe för att jag är icke-vit. Det var på en klubb i Trondheim. En skitstor snubbe och hans två polare kom fram och sa: »Sådana som du får inte vara här inne.« Jag gick fram till vakten: »Vet du vad han sa?« Och vakten svarade: »Ja, han har helt rätt.« Sedan tog han mig i armen och ledde ut mig. Då började jag faktiskt gråta för att jag blev så jävla arg. Jag älskar Norge på många sätt, men det kan vara lite… rasistiskt. På ett mer osofistikerat sätt än den rasism Sverigedemokraterna praktiserar.

När Jason är i Los Angeles bor han i ett enplanshus i ett städat villaområde mellan Venice Beach och piren i Santa Monica. Huset tillhör hans manager Björn ­Barne­kow, som tillbringar flera månader om året här, eftersom han även representerar det kanadensiska rock­bandet Danko Jones.

Jason har samlat på sig en tjock trave p-böter genom att parkera på fel sida av gatan utanför huset, och den här morgonen bläddrar han missnöjt igenom dem medan Jens slappar på vardagsrummets Ikeasoffa. För tillfället bor även Jens manager José Saxlund, samt ytterligare personer med koppling till Björns bolag Bad Taste i huset, som mest av allt liknar ett trivsamt killkollektiv. I ett hörn inne på Björns kontor vilar två piñatas föreställande Jens och Jasons huvuden – rester från en grillfest för några dagar sedan. I köket trängs kakförpackningar med nya nummer av tidningen Rolling Stone och i sovrummen sticker trassliga Macbookladdare ut under högar av smutsiga strumpor.

Vi slår oss ner på farstun i den stekande solen. Jason ser plågad ut när Svarta duvor och vissna liljor kommer på tal.

– Jag har ju gjort låtar om SD tidigare och varit med om störtvågen från den sidan. De har lagt ut min adress, de har lagt ut min mammas adress. Men efter »Jag är Jason« och den här filmen så kom det reaktioner från annat håll. Och det gjorde mig mycket ledsnare på något sätt.

Varför det?

– Det är inget konstigt att någon som har rasistiska åsikter tycker att det jag gör är tvivelaktigt, men att folk som själva har blivit utsatta för rasism … En vän ringde och frågade: »Vad har du gjort? Varför stod du där med ditt pass?« Helt plötsligt kändes det som att alla som var mot rasism skulle lägga fram sin åsikt om vilken antirasism som var korrekt och vilken som var inkorrekt. Jag kastades runt i åsiktsmatcher ­mellan olika människor. Det kändes så onödigt.

Hur då?

– Jag fick höra en podcast där Liv Strömqvist dissekerade både låten och talet. Hon fnös åt att jag började gråta och hade mage att kalla mig liberal anti­rasist. Det gjorde mig otroligt arg. Hon som kämpar för kvinno­frågan; antirasism är bara en gren på samma träd. Jag kan aldrig fullständigt sätta mig in i hur det känns att bli diskriminerad som kvinna, men jag kan i alla fall försöka göra det, och i alla fall försöka lita på den som säger: »Det känns så här.« Det förvånade mig att en så intelligent och tung människa som hon … jag vet inte, det kändes småaktigt.

Andra menade att det var fel att du skulle behöva visa upp ditt pass.

– Det mest ironiska är att två veckor efter att jag hade ­hållit talet så frågade min flickvän var hennes pass var. Hon kunde inte hitta det. Till slut tittade jag i kavajen jag haft på mig under talet, och där låg det. Så jag visade inte ens mitt eget pass. Men folk snöade in på det där: att det var fel att jag skulle behöva säga att jag älskar Sverige. Men det gör jag. Och jag tycker det är konstigt att vi har en självbild där nationalsången eller flaggan tolkas som att den inte tillhör alla. Jag har inga problem med att säga att jag älskar Sverige, men det var ju inte syftet med talet. Andemeningen var snarare: »Vi är här. Dagarna när Sverige var etniskt homogent är över.« Och jag vill inte känna att jag är en andra klassens medborgare.

Du blev väldigt känslosam när du höll talet.

– Jag blev mycket mer gripen än vad jag hade trott. Jag är inte säker på varför jag fick tårar i ­halsen, men det beror nog på att mina erfarenheter av rasism och att växa upp i Sverige är någonting som har gjort ont under en lång tid. Att jag varken är svart eller vit är det som har format mig mest som person. Jag har inte tydliga rötter åt något håll och kan inte identifiera mig helt med någon av mina föräldrar. Det fanns inga förklaringar att få någonstans. Jag började nysta i litteratur och sedan musik, och anammade saker i olika vågor där jag till slut kände … shit, det blev nog lite mycket.

På vilket sätt då?

– Vid ett tillfälle när jag hade läst som mest Black Power-litteratur menade jag att jag inte kunde sitta vid samma matbord som min mamma och min syster eftersom de var vita. Efter ett tag insåg jag att jag var tvungen att vara mer balanserad. Men det där identitetssökandet har varit väldigt stort i mitt liv. Att jag var känslosam under talet berodde nog också på att jag var ganska nervös i det där rummet. Jag hade inte väntat mig den uppståndelsen.

Vad tänkte du när riksdagens talman sa att 5i12-manifestationens syfte var att »fördöma alla former av hot och uppmaningar till våld«?

– Det är klart att man kan se låten som en uppmaning till våld. Så det är hans fulla rätt att fördöma den, om det är så han känner. Jag kan inte säga något om det. Men det blir så absurt att jag och [Kartellens frontman] Sebbe [Stakset] skulle uppfattas som ett hot. Jag uppfattar hela Sverige­demokraternas ideologi som ett hot mot mig – inte för vad jag röstar på för parti utan för vad jag har för hudfärg. De kan byta åsikter, jag kan aldrig byta hudfärg, därför känner jag mig hotad. Och ska jag vara ärlig: dunka Jimmie gul och blå är det mildaste sättet att uttrycka den ilska jag egent­ligen bär på gällande den saken. Så jag tyckte att jag hade formulerat det ganska … nätt.

Tror du att uppståndelsen delvis berodde på att raderna kom från dig – den folkkära artisten Timbuktu?

– Jag försöker undvika något slags utifrånperspektiv på mig själv, men visst. Det är möjligt att folk kände: »Han som brukar vara så trevlig och belevad. Och nu är han plötsligt arg.« Men jag tror att det var kombinationen av mig och Sebbe. När jag gjorde Ge oss Sverige tillbaka tillsammans med Promoe inför EU-valet 2009 vill jag minnas att han fick mer hat än jag. Enligt de sanna rasisterna var jag ju redan fucked genetiskt, men han borde veta bättre än att vara rasförrädare. Bland alla sidor med hatkommentarer jag läste då minns jag det som att han fick mest skit.

Läser du alltså sidor med hatkommentarer om dig själv? Varför det?

– Det är lite svårt att förklara, men ända sedan jag började skolan så har jag burit med mig en känsla av huruvida jag bedöms på ett korrekt sätt. Alltså för vem jag är och inte för vad jag är. Därför försöker jag väl känna av stämningen bland dem som hatar mig mest, och ta reda på vad det är för typ av tankar som rör sig i fingrarna på dem. Jag tycker att det är intressant. Att läsa på ett rasistiskt forum har jag inga problem med, för det är inte så att jag kommer att tänka: »Hmm, de har ju faktiskt rätt – jag är mindre värd.« Snarare är det inspirerande. Det väcker starka känslor hos mig. Dessutom är jargongen och terminologin intressant. Uttryck som »anti-vit«, »jihad mot folk­hemmet«, sådana saker. Fina formuleringar som man kanske kan ta och göra till sina egna.

Du sa förut att det aldrig har varit så skönt att lämna Sverige som i december 2013.

– Det är bara en känsla i magen: Vad blir nästa grej som gör mig ­ledsen? I några år har diskus­sionerna kring rasism avlöst var­andra. Tintin, Lilla Hjärtat, Makode ­Lindes tårta, en massa andra saker som blivit mediala. Dagen efter 5i12-priset tänkte jag: I dag ­skriver jag inget. Men så såg jag att DN hade gjort reklam för boken Invandring och mörkläggning. Och efter det var det Kärrtorps­demonstationen som attackerades av nazister. Det kändes väldigt spänt allting.

Kan du själv ha bidragit till den spänningen med dina rader?

– När Svarta duvor kom ut tänkte jag: »Jag kanske inte gjorde rätt? Jag kanske bara har gynnat SD här? Nu har de ännu en story att mata ut i sin propagandamaskin om hur synd det är om dem och hur fucked-up vänstern är.« För att jag handlade för mycket i affekt. Men jag vill ju försöka … jag måste ju kunna uttrycka vad jag tror på i min musik.

I Spring rappar du om att ventilera ilska på ett helt annat sätt. Är det en kommentar till allt som hände i december?

– Jag förstår att man kan tro det, men Spring är skriven långt före Svarta duvor. Den handlar om någonting jag burit med mig i hela livet – att jag med min hudfärg aldrig kommer att få min plats, utan måste ta den. Låten handlar om att vara större och starkare och inte backa in i ett hörn. Löpning är en bra analogi, för det kan göra en så trött att man tror att man ska dö. Det går att applicera på annat i livet också.

Du rappar: »Istället för att bränna en bil, mina skor ska bränna en mil.«

– Jag skrev låten direkt efter Husby. Jag ville få in att det finns flera sätt att ventilera frustration, och detta är mitt. Men jag menar – jag bor inte i Husby, eller någon annan förort heller för den delen.

Solen har börjat sjunka på himlen. Jonas ­Nilsson, delägare till Bad Taste, kommer ­lunkande på trottoaren i ett svettigt linne, med ett tennisracket över axeln.

– En stolt segrare eller en skamsen förlorare? ropar Jason.

– Jävla rövmatch! konstaterar Jonas innan han försvinner in i huset.

Jag säger att jag är lite förvånad över hur hårt Jason verkar ha tagit hela Svarta duvor-debatten med tanke på hur många människor som ändå slöt upp bakom honom. Jag berättar att jag åkte hit med inställningen att han var Sveriges mest älskade människa.

Han skrattar till.

– Det tror jag absolut inte. Nej. Och allt kanske inte riktigt kändes så hemskt som jag har fått det att framstå. Jag blev bara väldigt nedslagen av att behöva dividera med folk som jag förväntade mig mer av. Att vänstern och den antirasistiska rörelsen lade energi på att riva ner vad andra gör trots att man egentligen kämpar mot samma mål. Det kändes så typiskt.

Jag frågar hur de senaste månaderna har påverkat hans kommande skiva. Jason svarar att han »hämtat energi ur diskussionerna«.

– Men jag försöker också släppa det här lite. Vem vill höra låt efter låt om rasism? Eller rättare sagt: jag orkar inte höra mig själv i låt efter låt om rasism. Samtidigt stannar ju de här sakerna kvar så jävla länge hos en.

Var går gränsen för hur många låtar om rasism det går att klämma in på en skiva?

– Ja du … jag frågade Jens i dag vad han tyckte saknades på skivan, och han sa att det var lite för många låtar som är skrivna ur ett jag-perspektiv. Och så är det nog. Man får inte fastna för mycket i jaget. Man vill ju berätta en ­berättelse.

Kommer det att bli en politisk skiva?

– Det är svårt att säga eftersom den inte är klar än. Men i nuläget finns där tyvärr en viss avsaknad av glädje. Den typen av positiv glädje som jag gillar att förmedla med musik, och som jag också gillar att vara i när jag spelar live. Den finns inte så mycket i den här skivan. För den kommer ur en annan energi – ur en annan tid.

En dryg månad senare rotar Jason i en låda i en fönsterlös källarlokal i Hornstull fylld av syntar, mixerbord och datorer. Jens studiobygge är nästan klart, men de plankor som lutar mot de skrovliga, vitmålade väggarna skvallrar om att en del arbete återstår. Jason hittar det han söker och sprider ut en bunt A4-papper över betong­golvet. På varje papper har han skrivit ner titeln på en låt med tjock, svart tusch. Han pekar med foten på de fem papper som ligger i en klunga högst upp.

– De här ska så gott som säkert vara med på skivan. Men ju längre låtarna ligger från klungan, desto mer ifrågasatta är de.

Tillsammans med Jens och producenterna Oskar Linnros, Patrik Collén, Måns Asplund och Moe Sakwanda har han spelat in nästan trettio låtar. Bara tolv får vara med på skivan, som har fått titeln För livet, till döden.

Förstasingeln Spring är given. Den släpptes i slutet av januari och lanserades med nedräknings­kampanjen spring140131 – ett budskap som syntes på klistermärken i svenska storstäder, på skyltar under P3-guldgalan och i suggestiva filmsnuttar på Youtube där bland andra Joel Kinna­man, Noomi Rapace, Henrik Larsson, Veronica Maggio och Pelle Almqvist är ute och springer. Alla ställde upp eftersom de är bekanta till Jason.

Jens gnuggar sömnen ur ögonen. Föregående kväll fastnade han och Patrik Collén framför en omarbetning av låten Misstänkt och blev kvar i studion till klockan fyra på morgonen. Jens sov på soffan och vaknade med ett ryck klockan nio eftersom han var så sugen på att höra låten. Nu är han extremt nyfiken på att höra vad Jason tycker.

Han trycker igång låten, sliter åt sig en gitarr, kastar sig ner i stolen framför mixerborden och börjar snurra runt i den med ett njutningsfullt leende på läpparna. Patrik Collén, som står bredvid, nöjer sig med att nicka med sin rakade skalle. Låten handlar om att behöva spänna axlarna så fort man ser en polisbil samt berövas möjlig­heten att, som Jason rappar, »rulla genom livet och enbart bedömas på sin fethet«. Den ursprungliga versionen hade ett mörkt, tungt beat som fick Jasons melodiska skånska att låta ovanligt hård. Den nya versionen är så glad att bara en uppmärksam lyssnare kommer att förstå att den handlar om rasprofilering.

Jason står still. Hans ögon är slutna och ansiktet är blankt. Jens och Patrik reagerar genom att digga ännu hårdare. Jens ger ifrån sig gälla, euforiska skrik vid väl valda tillfällen, Patriks nickande övergår i headbangande. En halv minut passerar. Sedan lägger Jason in en portionssnus, öppnar ögonen och lyser upp.

– Ooooooh! skriker han.

– Beastmode! vrålar Collén.

– Game over! gastar Jens.

– Spelet är riggat! ropar Jason. Fan vad fett, alltså!

Shit, jag var lite orolig där ett tag, säger Jens, men hinner inte längre innan Jason flyger runt i rummet och delar ut high-fives.

När han slagit sig ner i soffan spelar Jens de övriga låtarna på öronbedövande volym. En av hans ambitioner har varit att få höra Jason rappa så mycket och så skickligt som möjligt, ibland på bekostnad av refräng, melodi och röd tråd i ­texten. Jason, å sin sida, vill ha med de tio, tolv låtar som är »mest innehållsrika«. Än så länge har duon inte enats om exakt vilka spår som kommer att hamna på den färdiga skivan, men säkert är att den kommer att låta annorlunda än mycket av det Timbuktu har gjort tidigare. Damn!, ­bandet som har turnerat med Jason sedan början av 2000-talet, kommer fortfarande att framföra Jens produktioner i organisk tappning, men för att kunna tolka Jens elektroniska produktioner kommer de att behöva lägga »funken på hyllan ett tag«. Även om skivan textmässigt skiftar ­mellan det Jens beskriver som Jasons klassiska »modes« – politik, självrannsakan, världsför­bättring – sipprar ett särskilt ämne ­igenom mer än de andra.

– Svårigheten med att växa upp och leva i ­Sverige som icke-vit är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, så då blir det mycket från det perspektivet, säger Jason. Jag har nog fått in en sådan antydan i varje låt, tror jag. Jag vill att ­plattan ska ha energin av: Fuck det här, nu sätter vi ner foten, nu har jag fått nog.

När jag påpekar att han sa att han var trött på att höra sig själv gå på om rasism i låt efter låt ler han.

– Jens har varit bra på att påminna mig om att … skifta fokus ibland. Nu är det mer så att temat läcker ut pö om pö, som det gör i vardagen.

Jason satt i publiken på Guldbaggegalan när Sissela Kyle presenterade programledaren Kodjo Akolor med punchen »nu blir det färg-TV«, och han har följt debatten som blossat upp efter att Soran Ismail sattes i karantän som programledare på Sveriges Radio under valåret på grund av sin uttalade antipati mot Sverigedemokraterna.

– Det som var fint med de här sakerna är att många har reagerat, säger Jason. Det gick inte obemärkt förbi, utan har ventilerats öppet, och det tror jag är början på en förändring.

Senare frågar jag Jens om Jason har verkat ­gladare på sistone.

– Han ser ju inte sig själv genom andras ögon, säger Jens. Att säga till honom: »Du är ju så älskad, varför är du inte glad« … Det är klart att han inte kan svara på det. Jag kan relatera, för jag är likadan. Jag kan gå ut på scen inför 700 pers, stället är utsålt, alla är där för att höra min musik och jublar när de ser mig. Sedan i tredje låten ser jag en enda snubbe som liksom står där och inte alls tycker att det är fett. Då blir det jävligt lätt att fokusera på honom. Det är bara så det är.

Han drar ett nytt exempel.

– Jag vet att Jason en gång skickade ett brev till en journalist som sågade en av hans skivor. Jag kan garantera dig att han aldrig har satt sig ner och skrivit ett brev till en hyllningsrecensent och bara: »Tack, jag tycker verkligen att du har fattat vad plattan handlar om!«

Jag frågar Jens varför det är så.

– Om du tycker att du är bäst och att alla älskar dig så har du ju inget att bevisa. För att göra en skiva måste man sätta sig själv i konflikt. Antingen med resten av världen eller med sig själv.

 

Ytterligare en vecka har passerat när Jason och hans tjej Ronja kliver ur baksätet på en bil utanför Tele2 Arena i Stockholm. Den här kvällen arrangeras Kingsize-galan, ett slags Grammisgala för hiphop-Sverige, och ­Timbuktu är nominerad i två kategorier. Han hinner promenera ungefär tio meter innan en man i beige rock ropar hans namn och glider fram för att hälsa. Jason presenterar mannen för sin flickvän, som skakar hans hand men sedan drar sig tillbaka.

– Jag har slutat att försöka hälsa på alla som kommer fram till Jason, säger Ronja. De är så många att de ändå inte går att hålla reda på. Det räcker att de tar av sig jackan för att jag ska råka hälsa på dem en gång till.

Handskakningarna fortsätter i garderobskön och hela vägen in i festlokalen, där en man med rakad skalle och öronsnäcka greppar Jasons axel och ser till att han blir fotograferad framför en vägg fylld av sponsorlogotyper.

En tjej i mönstrad klänning tränger sig förbi, kastar en blick på Jason och säger högt till ingen särskild:

– Timbuktu! Vilken underbar liten människa!

Snart trycks Jason längre in i den packade lokalen. Han är dock svår att tappa ur sikte: det är bara att spana efter den tornado av kroppar som ständigt cirkulerar kring honom.

– Det är lite så här Kingsize-galan är, säger Jason när han får trettio sekunder över. Man får liksom försöka high-fivea så många människor som möjligt. Men det är sällan man är på ett ställe där man faktiskt vill snacka med alla utan att hinna.

Han tänker efter.

– Eller, jag vill i och för sig alltid snacka med alla hela tiden.

Han hinner inte längre innan Linda Pira slår armarna kring hans hals. Strax därefter rör han sig mot raderna av uppdukade långbord där de nominerade och deras kompisar sitter under galan. Jens, Ronja, Björn och de övriga slår sig ner närmast scenen där ett storband spelar en rocktolkning av Regulate. Jason fortsätter in i ett stökigt rum bakom scenen för att värma upp rösten.

När klockan slagit åtta förklarar kvällens konferencier Ahmed Behran galan öppnad. Han håller ett kort anförande om att hiphop alltid har tagit tydlig ställning mot rasism och presenterar sedan kvällens första akt.

Publiken jublar när Jason och Kartellens Sebbe Stakset dundrar upp på scenen, tätt följda av Kajsa Grytt, som lyfter mikrofonen och sjunger refrängen till Svarta duvor och vissna liljor. Stämningen är hög trots att de allra flesta besökare inte hunnit få i sig mer än en öl. När Jason når fram till låtens mest berömda rad sjunger många i publiken med: »Dunka Jimmie gul och blå, hissa i en flaggstång!«

När publikens jubel ebbat ut inleds prisutdelningen. Den består av hela 25 kategorier – bland dem »Årets utländska musikvideo« och »Årets TV-spel«. Konferenciern skämtar om att Kingsize-redaktionen tyvärr inte hittade sponsorer till »Årets skosnöre« och »Årets nyckelring«, och när han senare berättar att Jay-Z tyvärr – »Tyvärr!« – inte kunde komma för att hämta sitt pris för »Årets utländska liveakt« buar publiken länge och engagerat. Trots den råa jargongen är det uppenbart att galan är viktig för hiphopsverige. I princip hela scenen är på plats – unga stjärnskott som Rawda och Cleo trängs med ­veteraner som ADL och Abidaz.

Trots att Timbuktu inte har släppt ett album på tre år är han nominerad i kategorin »Årets Live« bredvid skivaktuella artister som Stor och Petter.

Han ser förvånad ut när konferencieren ropar upp hans namn, men high-fivear sig snart fram till scenen där han håller ett kort tacktal.

Tillbaka vid bordet är stämningen på topp. Jason viftar med sin servett mot scenen och ropar »I know that guy!« varje gång han är vän med pristagarna eller liveakterna, vilket är i stort sett alltid. När galakvällen närmar sig slutet återstår Kingsizes pris för »särskilda insatser under musik­året 2013«. Till skillnad från de övriga priserna, som röstas fram av publiken, har vinnaren här utsetts av redaktionen. Konferencieren behöver bara läsa upp motiveringen – »För sin kontinuer­liga kamp mot rasism och för ett demokratiskt samhälle« – för att alla längs långbordet ska ställa sig upp och vråla.

Jason springer åter upp på scenen. Efter att ha tackat sin tjej och sina vänner kör han en klassiker:

– Det är 2014 och ni vet vad vi måste göra. Oavsett hur lite ni tror på systemet, gå och rösta! Oavsett om det är två dåliga val – välj det som är minst dåligt!

Alla jublar. Jason joggar tillbaka till sin plats, där ryggdunkningarna haglar. En fotograf dyker upp och förevigar ögonblicket. Jason ler in i kameran med ett pris i varje hand.

Han ser som vanligt nyktert på situationen.

– Jag har en hel del fans som uppskattar det jag gör, min musik och mina politiska ställnings­taganden, sedan finns en hel del människor som inte gör det. Så är det nog för de flesta, utom ­kanske Lasse Berghagen. Han är nog Sveriges mest älskade människa. Men jag … Det är omöjligt att vara det när man är så tydlig i vilket läger man står politiskt. Redan där har man halva Sveriges befolkning emot sig.