En grå vinterförmiddag i början av december 2013 kliver Jason Diakité in i Bankhallen, en av de pampigaste salarna i Sveriges riksdag. Han ser sig omkring i lokalen och väljer sedan en diskret plats bredvid en sparsamt pyntad julgran i plast.
Sedan intar han samma ställning som en fotbollsspelare vars ambition är att stoppa en stenhård frispark: ryggen rak, händerna framför skrevet, blicken rakt fram. Han bär mörk skjorta, blankputsade skor och en mörkblå kostym av modernt snitt.
Jason Diakité är i riksdagen för att ta emot 5i12-rörelsens pris för sitt antirasistiska engagemang. Han är också här för att läsa upp orden på den lapp som bränner i hans innerficka.
Det har gått en vecka sedan hiphopgruppen Kartellen släppte singeln Svarta duvor och vissna liljor. Under artistnamnet Timbuktu bidrar Jason med låtens andra vers: en uppgörelse med dagens Sverige som svingar vilt åt alla håll. På 16 rader hinner han angripa Anders Borg, socialdemokratin, Alexander Bard och kungen. Versen innehåller också raden som på rekordtid har utvecklats till Timbuktus kanske mest kända: »Asså, piskan viner tills vi går passgång / dunka Jimmie gul och blå, hissa i en flaggstång.«
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
