En perfekt story

Mannen på scenen är lång och bredaxlad, med rakad skalle och ett något fårat ansikte. Kostymklädd, med den översta knappen uppknäppt i den vita skjortan, vankar han ledigt av och an på scenen.

– Jag växte upp i ghettot Perry Homes, berättar han för åhörarna. Livet var hårt. Saker som mjölkpulver, »government cheese« och bröd som höll i sex månader – det var vardagsgrejer för oss.

Familjen Knight levde fattigt i den amerikanska del­staten Georgia, med gängkriminalitet inpå knuten. Manuel berättar hur han ibland skickades iväg till sina morföräldrars gård i ­Alabama, där morfadern spred ett motto han tagit med sig genom livet: »If you want corn, plant corn«, en sorts parafras på att man får skörda det man sår.

Ynglingen tog så småningom värvning i den amerikanska armén, där han enligt tidigare utsagor utbildade sig till psykolog och som Special Forces-soldat deltog i tre krig: Grenada, Panama och befriandet av Kuwait.

– Jag befann mig i Desert Storm, en farlig miljö, säger han till publiken. Det var inte den lättaste saken i världen att hantera. Men en av sakerna som drev mig i den situationen var: »Om du vill ha majs, plantera majs!« Alltså: om det är din tur att vara spejare, var spejaren. Om det är dags att rengöra ditt vapen, rengör ditt vapen.

De 650 åhörarna på Göteborgsupplagan av den internationella talarkonferensen TEDx lyssnar andäktigt på Manuel Knights hisnande livs­berättelse. Han har dragit den många gånger, bland annat som Sommarpratare i P1, i TV-uppföljaren Sommarpratarna, i radioprogrammen Elfving möter och Morgonpasset i P3, för Stina Dabrowski i SVT-talkshowen Stina!

Naturligtvis är han hetaste möjliga intervjuvillebråd: elitsoldaten som utförde hemliga uppdrag, fritog gisslan och en gång själv blev krigsfånge, innan han i början av 90-talet flyttade till Sverige på grund av kärleken. Här började han föreläsa om sina krigs­erfaren­heter för ­ungdomar, vilket gjorde honom till 1999 års mottagare av John Hron-stipendiet, som delas ut till personer som utmärkt sig i kampen mot ungdomsvåld.

I takt med medieuppmärksamheten blev uppdragsgivarna tyngre. Inspirerad av sin morfar började Knight sprida sin »corn philo­sophy« på motivations- och ledarskapsseminarier för företag, kommuner och landsting. 2011 tilldelades han den svenska talar­branschens främsta pris, Stora talarpriset, för sina föreläsningar »i världsklass«.

I dag bor han med sin familj i väl­beställda Hovås utanför Göteborg, och berättade nyligen för sajten Driva eget att han omsätter tio miljoner kronor i sina bolag. Manuel Knight förkroppsligar på så sätt den amerikanska drömmen: från att inte ha haft någonting till att i dag ha allt.

Den som googlar hans namn finner även en blogg som är helt tillägnad hans person – Manuel Knight News. Dess första inlägg: »En ­amerikansk bedragare har Sverige som bas!«

Sedan bloggen startades har nästan 300 inlägg publicerats. Författarna – en »löst sammansatt grävargrupp« – kallar sig Groundhogs. De påstår att Knight har ljugit om sin militärkarriär, om sina krigsupplevelser, om sin psykologtitel – praktiskt taget allt som tagit honom dit han är i dag. Och inte nog med det: detta förtigs medvetet av svenska medier och de offentliga institutioner som har anlitat honom.

»I Sverige framstod Manuel Knight som det perfekta intervju­objektet: en veteran som kunde berätta om USA:s hemliga militäroperationer.«

För dessa ihärdiga Manuel Knight-mot­ståndare verkar vartenda dagsaktuellt ämne gå att koppla till honom: Varför hålls Morgonpassets Kodjo Akolor inburad i Musikhjälpen när det är Knight som »borde sitta i kurran«? Varför säger VD:n för Tidningsutgivarna att allt står rätt till i ­Mediesverige när man hemlighåller Knights bluff? Varför hävdar Dagens Nyheter att de ägnar sig åt »kvalitetsjournalistik« när de inte har avslöjat Knight?

De skickar massmejl till tidningsredaktioner, kontaktar organisationer som anlitar Knight som föreläsare och skriver nedlåtande på bloggen om såväl honom som hans familj och anställda. Med sitt högljudda tonläge framstår de som ensamma och besatta röster i ett hav av ­hyllningar.

Men bland de raljerande inläggen skymtar även hårda fakta: dokument som påstås bevisa bedrägeriet och offentliga handlingar som visar på skandalens omfattning. Groundhogs verkar vara grundliga som den bästa grävredaktion, och uppvisar en nitiskhet som är lika imponerande som den är galen.

Tänk om de har rätt?

En mulen novembermorgon befinner jag mig i ett nedgånget stugområde i Västsverige. På en kulle, en gång full av småhus, gapar i dag halvt igenvuxna tomter som hål bland snåren. I en glänta har någon parkerat en sliten husvagn.

Gert Karlsson bor i ett av de få hus som står kvar. Tunga regndroppar smattrar mot de gamla fönstren. Gert har tänt en brasa i den öppna spisen, men det är ändå så kallt att han behåller sin fleece­tröja på. Han är i övre sextioårsåldern, med vitt, kortsnaggat hår och rynkor kring ­ögonen.

Gert är en av Groundhogs uppgiftslämnare – och den ende som är villig att prata. Anledningen är inte okomplicerad.

På 90-talet träffade han en kollega inom vården som han fick två barn med. Hans sambo hade en syster som var gift med – Manuel Knight.

Knight hade varit stationerad på en ­amerikansk militärbas i Tyskland och träffat sin framtida fru på en modemässa i Köln. Redan när de två paren träffades första gången, 1995, hävdar Gert att han visste att Manuel var en »bluff« – eftersom ­svägerskan berättat att Knight inte alls varit med i Special Forces utan i en vanlig pansardivision.

– När Manuel kom till Sverige var han ute och spelade streetbasket, var cool och snackade runt med ungdomar. Det var då han började med att han varit »elitsoldat«, för att göra sig märk­värdig. Jag kan förstå det på ett mänskligt plan: han kom hit, hade brutit upp och var rätt så ­vilsen. Han var beroende av sin frus inkomst och välvilja – hon ägde en klädbutik där han hjälpte till ibland.

Gert fortsätter:

– Han var social, trevlig och charmerande. Han hade ett stort behov av uppmärksamhet, men det var inga problem att umgås med honom.