På rätt plats vid rätt tillfälle

Så fick en 23-åring från Jönköping 300 miljoner för att bygga en ny version av Wikipedia.

Sam Kazemians användarnamn på Instagram är »PersianZuck«. Persian eftersom han är född i Teheran, Zuck eftersom Facebookgrundaren Mark Zuckerberg kallas så. Med välansat skägg, tyngdlyftarkropp, keps och tjock guldlänk ser 25-åringen snarare ut som en persisk version av rapparen Ice Cube.

Han slänger sin träningsväska över axeln och klipper tillsammans med norrmannen Suchet Dhindsa de sista trappstegen upp mot en nedgången byggnad på University of Californias frat row, den gata som huserar det massiva universitetets alla fraternities och sororities, det vill säga könsseparatistiska studentföreningar. Utöver någonstans att bo ger de medlemmarna möjlighet att knyta kontakter, skapa sig ett sammanhang och supa sig spyfärdiga sju dagar i veckan.

Just det här huset tillhör en förening som riktar in sig på entreprenörskap. Ett femtiotal tomma spritflaskor skymtar genom ett av de flottiga fönstren.

Annons

Sam bultar på dörren, väntar en halv minut och känner sedan på handtaget.

– Synd, säger han. Ibland lämnar de dörren öppen.

En krullhårig kille kommer joggande uppför trappan.

Hey man, säger Sam. Jag och min polare grundade en startup här och jag skulle vilja visa hur det ser ut där inne. Bor du här?

Sorry bro, svarar den krullhårige och försvinner in i en annan byggnad.

Egentligen behövs ingen rundtur: de smutsiga heltäckningsmattorna syns genom fönstret och lukten av piss och avslagen öl tränger igenom ytterdörren. Utanför står ett par soffor så nersölade att det är oklart vilken färg tyget ursprungligen hade.

– Sätt dig, säger Sam och vänder sig till Suchet.

Suchet betraktar soffan med avsmak.

– Eh, nej tack.

En grånad trasa sticker fram bakom en av soffkuddarna.

– Är det där ett … bandage? undrar Suchet.

– Det var i alla fall här Tedde bodde, säger Sam. Det var ingen jättebra arbetsmiljö.

Suchet Dhindsa och Sam Kazemian utanför Sigma Eta Pi på University of California, Los Angeles. Närmaste granne är en kyrka. »Dit går de som festat för hårt och ber om förlåtelse«, säger Sam.

»Tedde« är Theodor Forselius, en 23-årig svensk som 2015 lanserade den första versionen av Everipedia tillsammans med Sam. Namnet är en sammanslagning av orden Everything och Wikipedia, vilket också ringar in den ursprungliga affärsidén: ett folkligt Wikipedia där vem som helst kan lägga upp vad som helst.

Theodor och Sam fick ihop en mindre summa pengar och byggde vidare på det konceptet under ett par år. Sedan bytte de fokus.

Så snart Suchet fick veta vad Everipedia hade i görningen erbjöd han sig att städa företagets toaletter om det var vad som krävdes för att få vara med. Han sade upp sig från sitt välbetalda chefsjobb på ett mjukvaruföretag i Oslo – och i dag ingår han i ett gäng som precis ska flytta in i nyrenoverade lokaler ett stenkast från stranden i Santa Monica, förbereder två utlandsfilialer och bjuds in till konferenser för att tala om en »decentraliserad global ekonomi«. Deras affärsidé är inte längre att förbättra Wikipedia, utan att förändra hela internet.

Annons

 

Det hände att Theodor Forselius mamma kallade honom »den lilla diktatorn«. I familjens hus i Jönköping hade han byggt upp en enorm legostad med skyskrapor, vägar, räls, butiker och parker. Nästan alla barn i området flyttade dit sina egna legogubbar, och de som ville klättra på samhällsstegen var tvungna att förhandla med stadens sjuåriga borgmästare.

– Det fanns en egen ekonomi i staden, säger Theodor Forselius. Och den utgick från mig. Jag hade lägenheter och mark som jag sålde till mina kompisar. De fick betala genom att till exempel arbeta för mig.

När Theodor fick sin första dator några år senare lämnade han legostaden bakom sig och fastnade istället för Battlefield: Vietnam, ett krigsspel som var enormt populärt i mitten av 00-talet. Spelarna stred i olika lag och många av dem gick samman i »klaner« som tränade ihop för att optimera sina prestationer. Theodor insåg snart att han ville ha en egen. Han kallade sig Hello, så namnet var givet: HelloClan.

Efter en tid skaffade Theodor och hans kompisar först en och sedan fler egna servrar dit de lockade användare med specialbyggda banor. För att åstadkomma sådant behövde man dock ändra koden i spelet. Theodor, som vid det här laget var elva, lärde sig det mesta genom instruktionsvideor på Youtube.

Även den här gången var arbetsfördelningen »lite auktoritär«.

– Det fanns en ganska komplex management-struktur i klanen, med en massa människor som jobbade i rangordning för mig. Sedan hade jag olika divisioner och olika chefer för olika servrar. Bland annat en 40-åring från Australien. De flesta fattade nog att jag inte var så gammal, men ingen hade koll på min exakta ålder.

»Folk tyckte mest att jag var weird. Tedde var nog den förste som visade ett genuint intresse.«

När intresset för Battlefield svalnade riktade Theodor och de andra istället in sig på spel som Call of Duty och Minecraft. Dessutom lanserade de olika spelarforum för spelarna där de tjänade pengar genom att sälja annonser. Theodor vidareutvecklade idén ytterligare, och 15 år gammal drev han ett socialt nätverk med 17 000 aktiva medlemmar och tillbringade i princip all sin vakna tid framför datorn.

Ett par veckor innan han skulle börja Erik Dahlbergsgymnasiets ekonomilinje författade han därför ett brev till sina föräldrar. Först listade han deras troliga argument för att han borde skaffa en utbildning, därefter försökte han slå hål på dem.

– Tanken var att de inte skulle ha några argument kvar efter att ha läst brevet, säger han. Men min pappa har jobbat som lärare, så han tog det väl inte jättebra.

Eftersom Theodor ordnat en praktikplats på ett lokalt IT-företag gick hans föräldrar slutligen med på att låta honom strunta i gymnasiet. Praktiken blev till en heltidsanställning och de kommande två åren delade han sin tid mellan företaget och sitt sociala nätverk.

 

Sommaren efter att Theodor fyllt 18 åkte han till Kalifornien för att hälsa på Justin, en amerikan som hjälpt honom att bygga sitt sociala nätverk. Theodor drömde om att emigrera till USA och hoppades att den några år äldre Justin var rätt person att starta någon form av affärsverksamhet med.

I Los Angeles hyrde de en bil och körde längs kusten till San Francisco och sedan ner till Las Vegas. Under resans gång visade sig de unga männen ha mindre gemensamt än de väntat sig. Medan Theodor hoppat av gymnasiet hade Justin läst dubbla huvudämnen på prestigeuniversitetet UCLA och tagit examen endast 18 år gammal.

Annons

– Jag tyckte om Justin, men han var också lite svår, säger Theodor. Om man lyckas gå ut universitetet som 18-åring är man väldigt bra på vissa saker, men kanske inte lika bra på … andra.

Under ett besök på nöjesfältet Six Flags träffade Theodor däremot en person som han fastnade för direkt: Justins gamla studiekamrat Sam Kazemian. I likhet med Theodor hade Sam lärt sig programmera genom att modifiera datorspel, och även han närde en dröm om att bygga »nästa stora grej«. När Theodor efter ett par dagar besökte Sams studentrum på UCLA växte hans fascination ytterligare. Utöver en säng och ett litet bord var rummet fyllt av processorer och grafikkort som Sam hade kopplat ihop längs ena väggen. Elektroniken surrade i kapp med luftkonditioneringen som var uppvriden till max för att motverka överhettning.

– De flesta som kom hem till mig frågade om det där, säger Sam. Men oftast undrade de: »Är det lagligt?« När jag försökte berätta om decentraliserad valuta slutade de oftast att lyssna. Folk tyckte mest att jag var weird. Tedde var nog den förste som visade ett genuint intresse. Han ville att jag skulle berätta allt.

Så Sam förklarade att de surrande maskinerna i hans studentrum hängde ihop med bitcoin, en valuta som skapats fem år tidigare då pseudonymen Satoshi Nakamoto byggt ett datorprogram som genom en knapptryckning började distribuera digitala pengar till det fåtal människor som förstod vad han ville åstadkomma.

Folk som experimenterar med egna valutor hamnar i regel bakom lås och bom, men även om Nakamotos identitet varit känd hade det varit svårt att hålla honom ansvarig – valutan styrdes inte av honom, utan av 31 000 rader fritt tillgänglig kod.

»Trots att valutan var ett slags parodi nådde den snart ett ansamlat marknadsvärde på 80 miljoner dollar.«

Bitcoin lanserades bara några månader efter att banken Lehman Brothers kraschat och världsekonomin befann sig i fritt fall. »Problemet med traditionell valuta är all tillit som krävs för att få den att fungera«, skrev Nakamoto. Det han hade skapat var ett sätt för människor att genomföra transaktioner utan att behöva lita på en mellanhand – faktiskt utan att behöva lita på någon alls. Det här fungerade tack vare den så kallade blockkedjetekniken, enklast beskriven som ett slags databas som istället för att lagras på en central server lagras på hundratusentals datorer samtidigt. Varje förändring i databasen – som en överföring av bitcoin från person A till person B – undertecknas med en krypterad signatur som bevisar att personen som överför de virtuella mynten är dess faktiska ägare. Sändaren och mottagaren förblir anonyma, men så fort transaktionen registreras i databasen får alla datorer i nätverket vetskap om den. Försöker person A skicka samma bitcoin även till person C säger nätverket nej. Ingen användare behöver lita på någon annan, för ingen kan lura systemet.

Något år efter att valutan skapats kunde man betala med den i ett fåtal butiker och byta den mot dollar på ett tiotal börser. Ännu något år senare var de sju miljoner bitcoin som fanns i cirkulation värda runt 35 miljoner dollar.

För att säkerställa att alla transaktioner var korrekta behövdes dock datorkraft – och det var här personer som Sam Kazemian kom in i bilden. Alla som ägde en dator kunde koppla upp sig mot nätverket och ställa sin maskin till förfogande. Eftersom detta syntes på elräkningen hade Satoshi Nakamoto byggt in en belöning i systemet som innebar att den dator som först lyckades validera en färsk serie transaktioner – ett så kallat »block« – tilldelades ett visst antal bitcoin. Varje färdigt block länkades till det föregående, och tillsammans bildade de en obruten kedja som visade att ingen lyckats korrumpera systemet.

De som deltog i processen kallades miners, brytare, eftersom de bröt digitalt guld. När bitcoin lanserades kunde man vinna belöningen med en vanlig laptop, men i takt med att allt fler intresserade sig för valutan ökade konkurrensen. När Sam slog på sin utrustning sommaren 2013 var brytningen redan industrialiserad och sköttes främst från massiva »bitcoinfarmer« i Kina. En privatperson hade inte en chans.

Eftersom Satoshi Nakamoto släppt sin källkod fri hade det dock börjat dyka upp en mängd andra kryptovalutor byggda på blockkedjetekniken. Vissa var genuina försök att skapa bättre versioner av bitcoin, andra var monument över en ny, underlig värld där vem som helst kunde skapa miljontals dollar ur tomma luften. Sam Kazemian ägnade till exempel processorkraft åt att bryta dogecoin: en kryptovaluta som var en hommage till ett populärt internetskämt som handlade om en dumglad hund. Trots att valutan var ett slags parodi nådde den snart ett ansamlat marknadsvärde på 80 miljoner dollar.

Precis som bitcoin gick dogecoin och de andra valutor Sam bröt att växla mot dollar. Varje månad drog han in ungefär 1 000 dollar, tillräckligt för att betala hyran – där elen lyckligtvis ingick – och delar av universitetsavgiften.

– Innan jag träffade Sam trodde jag att kryptovalutor mest var något folk hade till att köpa droger på internet, säger Theodor. Jag tyckte att allt han berättade var väldigt intressant. Men hela grejen var fortfarande ganska underground och det fanns inte riktigt något användningsområde. När jag och Sam diskuterade vad vi skulle bygga tillsammans pratade vi om helt andra saker.

Sam Kazemian har en karriär som tyngdlyftare bakom sig. Just nu siktar han på att ta 180 kilo i bänkpress och 360 kilo i marklyft.

När Theodor återvände till Jönköping efter sommaren fortsatte han och Sam att hålla kontakten. 2014 fanns otaliga plattformar för videoströmning, samåkning, bostadsuthyrning, arbetsförmedling och så vidare, men vad gällde encyklopedier fanns bara en enda allsmäktig sajt: Wikipedia. Och den såg likadan ut som vid starten nästan femton år tidigare. Samma fula gränssnitt, samma policy, samma medeltida affärsmodell där stiftelsen bakom sajten varje år tiggde donationer från besökarna. Även det avancerade redigeringssystem som »Wikipedianerna« använde var en kvarleva från internets barndom. I teorin kunde vem som helst skapa och redigera artiklar, men i praktiken behövde de lära sig ett slags programmeringsspråk. Theodor och Sam ansåg även att Wikipedias snåriga »notabilitetskriterium« – de regler som styrde vad som ansågs viktigt nog att förunnas en sida på sajten – tillhörde det förgångna. Engelskspråkiga Wikipedia var en av världens mest besökta sajter och innehöll runt fem miljoner artiklar. Men varför stanna där? Varför inte 50 miljoner?

– En obskyr blomma eller någon uppfinnare från 1800-talet kan ha en detaljerad Wikipedia-sida, medan Youtubers, rappare och stjärnor på sociala medier som hundratusentals människor söker efter inte lever upp till deras notabilitetskriterier, säger Theodor. Vi såg en lucka där. Vi ville göra en sajt där vem som helst kunde få en sida, och där redigeringsprocessen var lika enkel som att lägga upp någonting på Facebook.

Hösten 2014 sade Theodor upp sig från sitt jobb och flyttade till Los Angeles. Han lyckades skaffa en lägenhet på campusområdet och lade all sin vakna tid på att bygga skalet till Everipedia. När Sam var färdig med sina lektioner och sitt extrajobb anslöt även han, och tillsammans kodade de vidare, höga på energidrycken Nos.

Den 1 januari 2015 lanserade de en tidig version av sajten. Everipedias innehåll – något hundratal sidor – var inte superimponerande, men de första testpiloterna kunde i varje fall börja bidra med innehåll. De enda kraven var att det var skrivet i neutral ton och styrkt med källor – tweetar och Instagraminlägg var okej. När det nu fanns något att visa upp gav sig Theodor och Sam ut för att söka riskkapital. De pitchade sin idé för ett flertal firmor, men inte ens UCLA:s erkänt givmilda inkubator nappade.

För att spara pengar flyttade Theodor under våren in i Sigma Eta Pi, det nedgångna huset på frat row.

– Det gick att jobba på dagarna, säger han. Men när festerna drog igång på kvällarna skakade skrivbordet så mycket att jag knappt kunde pricka tangenterna. Då gick jag över till Sam.

 

Vid en entreprenörsträff på UCLA våren 2015 presenterade Sam Kazemian Everipedia för en av talarna, den ökända grundaren av sajten Rap Genius. Den Yaleutbildade juristen Mahbod Moghadam fick idén till sajten efter en diskussion om en av rapparen Cam’rons textrader med två klasskamrater. 2009 snickrade trion ihop en primitiv hemsida där vem som helst kunde kommentera och förklara hiphoplåtar. Två år senare hade den över en miljon unika besökare i månaden. Riskkapitalet flödade, och när grundarna lyckades få artister som Nas, A$AP Rocky och halva Wu-Tang Clan att skapa »verifierade konton« på sajten där de kunde förklara sina egna texter för fansen lyfte Rap Genius mot stratosfären.

Samma sak gick att säga om Mahbods personlighet. Han tog aldrig av sig sina solglasögon, hävdade att Jesus talat till honom och välsignat Rap Genius, dök upp naken till intervjuer och konstaterade efter en middag med Facebookgrundaren: »Zuck kan suga min kuk.« Vid andra tillfällen drog han skrönan om hur hans tvillingsyster dog i hans mammas mage och en läkare rekommenderade henne att abortera det kvarvarande fostret då det sannolikt skulle vara utvecklingsstört. Enligt Mahbod löd ett återkommande skämt i familjen därefter: »Och doktorn hade rätt!«

2013 drabbades Mahbod av kraftig migrän och skakningar i vänster hand; en läkare konstaterade att han hade en hjärntumör. Efter operationen gick han ner till deltid och bad om ursäkt för sitt märkliga beteende, som han menade berodde på tumören.

Därefter växte Rap Genuis till en sajt där människor kunde lägga upp egna kommentarer om allt: mode, konst, litteratur, nyheter … När studenten Elliot Rodgers 2014 mördade sex personer i närheten av universitetet i Santa Barbara laddades hans »manifest« upp på den nya avdelningen News Genius. Mahbod kommenterade att det var »vackert skrivet« och att Rodgers syster troligtvis var »smoking hot«. Efter massiv kritik raderade han sina övertramp, men det var för sent. I ett uttalande konstaterade medgrundarna att det inte fanns någon ursäkt för Mahbods »okänsliga och misogyna kommentarer« och han tvingades lämna företaget.

»Efter en transformativ upplevelse på den drogfyllda ökenfestivalen Burning Man förvandlades han till filantrop.«

Det snabbväxande Rap Genius var vid det laget värderat till strax under en miljard dollar, och Mahbod Moghadam använde en del av sin förtjänst till att köpa en flådig lägenhet i Bel Air. Efter några veckor slutade tidningarna att skriva om hans snöpliga sorti och han återgick till att betraktas som en person med erfarenheter, kontakter och pengar.

Alltså precis en sådan person vars intresse Everipedias grundare ville fånga. Sam visade upp Everipediasidan »Mahbod Moghadam« som han skapat kvällen innan och Mahbod blev imponerad: han hade vid flera tillfällen betalat en person för att skapa en Wikipediasida om honom, men varje gång hade den plockats ner.

– Jag blev skitglad, säger Mahbod. Jag tänkte: »Äntligen får jag den uppmärksamhet jag förtjänar.«

Samma kväll skapade han ett konto på sajten och några veckor senare hörde han av sig till Theodor och Sam, som erbjöd honom att ansluta som medgrundare. Mahbod tackade ja och i juli 2015 lyckades han skaffa 120 000 dollar i riskkapital av firman Mucker Capital. Pengarna användes till att skaffa en lägenhet i närheten av universitetet där de kunde bo och arbeta. Den 33-årige Mahbod Moghadam sålde sin lägenhet för att flytta in i ungdomskollektivet.

– Jag ville bara att det skulle bli så likt Rap Genius som möjligt, säger han. Efter tumören och det som hände där kände jag mig liksom … värdelös. Everipedia blev ett sätt för mig att hitta något slags mening igen.

Efter hjärntumören levde Mahbod enligt ett strikt schema. Inget gräs, ingen alkohol, samma mat vid samma tider, sju dagar i veckan. Dessutom försökte han förbjuda mejeriprodukter, gluten och socker i lokalerna. Strax efter att Everipedia flyttat in i lägenheten kom ovetande företrädare för Mucker Capital förbi och gratulerade genom att lämna en tung metallåda fylld med dyr choklad.

– Så fort de gått tog Mahbod lådan och kastade ut den från balkongen, säger Theodor. Han såg sig inte för, och vi bodde på översta våningen. Det var tur att han inte träffade någon.

Själv menar Mahbod att händelsen inte var representativ för hans nya jag.

– Jag har blivit sjukt mycket tråkigare. Förut hamnade jag i trubbel hela tiden, men alla på Everipedia är så unga. Jag fick försöka vara deras farsa.

Vid den här tiden anslöt även Travis Moore – storebror till Justin som Theodor en gång byggde sitt sociala nätverk tillsammans med. Senare under året anställde företaget ett par »verkställande redaktörer« som ansvarade för att fylla sajten med innehåll. På Mahbods inrådan lockade de även vanliga människor att skapa artiklar på Everipedia genom att kopiera ett av Rap Genius framgångsrecept: ett internt poängsystem där de som bidrog med innehåll belönades med »IQ«. I likhet med andra belöningar som användes på nätet – likes, hjärtan, upvotes – innebar IQ ingen ekonomisk kompensation, däremot hamnade de mest flitiga användarna på en topplista på sajtens förstasida. För många var det incitament nog.

Vid sidan av arbetet med Everipedia fortsatte Sam, Theodor och Mahbod att hålla koll på vad som hände inom kryptovärlden. Samtliga var fascinerade av de allt fler valutor som lanserades på marknaden.

Sommaren 2015 träffade de en bitcoinexpert vid namn Brock Pierce på en konferens. Pierce hade gjort sig ett namn som barnskådespelare i filmer som Mighty Ducks och First Kid och insåg senare i livet att det fanns pengar att tjäna genom att samla på sig virtuella föremål och mynt i spel som Everquest och World of Warcraft, och sedan sälja dem till andra spelare för riktiga pengar. I början av 2000-talet flyttade han till Hongkong där han grundade ett företag som omsatte sysslan i industriell skala: för hans räkning spelade tusentals kineser datorspel och drog in så mycket pengar att Brock kunde köpa sin främsta konkurrent. Därefter grundade han företaget Internet Gaming Entertainment tillsammans med Steve Bannon, då rådgivare på banken Goldman Sachs, senare chefsstrateg åt president Trump.

Brock Pierce flyttade så småningom tillbaka till Kalifornien, och efter en transformativ upplevelse på den drogfyllda ökenfestivalen Burning Man förvandlades han till filantrop. Bitcoin, insåg han, var början på en ny era i mänsklighetens historia. Utöver att köra runt i en sportbil med måsvingar och registreringsskylten »SATOSHI« försökte Pierce under flera år skänka bort bitcoins till alla han träffade. Efter ett tag gav han upp då »ingen uppskattade dem, sedan tappade de bort dem, och det var ett jävla slöseri med min tid«. Tid var nämligen något Brock Pierce värderade högt – bland annat sade han sig sova max 45 minuter per dygn.

Kryptoevangelisten lyssnade hursomhelst på Everipediagrundarnas föredrag och tyckte att deras idé lät så intressant att han senare hälsade på i deras kontor. Som vanligt pratade han om blockkedjan, men medarbetarna på Everipedia hade annat att tänka på. Trots att alla jobbade 14 timmar om dygnet sju dagar i veckan insåg de att deras sajt – åtminstone jämfört med den största konkurrenten – fortfarande var ganska tom. Våren 2016 färdigställde Sam och Travis därför ett datorprogram som kopierade allt innehåll från engelskspråkiga Wikipedia och förde över det till Everipedia. Den ideella organisationen kunde knappast protestera: dels tillät de »fri användning av innehållet«, dels hade de själva en gång kopierat majoriteten av sina artiklar från Encyclopædia Britannica.

Theodor Forselius:

– Efter det kunde vi säga att vi var den största engelskspråkiga encyklopedin i världen.

Everipediagänget tycker om att jämföra sin verklighet med HBO-serien Silicon Valley. Alla säger att Mahbod Moghadam är mest lik den gränslösa, svärande rollfiguren Erlich Bachman.

I början av 2017 innehöll Everipedia hundratusentals fler artiklar än Wikipedia och hade mellan två och tre miljoner besökare i månaden. För att tjäna pengar började de experimentera med tjänsten Everipedia+, där företag och kända människor kunde betala för att låta en redaktör skapa och uppdatera en sida åt dem på plattformen. De såg även över möjligheterna att visa annonser.

Samtidigt pekade allt fler tecken på att en sådan affärsmodell hörde till det förgångna. Våren 2017 tredubblades bitcoins värde och plötsligt pratade alla om kryptovalutor. Ekonomiredaktörer häpnade, bankchefer vaknade och nyrika ungdomar visade upp sina Lamborghini på Youtube.

Även Theodor Forselius följde utvecklingen, men till skillnad från gemene man var han mer intresserad av vad som hände i kulisserna, där pionjärerna inte längre pratade om kryptovalutor utan om tokens, digitala polletter.

Bakom denna innovation låg det 19-åriga, rysk-kanadensiska underbarnet Vitalik Buterin och hans skapelse Ethereum. Precis som bitcoin fungerade som en decentraliserad valuta fungerade Etherium som ett slags decentraliserat operativsystem. Ingen ägde det, ingen kontrollerade det, och eftersom det kördes från tusentals datorer samtidigt kunde ingen heller censurera det eller stänga ner det. Bäst av allt: ovanpå systemet kunde utvecklare bygga sina egna appar, eller dappar som de kallades i det här fallet – decentraliserade applikationer.

Etherium lät utvecklarna skapa egna digitala mynt som endast gick att använda inom de specifika dapparna. Medan bitcoin var en valuta – som man åtminstone i teorin kunde använda till att köpa vad som helst – fyllde utility tokens en särskild funktion, antingen som betalning eller som ett sätt att utöva inflytande. Samåkningstjänsten Commuterz hade till exempel en egen token som kunderna använde för att betala förarna, den ägarlösa investeringsfonden DAO hade en som användes för att rösta om hur tillgångarna skulle investeras och så vidare.

Dessa tokens gick att växla mot dollar på en rad börser, vilket öppnade för spekulation – samt ett helt nytt sätt att tjäna pengar. För snart insåg de som utvecklade dappar att de kunde sälja tokens innan de ens hade en färdig produkt. Det räckte med att presentera en idé – »datalagring på blockkedjan« – som människor sedan fick köpa in sig i. Om idén blev verklighet och lyfte skulle ju de specifika digitala mynten stiga i värde och alla skulle bli rika.

Våren 2017 fanns till och med ett namn för konceptet: ICO, Initial Coin Offering. Det decentraliserade bettingbolaget Augur fick in 12,5 miljoner dollar på fyra minuter; Bancor, en börs där användare kunde köpa och sälja tokens, fick 147 miljoner dollar på tre timmar; Tezos, en ny sorts blockkedja, fick 232 miljoner dollar på några dagar.

Efter dessa framgångar öppnades dammluckorna och bara mellan februari och maj genomfördes ett femtiotal ICO:er. Kvaliteten på idéerna var minst sagt skiftande. Afterschool, en »blockkedjebaserad marknadsplats« där föräldrar skulle kunna hitta fritidsaktiviteter åt sina barn, fick tolv miljoner dollar. Dentacoin, ett mynt skapat specifikt för den »globala tandläkarindustrin«, fick två miljoner dollar. Den anonyma utvecklaren bakom UET presenterade sin token på följande sätt: »Du kommer att ge någon random person på internet pengar, och personen kommer att ta dem och gå och köpa saker. Antagligen elektronik. Kanske till och med en platt-TV.« UET stod för Useless Etherium Token. Logotypen var ett uppsträckt långfinger. ICO:n drog in 78 828 dollar.

Det var inte konstigt att tidningarna kallade det hela för »ICO-mania«.

Los Angeles är USA:s kryptohuvudstad. Här syns VD:n för Lynx – en plånboks-app för EOS – jämföra sig själv med Steve Jobs på ett event i Santa Monica.

De allra flesta förstod nog innerst inne att såväl Dentacoin som Useless Etherium Token var just värdelösa. Men ett »decentraliserat Wikipedia«? Det var något annat.

– Många välkända profiler inom kryptovärlden använde just det som ett exempel på hur man skulle kunna använda blockkedjan på ett logiskt sätt, säger Theodor. Vi hade en plattform som hade växt under många år. Vi tänkte: Är inte vi perfekt positionerade för att flytta den till blockkedjan?

Theodor, Sam och de övriga kom på en rad fördelar med att flytta Everipedia till blockkedjan. Den mest uppenbara var att en sådan tjänst vore omöjlig att censurera. Iran och Turkiet, som blockerade tillgången till Wikipedias centrala server, skulle svårligen kunna stänga av tillgången till Everipedia när väl sajten låg utspridd på tusentals datorer.

Den andra fördelen var att Everipedia skulle kunna betala dem som bidrog med en token som användarna tjänade när de skrev och redigerade artiklar. Ju bättre sajten blev, desto mer skulle en sådan token bli värd, och eftersom användarna skulle bli en form av delägare borde det skapa incitament att upprätthålla kvaliteten på sajten. Och kanske kunde blockkedjan i förlängningen leda till att Everipedia undkom ett annat av Wikipedias stora problem – att nästan alla som bidrog var vita medelålders män från USA, Tyskland eller Ryssland, eftersom de hade råd att arbeta ideellt. Om man kunde erbjuda betalning – dessutom lika mycket oavsett var i världen någon bodde – borde det gå att locka människor från Indien, Nigeria, Ecuador …

Idén var lockande, men trots det tekniska kunnandet på Everipediakontoret var det ingen som riktigt visste hur man byggde en decentraliserad applikation. Lyckligtvis fanns det folk att fråga: Los Angeles höll på att förvandlas till en hubb för företag som sysslade med blockkedjan. Konferenser och mingel anordnades dagligen, och ett antal riskkapitalfirmor som öste pengar över den nya tekniken hade just slagit upp sina portar. Det var tydligt vilken plats de positionerade sig emot.

– Silicon Valley hatar blockkedjan, säger Mahbod Moghadam. De älskar det centraliserade internet, där enorma företag som Google och Facebook äger dina data och tjänar pengar genom riktade annonser. Och samtidigt som folk blir allt surare på att de stora techbolagen har för mycket makt så kommer den här teknologin, som kan lösa problemen.

Innan Everipediagrundarna satte några av de här idéerna på pränt hade ryktet om deras idé hunnit sprida sig i den glödheta kryptovärlden. Med en dags varsel blev de inbjudna till kryptokonferensen D10e för att berätta om sin vision.

– Vi hade ingen tid att förbereda oss, säger Sam. Vi skrev ett utkast på planet.

Väl framme gick han upp på scenen och förklarade att Everipedia var stort nog för att kunna ha både annonser och köpt innehåll, men att de ville skapa ett uppslagsverk som var helt fritt från påverkan utifrån. Ett uppslagsverk som inte gick att censurera, som var transparent och som reglerade sig självt.

– Vi trodde inte att någon skulle bry sig, säger Theodor. Men till allas förvåning var presentationen en succé. Efteråt kom massor av människor fram och gav oss sina visitkort.

Bland dem syntes ett bekant ansikte: Brock Pierce. Sedan de senast stötte på honom två år tidigare hade hans stjärna stigit i takt med bitcoinpriset. Folk tyckte fortfarande att han var en excentriker – särskilt sedan han börjat anamma en klädstil som förde tankarna till Crocodile Dundee – men hans visioner togs på allvar. Samma sak gällde hans förmögenhet, som vid den här tiden närmade sig 800 miljoner dollar. Delvis berodde detta på att Pierce varit delaktig i majoriteten av den senare tidens Inital Coin Offerings, både som rådgivare och investerare.

Det var också skälet till att han var på konferensen: tillsammans med affärsmannen Brendan Bloomer och utvecklaren Dan Larimer planerade han världens dittills största ICO. Vanligtvis pågick en sådan under ett par veckor eller någon månad, men trions företag Block.One planerade att samla in pengar under ett helt år. Om allt gick väl skulle de sommaren 2018 sjösätta den nya blockkedjan EOS: en i grunden bättre, snabbare och stabilare version av det erkänt buggiga Ethereum.

Everipediagrundarna bytte kontaktuppgifter med Brendan Bloomer och när de återvänt till kontoret satte sig Sam Kazemian in i hans projekt. Förvisso var det än så länge bara en idé, men så vitt han kunde se var den legitim.

Han och de övriga började arbetet med att formalisera sin flytt till blockkedjan. De skrev ett så kallat »vitpapper« där de specificerade hur tekniken skulle fungera och såg över möjligheterna att flytta företaget från USA. De flesta blockkedjeföretag hade sin hemvist på Caymanöarna, Malta, i Puerto Rico eller Schweiz eftersom ingen visste hur mer nogräknade skattemyndigheter skulle komma att reagera på färska koncept som tokens och Initial Coin Offerings.

I december 2017 meddelade Everipedia att de skulle flytta sin encyklopedi till EOS kommande blockkedja. Kort därefter hade de ytterligare ett tillkännagivande: Larry Sanger, en av männen som en gång grundat Wikipedia, hade anslutit till företaget som informationschef. Sanger, en uttalad kritiker av Wikipedia, menade att uppslagsverket aldrig nått sin fulla potential. Tre gånger hade han försökt skapa bättre versioner, tre gånger hade han misslyckats. Men med hjälp av blockkedjan, sade han, skulle Everipedia äntligen kunna skapa »en marknadsplats för kunskap«.

Intresset för kryptovalutor och blockkedjan avtog inte: i december hade bitcoinpriset tjugodubblats sedan början av året och medierna rapporterade att det inte längre gick att få tag på grafikkort eftersom kinesiska bitcoinfarmer köpte upp dem i bulk. Useless Etherium Token hade stigit med 300 procent och företaget Long Island Ice Tea lyckades femdubbla sitt börsvärde bara genom att byta namn till Long Blockchain.

Frågan var inte om Everipedia skulle kunna finansiera sitt nya projekt, utan hur mycket pengar de skulle få.

– Vi hade en Wikipediautmanare uppbackad av Larry Sanger under toppen av blockkedje-hajpen, säger Theodor Forselius. Det var ungefär så bra det kunde bli. Jag tror att vi hade kunnat få in 80 miljoner dollar om vi gjort en ICO. Men det kändes bättre att inte göra det.

Sam Kazemian:

– Vår token är konstruerad på ett sådant sätt att den blir mer värd ju fler människor som använder den. Så vi försökte hitta en lösning som innebar att så många människor som möjligt kunde ta del av den.

I januari 2018 flög Everipediagrundarna till Sydkorea för att medverka på en massiv EOS-konferens. Mot slutet bjöd VD:n Brendan Bloomer upp dem på scenen och utlovade ett »särskilt tillkännagivande«.

– Många undrar när vi ska göra vår ICO, sade Sam Kazemian. Eller när man köpa våra tokens. Men det kommer inte att bli någon ICO, och man kan inte köpa tokens.

Inför 1 300 jublande sydkoreaner förklarade han sedan att Everipedia skulle bli det första företaget som genomförde en så kallad »airdrop« – alla som ägde EOS token skulle få Everipedias token – IQ – alldeles gratis: fem IQ för varje EOS.

– Det är ett sätt för oss att ge tillbaka till den här gemenskapen, den som möjliggör att vi kan bygga Everipedia.

Bara ett par veckor senare blev det offentligt att Everipedia fick 30 miljoner dollar av en helt ny riskkapitalfond samägd av Block.One och den före detta Goldman Sachs-chefen och kryptomiljardären Mike Novogratz. Summan motsvarade 30 procent av bolaget, som därmed värderades till 100 miljoner dollar – drygt 900 miljoner kronor.

Redaktören Christian Deciga kallar sig »theScholarlySentinel« på Everipedia. Sedan hösten 2016 har han skapat 3 800 sidor och redigerat drygt 100 000. Han har jobbat 14 timmar om dagen sju dagar i veckan i två och ett halvt års tid. »Snart blir det nog lite mer normala arbetstider«, säger han.

Tre elskotrar av märket Bird ligger slängda på betongen utanför Everipedias tillfälliga kontor i Santa Monica. Klockan är elva på förmiddagen en solig dag i slutet av augusti när Suchet Dhindsa öppnar dörren med blött hår och en handduk runt midjan.

– Vi satt rätt sent i går, säger han.

Inne i lägenheten har även Sam precis klivit ur sängen.

– Vi skulle egentligen leva i lyx vid det här laget, säger han och ser sig omkring. Men vårt nya kontor är inte färdigt än på några veckor. Fast en del av mig gillar det här. Vi har fått 30 miljoner och jag sover ändå på den där saken.

Han pekar på en tunn madrass framför TV:n. Sam, Suchet och redaktörerna Christian och Romi delar den här tvårummaren. Suchet sover på en luftmadrass i ett hörn. På köksbänken står några flaskor sprit ovanpå Ashlee Vances biografi om Elon Musk, i diskhon ligger en stekpanna med ingrodd äggröra i botten.

Sedan Everipedia blev det första företaget som utlovade en »airdrop« har konceptet spridit sig och ett flertal sker numera varje månad. I övrigt har kryptohajpen lagt sig för den här gången. Bitcoin, Ether, EOS och en rad andra valutor har tappat ungefär 70 procent av sitt värde sedan de toppade i slutet av 2017. Flera länder och digitala plattformar har förbjudit Initial Coin Offerings, som trots detta omsätter miljardbelopp. Enligt en färsk studie kom 40 procent av fjolårets ICO:er aldrig längre än till idéstadiet, enligt en annan ledde färre än två procent till etablerandet av framgångsrika företag. Block.One har försökt tona ner Brock Pierces roll i skapandet av EOS efter att tjugo år gamla anklagelser om sexuella övergrepp mot minderåriga åter dragits fram i rampljuset. Enligt ett antal artiklar i amerikansk press tillbringar han större delen av sin tid i Puerto Rico där han tar psykedeliska droger och försöker skapa ett »crypto-utopia«.

Everipedias token IQ, som strax efter lanseringen i juli 2018 toppade på 0,07 dollar, är i skrivande stund värd 0,014 – ungefär 13 öre. Den rankas som nummer 1 504 av de 1 910 kryptovalutor sajten Coinmarketcap för statistik över.

Å andra sidan är »IQ-nätverket«, blockkedjeversionen av Everipedia, än så länge i en tidig fas. Något hundratal personer testar systemet, medan Sam och övriga utvecklare försöker hitta sätt att finjustera det inför lanseringen i slutet av året.

Samtidigt jobbar företaget med att expandera sin verksamhet till ickeengelskspråkiga delar av världen, där de har störst potential att bli ett alternativ till Wikipedia. Eftersom EOS är stort i Asien planerar de att öppna ett kontor där, troligtvis i Hongkong. Var Europakontoret ska ligga är redan bestämt.

– Tedde har kollat på hur många lokaler som helst i Stockholm, säger Suchet. Just nu verkade han sugen på något ställe där Aviciis manager satt förut.

När Everipedias nya kontor står färdigt utlovas AC, havsutsikt och ergonomiska stolar. Till dess får de nöja sig med att jobba från soffan.

På Regeringsgatan i centrala Stockholm tar Theodor Forselius av sig sina solglasögon och öppnar en tung träport. Klädd i Tiger-kavaj, svarta tajta jeans och vita sneakers slår han sig ner i en djup soffa i företagshotellet Convendums lobby. Den solbrända mäklaren mitt emot serverar iskallt citronvatten och ber Theodor att berätta vad han söker.

– Vi har drivit bolag i USA i fyra år, säger han. Nu växer vi och behöver hitta en lokal här, så vi tittar på flera alternativ.

– Okej, säger mäklaren och slår ihop händerna. Då kör vi!

Heltäckningsmattorna absorberar ljudet från deras skor medan mäklaren pekar ut ett antal rum som alla visar sig vara för små. Först i slutet av korridoren öppnar sig ett hörnkontor där solen strömmar in genom fönstren. Det ser ut att rymma åtminstone 15 personer.

– Det här är najs, säger Theodor. Här skulle jag kunna tänka mig att sitta.

Senare, på Steam Hotels soliga uteservering, berättar Everipedias VD att han även är i färd med att köpa en lägenhet i Vasastan.

– Jag har levt i resväskan den senaste tiden, säger han. Sedan början av året har jag snittat två flygningar i veckan. Då längtar man efter att ha något eget att komma hem till.

Everipedia International, bolaget bakom Everipedia, är registrerat på Caymanöarna. När de fått igång verksamheten i Stockholm behöver medarbetarna inte åka till Karibien för att hålla styrelsemöten.

Till skillnad från de övriga Everipediamedarbetarna, som klär sig i T-shirt och sover på luftmadrasser, utstrålar Theodor Forselius framgång. Varje gång vi ses är han klädd i kavaj eller krispig skjorta. Hans Instagramflöde visar hur han röker cigarr, strosar på karibiska stränder eller bor på exklusiva hotell i Hongkong och Mellanöstern.

– Vi blir inbjudna att vara huvudtalare på många konferenser. Men nu har vi råd att vara mer selektiva. Vissa vill att man ska betala för att prata. Andra, som blockkedjekonferensen i Dubai, flög dit Larry Sanger i första klass och betalade oss 15 000 dollar för att prata.

Den närmaste tiden blir det mindre resande. Visserligen måste han ibland flyga till Asien för att träffa investerare, men huvudmålet är att starta igång det nya kontoret och se till att lanseringen av Everipedia på blockkedjan går så smidigt som möjligt.

Pengar är inget problem i dagsläget: investeringen på 30 miljoner dollar gör att de inte behöver ha några intäkter på flera år. Dessutom, säger Theodor, fungerar blockkedjeföretag annorlunda än traditionella företag.

– Det finns ingen VD för bitcoin, ingen affärsmodell. Däremot finns det företag som tjänar pengar på bitcoin. Det är samma sak med IQ-nätverket. Det är helt decentraliserat, men vi äger tio procent av alla tokens. Så om nätverket fungerar som vi tänkt och fortsätter att växa kommer de att öka i värde.

För att den visionen ska bli verklighet krävs dock att användarna strömmar till. I dagsläget är IQ-nätverket så komplicerat att inte ens Everipedias egna redaktörer riktigt förstår hur man använder det.

Theodor Forselius jämför blockkedjan med hur internet såg ut innan det fanns webbläsare, då man behövde stort tekniskt kunnande för att se dess potential.

– Vårt fokus nu är att göra IQ-nätverket grandma friendly. Alla ska kunna använda det. En idé vi har är att alla som registrerar sig ska få lite tokens så att de kan sätta igång. Man skapar ett konto och börjar skriva artiklar. Man ska inte veta att man använder blockkedjan.

För Sam Kazemian är huvudpoängen att det gamla internet bygger på att företag samlar data, säljer reklam och tjänar pengar. På det nya internet köper man andelar i ett nätverk som man måste vara delägare i för att få använda. När de nya systemen blir tillräckligt användarvänliga kan de ersätta de gamla. Eller som han uttrycker det:

– Det är framtiden. Det är i alla fall potentiellt framtiden.