Rädda Bingo!

Den första vågen av svenska dokusåpa­kändisar, bloggprofiler och mediewannabees börjar nå medelåldern – och då räcker det inte att vara känd. Man vill bli tagen på allvar. Filter följde den svenska skräp­kulturens kungapar Bingo Rimér och Katrin Zytomierska i jakten på respekt.

Snön låg fortfarande i svarta drivor längs trottoarkanterna när Bingo Rimér vandrade runt i den rymliga lägenheten på Östermalm en förmiddag i mitten av mars. Hans sambo Katrin Zytomierska – bloggare, PR-konsult, professionell rubrik­makerska – hade precis satt sig i en taxi till Marieberg för att medverka i radio­programmet Vakna med The Voice.

Bingo öppnade dörren till det rum som paret höll på att göra om till barnkammare. Katrin var vid tillfället gravid i sjunde månaden med Bingos barn. Det skulle bli en pojke, och namnet var redan satt: Ringo. Ringo Rimér.

Bingo rotade igenom en samling kartonger i jakt på saker att flytta ner i källaren. På måfå drog han fram en svart pärm och började bläddra. Av någon anledning var den full av gamla artiklar från skvaller­tidningen Se & Hör. »Robinson-Robban talar ut«, stod det på en sida. Nästa uppslag innehöll en stor bild på Agneta Sjödin. Så fortsatte det: sida efter sida med poänglöst kändisskvaller.

Annons

Bingo Rimér blev konfunderad. Varför hade Katrin sparat det här? Inte en enda artikel handlade ju om henne. Han studerade innehållet med större noggrannhet och upptäckte snart ett mönster: alla texter var skrivna av Katrin Zytomierskas exmake Alexander Schulman.

Tio år tidigare brukade Bingo och Alex stöta på varandra ute i vimlet. Schulman jagade skvaller, Rimér jagade kvinnor. Eller »flickor«, som han sade själv. Ordet »flickjägare« var till och med inkluderat i verksamhetsbeskrivningen till hans dåvarande företag Bingo Rimér – Always Looking for New Business, bredvid »producent«, »PR-ansvarig«, »festfixare«, »undervattensfotograf« och ytterligare 39 yrkesbenämningar. Sedan dess hade hans och Alex respektive karriärer tagit olika riktningar.

Våren 2010 förknippade ingen längre Alex Schulman med skvallerjournalistik. Nu var han erkänd författare och eftertraktad gästtyckare och föreläsare om seriösa ämnen som föräldraskap och nätmobbning. Såg man Alex Schulman i TV var det i program som kulturseriösa Babel och familje­inriktade Bingolotto.

Majoriteten av Sveriges befolkning kände Bingo Rimér som flickfotograf och obotlig spexare. Syntes han i TV var det i lekprogram som Djävulsrallyt och Wipeout, eller i den reklamfilm för telefonbolaget Tre där en orolig tonårsmamma pratade med sin väninna: »Jag undrar vad tjejerna vill göra efter gymnasiet?« Varpå ljudspåret fylldes av hotfulla skräckfilmsstråkar, och bilden tonade över till en vit Cadillac där två knappt lovliga tjejer satt på varsin sida om en brett leende Bingo Rimér. Varje tonårsmammas mardröm i en bildruta. När journalister intervjuade Katrin Zytomierska – och det gjorde de så gott som dagligen – frågade de fortfarande hur det kändes att vara tillsammans med någon som livnärde sig på att fotografera nakna tjejer. Katrin svarade samma sak varje gång: »Bingo har inte plåtat utvik sedan 2006. Det var långt innan han träffade mig.«

Bingo Rimér lade ifrån sig pärmen med Se & Hör-klipp och tänkte efter. Hur hade han egentligen hamnat i den här sitsen? Och ännu viktigare: vad kunde han göra för att förändra bilden av sig själv?

Det oväntade kartongfyndet gav honom hopp. Kunde den ökände skvallerskribenten och Stureplansbloggaren Alex Schulman bli seriös och bemött med respekt – borde väl även han, Bingo Rimér, kunna lyckas med samma trick?

 

I entrén till Bingo Rimérs 250 kvadratmeter stora studio vid Mariatorget på Södermalm tronar ett enormt, inramat fotografi av honom och Playboygrundaren Hugh Hefner. De sitter bredvid varandra i en soffa och bär varsin morgonrock: en vinröd och en svart. Bingo har sitt karaktäristiska leende på läpparna och en arm kring den drygt femtio år äldre mannens axel.

Nedanför en trappa som leder in till studion står en djup, ljusbrun soffa. För tillfället står den tom, men under de kommande dagarna ska den ockuperas av en brokig skara fotoobjekt: »Paradise Hotel-Cimon«, Michaela Forni från Glamourama, en transvestit vid namn Asia, hennes storbystade vän Jackie, en påfallande lång läderbyxklädd kvinna med en chihuaha under varje arm men även Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson, kocken Melker Andersson och artisten Petter. Ovanför soffan är väggen belamrad med glansiga fotografier av Tilde Fröling, Kristin Kaspersen, Peter Siepen, DJ Mendez, Peter Wahlbeck och Dregen.

Bakom soffan finns ytterligare ett rum, inrett med en upplyst sminkspegel, ett litet bord och ett antal barstolar. På väggen här är fotografierna större och mer vågade: systrarna Graaf utan en tråd på kroppen, en tatuerad medlem ur Hells Angels med armarna i kors över lädervästen. Detta innersta rum är en gammal obduktionssal. För hundra år sedan trängdes läkarstudenter längs loftgångarna en trappa upp för en osentimental genomgång av människokroppens anatomi. Den som ställer sig där i dag har utsikt över ett kontorslandskap där praktikanten Camilla retuscherar en trosklädd rumpa på sin iMac.

Härifrån driver Bingo Rimér större delen av sina affärer: sin fotografverksamhet, SMS-tjänsten GM Mobile AB som förser hormonstinna tonårsgrabbar med flickbilder till sina mobiler samt underklädes­företaget Sexy by Sweden. Grabbtidningen Moore, som han numera endast är passiv delägare i, drivs från annan plats.

Bingo har sin telefon inklämd mellan axeln och örat, i samspråk med Katrin Zytomierska. Näst­följande kväll ska hon medverka i Bella & Tyra Show, den nätsända talkshow som förärats modebloggerskorna Isabella Löwengrip och Tyra Sjöstedt, och nu meddelar Katrin att hon fått lov att visa upp kläder från Sexy by Sweden i programmet.

– Fan, det är ju asbra, säger Bingo. Men älskling, jag har ju ingen kollektion än. Det är bara prover. Ja, ja, okej. Jag löser det. Klockan sju var det va? Ja, men då är jag hemma till dess.

– Vi ska lära oss sådan här profylax, förklarar han över axeln. Man lär sig att andas så att man kan uthärda smärtan bättre vid förlossningen. Det verkar rätt smart.

Bingo startade Sexy by Sweden 2006, då tänkt som en svensk motsvarighet till underklädes­giganten Victoria’s Secret. Sedan dess har han ut­ökat kollektionen med mjukisdressar, munkjackor och t-shirts. Lanseringen har tagit mer tid och kraft än han hade räknat med.

Annons

I ett sidorum bredvid entrén ligger den första provkollektionen av rosa spetstrosor nedpackade i triangulära paket, där själva trosan syns genom en tunn plastfilm.

– Jag tror mycket på presentförpackningar, säger Bingo. Du vet en trosa, det är ju bara… en trosa. Jag kan inte återuppfinna hjulet. Plaggen är inte unika, och då måste man satsa på förpackningen.

Han klämmer förstrött på förpackningen och konstaterar att den fortfarande inte är helt optimal. Plasten är lite lös och vissa trosor har hamnat på snedden.

Sexy by Sweden är ett av stegen i Bingos strävan mot seriöst företagande. För tillfället söker klädmärket modeller till en lansering på den internationella marknaden, och Bingo har lagt över ansvaret på Katrin. Hon har i sin tur ställt upp strikta riktlinjer för de sökande: helst längre än 150 centimeter, absolut inte platinablond, ej silikonbröst och »max C-kupa«. Sedan Bingo slutade jobba med Moore har han satsat på artist-, kändis-, reklam- och produkt­fotografering. I skrivande stund slutför han en drinkbok tillsammans med före detta Färjan-, numera Håkans Bar-Håkan. Dessutom finns långt gångna planer på en månatlig fotokonsttidning som ska finansieras av prenumeranter.

– Anledningen till att jag vill bli seriös är att jag vill jobba med fler saker och inte bli så begränsad, säger han. Det jag tycker är tröttsamt är att så mycket av det jag gör hela tiden kopplas till tjej­fotografering. Jag vill göra en långfilm i framtiden. Och den dagen jag kliver in på SF för att söka anslag är jag ju jävligt glad om jag slipper stå med mössan i hand och bara: »Nä, men jag har slutat fota lättklädda tjejer nu vet ni.« Då blir det ju jävligt trassligt.

Ytterligare ett steg i Bingos förvandling är att göra musikvideor. I fjol gjorde han sin första seriösa, till Karlskronabandet Royal Republic. Han spelade in den i en enda tagning, inspirerad av U2:s gamla video till låten Numb. På sin hemsida, beingbingo.se, har han lagt upp det webb-TV-inslag han övertalade Aftonbladet att göra.

»Från lättklädda tjejer till hårda killar«, säger en speakerröst, »nu debuterar flickfotografen som musikvideoregissör!«

Den här dagen arbetar Bingo med en video till det norrländska metalbandet Raubtier, enligt honom »typ Sveriges Rammstein«. Han är mån om att kvällstidningens vinkel den här gången ska bli en annan, och har därför spräckt budgeten på samtliga plan.

Videons huvudroll har han gett till Jackie Ferm, dotter till den ökända brottslingen Lars-Inge Svartenbrandt och mest känd som segrare i den senaste säsongen av TV6:s sprit- och sexmarinerade dokusåpa Paradise Hotel. I videon jagas hon av kåpförsedda muskelberg beväpnade med högafflar och motorsågar.

– Hon representerar det prostituerade medielandskapet, förklarar Bingo. Hon är med i videon för att jag ska kunna göra någonting med Aftonbladet TV. Du vet: »Här blir Jackie Ferm jagad av norrländska män med högafflar.« De får exklusiva rättigheter att visa videon, lägger upp den på sin förstasida och sedan klickar en halv miljon småtjejer på länken. Det hade aldrig hänt om det inte var någon kändis med.

Han tar ett varv i snurrstolen inne i redigeringsrummet på postproduktionsbolaget Milford, främst känt för animationen av Telias Boxer-Robert. En videoredigerare drar i några spakar på kontrollbordet och sätter igång de första sekvenserna: en samling skräckfilmsinspirerade trädkronor mot en apokalyptisk himmel övergår i produktionsbolagets logotyper, och så texten »Directed by Bingo Rimér«.

– Fy fan vad bra, gastar han. Jag älskar det! Det är ju helt underbart! Herrejä… men du… de här loggorna i början? Nittio procent av visningarna kommer ju att vara på Youtube. Kan du dra ner fönstret lite i storlek?

Redigeraren gör som han säger.

– Du ser här, det syns lite dåligt. Går det att göra loggorna lite större? Fan, när jag har lagt ner så mycket tid på något tänker jag inte riskera att en enda jävel missar att det är lilla jag som ligger bakom.

Han garvar, sliter upp sin telefon och ringer bandets skivbolagsrepresentant.

Annons

– Hur det blir? Det ska jag tala om för dig. Du kommer att få en fin jävla award på någon rockgala. Det blir ju ingen mat på bordet till ungarna, men det får du säga till dem när de skriker av hunger: »Håll käften och titta på pappas award.« Ja! Ja! Dra åt helvete med dig Jonas Åkerlund. Nu kör vi!

Han lägger på luren och ska precis fortsätta sin svada när telefonen ringer igen. När han ser vilket nummer det är kastar han en reflexmässig blick på klockan, kniper ihop ansiktet och tar ett djupt andetag.

– Heeej, älskling. Ja, vi får hoppa in i en taxi och… ja, jag är lite försenad älskling. Men… ja. Nej. Ja, men nu är det som det är, nu… ja… men det är väl inte pinsamt älskling? Du kan väl bara sätta dig ner och prata lite med henne innan? Okej, men… hallå?

Han sjunker ihop i stolen.

– Fy fan vad jobbigt allting blev nu. Nu är hon ju helt rasande därhemma.

Telefonen åker upp mot örat igen.

– Hejdetärbingo! Du, kan man få en taxi till Bondegatan om tio minuter?

En snabb titt på klockan.

– Eller fan, säg fem. Sex?

Utanför porten till Milford börjar han springa.

– Benen på ryggen! skriker han över axeln. Nu är det allvar!

Hans ryggtavla kastar sig in i den väntande taxin; telefonen är klistrad mot örat redan innan vi börjar rulla.

– Kör upp här, säger han till chauffören medan han väntar på att signalen ska gå fram. Det är nog snabbare, tror jag. Eller fan, du har säkert koll. Se bara till… va? Jaja, bara kör! Du kanske kan…

– Hej älskling! Har hon kommit än? Okej, vad bra. Jaha. Nej men usch då. Ajajaj. Hallå? Hallå?

Taxin ligger i 95 i kurvorna.

– Helvete. Nu sitter hon och äter själv där hemma. Du vet, när man var ihop med Natasha Peyre var det liksom inte så värst… strukturerat. Nu är jag ju ihop med en högintelligent, driven och bestämd människa. Katrin vill att vi äter tillsammans varje dag klockan 19.00. Så gör man, tycker hon. Och det är väl jag inte riktigt van vid.

 

När Bingo Rimér kliver in genom dörren till lägenheten på Östermalm sitter Katrin Zytomierska vid köksbordet bakom resterna av sin hemlagade lammstek. På kylskåps­dörren hänger en regnbågsteckning ritad av Nova, Bingos dotter från ett tidigare förhållande, bredvid ett uppslag ur Hänt Extra där en bild på Katrin pryds av rubriken: »Drömmer om att fylla lägenheten med barn.« Vid bordet sitter även profylax­terapeuten Andrea. Hennes närvaro, i kombination med Bingos halvhjärtade ursäkter, gör att den väntade bataljen uteblir.

Gruppen rör sig in till vardagsrummet, där Andrea fäster två elektroder i Katrins korsrygg innan hon lägger sig i den vita soffan. Elektroderna ska simulera värkar, där den högsta nivån, tio, ska motsvara smärtan vid en riktig förlossning. Vid nivå tre skriker Katrin högt.

– Hoppsan, säger Bingo och trycker upp sin kompaktkamera i ansiktet på henne. Du som varit så kaxig hela tiden!

– Lägg undan den där och sluta leka! fräser Katrin. Sätt dig på golvet istället.

Bingo sätter sig nedanför soffan medan Andrea vrider upp strömmen till nivå två. Katrin låter – »Phu! Phu! Phu!« – medan Bingo nyper henne i innan­låret. Efter 90 sekunder är det över.

– Du var superduktig, lovar terapeuten.

– Helt fantastisk, intygar Bingo. Jag nöp verkligen skithårt.

Medan Katrin pustar ut knäpper Bingo av ett par bilder på henne. Han tar en snabbtitt på kamerans skärm, rynkar pannan, och börjar sedan justera Katrins kläder och sättet hon håller sin arm. Hon suckar ljudligt och himlar med ögonen, men ändrar sig sedan:

– Jag bloggade i dag men hade inga bilder att ladda upp. Så det är bra att du tar bilder.

Bingo får en idé. Om hon låtsas vrida upp effekten till tio och sedan drabbas av några teatraliska spasmer, skulle han dessutom kunna göra en effektfull liten film att lägga upp på bloggen: »Här elchockar Bingo och Katrin sitt barn!« Det vore lagom galet för att kunna bli en internetsnackis. Bingo använder sig av en programvara som automatiskt förser film­klippen med reklam – ju fler som tittar, desto mer tjänar han.

Bingo slår på kamerans filmfunktion och Katrin sätter tillbaka plattorna över magen och låtsas­skakar i några sekunder.

– Där har vi det! utbrister Bingo. Säg att han sparkar så jävligt, och nu ska han få sig en ordentlig kyss.

Katrin skrattar.

– Ja, det är bra. Det gör vi!

– Det kanske är bäst om jag inte är med på det här, mumlar Andrea och lämnar rummet.

Bingo lyfter kompaktkameran och Katrin ställer sig mitt i rummet, pustande och frustande.

– Ringo har varit så sjukt jobbig på sistone, men nu jävlar ska han få! skriker hon.

Katrin Zytomierska skakar spasmiskt i hela kroppen samtidigt som hon låtsas vrida upp strömmen i elektroderna till den högsta nivån.

– Bra, ropar Bingo. Bra! Bra! Bra!

Sedan lägger de sig tätt omslingrade i soffan och tittar på klippet. De ser båda mycket lyckliga ut.

»Men liksom, Sveriges svar på Hugh Hefner och velourpappa på samma gång, det var ju j­ävligt naivt att tro.«

I stort sett varje amerikansk tonårskomedi innehåller en så kallad makeover: en total­renovering av den nördfula, oftast kvinnliga huvudpersonen. Det räcker vanligtvis med att släppa ut hennes hår, applicera läppstift, plocka av de tjocka glasögonen och byta ut den illasittande byxdressen mot en röd aftonklänning. Den sportiga rikemanssonen med framtiden för sig blir lika förbluffad varje gång: den fula ankungen visade sig vara en svan!

I verkligheten är en makeover svårare att lyckas med. Framför allt om föremålet är ens personliga varumärke, och ambitionen är att röra sig från en illa sedd kulturell sfär till en med högre anseende.

När Martin »E-type« Eriksson valdes in i Stockholms skönhetsråd, med ansvar för att »bevara stadens estetiska värden«, skrev Svenska Dagbladets krönikör Andres Lokko: »Jag insåg att jag just upplevt mitt livs allra roligaste ögonblick«, och förklarade att hans liv nu var slut eftersom han aldrig någonsin skulle kunna skratta igen. E-type lämnade sitt uppdrag efter ett drygt halvår. När dokusåpadrottningen Linda Rosing 2006 försökte sadla om till politiker med Unika Partiet, var Aftonbladet direkt på plats med ett kunskapstest: Rosing lyckades svara rätt på en av tio frågor. Drygt 200 000 valsedlar och ett intensivt medie­intresse räckte sedan till 222 röster, eller 0,004 procent av landets befolkning.

Premiärlejonet Alice Timander lyckades bättre som dragplåster åt Kristdemokraterna under valet 1998, men under valnatten, när hennes tjänster inte längre behövdes, kallade Alf Svensson henne för »primadonna« och hon lämnade partiet. När såpaskådisen Bengt Dalqvist försökte sig på en karriär som singer/songwriter och l­addade upp ett par låtar på Youtube fylldes kommentators­fälten av skadeglada kommentarer som visade att ingen hade glömt hans 580 avsnitt långa insats som Daniel i Skilda världar. När han sökte till Idol 2009 förärades han 42 sekunders TV-tid som avslutades med att jurymedlemmen Andreas Carlsson sade: »Nä. Det håller inte, det här.«

Den som inlett sin offentliga karriär i kulturens träskmarker får helt enkelt räkna med att begravas på samma plats. Men det finns en liten samling människor som har lyckats. Av dem har samtliga använt sig av ett antal identiska, uppenbarligen nödvändiga strategier.

Strategi nummer ett: gör offentlig avbön. Genom att erkänna att man har betett sig illa kan man på ett storsint sätt belysa sina egna brister och därefter lägga dem, och den person man var, bakom sig.

I sin blogg gick Alex Schulman hårt åt namngivna personer: Idoljuryns Daniel Breinholtz mun »hänger mitt i ansiktet och sladdrar«, Anna Book hade så feta fingrar att hon omöjligen kunde skicka SMS och Aftonbladets TV-recensent Jan-Olov Andersson var så usel att Schulman skämdes för att arbeta på samma tidning. Det gav honom läsare, men även epitet som »kungen av elak«.

I oktober 2007 stängde han ner bloggen med sin numera klassiska motivering: »Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om den längre. […] Jag sitter här på morgonkvisten och förvånas av min egen hårdhet och kallhet. Och jag tänker: är det verkligen jag som har skrivit det där? Bloggkaraktären Alex Schulman har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande.« Han avslutade: »Jag välkomnar en debatt om nätmobbning. Jag tror den är viktig.« Sedan lovade han att gå i terapi och ägna sig åt nya projekt.

Den framgångsrika Carolina Gynning blonderade håret, stoppade silikon i brösten, hade publik sex i Big Brother-huset och snortade kokain. I början av 2007 lät hon så Ecce Homo-fotografen Elisabeth Ohlson Wallin dokumentera hur hon plockade ut sina inplantat, varpå hon auktionerade ut dem på E-Bay med ambitionen att skänka pengarna till välgörande ändamål. »Jag ser det som en ritual«, sade hon till Svenska Dagbladet. »Jag rengör mitt liv.« Hon förklarade att hon ville bli en förebild för unga tjejer och färgade håret svart.

Paolo Roberto umgicks med kriminella, kallade sig Kungen av Kungsan och gängspöade minderåriga. Som 16-åring tog han avstånd från sitt beteende och fick hjälp av den statligt avlönade pekpinnen Staffan Hildebrand att föreviga omvändelsen i den delvis självbiografiska antivåldsfilmen Stockholmsnatt. Därefter medgrundade han organisationen A Non Fighting Generation.

 

Bingo Rimér inledde sin karriär som springpojke och assistent åt den respekterade fotografen Magnus Reed. Efter något år, då Bingo visserligen kommit först och gått sist varje dag, tog Reed honom åt sidan och frågade varför han inte visade något intresse för att lära sig fotografikonsten. Samtalets ton var allvarlig, och Bingo skämdes. Mentorn hade rätt: han saknade ambitioner. Från den dagen kastade han sig in i fotograferandet med huvudet före, och lärde sig allt om kameramodeller, linser, slutartider, ljussättning, framkallning…

Magnus Reed hade skapat ett monster. Bingo somnade i soffan under dagspassen eftersom han varit vaken hela nätterna och i smyg använt sin läromästares studio för att plåta vänner, aspirerande skådespelare, sångerskor och DJ:s. Och framförallt: tjejer. Tekniskt blev han bara duktigare, och efter ett år hade han möjligheten att fortsätta i Magnus Reeds fotspår som mode-, reportage- och reklamfotograf. Istället spatserade han upp på Slitzredaktionen och fick jobb där. Efter tre månader hörde han talas om en blond, välbyggd landsortstjej vars lättklädda medverkan i en svensk reklamfilm skapat sådant rabalder att den bannlystes. Några dagar senare plåtade han henne i en gymnastiksal i hemorten Bollnäs. De uppmärksammade bilderna på Victoria Silvstedt gjorde Bingo Rimér till Slitz nya stjärnfotograf, och gav några månader senare Silvstedt en plats på omslaget till amerikanska Playboy.

Sambos. Bingo och Katrin vid köksbordet i Katrins lägenhet där paret bor för det mesta. Bingo har kvar sin strippstångsinredda lya på Södermalm, men överväger att göra sig av med den.

År 2003 genomgick Bingo Rimér en make­over som blev en storslagen succé. Dessvärre gick den ut på att förvandla honom till en svensk variant av Hugh Hefner.

Idén föddes inför lanseringen av grabbtidningen Moore, vars uttalade syfte var att konkurrera med Bingos tidigare arbetsgivare. Moore hade inget större förlag i ryggen, och pengarna kom till stor
del ur Bingos och hans arbetskamraters egna
fickor. Tillsammans med kollegorna Hugo Rehnberg och Svante Tegnér lade han upp en strategi: om Bingo kunde förvandlas till en del av produkten skulle de få stora delar av marknadsföringen helt gratis.

De kommande åren gick han in helhjärtat i rollen. Hade P Diddy ett jippo på någon av Stureplans nattklubbar såg Bingo Rimér till att dyka upp med tio blonda, storbystade kvinnor. Stod han på krogen och en fotograf närmade sig lät han inte blixten smattra förrän han haffat tag i två tjejer han kände. Han behövde sällan leta särskilt länge. Efter Victoria Silvstedt hade han legat bakom systrarna Graafs genombrott, fått Anna Järphammar att utnämnas till en av Sveriges sexigaste kvinnor och lanserat tuggummipopbandet Sunblock, bestående av glamourmodeller. När dokusåporna slog igenom under tidigt 00-tal fungerade han som en kunglig hovleverantör av skandalblondiner: Carolina Gynning, Marie Picasso och Elita Löfblad hamnade alla i Big Brother-huset tack vare honom. Bingo Rimér var inte bara landets svar på Hugh Hefner, han var också spindeln i ett ständigt expanderande nät av svensk skräpkultur.

Han bodde i sin studio och inredde den med strippstänger, ett Playboyflipperspel och inramade affischer på nakna kvinnor. Studion var som ett motell: varje gång en journalist kom över för att göra en intervju såg han till att det vaknade upp blonda tjejer på madrasser och i soffor över hela våningen. När han deltog i TV4:s Stadskampen för att bygga ett torp dök han upp sista dagen i en stor Hummerjeep »fullproppad med brudar«. Morgonen därpå förfasades Aftonbladet över ett helt uppslag: »Här festar Bingo Rimér – bland barnfamiljer.«

– Det var ju ingen intellektuell strategi, säger Bingo. Men så var det inte heller en intellektuell produkt. Då var kvällstidningarna lysande plattformar.

Jag frågar om det verkligen bara var en strategi.

– Det blir ju en livsstil också. Så är det. Men det är viktigt för mig att kunna kliva ur den där rollen också, att nästan se på den som ett jobb. Men… 2003 föddes min dotter. Jag var såklart överlycklig, även om det inte var någonting vi hade planerat. Men jag startade alltså min killtidning samtidigt som jag skulle bli pappa. Jag tänkte att jag skulle kunna pussla ihop det. Men liksom, Sveriges svar på Hugh Hefner och velourpappa på samma gång, det var ju jävligt naivt att tro. Det var därför relationen med min dotters mamma gick åt helvete. I efterhand ser jag det som ett stort misslyckande.

I januari 2006 hade Bingo Rimér en ypperlig möjlighet att göra offentlig avbön. Då började TV6 sända dokusåpan Being Bingo, som följde lanseringen av klädmärket Sexy by Sweden och Bingos förvandling från flickfotograf till seriös entreprenör. Åtminstone var det vad han tryckte på i förhandsintervjuerna, där han använde ord som »rumsren« och »nystart«. När programmets vinjett drog igång dansade han ändå där, leende, i ett hav av fnittrande underklädesmodeller. Hugo Rehnberg, en av Bingos närmaste medarbetare sedan Moore-tiden, minns att PR-firman Prime hade helt andra förhoppningar i de diskussioner som föregick programmet.

– Det fanns en vision om att det här skulle bli ett avstamp mot det mer seriösa, säger han. Att Bingo skulle målas upp som en seriös entreprenör. Och visst, han lanserade sina trosor, men han åkte ju mest runt på olika nattklubbar och visade upp sig med brudar. Det blev inte direkt affärer. Snarare fylla, tjejer och drängerier. Om avsikten var att putsa upp någons varumärke var det väl inte helt lyckat.

 

I ett kafé på första plan i den halvt nedsläckta gallerian Skrapan på Södermalm småpratar Josefin Craaford, Magdalena Graaf, kändis­transvestiten Miss Inga och Mackan från TV-programmet Erik & Mackan med Dominika Peczynski, mest känd som mörkhårig vamp i Army Of Lovers men numera PR-kvinna och arrangör av dagens reklamjippo. De utgör »Kändislaget« i en Laserdome­turnering som hålls bland Skrapans butiker. Förväntansfulla ungdomar har föranmält sig på Facebook och betalat 50 kronor för en chans att utmana människor de känner igen från TV.

Strax utanför kaféet spanar Bingo bort i korridoren, där funktionärer blåser upp tre meter höga gummiballonger med texten »Paintballfrabriken«.

– Ja, här har vi då en samling B-kändisar i Skrapan, säger han sakligt och pekar på gruppen.

Erik & Mackan-Mackan vänder sig om, justerar sin keps och ser lite ledsen ut.

– Näädå, jag skojade bara, säger Bingo.

Han höjer rösten en aning:

– Ett gäng internationellt distingerade celebriteter av yppersta kvalitet!

Katrin Zytomierska är vän med Dominika och har sett till att Bingo också ingår i Kändislaget, men Katrin nöjer sig med att titta på. Ingen har några invändningar: hennes nu åtta månader stora mage är en fullgod ursäkt.

Till skillnad från Bingo gjorde Katrin entré på den offentliga scenen för bara några år sedan, men då gjorde hon det å andra sidan med dunder och brak.

I samband med andra säsongen av Big Brothe­r anordnade Kanal 5 ett pressevenemang där journalister fick provleva 24 timmar i det kamera­övervakade huset. Två deltagare hoppade av, och en vän till Katrin föreslog att hon skulle ta den ena platsen. Där träffade hon Alex Schulman, då chefredaktör för Stureplan.se, en sajt som be­vakade Stockholms kändisvärld med en distanserad och satirisk udd.

Schulmans egen blogg flyttades snart över till Aftonbladet, där den drog rekordpublik. I takt med att bloggen växte ökade intresset för Katrin, som förekom allt oftare i inläggen. Till slut öppnade Alex en enkel blogg åt henne och visade hur det fungerade. Katrin, som enligt egen utsago inte hade skrivit ett ord i hela sitt liv, publicerade sitt första inlägg. Alex länkade till det och förklarade att nu hade även hans tjej en blogg, som hette Fuck you right back! »Kommer du upp i tiotusen besökare i veckan ska du vara nöjd«, konstaterade han. Efter en vecka ringde den nya chefredaktören för Stureplan.se – och värvade henne dit. Efter två veckor låg hon på topp tio på den i sammanhanget viktiga bloggportalen.se. Ett år senare blev hon uppköpt av nätportalen finest.se.

När bloggfenomenet nådde sin kulmen 2007 var Katrin, Alex och hans bror Calle fixstjärnor. De nådde miljontals läsare via sina bloggar, och ännu fler via stort uppslagna reportage i de flesta av landets morgontidningar. I sin tidiga bloggkarriär uppmärksammades hon för de offentliga bråken med den då 17-åriga Blondinbella, som hon döpte till »Miss Piggy«. När hon hoppade in som programledare för Eftersnack Idol på TV400 sträckte hon fram mikrofonen till jurymedlemmen Anders Bagge och frågade om deltagaren Jesper Blomberg inte var »lite väl bögig«.

Bröllopet mellan Katrin Zytomierska och Alex Schulman var intensivt bevakat av medierna. Intresset var lika stort när paret skildes ett drygt år senare.

Katrin gav sig själv nyårslöftet att vara singel hela 2009. Sedan blev hon bjuden på en fest på Café Opera, anordnad av en väninna som även är Bingos dotter Novas mamma. Han var också bjuden på festen.

– Jag var helt galen, säger Katrin. Mitt liv gick bara ut på att supa ner mig så ofta som möjligt, dansa på borden och vara smal. Och Bingo är ju en galen människa också. Så vi hade sjukt roligt, och sedan blev vi polare. Han skulle hitta en grym kille till mig, sa han. Han var ute på vift hela tiden, men vi SMS:ade och mejlade och när han var hemma festade vi tillsammans. Mitt liv blev lite roligare med honom i det. Och så en dag bara: »Fan, har man gått och blivit kär i den här killen nu?« Ja, tydligen. Och nu ska vi ha barn.

I dag driver Katrin en PR-firma, ett kontorshotell och ett tandblekningsinstitut tillsammans med Bingo. I skrivande stund har Fuck you right back legat på bloggportalens topp 10-lista i tre år. Arvodet från Finest.se motsvarar »mer än de flesta har att leva på varje månad« och Katrin skapar fortfarande rubriker tack vare provokativa inlägg om bland annat barnuppfostran och sambandet mellan landets skilsmässostatistik och svenska kvinnors könsbehåring. Hon brukar ofta framhållas som ett gott exempel när det kommer till personligt varumärkesbyggande. Själv säger hon att hon inte har någon strategi över huvud taget.

– Min familj och mina vänner blir inte det minsta förvånade när de läser min blogg, för de vet att det är sådan jag är. Jag försöker aldrig vara kontroversiell eller krysta fram en åsikt. Det är bara en del av min personlighet.

Jag frågar om hon delar Bingos ambitioner om att bli seriös.

– Jag kan förstå att det är fint att vara intellektuell och påläst och bildad. Men att bli accepterad av kreddiga kulturkillar med näsan i vädret? Aldrig i livet. I mina ögon finns det inget osmakligare än sådana människor. Om de tycker att jag är kommersiell och ofin tar jag det som en komplimang.

– Vad tycker du om Bingos planer då?

– Tänk dig hur många killar som de senaste tio åren har försökt att bli en ny Bingo Rimér utan att lyckas. Det kommer ingen ny. Han lyckades tjäna pengar och bli känd på att plåta lättklädda tjejer, och det är inget fel i det! Jag tycker att han ska slå sig för bröstet istället.

Jag frågar vad hon tror att Bingo skulle behöva göra för att förändra bilden av sig själv.

– Han måste ta bort sina tatueringar. Han måste färga tillbaka håret till råttfärgat. Han måste byta klädstil. Han måste dämpa hela sin personlighet och sluta vara gapig och skrikig. Jag tror absolut att han kan tvätta bort stämpeln som flickfotograf, men om han ska bli seriös och svår och kreddig, då måste han ändra hela sin personlighet.

I bakgrunden hukar sig Bingo utanför butikskedjan Monkis nedsläckta fasad och skjuter imaginära laserstrålar mot en tolvårig flicka i råttsvansar samtidigt som han skriker: »Come on, motherfucker!« Han bär en knallröd Adidasdress med vita ränder, gympaskor och en massiv armlänk i silver. Under tröjan är armarna och bröstet fulla av tatueringar: en dödskalle, en tiger, Playboylogotypen. På vänster arm är namnen på hans flickvänner förevigade – Erika, Natacha, Angelica, Karen och Katrin. Katrins namn är det enda som inte är övertatuerat med ett rött kryss.

Jag påpekar att Katrin skiljer sig en hel del från Bingos tidigare flickvänner.

– Jag tror att det kan vara en form av upprättelse för honom. För alla har en uppfattning om Bingo Rimér. Många tänker säkert: »Men gud, hur kan det manschauvinistiska aset ha en relation med världens hårdaste brud?« Varenda jävla människa fattar att han inte kan köra med mig, klä upp mig, eller säga åt mig att skaffa silikonbröst. Och det tror jag är väldigt positivt för honom. Folk inser att han kanske inte är den mansgris de trodde.

Önskad. »Det är som att vinna på bingo!« skrek Björn Rimér när hans son anlände sommaren 1975. Annika Rimér födde därefter tre döttrar.
Gaddad. Sedan slutet av 90-talet har Bingo tagit flera grupp- och porträttbilder av Hells Angels i Stockholm. De betalar honom i gratistatueringar på den egna kedjan House of Pain.

I vissa fall hade Bingo Rimér förmodligen mått bra av en PR-agent. I andra lägen klarar han sig alldeles utmärkt på egen hand.

Den 19 april hamnar hans video till Raubtiers Världsherravälde mycket riktigt på Aftonbladets förstasida. Rubriken är skrämmande lik hans profetia: »Här jagas Jackie Ferm av norrländsk metal-mobb.« Underrubrik: »Bingo Rimér har regisserat.« I inslaget på tidningens webb-TV-sektion ger speakerrösten Bingo Rimér epitetet »fotograf«, alltså utan prefixet »flick«. I faktarutan som följer kallas han »regissör«.

Tre dagar senare medverkar han i TV4:s Nyhetsmorgon under vinjetten Bingos fotograferingsskola. För att marknadsföra framträdandet har kanalen laddat upp ett bildspel på sin webb. »Bingo Rimér gör betydligt mer än plåtar lättklädda tjejer«, inleds presentationen. Därefter följer 14 porträtt, de flesta svartvita, av svenska kändisar som Carolina af Ugglas, Håkan Hellström, Kayo, Arne Weise och Peps Persson.

Till inslaget har Bingo svidat upp sig rejält. Hans ursprungliga idé var rosa byxor, lila kavaj och svart fluga – något som fick Katrin att sätta sig i en taxi till skräddaren. Valet föll därefter på en sober kritstrecksrandig kostym, italienska mockaskor och ett par ovanligt diskreta bågar. Som en kompromiss bär Bingo en rosa sidennäsduk nedstoppad i kavajfickan. Han är med som en röd tråd genom hela programmet, förklarar hemligheterna bakom en bra bild och ger en kort överblick av den svenska fotografikonstens utveckling. När programledaren Jenny Östberg frågar Bingo om hans förebilder drar han respekterade namn som Richard Avedon, Terry Richardsson och David La Chapelle.

Efteråt frågar jag Bingo hur han lyckades så väl med sitt framträdande.

– Jag kan ju inte styra hur ett inslag om mig blir, säger han. Men jag kan åtminstone försöka styra det i rätt riktning. Om de till exempel ber mig om bilder kan jag vara extremt tillmötesgående och snabbt se till att skicka sådana. Då har jag dessutom större möjligheter att välja vilka bilder det blir. Sedan springer jag ju på Steffo (Thörnqvist) nere på stan ibland. Och jag och Jenny är gamla kollegor från tiden när jag gjorde barnprogram. Jag var B­lixten, hon var Dykarjenny.

 

Bingo Rimér äger två mobiltelefoner: en Blackberry och en iPhone. Han bemödar sig sällan om att stoppa ner dem eftersom de ändå ringer hela tiden. När han tar emot samtal väljer han mellan ett av fyra standard­svar. »Hej älskling!« är reserverat för Katrin. »Hej gubben/gumman!« används på vänner och bekanta, vilket i Bingos värld innebär människor han vanligtvis – men inte alltid – har pratat med åtminstone en gång tidigare. I de sällsynta fall han möts av ett okänt nummer nöjer han sig med »Bingo?« alternativt »Bingo Rimér?«

Han beskriver sitt eget sinnestillstånd som »socialt aggressivt«, och att promenera med honom på stad­ens gator är uteslutet, åtminstone om man vill ta sig till en plats på utsatt tid. Han springer inte på folk av en slump; han skriker till dem tvärs över gatan, går fram till dem på uteserveringar, hejdar dem vid rödljus och slår sig ner hos dem vid restaurangbord.

På väg till Tabac Café i Gamla Stan för ett möte med vännen Hugo Rehnberg stannar Bingo i en bilkö utanför den till synes ordinära restaurangen Amida kolgrill, med orientalisk lunch för 75 kronor varje dag mellan klockan elva och tre. En kock i vitt förkläde svalkar sig på trottoaren utanför när han plötsligt får syn på Bingo. Han vinkar frenetiskt och tecknar åt Bingo att komma in.

– Senare, senare, ropar Bingo genom rutan.

Han förklarar:

– Riiiiktigt gott käk. Jag har plåtat hela deras meny. Jag drog dit Björn Gustafsson, den yngre du vet, och lite annat folk. Så gjorde vi ett jippo av det. Det blev jävligt lyckat.

Bingo och Hugo ska prata om nästa led i Bingos seriositetsplan – hans självbiografi. Kan En flick­fotografs bekännelser kan bli vad Being Bingo aldrig blev: en offentlig avbön?

– När man skriver en bok är det en form av bikt, säger han. Jag är inte helt säker på hur det ska gå till än, men man summerar och gör lite avbön. »Så där gjorde jag på den tiden, men så skulle jag aldrig göra i dag.« Jag kan dessutom stå för det, eftersom det är sant.

Att skriva en bok, det är förstås steg två i strategin bakom varje lyckad kulturell klassresa. Alex Schulman skrev en om sin pappa, den bästsäljande snyftaren Skynda att älska, döpt efter en strof ur Tove Janssons Höstvisa. Carolina Gynning skrev två om sig själv – Ego Girl och Ego Woman. Paolo Roberto har i dagsläget släppt två kokböcker och två träningsböcker.

Bingo Rimér var 20 när han fick bokidén första gången. Han satte sig vid datorn, författade ett personligt brev till Albert Bonnier och förklarade sin potential. Förläggaren var inte intresserad, men efter ytterligare påtryckningar lyckades Bingo få till ett möte. Dessvärre med förbehållet att han skulle ha någonting att presentera. Eftersom Bingo aldrig lyckades få ner sina tankar på papper rann det hela ut i sanden.

Tio år senare väcktes tankarna på nytt när han läste Neil Strauss Mötley Crüe-biografi The Dirt. Den här gången insåg han sina egna begränsningar och frågade Hugo Rehnberg om han kunde hjälpa till. Nu är första utkastet till En flickfotografs bekännelser nästan klart.

Inne på kaféet slår sig Bingo ner på en svart barstol mitt emot Hugo för att gå igenom dagens detaljer. Bingo försvinner iväg i en historia där en av hans bekanta, som gjort sig en förmögenhet på fastigheter, tar med honom till Vegas för att leva höjdarlivet i en Playboysvit, en överdådig vulgodröm för hundra­tusentals kronor natten med snurrande säng och handdukar där gästens namn broderats i guldtråd. Dit tar Bingo en tjej på deras första dejt, vilket han i efterhand inser var att »sätta ribban lite väl högt«. Ett knappt år senare sitter en skinnad Bingo hemma hos hennes föräldrar och ser på när hon öppnar hans födelsedagspresent: en 35 000-kronors Rolex med hennes namn ingraverat.

Så snart historien är över lutar sig Bingo över bordet och lägger huvudet i händerna.

– Helvete också. När Katrin läser det där…

Bingo har fått ett förskott på 300 000 kronor, och han säger att han blir besviken om den säljer i färre än 50 000 exemplar. Samtidigt är han lite nervös. Hur kommer hans familj att reagera? Bokens alla namngivna personer?

Boken innehåller på sedvanligt manér en beskrivning av hur huvudpersonen bestämmer sig för att lämna sin uppväxthåla – i det här fallet Karlshamn – för att ta sig ut i vida världen. Sedan följer, bland annat, ett stycke om hur Bingo Rimér blir tillsammans med en känd, namngiven svensk skådespelerska, ger henne en silikonbröstoperation i present, blir lämnad för en samling rika ryssar med aldrig sinande kokainförråd och hämnas genom att avboka hennes operation: »I helvete heller att jag tänkte betala för att hon skulle få större lökar.« Där finns också ett stycke om hur Bingo, återigen hjärtekrossad, springer runt dyngrak på en ännu kändare skönhetsdrottnings bröllop med pungen utanför gylfen, och ett annat om hur han råkar dricka GHB ur en Petflaska på den där Playboysviten i Las Vegas.

– Mitt krav för att göra boken var att det inte skulle bli någon form av moraliserande, säger Hugo Rehnberg. Det är ren och skär underhållning. Lite ska den ju följa en hero’s journey, där Bingo kommer till vissa insikter. Men avbön? Sådan är inte Bingo. Han ber inte om ursäkt, han moraliserar aldrig. Han tycker inte att det är konstigt att umgås med Hells Angels eller omge sig med 78 strippor. Det är ju det som är så befriande med honom: han står för allt. Kanske kan biografin ändå fungera som ett bokslut, en summering av hans tidigare liv och ett avstamp in i ett nytt, seriösare. För han vill leva annorlunda. Men jag tror inte det har med moral att göra. Det är snarare en mognadsprocess.

 

Om Bingo Rimér fuskar en smula när det gäller steg ett och steg två i den allomfattande strategin för den kulturella klassresan, ställs han inför en betydligt svårare utmaning när det gäller steg tre: var fin i grunden.

Linda Rosing och Carolina Gynning bar samma skräpstämpel, på ungefär samma grunder – men Rosing lyckades aldrig tvätta bort den, trots att hon både startade ett parti, skrev en självutlämnande självbiografi och inledde en popkarriär.

I Aftonbladet jämförde kulturchefen Åsa Linderborg de båda Big Brotherprofilerna, och menade att deras vitt skilda öden förklarades av deras klassbakgrund. Linda Rosing växte upp i olika hålor utanför Västerås med en pappa som körde plogbil och en mamma som arbetade på Systembolaget. Hon blev mamma som 20-åring och döpte sina barn till Kevin och Melissa. Carolina Gynning? Hon växte upp i det exklusiva området Falsterbo med en pappa som äger modebutiker och en mamma som är konstnär och förläggare.

För henne var vistelsen i skräpkulturen snarare ett bungyjump ner i träskmarkerna, där hon lämnade ett visitkort och tog adjö. Precis som Alex Schulman – vars pappa var den framstående TV-producenten Allan Schulman, och vars mamma Lisette förtidspensionerade sig för att studera idéhistoria och är dotter till författaren Sven Stolpe. I den nära släkten finns två Nobelpristagare.

Katrin Zytomierska gör därför rätt i att inte oroa sig alltför mycket över sin nuvarande skräpstatus. Hon flyttade till Östermalm som 15-åring. Hennes mamma har doktorerat i filosofi. När andra barn lekte med dockor satt Katrin och hennes pappa och planerade det bästa sättet att starta en gemensam internationell hotellkedja.

– Mamma undrar väl lite, säger Katrin. Hon ligger och läser Dostojevskij innan hon går och lägger sig. Jag läser Veckans Nu. Samtidigt är både hon och pappa jättestolta och glada över mig. De vet att det viktiga för mig alltid har varit att tjäna pengar.

Bingo Rimér, däremot…

– Det ligger en intressant poäng i det, säger Bingo. Jag är ju mycket mer white trash. Men på det sättet är jag också ett väldigt ärligt fenomen. Jag växte upp på en gård utanför Karlshamn och drömde om att få leva ett helt annat liv. Så samtidigt som jag har levt myten om mig själv har jag också levt min egen dröm. En dröm jag tror att många killar kan relatera till. Åtminstone i mitt segment.

Han rättar till sina fönsterglasögon.

– Men Alex har ju inte bara sin bakgrund. Han är dessutom en briljant skribent. Och Gynning är en kompetent programledare. De har faktiskt något att komma med. Linda Rosing har aldrig lyckats förmedla en bild av att det finns någonting mer. Hon har aldrig släppt en bok med… ja, vad fan, femtio goda recept på småkakor. Då hade man åtminstone kunnat argumentera: »Säga vad man vill om Linda Rosing, men hennes finska pinnar är riktigt jävla goda!« Det är väl det som kan bli min räddning. Att flytta kameran och ta bra bilder på andra saker än tjejer.

Tacksam. Vanessa, till vänster, fick tusen kronor plus reseersättning för sin medverkan under kvällen. »Jag visste inte att man fick betalt, så det var en positiv överraskning«, säger hon. »Mest ville jag bara hänga med Bingo till Mariestad.«
Fashion. Bingo har lösa idéer på att sammanställa en fotobok baserad på hans landsortsturnéer. »Det blir ett bra tvärsnitt över hur folk i Sverige faktiskt ser ut«, säger han.

Dagen därpå färdas jag i en mörkblå van med tonade rutor tillsammans med Bingo, hans vän Sumo, assistenten Jonas, modellen och Paradise Hotel-deltagaren Erika Jonsson samt dansaren Emelie, som Bingo kallar för »Duracellkaninen« eftersom hon »bara pågår«. Vi är på väg till Mariestads stadshotell där Bingo ska göra sitt omkring trehundrade nedslag i den svenska småstadsmyllan sedan han 1996 gav sig ut med systrarna Graaf för att marknadsföra deras nakenkalender.

Denna kväll ska han dra folk till stadshotellet genom att fungera som affischnamn, fotografera besökarna och, naturligtvis, ha med sig Erika och Emelie. På hotellet väntar även 20-åriga Vanessa, som svarade på en annons på Katrins hemsida om att Bingo sökte ett nytt ansikte för den internationella lanseringen av Sexy by Sweden. Något modellkontrakt har det inte blivit än däremot en resa till Mariestad.

Katrin Zytomierska började lägga sig i Bingos modell­rekrytering redan tidigt i deras förhållande, efter att Bingo kommit hemrusande en eftermiddag, själaglad. Katrin:

– »Du måste se det här!« skrek han. Det visade sig att Gert Fylking hade bett honom ta med några tjejer till ett radioprogram. Så Bingo visade ett filmklipp där han sprang runt i något jävla växthus med Gert Fylking och Camilla Jacobsen. Jag tycker om Camilla skitmycket, men hon är själva definitionen av tuttifrutti. »Skämtar du med mig?« sade jag till Bingo. »Du är skitnoga med att positionera ditt varumärke, med att det ska stå ›entreprenör‹ eller ›troskung‹ när du ställer upp i olika program. Men så går du och gör sådan här skit? Vad tror du att folk ska tänka när de kollar på det? ›Jamen där är ju Bingo Rimér, entreprenören?‹«

När jag tog upp saken med Bingo förklarade han:

– Jag tror jag har blivit lite avtrubbad. Jag tänker bara: Gert Fylking, fjärilshuset, storbystad blondin. Det är väl roligt? Det är väl jätte­roligt? Eller?

Katrin:

– Det var samma sak med hem­sidan där han säljer sina sexykläder. När vi blev tillsammans var modellen där också en tuttifrutti­tjej. »Men«, sade jag, »du vill ju inte associeras med silikontuttar och glamourmodeller. Varför har du då den här tjejen? Ingen halvmullig girl next door-tjej i Linköping kommer att köpa dina kläder om det här är det första hon ser.« Då är det alltid samma sak. Bingo blir irriterad. Det är som om jag ertappar honom. Men han tar ändå kritiken till sig. Han vet att jag har bättre koll på vissa saker, för själv är han helt fördomsfri. Han dömer aldrig någon, någonsin. Och han tror väl att alla andra är likadana.

Efter ett stopp vid McDonald’s lämnar Sumo över ratten till Bingo, utnämnd till Sveriges värsta kändisbilförare i 2006 års program med samma namn. Han och Sumo lärde känna varandra för tio år sedan via den enligt Bingo legendariska indrivaren »Mördar-Hasse«, som i kraft av sitt namn, rykte och »otäcka utseende« extraknäckte som livvakt åt svenska rockband. I dag fungerar Sumo som extra ordningsvakt på Bingos ständigt pågående turné. Han känner av stämningen, håller extra koll på gäster som kan tänkas bli ett problem och ser till att allt går lugnt till under plåtningarna. Som andrepilot tar han på sig att med jämna mellanrum ropa »Fartkamera!« varpå han och Bingo samtidigt fäller ner hyrbilens solskydd i tio sekunder.

Klockan tjugo över åtta rullar vi in i Mariestad. Bingo firar detta med att vrida upp hiphopartisten Fabolous hit Everything, Everyday, Everywhere så högt att bilrutorna skallrar.

– Folk ska ju veta att vi är här, ropar han medan Loso rappar »Somebody better tell ’em that we in this bitch like an unborn baby« i 110 decibel.

Sumo vevar skrockande ner fönsterrutorna och ser till att varenda fot-, cykel- och skateboardburen Mariestadsbo vänder huvudet efter bilen.

På det nyrenoverade stadshotellet är bardisken klädd i läder, på dansgolvet finns en strippstång och i taket hänger kubformade lyktor i grälla färger.

I ett av restaurangdelens hörn riggar assistent-Jonas upp en fotobakgrund i tyg, två stora foto­lampor och en fläkt. Han bär en t-shirt med en gigantisk bild på sin chefs leende ansikte, ovanför texten: »Bingo Rimér – Nobody does it better.« Bingo själv har bytt om till kostymen han bar i Nyhetsmorgon, medan Erika och Vanessa bär tighta jeans, höga klackar och Sexy by Sweden-jackor i glansigt, rosa tyg. Emelie bär en svart heldress där jackan kompletteras med ett par korta shorts och vita stilett­klackar som snöras över vaderna.

Strax efter tio anländer Stadshotellets första gäster: fyra gymtränade killar i trettioårsåldern som arbetar med att svetsa ståldörrar. De har varit och bowlat och är nu på jakt efter sällskap, och någonting mer att dricka.

– Nämen! skriker den första, en rakad kille i dörrvaktsskägg, innan han slår sig ner i soffan, high-fivar Bingo och beter sig som om de har känt varandra i åtminstone fem år.

Bingo slår på sin proffstrevlighet, frågar hur kvällen har varit, noterar att samtliga killar är tatuerade och styr samtalet i den riktningen. När killen med dimmigast blick och en militär ID-bricka runt halsen för tredje gången pekar på Erika, Emelie och Vanessa och skriker »Är det där Slitzbrudarna eller?« bestämmer Bingo att det är bäst att de väntar på hotellrummet tills vidare.

En halvtimme senare har lokalen fyllts tillräckligt för att han ska kunna dra igång fotograferandet. Besökarna håller sig först avvaktande, men snart kommer en kille släpandes på sin blygare tjej och vill att hon plåtas tillsammans med Bingo. Han lämnar över kameran till sin assistent, lägger armen kring tjejen och ler stort med hela ansiktet. Därefter släpper de andras hämningar och en lång kö bildas framför en öppning mellan två bord där Sumo har placerat sig. Tids nog står även killen med militärbrickan framför Bingos kamera. Han trär av sig sitt vita linne och blottar magens enorma tatuering: en ikonbild av Jesus med lockigt hår, törnekrona, patronbälte och ett tvåpipigt hagelgevär nonchalant slängt över axeln. Så fortsätter det: Bingo poserar som James Bond bredvid två tjejer, Bingo plåtar en kille som lyfter sin tjej över huvudet, Bingo instruerar en kort kille att inta en boxarpose.

Efter ett femtiotal fotograferingar stänger han tillfälligt studion. Ansiktet värker efter två timmars konstant leende men han vilar bara kindmusklerna i ett par minuter innan han åter ger sig ut i lokalen för att vara trevlig mot ortsbefolkningen.

En stund efter midnatt skär de medhavda tjejerna genom publikhavet och ställer sig framför Bingos kamera. Publiken sträcker på sig och sliter upp sina mobilkameror. Kön växer sig åter tät, med både killar och tjejer. Festen får en nytändning, men stället är fortfarande långt ifrån fullt. Sumo lutar sig mot bordskanten och tackar nej till kvällens tredje erbjudande om gratisöl.

– Det här är en dålig kväll, säger han. De sjukaste kvällarna vi har varit på, i Halmstad och så, där visar tjejerna brösten så fort de ser Bingo. Sådan hype har han. Men hur mycket folk han drar är också beroende av hur aktuell han varit i media på sistone. Och nu var det ju ett tag sedan han gjorde något.

Nyhetsmorgon och Raubtiers nya video räknas uppenbarligen inte i sammanhanget.

Bingo själv säger att han inte är ekonomiskt beroende av den här typen av gig. Han tycker mest om att komma ut och träffa folk.

– Jag har med mig promotionmaterial för mitt klädföretag ikväll, säger Bingo när han får en stund över. Men jag bryr mig inte ens om att dela ut det. Det spelar ingen större roll, kläderna är bara en bonus. Det primära syftet är fortfarande att komma hit och utföra en tjänst, och få betalt.

Exakt 02.00 tystnar stadshotellets musik­anläggning.

När Bingo slår sig ner bredvid mig påpekar jag att en helt seriös och rumsren Bingo skulle behöva släppa de här turnéerna.

Han argumenterar för att en artist som Robyn också kan spela ute på landsbygden, och att det inte är forumet i sig som är oseriöst.

– Och bilden av mig är på väg att förändras.

– Men samtidigt är det ju den »gamla« Bingo alla här ute vill åt? invänder jag.

– Det är möjligt, säger han. Men jag bär kostym i dag. Och tjejerna är ju långtifrån extrema. Jag kunde ju ha stått här i linne, med fem strippor. För fem år sedan gjorde jag ju det. Då hade jag med mig fem tjejer, varav fyra var… typ strippor. De dansade som om vi var i Las Vegas. Då kände jag att vi gick aningen långt.

Jag antyder att förändringen – brunetter i C-kupa istället för blondiner i D-kupa – framstår som aningen marginell. Bingo återkommer till en teori han lade fram några dagar tidigare:

– När jag var liten var farsan på mig som en jävla dåre när det gällde mitt bordsskick. »Men pappa«, sade jag. »Du sitter ju själv och slafsar i dig maten.« »Jo«, sade han. »Men skillnaden är att jag vet hur man ska bete sig, så jag kan unna mig att bryta mot reglerna.« Lite så ser jag på mitt personliga varumärke. Jag vet vad man gör för att positionera sig, hur man skapar ett innehåll: jag kan det där utan och innan. Men om någon frågar om jag har provat Viagra, ska jag ljuga då? Många pressklipp ska vara fläckfria för att du ska skapa en ny bild av dig själv. Jag kan göra en bra intervju där jag sitter och är korrekt och svarar artigt på alla frågor. Men så nästa gång hamnar jag i ett sammanhang där jag känner att, fan, nu får det räcka, och så pang! Jag spolar tillbaka tiden två år. Jag har en massmedial strategi, men samtidigt finns den där delen som… är jag själv.

Han tar en klunk på kvällens andra, och sista, öl.

– Du kan göra mycket för att försöka förändra dig själv, men i slutändan styrs du ändå instinktivt av din personlighet. Man är ju den man är.

Han sveper med handen över omgivningarna.

– Och till viss del är ju det här mitt rätta element.